Porr, SD & Anna Anka

Somliga människor försummar sina arbetsuppgifter genom att dumsurfa på internet. Detta är enligt många arbetsgivare ett problem, då de anställda i mindre utsträckning bidrar till sagda arbetsgivares förmögenhet genom att göra så.

Dessutom så är det tydligen vanligt att folk konsumerar pornografi (dvs nakenbilder, japanska teknade nakenbilder & Aftonbladets nätupplaga) på arbetet. Detta ska tydligen vara ett problem i "sexuella trakasserier"-kategorin. Visst kan jag köpa det, och tack vare en empirisk undersökning på bl a DSV:s & Schenkers terminaler i Örebro har det visat sig att nakenkalendern fortfarande är en verklighet på Svenska arbetsplatser.

Själv har jag ett arbete där jag ibland kan sköta mina uppgifter samtidigt som jag surfar och kommunicerar över IM. Idag är ett perfekt exempel på ett sådant "ibland".
I stället för att titta på den metaforiska härdningsprocessen av pigmenterade bindemedel har jag försökt att vara en produktiv medborgare: jag har researchat mitt inlägg i den feministiska debatten, som gått under arbetsnamnet "Anna Anka & Charlton Heston, lika som bär".
Jag har länge fört tesen att denna kvinna, som av någon outgrundlig anledning tillåts ta plats i det offentliga rummet är en laboratorieframställd klon av den kända amerikanske skådespelaren, hon ser ju trots allt väldigt konstgjord ut (RaggadaDish! måste hitta ett skript som spelar trumräkor (Musikerslang (parentesrekord!!!), men ni fattar nog) "On eyes over"). Men seriöst, hon har lyft lika mycket som en 747:a i linjetrafik! Hon har mer nervgift i ansiktet än... än... hmm... i alla fall:

Jag har inga egentliga bevis för denna teori, men bara se på de fakta vi har:
Den ene är född på 20-talet, den andre hyser värderingar som hör hemma på 20-talet.
Den ene slog igenom på 50-talet, den andre ligger med en person som slog igenom på 50-talet.
Båda har på grund av sina galna konservativa åsikter synts i media.
Men i synnerhet så är det utseendet. Jag tycker allvarligt talat att de två är lika som bär!

Så för att ge fog för denna tes bildgooglade jag en god stund för att få till en sån där putslustig "Lika som bär"-bild skräpmedia roar sig med, men jag hittade ingen. Dessa två människor har fotograferats i alla möjliga miljöer, nakna, leendes, allvarliga och bistra, men aldrig någonsin i samma pose!
Kraftigt förbittrad av det faktum att hela detta skitroliga blogginlägg föll platt på grund av dessa två praktarslens ovana att inte se likadana ut på bild så lackade jag ur lite.
Nu när jag precis som andra svenska debattörer försöker plocka fördomar, sammanträffanden och tunna, tunna samband för att få ut en moraliskt tvivelaktig, grundlös artikel om människor jag aldrig ens försökt lärt känna, eller vars livssituation jag inte har en chans att veta någonting om så vill jag ju kunna ta den enkla vägen ut. Exempel på populära (eller populistiska) retoriska metoder är att vidareföra rykten om våldtäktsstatistik och spela på folks (komplett grundlösa) rädsla för terrorism, eller i mitt fall sätta två orelaterade bilder brevid varandra för att göra en poäng.

Men när det nu inte passade herr Heston och fru Anka att se likadana ut på bild så tröttnade jag ut, sket i det hela och letade i stället upp en bild som jag antog skulle locka hit lite läsare på samma sätt som ett skamlöst, mediahorande inlägg om en offentlig person som inte förtjänar någon som helst uppmärksamhet hade gjort:

Idén

Dagens Haiku:
Tråkigt på Jobbet
Skriver bara blaj, sån tur
att ingen läser

Projekt METAmorphosis: Point of no return

Projektet fortlöper. Som beskrivet i problemställningen så har jag varit ganska missnöjd med mitt liv på det stora hela, och jag har tagit små små steg (av varierande framgång) i den riktning jag velat gå. Mitt stora problem har varit att det har funnits en sak som sinkat mig ganska så mycket.

Tillåt mig att förklara (som om ni hade något val):
När man som jag har definierat en stor del av sig själv genom ett väldigt snävt perspektiv så tenderar andra delar av en själv att bli lidande. Om man definierar sig själv utifrån någonting som är överlag dåligt för en så är det bara ett recept på undergång.
Det enda sättet att få ett slut på eländet har det förklarats för mig är att försöka bryta sådana ovanor tvärt, vare sig det rör sig om knark, hemska flickvänner eller Ishockey.

Så Fredagen den 4:e September 2009, klockan 17:45 gick jag upp till chefen och sade upp mig.

Det är inte dig det är fel på, det är mig...

Jepp.

Jobbet har stått i vägen för hela projektet hela tiden. Varje gång jag har semester slutar jag röka, och det går över efter en tre-fyra dagar på firman. Naglarna ser fortfarande ut som Gollums tänder och jag har aldrig tid med att göra någonting konstruktivt.
Så nu fick det vara nog, tack och adjö!
Jag känner mig stärkt, livet har tagit ett uppsving. Sakerna som jag kånkar runt på hela dagarna känns till och med lättare! Jag har återtagit kontrollen i viss mån.

För allvarligt talat: hur roligt är det att arbeta 25 dagar i sträck, 12-16 h per dag med saker vem som helst kunde ha gjort till en timlön lägre än ingångslönen för ett "hushållsnära tjänstehjon"?
Visserligen har jag haft en del roliga arbetsuppgifter, men då jag inte varit vaken nog att njuta av dem så kan jag tycka att det är lite skit samma.
Men med hela förändringen kommer så den stora frågan: vad ska jag göra nu?

Förslagen från mina invigda vänner har haglat: Konstnär, Estradör, Möbelsnickare, Lodis, Arkitekt, Operafantom. Världen ligger för mina fötter, och jag har bara en vag aning om vad jag ska ta mig till.

Så jag utlyser här en liten tävling: Den som kläcker den perfekta sysselsättningen för mig kommer kommer få ett litet pris, kanske en hemlagad middag (lär ju bli snabbnudlar nu när ekonomin blir lite tight) eller en fin krukväxt (har en garderobsblomma som inte riktigt är jag). Så Brainstorma på, inget förslag är dåligt!

Dagens Haiku:

Kapade kedjan
En syrlig smak av frihet
Infann sig sakta

(PS: nu ska jag skrämmas lite: BU!
Seriously.)

Frihetstörst

Trött, föstörd och förvriden, själen täckt i småsår
medan kroppen visar tydliga spår av hur jag mår
förstår jag var rötan sitter, bitter över hur nåt
bra blev till bajs och korrumperade allt som var najs.

På en ingivelse, om så kanske naiv
Har mitt liv tagit ett stort kliv över en avgrund,
Asdumt men skumt befriande, förhoppningarna infriandes
Kommer så avskedets stund, över på en sekund.

En ond cirkel, obruten, helt sluten.
Som jag hackat på den genom åren, men har nu klivit utanför
Rakt på sak från fadd avsmak till smak på livet. Initiativet
känns helt givet från det nya perspektivet.

Tänkte förnuftigt, klockt, med vett så kom bokslutet:
Beslutet är helt rätt, Har Frätt bort det fula,
den väntande kulan, förintande vulnad!
Beslutsam kastar jag handsken. Det är fan värt risken!

Jaget uppskattar ärligheten, medan överjaget skälver
Ut i intigheten, utan någon annan livlina än mig själv
att utstå eventuell perpetuell pina för att må väl,
men Vem behöver ett bättre skäl än att reparera sin själ?

For my foreign visitors

After installing a Counter-application on this Blog I realised that I get quite some traffic from abroad. This blog is written in Swedish, by a Swede with an intended target group of (drumroll) Swedes!
Hence, I really can't see the point of you actually visiting this site, though I am honoured.
I am sure that this is coincidential, Maybe you suffer from severe Dyslexia and mistyped "Clockworks"?
Google "Michael Jackson + Jimi Hendrix" and what do you get?
A seriously confusing site in a language spoken by some 10 million people.

So I will inform you that you are missing out on a lot of personal thoughts and experinces, sociopolitical satirical commentary (often in poor taste), and confusing rants about how the ideal combination of film genre is Splatter Horror and Musicals.
So I guess youre not actually missing out on anything important.

As I am too lazy to write a real translation of every entry and cant afford to hire a translator (see the lack of Ad banners? They are evil, you know...), and as I really feel a little too disconnected from British and North American (and Australian) culture and societal norms I see no point in writing in English.

Sorry, I guess.

I can only give you this entry, however small it might be of some comfort?
If you're still not satisfied, there's always Google translate but after reading through a couple of entries through that site I can only say that with that application they make very little sense and have the worst grammar, but have impeccable spelling of recognized words and is a quite funny read to someone who know Swedish! Laughed my ass off (Oh yeah, Internet abbreviations are for Lazy Sissies) for sure!

Anywho, the only reason for me writing is to shamelessly push my Haiku's, and if anything does not translate well on "Google Translate" it's poetry!
Seriously, poetry is pretty much indecipherable as it is! And in such a formulated form of poetry as Haiku, it really screws up the syllable thing.
So I'll leave you with a Haiku in English:

My Luggage, all gone
All my clothes, all souvenirs...
British Airways FUCK!

Now: Do something important, Peace!

Tack så mycket, björnjävel!

Så har det börjat mörkna på allvar. Mysbelysningen gick idag på redan vid 21, då solen fått för sig att gå ned. Sommaren är än en gång över, gott folk!

Hursomhelst, som ett barn av 80-talet introducerades jag tidigt för serietidningar. Detta är en form av berättande som underlättar skrivandet för en författare då dessa inte behöver lära sig beskriva miljöer och karaktärer på ett tillfredsställande vis, utan kan utan omsvep koncentrera sig på story och dialog. En serietidning placerar sig således mitt emellan litteratur och film på den berättartekniska kulturvärdesskalan (dock fortfarande långt över de flesta fantasyromaner) och fyller en viktig nisch.
Serier som medium lämpar sig utmärkt för barn, då enklare text tillsammans med bilder är lätt att hantera för ett outvecklat psyke. Barn är ofta vana vid att meddelanden överförs via bilder från pekböcker och horribla tapeter, och att med en pratbubbla tillskriva en karaktär dess dialogbitar är tacksamt enkelt att ta till sig. Alternativen är ju film som ofta innehåller skeva kvinnobilder, våldsskildringar och stelt konservativa (amerikanska) värderingar, och att påtvinga ett barn Bukowski och Voltaire (name dropping tungt som Elefantdynga) är ju inte riktigt ett alternativ.

Hursomhelst, mitt långvariga förhållande till serietidningar började i mycket unga år och då med en ikon inom den svenska barnkulturen, en liten publikation av Rune Andreasson vid namn "Pellefant", men då denna tidning sög rätt stenhårt gick jag omsider in på lite tyngre grejor: Bamse.
För er som lever ett lite enklare liv i en grotta någonstans i Medelpad (eller läste Kalle Anka) så är Bamse berättelser om de öden och äventyr som upplevs av världens starkaste (och enligt vissa källor, dock ej vetenskapligt säkerställt: snällaste) Björn, hans familj och förlängda bekantskapskrets som gemensamt gett upphov till en av svenska Wikipedias mer lönlöst ambitiösa artiklar.
Bamse är i sig en slags Robin Hood-karaktär, en äkta folkhjälte i blå snickarbyxor. Det är ofta serien beskylls för att vara vänsterpropaganda, främst då av Nyliberaler vars egen stora hjälte är en förbittrad, fattig looser utan vänner eller självförtroende med försörjningsansvar gentemot tre barn vars tjej hela tiden vänstrar mot honom, som aldrig kommer bryta sig ur sin negativa livsspiral där han hankar sig fram på småjobb åt sin hemske farbror som trots ett ekonomiskt överflöd inte betalar honom tillräckligt för att han ens ska ha råd med ett par byxor (inte helt olikt vardagen för många svenskar idag)!



Hursomhelst, om nu Bamse är vänsterpropaganda så är det i min mening det minsta av de problem serien medför. Om man ser till persongalleriet dyker det upp en hel del tvivelaktiga beteenden. Självaste hjälten missbrukar en typ av Stereoider vid namn "dunderhonung", som tillverkas av en mystisk släkting till honom under förhållanden som liknar tillverkningen av Metamfetamin. Hans två vapendragare är en neurotisk och paranoid vegetarian, och en sävlig uppfinnare med brutala tvångssyndrom.
Av hjältens fyra barn är ett en burdus flicka med ett beteende som i det närmaste liknar en bokstavskombination, och hans andra dotter är dokumenterat utvecklingsstörd. Dessutom hänger han med före detta kriminella element.
Nu hävdar ju vissa att de senare nämnda exemplen går helt i linje med Andreassons engagemang för jämlikhet, tolerans och att tidigt ge barn en sekulär värdegrund, men detta faller platt när det ställs emot hans eviga demonisering av de stackars företagsledarna gestaltade av seriens store antagonist Krösus Sork. Det är ansvarslöst av en så populär serie utsätter små barn för etiska dilemman och ett persongalleri som beskriver världen som en komplex plats med många olika levnadsöden, det är ingenting som ett litet barn skall behöva utsättas för!
Nu är ju dock Andreasson bortgången sedan länge, och sedan han gick i pension 1990 har man valt att profilera om serien emot en mindre kontroversiell ton, troligtvis till MUF's stora glädje. Andreasson har ju kritiserats för att undanhålla information om folkmord och andra barnvänliga teman från sina läsare, någonting vi nu kommer att slippa!

Hursomhelst: På grund av diverse omständigheter (två vuxna som kramades väldigt länge) för en sådär 26,75 år sedan så kommer jag att få gäster imorgon. Problemet är att när den närmaste släkten får för sig att titta förbi känner i alla fall yours truly att det medför vissa åtaganden, närmare bestämt "Ungkarlens tre D:n": Dammsugning, Disk och Desinficering.
Det är här kärnan av Bamse-problematiken ställs till sin spets: under mina första sju, mycket formativa levnadsår var mina populärkulturella referenser till städning mycket negativa, och när en sådan förebild som Bamses snusförnuftiga farmor konstant häver ur sig att "städa gör man en gång om året, vare sig man vill eller inte!" så kan ni förstå, käre läsare att efter timtal av röjande i mitt eget lilla helveteshörn av denna vår gemensamma tillvaro så förbannar jag bittert Rune A's inverkan på mig och den jag är idag, samtidigt som jag bittert sörjer att inte fler har tagit till sig kärnan i vad denne dignitär inom pedagogiken försökte säga oss:

Fred.

Kärlek.

Jämlikhet.

Respekt.

Men för all del. Låt honom vila i frid, jag är säker på att de generationer som lär sig rätt och fel från Japanska Monstergladiatorer och Ankor för vilka pengar är den enda motivationen kommer att borga för ett fantastiskt samhälle!

Dagens Haiku:
Med denna Livsstil
Skulle jag behöva en
Mat och sovklocka

Operation: Byebye Babylon!

Okej, så jag har varit på semester. Luffat runt på soffor i tolv dagar, först i Lund och har sedan blivit visad JR:s Köpenhamn vilken inkluderade skumma nattklubbar i nedlagda industrifastigheter, rött chiliklägg i falafel, Nörrebro original hood och Dansk öl i märkvärdiga mängder!
En liten uppenbarelse har även slagit mig, ibland är verkligheten precis som på film. På lördagskvällen besökte vi en pub vid 'köttbodarna', lägligt placerad med utsikt över Köpenhamns "red light district". När vi runt elvarycket vinglade iväg för att hitta en bankomat och en falafel (med rött chiliklägg) blev jag varse hur likt det var hur ett sådant område porträtteras i hårdkokta thrillers. Lite väl läskigt var det när unga tjejer kläcker ur sig ett släpigt "Hello darling" när man går förbi...

Anywho: Idag har Operation Byebye babylon börjat.
För några veckor sedan kom en TV-pejlare förbi. När jag efter någon minut insåg att han inte var ett jehovasvittne ursäktade jag mig och gick tillbaka till köket för att rädda mina sojaschnitzlar från att brännas vid. Under denna lilla frist hann jag tänka efter: "När använde jag den där TV:n senast.
Jag kunde inte minnas. Det var en liten period förra vintern jag såg några avsnitt av mythbusters, men sedan dess har den stått där och inte ens varit i standbyläge.
Så jag förklarade vänligt men bestämt att jag inte använde den längre och ämnade göra mig av med den. Han noterade detta och lämnade mig åt min mat (som hade bränt vid och blivit vagt oätlig). Stärkt av känslan av att äntligen gjort ett avslut med dumburken åkte jag på semester i två veckor.

När jag väl kom hem igen så låg naturligtvis ett kravbrev från radiotjänst på dörrmattan.
Efter att ha suttit fredligt i telefonkö i en kvart fick jag äntligen prata med en handläggare, vilken jag förklarade för att jag visst tycker att public service är en fantastisk idé, men då jag inte använder vare sig SVT eller deras reklamfinansierade konkurrenter så har jag gjort mig av med själva maskinen med vilken en massa hemskheter letar sig in i vårt hem med.
Hon var väldigt tillmötesgående och trevlig, och vi avslutade samtalet på god fot med varandra.

Den känslan av frihet som infinner sig när man befriar sig från TV:ns slaveri är fantastisk! Det är som att stänga av mobilen lite, man känner sig automatiskt som en mer produktiv människa!
Men direkt dök ett problem upp: Vad fan ska jag nu göra med ytan som uppstår utan denna fula möbel?
Jag tänker Akvarium. Lite som animal planet, fast live liksom! Ett litet inredningsprojekt så här inför hösten... Vi får väl se. Bara för det så kommer det väl dyka upp någonting sevärt i höst bara för att, men jag tänker att jag då kommer att ha för mycket sjå med att jaga bort flygande grisar för att ha tid att titta.

Dagens Haiku:
Borta är burken
Ursäkten att inte umgås
Fantastisk känsla!

Det är livet

Lätta steg ger Beatet i natten,
ackompanjeras av stråklik vind över vatten
Sus genom lövverk går bärsärk i tystnaden.

Staden omger oss öm, vi som avsvor oss sömn
för att finna frid bland de majestätiska husen
där alla ljusen släckts för länge sen.

Två filosofer studerar samtiden
och låter nuet överskugga framtiden
på gröna stigar vi betvingar den

Förnöjt finner vi frid
i stället för ett tidsfördriv, kliv på kliv genom
Solna syftar vi att dryfta friheten

Med öppna ögon upskattar vi
den skatt denna Juninatt har att erbjuda,
Allting alltid där men blott just nu: här.

Solen påminns om att den finns
med ett blått lyster bort över Fridhemsplan
Men staden sover, vanan trogen.

Träden fäller sin skugga över oss,
slåss om solens första strålar
och målar svarta mönster i periferin

Jag och min vapendragare andas lugnt,
betraktar med var sin fridfull min
av livet yra en ny dag som gryr

Staden kråmar sig i sin lyster,
ystert dansande helt still, tricken intill rasslar tung förbi,
en lugn kakofoni i min urbana utopi

Och genom morgonen vi hemåt vandra,
löses av av de andra, trogna själar, dagens trälar
lika oss men inte alls som vi

Allvarligt talat

Så sitter man här i soffan, semestern har slagit till och på ett lagomt "min vanliga tur" vis så har de lovat 50 mm regn en dag som denna. Nu fattas bara sjukdomen, men jag är nöjd med att bara vara ledig! Då får man tid till sådana saker som att sätta sig in i världsläget och koncentrera sig på andra viktiga saker.

Bevistade som vanligt politikerveckan i almedalen. Samma skit som vanligt, utan några som helst undantag. Nuff said!

Det som fört mig till tangentbordet en dag som denna är en stor, geopolitisk händelse. Detta kan vara ett av de kulturellt definierande ögonblicken i vår samtid, och jag kan helt enkelt inte stå bredvid och tyst bevittna världen få hybris (popcornen är slut).
Jag talar naturligtvis om den "tragiska bortgången" av en av vår tids tongivande musiker: Michael Jackson.

Mitt eget förhållande till "kungen av pop" är långt och komplicerat, från ett kravlöst idoliserande under en prepubertal, naiv period via ett totalt avståndstagande (under puberteten, no less) till ett nuvarande stadie av "Meh, sjuk i huvudet men han kunde i alla fall göra catchy låtar".

Och kanske den förlorade länken?

Jag är dock tämligen övertygad att ryktet om stjärnans död är tämligen överdrivna.
Låt oss granska bevisen en stund:

• Jackson skulle precis göra en världsturné, men avled plötsligt under "mystiska omständigheter". Låt mig klargöra: om en världsartist inte är vid god vigör, skulle de aldrig boka in 50 konserter med honom, inte när stenhårda rockers (Pantera, Tattoo the planet) ställer in sitt gig av rädsla för terrorister på flyget!
• Jacksons ekonomi har länge varit i gungning. Hans ekonomiska status påminner nästan lite om Mc Hammer!
• Jackson har länge kämpat med rykten om pedofili och andra små snaskigheter som "grov vårdslöshet med småbarn" och liknande små eccentriciteter.
  
• Jackson har hela sin karriär gjort sitt bästa för att försvinna från det offentliga, ja till och med bytt hudfärg för att undslippa media!

Så med detta i åtanke så är väl stjärnans död lite väl lämplig? Jackson må vara ett av världens mest välkända ansikten, men han har ju tidigare visat sig vara villig till små modifikationer av sitt utseende. Dessutom finns en hel värld av information på internet om hur man gör om man inte orkar längre.

Om det finns en person som skulle tjäna på sin egen död så är det han! Så mycket jacksonlåtar som strömmat ur media de senaste veckorna har han dragit in mer stimpengar än vad de flesta artister ser under en hel livstid!
Många andra stjärnor genom åren har visat att döden är det bästa PR-tricket: Tupac, Elvis, Hendrix, Cobain, Morrison, listan kan göras lång.

Dia psalma kanske hade en poäng ändå?
Minns inte Michael jackson som en stor popstjärna, minns honom som den perverterade, trasiga människospillran han var, skapad av en förvriden värld och förvridna människor!
Hoppas att han får frid där på söderhavsön, där han dricker paraplydrinkar med Cobain & Hutchence, och snackar ho's med Biggie.
Jimi Hendrix in på rullator: "Jaså är det HÄR ni är".

Samtidigt mördas demonstranter i Iran, Kina och Honduras, men vem bryr sig när mannen som gav ordet "Androgyn" ett ansikte och gjorde det socialt acceptabelt att ta sig på Kodden på 80-talets dansgolv slutligen kraschar, utan att ha släppt en hitlåt på tio år.
Alla samlas under sorgens banér, alla synder förlåtna, och vi har än en gång visat vad som verkligen är viktigt för mänskligheten.

Dagens Haiku:
Hur många tårar
Fälls över villfarelser
Gråts i onödan

Livstecken

Hav förtröstan, kära läsare! Er älskade låga i twitter-ålderns mörka, omfångs- och substanslösa djup (Ingen mindre än Yours truly!) Har inte loggat ned!
Jag har bara inte skrivit här på ett tag, har fokuserat på andra, längre verk. Men jag måste ju slänga ut en teaser då och då!

Så här kommer den: *hrrrm..harkel....* (Föreställ er här en trumvirvel...)

Clqwrx.blogspot.com presenterar:
"Redaktören tar till orda:
En liten lektion i Svenska: Hur man Inte gör"

Jag kan kanske ta mig friheter med vårat gemensamma språk ibland, men jag är inte i närheten av:

Restaurang "Mew Lilla Indien"

Som garanterat tar årets "Klockis" (Denna sajts precis nu installerade årliga Award-show. That's right folks, Don't touch that dial!) för årets roligaste hemsida!
Bra mat hade de dock!

Dagens Haiku:
Middag för trötta
Palaak Panéer i sällskap
Vitlök och kummin

Tänk så fel det kan bli

I ett tidevarv där en blygsam diktare (yours trulu) kämpar stenhårt med att hinna ikapp verkligheten så har verkligheten tagit en perverterad vändning, det känns nästan som om absurdismen har blivit det normativa och jag är åter på ruta ett igen: två steg framåt när jag borde ha backat i stället.

Tillåt mig förklara: Jag har länge varit helt säker på att moralen och människors värderingar varit i förruttnelse, de hade ett uppsving på 60- och 70-talet men har sedan dess obönhörligen förfallit, påskyndat av fallna murar av idealistiska skygglappar vilket lett till en desillusionering, man skulle kunna kalla det en Cynifiering (Här utvecklar jag svenskan, baske mig!) av mänskligheten.
Men ett värde har ändå bestått i det korrupta samhället vi lever i: yttrandefriheten. Den inskränks endast av en liten lag som förklarar att vi inte får "hetsa mot folkgrupper", en lag som i vissa fall överanvänts och i andra fall ignorerats. Men det är inte denna lagstiftning jag skall dryfta om en kväll som denna så jag låter bli.

Yttrandefriheten är någonting som åberopas av alla, och den skyddar såväl Kungar (Nåja) som Kommunister, Bloggare som TV5. Vi lever i ett samhälle där censur är någonting som klingar mycket negativt hos de flesta människor, vi svenskar är helt enkelt vana vid att ignorera skit vi inte vill höra snarare än att vilja slippa höra det. Den svenska filmcensuren är en institution som fungerar lite som Fotbollslandslaget: Den har funnits sedan tidernas begynnelse men inte åstadkommit någonting på mycket länge.
Jämför gärna detta med vår vänlige granne i väst (Ni som nu tänkte Norge tänkte fel), där man till och med censurerar svordomar på CD-skivor som säljs till konsument, ett korrumperande av ett verk ämnat att konsumeras i det privata.
Nej, i Sverige har vi ingen censur. Vi har någonting mycket värre:

Självcensur.

Kalla det vad du vill, jantelagen eller artighet. Same shit (OBS: engelskt låneuttryck, inte hets mot folkgrupp). Det verkar finnas en drift hos svenskar att man inte får trampa någon på tårna när man lever sitt liv, även om det gäller horribel praxis inom en institution eller stensatta inhumana förhållningssätt jämtemot sina medmänniskor.
Det som gjort mig upprörd en kväll som denna är en bieffekt till Anna Odells konstverk "Unknown, woman 2009-349701", nämligen att Kungliga Konsthögskolan har försökt självcensurera eleven Victor Marx projekt. Hans projekt går ut på att bygga tillfälliga bostäder åt hemlösa.

Det som gjort att hans skola dragit öronen åt sig var att dessa byggnade hade bristfälligt brandskydd och saknade bygglov. Att detta skulle leda till en skandal av samma storlek som den konstfack utsatts för sägs vara den egentliga anledningen.
Efter att ha läst artikeln (vilket ni också borde göra) så funderar jag på hur institutioner som till sitt syfte skall främja konst kan vilja censurera den, av rädsla för att bli associerade med ett verk och uppleva obehaglig medial bevakning. I detta fall så var det dessutom inte ens i närheten så kontroversiellt som Odells verk.
I ett tidevarv då de flesta stora medieföretag tjänar stora pengar på att sända ut inspelad förnedring halvhjärtat förklätt till underhållning, där de säljer normer baserade på Photoshoppade plastikopererade åsiktslösa karikatyrer av människor och främjar idealiserade livsstilar baserade på överkonsumtion av miljövidriga produkter tillverkade av i princip rättighetslösa arbetare i tredje världen så tvår en konstutbildning sina händer från motsvarigheten till ett TÄLT i rädsla för att få för mycket medial uppmärksamhet.

Jag har hört i förbifarten att konst inte har någon fiende förutom nonchalans. Det tycks mig tämligen uppenbart att konstens verklige fiende är uppmärksamhet.
Efterspelet till en halvnaken tös på liljeholmsbron blev en allmän debatt om huruvida vi ska reglera konst eller inte, vilket nu uppenbarligen har lett till att dessa institutioner har valt att ta det säkra före det osäkra och som det heter på ren svenska: "Fega ur".
Nu är jag inte den som är den, bryter man medvetet mot lagen ska man ta sitt straff, men det ligger på upphovsmannens/förövarens axlar att axla detta ansvar, inte det lärosäte där de för tillfället gick. De etablerade medierna har en så kallad "field day" när de får chansen att skuldbelägga någonting som finansieras med skattemedel, men allvarligt talat: Finns det inte viktigare saker än en skolas inblandning i ett tillfälligt projekt utan bygglov och brandskydd när vi idag inte ens har siffror över hur många hemlösa människor vi har i sverige? (Senaste siffran var 17 800, och det var 2005)
Det som nu händer är någon slags allmän panik över att konstnärer ibland idkar lite gammal hederlig civil olydnad för att göra en poäng, vilket verkar vara mycket bekvämare än att ta till sig vad de faktiskt försöker säga.

Och sedan, när alla bryr sig för mycket om vad folk ska tycka så kommer ingen att våga yttra sig över förfallet, och då kommer Jantelagens och förnedringsTVs totalitära diktatur att ha cementerat fast våra fötter i en stålbalja och sänkt oss i nybroviken, att sova med våra moraliska och intellektuella jämlikar.

Dagens Haiku:
Vad bildar en norm?
Tror hårt på förströelse
Människor är pack!

Farbror Clqwrx's fantastiska vårpastasallad för ensamstående män, kvinnor och eventuella övriga

Detta är ett litet försök att göra denna "blogg" (Gud vad jag hatar det ordet. Nästan lika mycket som "dejt") lite mer allmängiltig med lite husmorstips för alla er förtappade, kulinariskt svältfödda (känn på DEN, Pang Prego!) kretiner som jag misstänker läser denna publikation.
Detta är en fantastiskt god, snabblagad och billig liten vegetarisk anrättning som säkert ska gnugga era smaklökar. Den är garanterat nyttig också! (Redaktionen tar inget ansvar för åkommor såsom exempelvis men inte exklusivt Fetma, Depression, ADHD, Hjärtinfarkt, Cancer eller Hybris som kan tänkas uppstå vid inmundigande av ett av farbror clqwrx recept. -Reds. Anm.)
Fru K kan kanske bistå med en rättvis utvärdering av denna rätts hälsomässiga rättfärdighet, men tills dess så får ni helt enkelt hoppa i djupa änden av grytan och hoppas att ni flyter!
Och kom ihåg att tillaga denna rätt med kärlek!

Ingredienser:

• 85 gram cypriotisk Halloumi (Ta för helvete inte Light-varianten!!!)
• 2/3 Kvisttomat (Tror min var från holland. Helt okej)
• 1/2 Avocado (Denna konung bland afrodisiak)
• 1/5 Liten Röd Lök
• Pasta efter behag (se nedan)
  

Tag fram en skiva efter tycke, varför inte någonting lite ovanligt dagen till ära, som exempelvis den Eminenta norska kvartetten Zyklon's alster "Aeon". För omsorgsfullt in skivan i din spelare, och gå in i köket. Koka upp lite vatten med olivolja i en kastrull, och en massa vatten i vattenkokaren. Ställ fram en gjutjärnspanna och häll lite olivolja i den. Varför inte tömma diskmaskinen medan du väntar på vattnet?

Inse att då någon av dina mindre tekniskt sinnade vänner (till exempel Berglomi) lyckats bryta sönder autoavstängningsmekanismen i vattenkokaren så har ditt kök fyllts av vattenånga. Svär en smula och häll sedan över det kokande vattnet i kastrullen. Tillsätt Pastan (och då kan enligt vår allsmäktige guide till allt som har med pinsamma statements om världsliga tings förhållande till hans sexualitet och anatomi; BDS's råd komma väl till pass: Samma omkrets på pastaknippet som på just ditt fortplantningsorgan om du är man är den mängd pasta du behöver) och vänd din uppmärksamhet mot den halvfulla sibyllabägaren med Cola som bär vittnesbörd om din fyllemåltid natten mellan lördag och söndag. Känn dig lite tragisk.

Tärna Halloumiosten i små tärningar, typ reseyatzystorlek. Lägg den i stekpannan och slå på värmen. Smaka av pastan och inse att den inte är färdig än på långa vägar.
Tag fram Avocadon och fundera en stund över huruvida den fortfarande är tjänlig som människoföda, trösta dig med att "sjukfrånvaro också är en slags semester" och skär Avocadon i lagoma bitar. Lägg dessa i en djup tallrik. Fundera en stund på hur en rostfri kökskniv kan få rostfläckar, och tag sedan fram en kvisttomat. Tärna 2/3 av Tomaten och blanda med Avocadon. Smaka av pastan och inse att den inte är färdig nu heller.

Tugga eftertänksamt på den sista tredjedelen av tomaten och fundera en liten stund på om du borde börja odla tomater på balkongen. Hacka därefter löken och blanda i den i Tomat-Avocadoröran. Smaka av pastan och börja bli lite otålig.
Rör om bland Halloumibitarna i stekpannan och inse att du gjort någonting fel när kokande olivolja sprätter över armen på dig. Spotta och svär, sänk värmen och skölj armen i kallt vatten.
Återvänd till köket och inse att du bränt ena sidan av Halloumibitarna SOM VANLIGT!!!

Smaka av pastan och inse att den är överkokt och sladdrig. Svär lite till medan du häller av den i ett durkslag. Blanda så pastan och Halloumin med grönsakerna i den djupa tallriken, krydda med lite chili, salt, spiskummin, koriander... eller bara ta den enkla vägen och ta Santa Maria's Pastakrydda för att du är för lat för att skriva av innehållsförtekningen på din blogg (brr. B-ordet igen!).
Avnjut i soffan, framför ett avsnitt av Simpsons du bara sett 4 gånger tidigare med en tysk plastmugg kallt kranvatten.
Som dessert rekommenderas en Snus.

Bon apetit!

Dagens Haiku:
En Ungkarlsgourmand
Bjuder på Veggorecept
Kort sammanfattat

Lönefredag

Kvällens enda SMS:

"Din parkering går ut om ca 10 minuter,
om du vill förlänga skicka 'Ja' till 723 95"

Då vet jag. Fan ta allt och alla.

Återvinning

Detta är ett litet inlägg jag en gång skrev i Notepad när min internetuppkoppling låg nere i Januari -08. Sedan dess har det legat i ett mörkt och obesökt hörn av hårddisken tills jag nu hittade det. Då jag inte bara är ganska lat utan även helt utarbetad och trasig fysiskt och mentalt så har jag beslutat att i stället för att skriva någonting nytt ikväll bjuda mina läsare på lite ctrl+v-magi. Mycket nöje!

Jag har liksom varit fri från kvinnlig kontakt rätt länge nu. I vanliga fall hänger kvinnor i klasar över mig (OBS: desinformation!), men på senare tid har det varit lite fattigt på den fronten.
Då jag har sett människor i min omvärld lyckas finna kärleken (eller iaf små "äventyr") via högst specialiserade sajter på internet så tänkte jag, what the hell liksom. Så jag googlade och en helt ny värld öppnade sig för mina ögon. Det verkar som om hela Sverige söker en partner på internet!
Efter att ha skapat ett halvhjärtat användarkonto på en av de mer välbesökta sajterna och surfat runt ett tag så insåg jag att det fanns hur mycket folk som helst här, ja kanske var detta någonting för mig!
Jag insåg direkt att det var kutym att lägga upp en bild på sig själv (tagen i en vinkel där man inte kan få någon riktig uppfattning om kroppsform eller anletsdrag), fylla i standardformulären med längd, trosuppfattning (tihihi) och önskemål om barn, samt att skriva en presentation. Men hur gör man det egentligen?
Man vill ju vara iögonfallande, och presentationen bör ju locka presumtiva "Dejter" (herregud vad jag hatar det ordet...) att ta kontakt. Så jag läste en sida med tips om hur man skrev en presentation som skulle locka "den rätte". Där tipsades om att vara sig själv, vara artig och inte vara negativ. De tipsade om att skriva iögonfallande, som till exempel roligt eller kanske lägga in en liten dikt.

Jag tänkte att det där med poesi som de tipsade om var grejen för mig, då jag har ett livslångt och tämligen komplicerat förhållande med det skrivna ordet, och gjorde ett försök.
Problemet var det att min musikaliska diet den senaste månaden uteslutande hade bestått av Gangsta-Rap, och denna ovanas påverkan gjorde att resultatet av mitt diktande blev tämligen självgott, på gränsen till skrytigt.
Då detta är ett attribut jag inte känner är representativt för mig (t o m någonting jag strävar efter att låta bli med) raderade jag det jag åstadkommit.

Jag gjorde ett nytt försök och denna gång koncentrerade jag mig på att undvika klicheérna från Hiphopen. Jag gav mig in i en virvlande dans med paragrafer, rim, ord som vanligt folk är tvugna att slå upp och versmått sedan länge glömda i denna vår av 4/4-delstaktsmusik förstörda västvärld. Jag försökte verkligen formulera mina känslor i ord, då det visade sig att min andra stora musikaliska passion här i livet satte käppar i hjulet för mig.
För de flesta människor är ett specifikt estetiskt grepp som inspiration ett bra sätt att göra storverk på. Albert Einstein lär ha sagt att "Skillnaden mellan en ordinär person och ett Geni är att ett Geni är bättre på att dölja sina källor", bevingade ord som i min värld klingar med den renaste tonen av sanning (ett C# förmodar jag).
Faktum är att nästan alla uttryck redan är gjorda, om än i skiftande form och med milsvida skillnader i kvalitet. Mitt problem är att då min närvaro på sagda dejtingsajt var ett försök att lära känna nya människor så passar inte riktigt de lyriska koncepten från Death Metal särskilt bra.

Tanken korsade mitt sinne att jag skulle spela in en självbiografisk film (eller "Videokontaktannons" som vissa förhärdade individer kallar det) för att ge en mer nyanserad bild av mig själv. Jag ser mycket film och känner att jag behärskar ämnet tillräckligt bra, men även här låg min smak mig i fatet.
Det korta (genialiska) synopsis jag fick till involverade en hel del blod, zombies, politiskt färgad svart humor och framför allt mig själv i huvudrollen som den högreste hjälten, en riktig karlakarl i samma liga som Snake Plissken och John McClane. Men jag insåg att det fanns ett par problem med denna plan:
För det första så hade produktionsbudgeten vida överstigit min hushållsbudget. För det andra är politik det mest avsexualiserade ämnet man kan diskutera och jag har vid upprepade tillfällen blivit varnad för att diskutera politik med folk jag vill göra ett gott intryck på, det är nämligen inte god etikett och så råkar jag vara tämligen radikal.
För det tredje så är sanningen att min personlighet ligger tämligen långt ifrån filmens rakryggade, förbistrade Machohjältar. Jag är dessutom skitkass på oneliners.

Jag gjorde ett försök med en "jag heter och gillar" presentation, men allvarligt talat. Hur lamt känns det inte att beskriva vad jag är intresserad av, det ger ju inget egentligt egentligt hum om vem jag är.
Jag försökte beskriva min personlighet på ett objektivt och sakligt vis, men det blev alldeles för stelt (och ärligt kanske) så jag vände på steken och försökte beskriva vad jag känner, tömma ur mitt hjärta så att säga. Resultatet blev en tokigt banal orgie i klyschor, någonting jag är helt övertygad om att folk som freventerar dejtingsajter har fått nog av.
Jag försökte kombinera de tre närmast ovanstående, men det blev en hackig soppa av känslomässigt dravel, idiosynkratiska intressen och mindre smickrande personlighetsdrag.

I panik skrev jag till slut en bunt relativt slumpmässigt utvalda ord. Sen tog jag bort ord som inte förekommer i vardagligt tal. Därefter tog jag bort allt det som eventuellt skulle kunna uppfattas negativt eller avskräckande av en presumptiv läsare. Nästa sak att försvinna från brödtexten var saker som inte bör publiceras på internet enligt mina källor. Därefter tog jag bort allt som har att göra med mitt jobb, då jag inte vill bli alltför tätt förknippad med mitt yrke i denna kontext. Sist redigerade jag stycket så att det skulle komma i logisk följd och ha korrekt stavning och grammatik.
Resultatet blev det mycket korta och koncisa: "Och samt kanske men nej".

I förtvivlan insåg jag att just denna ordföljd, som var slutprodukten av en lång uteslutningsprocess är identisk med Punchlinen i en gammal sketch med Magnus & Brasse. Jag lyckades med nöd och näppe kontrollera impulsen att kasta ut min laptop genom fönstret (på min grannes nya, fina merca som står parkerad där) och ett tungt finger föll på "delete"-tangenten.

Vad skulle jag ta mig till? All den kreativitet som bor inom mig hade fördämts av min vilja att göra ett gott intryck på mina presumptiva presentationsbesökare, ibland vilka ordstävets "kvinnan i mitt liv" kanske stod att finna.

Jag beslutade mig efter att jag lugnat ned mig en smula för att jag skulle sticka ut från mängden på dessa sidor och inte skriva någon presentation alls. Jag är ju ganska lång och mörk, och om jag kan hålla mig i ett perpetuellt stadium av att vara en främling torde jag vara "home free", för det är enligt många (populärkulturella) källor just en sån som alla kvinnor drömmer om.

(Ingen Haiku fanns i originalet, och jag har ingen ork. Jag är inte skyldiga er någonting!)

Nödslakt

Allas vårt narrativ ser över sitt liv, sin giv mest som
ett tidsfördriv förvrider han sinnet, drar dårskap
från minnet och skinnet krusar och pirrar.

Irrar, suktar efter lukter, smaker, ord och saker
svunna från gamla segrar vunna, unnar sig en
stunds universell frid inför en kommande strid.

Men pockar på sinnet så det förvridna minnet. Vansinnet träder i kraft, kan inte bli fri från sin fantasi, den gäckar och häcklar, målar framtiden färggrann och tänker minsann stärka besvikelsen litegrann.

Den man som han tror han är, han tror på det där,
är principfast kär. Varför är det då så svårt att
förstå att den man han än är är här och inte där
än på länge, snor och svänger mellan
sorgfri eufori och koncis skepsis, beklagligtvis
utifrån en orättvis expertis företrädesvis
förvärvad av förbehållna förutfattade meningar:
Förhoppningar.
Grundlösa osanningar.

Tvi för fantasi som tvingar en att varsebli
hur bra allting aldrig kommer bli.

Ett lustigt sammanträffande

Tänk vad en ledig, solig vårdag kan göra under för ens sinne!
Började dagen med en lyxfrukost (hemgjorda mackor för 50 spänn, det ni!) och tidningen, och där i DN's kulturdel hittade jag ett litet sammanträffande på sida fyra.
I artikeln "Utopierna är tillbaka", som recenserar Slavoj Zizeks bok "In defense of lost causes" hittade jag följande citat:

"Vi har gått från dårskapens regim till dumhetens <...>Av kommunismen blev man galen, men av nyliberalismen blir man korkad"

-Marcel Gauchet

Man kan ju tycka att detta är lite ogrundat ändå. Har ju inte läst Gauchet (Inte Zizek heller för den delen) och jag har ju en hel del emot nyliberalismen, men kan man verkligen uttrycka sig så? Tänkte jag och smuttade eftertänksamt på mitt mörka, varma och aromatiska kaffe. Småfåglar kvittrade utanför mitt fönster i takt med Skinny Puppys skiva "The Process". Längre bort lekte några barn glatt och högljutt.
Så gled min blick ned på sidan, där man hade fällt in ett citat från en intervju med en stark profil inom bloggosfären, en egenföretagare som dessutom är ledamot i MUF och en förebild för många unga svenska tjejer:

"Kvinnan är inte underordnad, hon har inte lägre lön och killar pratar inte mer än tjejer"

-Blondinbella (om varför hon inte är feminist i tidningen Fokus)

Varpå jag insåg att där nog fanns en poäng ändå, suckade lite och njöt sedan en liten stund av våren.

Fri tolkning: "I huvudet på en nyliberalist"

Dagens Haiku:
Idag är jag stark
men hur blir det I morgon?
Och gör det något?

Förkylningsblues

(Melodi: vanlig tolva, dammit! orka liksom.)

Och här sitter man trött och helt förbannat inhabil
slut på ork, slut på kraft, slut på luft och slut på neseril
borde i sängen blitt kvar
den står där tom och underbar

Skallebankad till golvet, en skitdeppig ångestvirtuos
Halvt döv utav snuvan, Med helt ogenomtränglig nos
med hjärnan snuten till mos
Kraxar Cl(o)qw(o)rx förkylningsblues

(gitarrsolo)

Är så sabla trött på denna virusskit
och inte blir det nå bättre, vare sig med Ipren eller Sprit
Snoret är hårt som granit
Känns ju inte så jävla elit

Utanför kvittrar fåglar, de sjunger vårens lovsång
Och i morse så kände jag mig faktiskt riktigt på gång
Men känslan flydde sin kos
så jag sjunger förkylningsblues

(munspelssolo, sen slut)

Sömnstörningar

Alltså:
Jag brukar sova så mycket det bara går. Det finns fortfarande ingen väckarklocka i bruk idag som kan få mig att vakna till liv ordentligt.
På vardagar följer jag en strikt ritualiserad process för att vakna till liv. Väckarklocka #1, mobiltelefon från finsk tillverkare påpekar med mekanisk och förebrående kvinnoröst vad klockan är och att det är dags att gå upp. Zombifierad vinglar jag bort dit jag lagt den (varierar dagligen dess placering för att få leta en stund så jag kanske vaknar till lite) där jag trycker på "snooze" för att sedan vingla tillbaka till sängen och somna om. Tre minuter senare ringer Väckarklocka #2, även detta en mobiltelefon från vår vänlige (om än smått berusade) granne i öst. Jag letar fram denna, trycker på "snooze", somnar om ståendes i vardagsrummet för att sedan magiskt återvända till sängen, hur det går till vet jag inte.

Därefter tar en period jag valt att kalla "snoozefasen" vid, då de två alarmen tjuter omväxlande. #1 återkommer med sin bittra, hatiska och lite moderliga kvinnoröst var 9:e minut (vilket är snooze standard. Detta beror på att kugghjulen i väckarklockor på 50-talet var standardiserade och 9 minutersintervallet var det enklaste att få till) medans #2 återkommer var tredje minut med sin alarmton (då teknikutvecklingen nu tillåter att man kan ställa in snoozetiden själv).
Denna fas avslutas när jag är tillräckligt vaken för att inse att barnen i skolkorridoren mitt emot mitt vardagsrumsfönster står och stirrar gapandes på den nakna tatuerade lönnfete yrvakne yours truly, varpå jag skyler mig själv med en blomkruka och avviker mot toaletten med snabba steg.

Väl inne på toaletten glömmer jag raskt varför jag gick in där och går till köket för att stoppa ett nytt kaffefilter i bryggaren. Då kommer jag plötsligt ihåg varför jag gick till toaletten från början och återvänder dit. Efter att ha topsat ur öronen kommer jag plötsligt ihåg att det var kissa jag skulle göra och gör så det. Därefter lagar jag frukost och läser tidningen. Det är då jag inser att jag ska vara på jobbet om tio minuter och springer tillbaka till toaletten för att borsta tänderna (vissa människor borstar tänderna före frukost, det tycker jag är sanslöst kontraproduktivt) och tvätta mina "key areas", varpå jag rusar ned till bilen.
Det är ungefär en halvtimme senare, efter att jag druckit ytterligare en kopp kaffe som jag verkligen är vid medvetande.
På helgerna däremot gäller inga regler. Väckarklockorna är avstängda, och det är lite av ett lotteri om jag ska vakna över huvud taget. Vanligtvis kommer jag ur sängen vid trerycket på eftermiddagen.

Men inte idag. Idag väcktes jag av FÅGELKVITTER vid halv åtta på morgonen, pigg som en jävla lärka studsade jag ur sängen. Jag kom hemrumlande full som en knubbsork vid ett på natten, men likförbattat vägrade bakfyllan att infinna sig. Klockan är nu kvart över elva. Jag har hunnit öva lite bas, städa, lyssna på musik, blogga (duh) och tröttna på internet.

Hur i hela världen gick detta till?
Och vidare: hur kan jag återskapa dessa förutsättningar, att vakna tidigt är ju skitbra!

Dagens haiku:
Rosa hörlurar
Ingen diktinspiration
what the fuck liksom

(Jag gick ovetande på hbt-klubb i fredags. Polletten trillade ned efter ca 1 timme och ett par B52:or... träffade dessutom ett gäng människor jag känner där. Undrar om jag är "outad" nu?)

Projekt METAmorphosis, steg 2

Som ett led i min förvandling så har jag under ett par trista dagar på jobbet suttit och rannsakat mig själv. Mitt arbete med att förbättra från en förbittrad osund bakrund har tagit en stund, men tanken är sund och målet är inte särskilt efterblivet, givet att det önskade tempot uteblivit.

Som tidigare beskrivet (OK, nu ska jag sluta) så var barret inte rätt (vafan!?!) så det åkte av, rätt och slätt, och hur mycket har inte det gett? (Nu lägger du av, annars blir det huvudvärk i en månad! -reds. anm.) Jo en hel del faktiskt. Reaktionerna har varit överlag positiva.

När jag flyttade till mitt nuvarande gryt lade jag ned mycket tid och pengar på att inreda, och efter att jag blivit nöjd med resultatet så infann sig en känsla av tomhet, och nu då liksom?
Svaret blev att nu är det en makeover som gäller: nya pjuck, kläder, frisyr och tatueringar. Jag har börjat spendera min tid framför spegeln med nya aktiviteter, förr blev det mest hårdrocksposer och att öva på "arga minen", "sarkastiska minen" och "men herregud vad du är totalt dum i huvudet- minen", men nu är det hårformning, tandborstning och hudvård som gäller.
Jag har blivit fåfäng.

Eller vänta nu här, jag har alltid varit fåfäng. Skillnaden ligger nu i att det har börjat ta sig nya uttryck, och jag gillar det.
Denna nyfunna vurm för min fåfänga har börjat ta drastiska proportioner, och andra fasen i Projekt METAmorphosis har tagit sin början: mina naglar.

Ex-1:s största träta (Näst efter hårborstning, städning, matlagning, disk, personlighet och ambitioner) i vårat förhållande var att få mig att sluta bita på naglarna. Det började som "kärleksfullt" gnäll, vidareutvecklades via direkta order till handgripligheter och när inte ens det bet gav hon upp och dog en smula inombords, vilket skapade ett visst andrum för mig. Men häromdagen satt jag och tittade på mina egna händer av en helt ovidkommande anledning, och jag kom fram till insikten att hon kanske hade en poäng ändå: tre millimeter är kanske inte en bra längd för en långfingernagel iallafall. När jag såg över andra fingrars dito insåg jag att att de påminde om någonting mycket vackert:

Vänster pekfingernagel i närbild

Faktum är att de flesta kvinnorna i mitt liv har tagit upp det hela. Om detta nu är en indikation på att de är mer uppmärksamma eller mer kinkiga än män i frågan låter jag vara osagt, men då jag gjort det lite till en grej att inte lyssna på andra människor så har jag fortsatt att odla en tämligen rivig manikyr (Humorklubben flaggar på halv stång).

Tills i förra veckan. Jag fick lite nog och beslutade mig att sluta bita på naglarna.

Min vana trogen när det gäller att sluta med en dålig vana (tjugoelva rökavvänjningar på 13 år) så slutade jag "cold turkey". Det fungerade lika bra som vanligt, så jag beslutade att låta läkarvetenskapen lösa mina problem åt mig.
Glad i hågen traskade jag in på apoteket och frågade om de hade något piller mot dåliga vanor. Svaret var att nej, men de hade det fyndigt stavade "stop n grow" (sic), en dekokt i en liten glasflaska med ett utseende som påminner om flytande lim för byggmodeller.
Denna häxbrygd appliceras med en liten pensel, så om man är rädd om sin maskulinitet så är denna produkt inte riktigt rätt då man sitter och "målar" naglarna i tid och otid (efter måltider, handtvätt och vid sänggående).

Så hur fungerar det hela?
Jo denna färglösa luktlösa lösning härdar på nageln och löses upp av saliv, dvs att den aktiveras när man sätter tänderna i sina delikata keratinappendix. Det är ungefär som att krydda rådjurssadel med smörsyra.
Smaken kan enklast beskrivas som den av grapefrukt utan sötman och citrussmaken.
"Fy fan gris skitäckligt!" tänker nu i synnerhet JK och de flesta andra i något mindre utsträckning (Jag har aldrig hört någon hata en frukt så mycket som han) men det föreligger här ett litet problem: Jag råkar älska Grapefrukt, och trots att "stop n grow" verkligen smakar förjävligt så är den där lilla gemensamma nämnaren med denna konung av citrusfamiljen någonting som via en av de underligaste placeboeffekter jag varit med om tillräckligt för att jag ska förnimma grapesmaken.

Detta kan visa sig vara ett problem. Jag håller er underrättade.

Dagens Haiku:

Snuvig och skittrött
Behöver gå på muggen
Gnagelignag, Woops!

(Ipred var det ja, veckans heta potatis. Många bloggar hej vilt fram och tillbaka om det hela, IP-döljarprogrammen upplever ett stort uppsving och Piratpartiet skriker som små stuckna grisar. Roligast var dock Johan Hakelius)

Och nu, lite fredagsEMO

Inlåst ifrån ett utanför, där snön trots årstid yr
Det värker i ryggen och själen
Där söker jag nåt att ta mig för, på livsgnistan få fyr
trisdessen kan väl ha ihjäl 'en

Upplyst av skärmens kalla ljus, jag skriver bort min sorg
men vem är väl jag att klaga?
Man är ju trots allt inomhus, I min svinstia till borg
där grannarnas bastoner gnaga

Med sinnet slött utav veckors slit, med tom och bister min
Jag inväntar slutet på dagen
Med kroppen uttjänt av all min flit, men stödd på koffein
Det suger och rumlar i magen

Trots känslorna ska jag ut igen, att tjäna levebröd
Jag suckar, mitt jag decimerat
Jag gillar allting egentligen, men det blir nog min död
Långsamt och opassionerat

(Redaktionen vill här klargöra att efter regn kommer solsken, och efter fredag kommer lördag)

Att ta ut sina aggressioner på världen

Efter att ha kastat i mig frukosten för att hinna till jobbet idag så tog jag med mig tidningen. I mitt arbete har man ibland väldigt tråkiga arbetsuppgifter, och vissa av dessa kräver tillräckligt lite uppmärksamhet för att jag ska kunna läsa tidningen eller skriva små inlägg i denna blogg.

I en liten notis på Namn och Nytt-sidan i dagens DN omnämndes i förbifarten den rumänska flickan Alina Percea som auktionerar ut sin oskuld till högstbjudande (motbjudande?) för att betala för sina studier. Enligt annonsen är hennes "högsta önskan" att auktionera ut sin oskuld till en "Vänlig, respektfull och generös man", som om han kan uppvisa en dokumentation om att han inte har några veneriska sjukdomar "inte behöver bruka kondom". Hennes mödom skall tydligen finnas dokumenterad, och det är ju bra för en presumtiv köpare.

För oss förbittrade, cyniska och allmänt hiskliga människor (D. v. s Den del av befolkningen som inte är Rumänska artonåringar) så är det ganska uppenbart att de män som kan tänka sig att betala en större summa pengar för att ta en artonårings oskuld inte stämmer in på hennes preferenser. Jag vet inte hur gällande prostitutionslagstiftning ser ut i Rumänien, men jag kan tänka mig att definitionen innefattar all försäljning av sexuella tjänster, oskuld eller ej.

Det går rysningar i hela kroppen på mig då vissa bilder och scenarier rullas upp inför min inre syn (av vilka vissa är av en synnerligen humoristisk, om än vagt morbid natur) och jag känner att detta är någonting vi måste ta tag i.
Jag är helt för att man skall leva och låta leva, och jag är en stark förespråkare för pedagogiken "learning by fucking up", men jag kan inte stilla sitta och se på när en ung flicka på grund av sin naiva världsuppfattning går och förstör sitt liv över snabba cash (budet ligger f.n. på 5033€).
Så jag föreslår att vi startar en insamling, ni som vill donera kan kontakta mig via kommentarssektionen.
Målsättningen är att samla in tillräckligt med pengar för att vinna budgivningen, så att hennes oskuld tillfaller mig.

"Men vänta" säger här den vakne läsaren. "Skall verkligen Clqwrx sänka sig till den genomsnittlige snuskgubbens nivå?".
Självfallet inte. När det gäller sådana summor pengar som flickstackaren har i åtanke (50 000 €) så skall garanterat ett kontrakt upprättas. Som tidigare nämnt är jag en stark förespråkare för den pedagogiska principen "learning by fucking up". Således måste hon ju lära sig en läxa, och då jag själv inte känner någon attraktion till människor med hennes moraliska värderingar så infinner sig läxan i att jag tänker tjuvhålla på hennes oskuld tills hon antingen köper loss den för en hutlös summa pengar, eller bryter kontraktet så jag kan stämma öronen av henne.
Det är en win-win investering med närmast garanterat stor avkastning, och då jag på mitt vanliga genomtänkta vis placerat mina pensionspengar i AMF så måste jag tänka på min framtida försörjning.

Dagens Haiku:
En vettig lösning
Återinföra Stegling
för ärkefuckups

(Varför önskar man folk en glad påsk när högtiden i vår del av världen firas till minne av att man torterade ihjäl en person vi ser upp till?)

När humor blir konst

Detta är ett Pikoblogginlägg (i alla fall för denna sida) och saknar därför Haiku och djupare mening.

Hittade denna lilla godbit via Cracked.

Om jag fattat det hela rätt gör någon sig lustig genom att klippa ihop en klassisk smörsång med en TV-shopfilm som säljer en av deras vanliga "lös-alla-dina-problem-med-elchocker"-produkt. Men här tar den absurda humorn en oväntad vändning: den blir på något vis utmanande och tilltalade mig. Fin liten rulle det där...

Med anledning av dagens seger

Jag kallar det en seger, ja. Mest med anledning av Dag Elfströms finstämt Ultrakonservativa lilla krönika. Han satte liksom orden i munnen på mig. Dag skriver lagom bittert och agitatoriskt, och jag känner igen mina egna retoriska strategier här och där även om jag kan tycka att han likt många andra självutnämnda Rojalister hålls med en total avsaknad av humor och insikt om hur hans uppenbart reformfientliga inställning kan verka verklighetsfrånvänd för ofrälset, två saker som nog hade hjälpt honom att vinna sympati för sin poäng.

För er av mina läsare som är brutalt lata, ointresserade eller bara saknar vissa av de färdigheter som krävs för att passa in i det sena 2000-talet (Grön text betyder "för muspekaren hit och klicka med vänster musknapp" (eller scrollhjulet för lite extra High-Techmagi!)) så för Dag tesen att på grund av att "det röda 70-talet skär som en kniv in i det nutida Sverige" så har kungamakten och dess traditioner underminerats då en simpel "Gymägare från Ockelbo" lyckas gifta sig till kungamakten och får grunda en ny dynasti, alltihopa i ett hopdrömt (?) republikanskt konspirationsscenario.
Nu kan man ju diskutera huruvida denna röda sjuttiotalskniv kanske egentligen är ett sista sprattlande från en döende röd idealfisk som nyliberalismen med hjälp av såväl Alliansen som Socialdemokratin slitit upp ur utopins hav för att kvävas till döds på den brygga som är Rosenbad, men jag tror att de allra flesta kan vara överrens om att detta tillhör en annan debatt.

Jag tänkte här citera Dags slutord:

• "Monarkin är ingen jämställdhets- eller jämlikhetsfråga. Monarkin är ett kulturarv, som skall vördas och vårdas. Monarkin står för stabilitet, kontinuitet, och tradition. Och som Drottning Elizabeth av Storbritannien (alltså Drottning Elizabeth II:s mor) sade: "Traditions are meant to be kept". -Dag Elfström

Låt mig här svara med rungande "Joho!", "Jaså?" och "Absolut inte!":
För det första: Den socialistiska vågen på 70-talet misslyckades med att ändra det som är själva kärnan i klassamhället: Nepotismen, att det finns folk som på grund av sin familj kan kringgå det meritokratiska/demokratiska systemet.
Någonting en Gymägare från Ockelbo nu lyckats med. Han känns som ett ganska fräscht alternativ till en dyslektisk fartdåre med franskklingande namn. Nepotismen och Cronyismen är dock fortfarande mycket central i det svenska samhället men om vi lyckas uppriva den enda egentligt grundlagsstadgade nepotismen vi har kvar så har vi tagit ett steg emot ett bättre samhälle.
Det är i sig en paradox att Monarkin har fått fortsätta vara statsskick, då man utan alltför mycket fantasi kan se att ett monarkiskt system bryter mot regeringsformens första två paragrafer, men varför skulle vi rida ett par så oviktiga hästar? (Pun jävligt intended).

För det andra kan man ju diskutera hur stabila vår kungafamilj har varit. Jag skulle här kunna skämta grovt (och ganska underhållande) om ätstörningar och buskörningar men det är inte roligt, någon kunde ha dött!
Låt oss i stället tala om kontinuitet och tradition. Den svenska monarkin är i sig en gammal tradition, även om den grundades en gång i tiden i blod och våld men den stående bernadotte-dynastin är den mest långlivade svenska konungadynastin i historien. En poäng där för kontinuiteten, men allvarligt talat så har inte kontinuitet varit den svenska kungakrönikans ledord tidigare än 1810. Dag talar om att successionsordningen ändrades under "kuppartade former [sic]" och då vill jag, bara för att det är sån jag är (Småsint och sökande billiga poänger) påpeka att utnämnandet av Karl XIV Johan, den förste Bernadotten skedde under synnerligen "kuppartade former", men vem minns idag Carl Otto Mörners smusslande för att få resa till Paris, hans mer eller mindre direkta lögn till Bernadotte och hans handlande emot sina regeringsgivna order?

Så slutligen till citatet från drottning Elizabeth: om citatet inte gäller monarkin så får det IG (dammit!)! Om det nu gäller monarkin så skulle jag underkänna citatet då den som ställde det uppenbarligen var partisk och således inte kan godkännas som ett argument (Saknade dessutom en källhänvisning. Skärpning Dag!).
Men brytandet av traditioner är vad som gjort Sverige till vad det är idag. Hade vi inte brutit traditionen med Despotism, dvs den gamla monarkiska diktaturen hade Dag garanterat inte kunnat skriva sin artikel utan påhälsning från informationsministeriet. Hade vi inte börjat bryta traditionen med kvinnans underordnade ställning hade vi haft ett ganska hemskt samhälle , och hade vi inte brutit traditionen med hembränning hade vi levt betydligt kortare, och många är tämligen stolta över brytandet med såväl den Katolska som den Protestantiska traditionen.

Brytandet av traditioner pågår ständigt. Kulturen evolverar på samma sätt som naturen, och det är oundvikligt. Bernadotte sitter på grund av politisk progressivitet, och ätten kommer att komma till ända på grund av samma fenomen (eller jordens undergång. Either way.).
Kungahuset är lite som Kalle Anka på julafton: En färggrann kvarleva från en svunnen tid men förr eller senare tröttnar tittarna, och då tar SVT obönhörligen bort programmet ur tablån.
De traditionerna som är viktiga att värna om är de som är viktiga för folkets välbefinnande som demokratin, jämställdheten och Carl-Bertil Johnssons Julsaga.

Dagens Haiku:
Men hur gör vi sen?
Hur ska vi välja stadschef?
Tänk TV-Såpa!

(detta inlägg är på intet sätt sponsrat, godkänt eller uppmuntrat av Republikanska Föreningen, men jag kände ändå att stämningen krävde att jag länkade till dem.
Här finns en bild på vår blivande kung, ser han inte glad ut?)

Verkligheten kan vara nog så osmaklig.

Okej, jag brukar inte skylta med min vegetarianism.
Om det finns en sak som jag hatar är det människor utan självdistans/insikt och sorgligt nog tenderar vegetarianer och veganer att falla in i det facket, och trots att jag är utrustad med en god portion hat mot mig själv så måste jag dra gränsen någonstans.

Men idag så vill jag dela med av en liten videosnutt jag hittat, flera av er andra har nog sett den. Den visar hur en enligt utsago ihärdig pälsförespråkare reagerar när hon ställs inför hur resten av en mink ser ut. Hoppas att det kanske biter?

http://www.youtube.com/watch?v=cngQmRZ9jNw

Citerar "Katastrof" på Buzz: Det är ju många gånger man undrat vad man ska ge en person som redan har allt...

Dagens Haiku:
Vegetarian
Har hört allt du kan säga
Nog talt om detta

(Har nu vant in nya frippan. Enda negativa reaktionen var från fröken E, som på sitt vanliga charmanta vis utbrast att jag förlorat allt mitt Sex-Appeal. Vad skönt, tänkte jag. Nu får jag äntligen lite lugn och ro!)

Söndagsnatt

In sveper så den månklara natten, över vinterstaden och försänker den i den pittoreska värmen bara en kylig vinternatt kan ge, det var bara att inse att den orangea 25-wattarens sken bara gav sken av att ha någonting att sätta emot den.

Utanför kör två plogar och föser med sina bogar undan den snö som fallit de senaste dagarna pö om pö upp i en snöborgstäckt ö omgiven av en vändplansvallgrav, skrapet av deras skopor dovt genom väggen, men en smäll rakt in i gatstenen skanderar och hela vardagsrummet vibrerar.

Jag skvatter till där jag sitter, försjunken i serier varm, trött och själaglad får jag syn på triangeluret någon skulpterat och skurit ur kromat stål, som obarmhärtigt visar på ett gapande hål i tid och rum, stum stirrar jag i tvivlan på urtavlan, är hon redan halv två?

Jag sträcker på mig och gäspar så, gnuggar gruset ur ögonen och grubblar lätt över hur det kunde ha blivit så sent, det var ju bara nyss jag kom hem, även om det var fyra timmar sen. Tröttheten har smugit sig på så jag lägger ifrån mig publikationen, avnjuter den sista gäspningen och dras zombielikt emot bädden. Lakanens förföriska charm lurar mig, Jag faller som en fura, faller en faller i alla fall en trött en med huvudet rätt ned i kudden, och seglar ut i den paradisiska drömmen.

Projekt METAmorphosis, problemställning

Okej, som ni alla vet (eller förhoppningsvis har lyckats klura ut genom att läsa äldre inlägg) så är jag, er ordvrängare till redaktör för denna blygsamma publikation inte särskilt nöjd med världen. Hade jag varit Gud (såsom vi förstår honom) hade jag antagligen makulerat skiten och börjat på en ny kula men guds vägar är som vi alla vet outgrundliga, vilket är ett ord som i detta sammanhang verkar betyda såväl "inkonsekvent" och "ineffektiv". Han/Hon/Det/Älg verkar inte vara helt olik sin skapelse, eller så kanske Hon/Jag/Dem/Fisring har gjort som jag själv och lutat sig tillbaka med en skål popcorn och bara betraktat skiten i hela sin härlighet, suckandes och skakandes på huvudet.

Men till skillnad från Han/De/Oss/Guldfisk så har jag i alla fall försökt att göra någonting åt det hela: Jag har etablerat en blogg där jag adekvat kverulerat, agiterat och gnällt lite i största allmänhet. Jag har på mitt eget lilla passiva vis försökt att sätta mitt märke på världen och ta den i en lite mer positiv riktning, både i en vardaglig och en politisk kontext. Jag förespråkar med god vigör konsumtionsvaror utan en äcklig bismak av slaveri, undergång och tortyr
och som Berglomi påpekade: jag har lagt mig till med "Gulliga tvångssyndrom" som att koppla ur elektriska apparater i standbyläge.
Men allvarligt talat så har jag nog inte åstadkommit så särskilt mycket när jag tänker efter. Inte mer än att en drös av normativa idioter har haft någonting att tråka mig över (Inga namn, alla nämnda), men jag antar att paria är revolutionärens lott. Dessutom är jag hopplöst singel, mitt jobb tar livet av mig, jag har ingen tid för mina hobbies och jag har en gnagande känsla av "repeat". Skivan har börjat hacka.
Så felet ligger kanske inte hos världen, utan hos mig?

Var nu lugna, jag har inte tänkt att sluta skriva eller sluta hata allt det som går emot det jag tror på. Jag vet var jag står och mitt underlag är stabilt. Men jag har beslutat mig för att inleda "Projekt METAmorphosis", ett litet åtagande vars syfte och mål är att förändra världen. Förhoppningsvis till en något mer intressant plats: en lite bättre plats att leva på. Detta kan låta ambitiöst, men om man sätter ribban tillräckligt högt är även en miss en seger.
Det har dock sagts mig att man måste lära sig krypa innan man kan gå, liten tuva och så vidare så jag valde att göra som en av vår tids största sångare (och praktpsyko), Michael Jackson sjöng: "I am starting With the man in the mirror".

För jag är inte nöjd, inte ett dugg nöjd med mitt liv och det är dags att må bra själv. Det är fan dags att bli den man jag vill vara. Projekt METAmorphosis, steg 1.
Sagt och Gjort:
Där ligger det som en äcklig amputerad sjuklig kroppsdel, ruttnande i en plastpåse från frisören: den gamle C to the X. Vad har jag gett mig in på?
Jo, en lång resa bort ifrån kasst självförtroende och livsfarlig frisyr, förhoppningsvis emot frigörelse och lyckan.
Jag klippte av mig håret i onsdags. Jag har gått runt och ältat detta beslut länge nu, och till och med ställt upp ett gäng kriterier (av tämligen patetisk natur) som jag på något sätt bullshittade mig själv skulle hjälpa mig att förändra mig, lite som en heroinist kunde jag "sluta när jag vill", men det var en impuls som skickade mig över kanten. Den stackars frisören på drop-insalongen, för vilken jag var sista kunden på en lång arbetsdag trodde att jag skulle ha separationsångest, men jag kände bara: Feel the free!
Min hållning var bättre, jag kände mig på topp och jag saknar inte barret ett dugg, och på den vägen har det varit.

Reaktionerna har varit blandade, från mina vänner har det mest varit skrattande, positivt överraskad misstro, och tre av mina kollegor kläckte alla samma kommentar (oberoende av varandra) : "Så du har blivit vuxen" (Se ovan: 2:a styckets andra hälft).
Denna blogg har nu fått ett syfte: en labbrapport fån projekt METAmorphosis, som kommer att varvas med mina vanliga gulligt radikala uppkastningar.
Det har börjat. Jag kan redan känna växtvärk från vingarna.

Dagens Haiku:
Lättad med rak rygg
Fri från fluffet och svansen
Men kallt om Huvet

(Det verkar som att jag har överkompenserat för den nya frippan med en rejäl dos Death Metal de senaste dagarna. Har jag slutat vara true nu? Fuck true.)

En epok går i graven

Alltså...

Efter att ha varit verksam med annat i alltför många månader uppdagade jag att jag faktiskt hade en blogg. Efter att Herr Grön hade tjatat mig (och sig själv i viss mån) blå om att jag skulle uppdatera den fick jag ett litet infall av skrivkramp. Detta är inte egentligen likt mig då jag har för vana att kasta ur mig ord på ord i ett utdraget förhållande med min publik (som väl är ganska tunn vid det här laget kan jag tro) men då jag ville att min comeback som bloggare skulle vara såväl givande som en veritabel orgasm av humor och sarkasm så väntade jag in i det sista på det perfekta att skriva om.
Det är nu nytt år, Januari 2009 och världen ter sig mer och mer av ett helveteshål än den var 2008, men blir det egentligen sämre?

Jag var inte helt säker. Jag valde att rådfråga mitt horoskop om 2009 var ett bättre år än -08, och stick i stäv med vad sådana institutioner som Dagens Nyheter. och SVT:s Rapport hävdar så ser det ganska ljust ut för mig. Tydligen ska ett nyårslöfte om min hälsa falla gott ut, och det passar ju bra nu när jag slutat röka igen (37:e gången gillt, 2 dagar and still going strong!), och dessutom ser allting ljust ut när det gäller kärleksliv och ekonomi. Kanon! tänkte jag.
Förutsatt att man tror på att astrofysiska mönster, baserade på gravitationen och andra av fysikens lagar har någon som helst inverkan på hur jag gör av med pengar eller är framgångsrik i mina (ofta ganska tafatta) raggningsförsök. Oh Well.
En liten intressant notis är att det verkar som om alla stjärntecken har vind i seglen, och ytterligare en är att Sprays horoskop nämner Barack Obamas presidentskap väldigt ofta...

Så då är väl allt lugnt då! Och här satt jag och oroade mig över finanskrisen, den globala uppvärmningen, Liberalernas härjningar i det Svenska välfärdssystemet (Privatiseringen av Apoteket är bara ytterligare ett exempel på hur borgarna pga ideologisk idioti "lagar" någonting som fungerar utmärkt), FRA, Israels markoffensiv i Gaza, Rysslands pseudoimperialistiska ambitioner, USAs alla krig, spänningarna mellan Indien och Pakistan samt att priset på ost är så högt att en Margherita är uppe i löjliga 55 spänn på vissa Pizzerior.
Det känns rätt bra, för då kan jag fokusera mitt skrivande på någonting som verkligen betyder någonting:

Idag åkte de ut. Soffan och SL-Fåtöljen. Ända sen jag flyttade i augusti har jag närt ett i det närmaste löjligt inredningsintresse, jag resonerade nämligen så att om jag inte kan ha någon stabilitet och kontroll i mitt liv i övrigt ska jag i alla fall ha en jävligt stabilt pimpad crib (Väl inrett hem för er som missat 2000-talet) och det har jag satt i system med en bravur som hade fått Ernst Kirschteiger (Hur det nu stavas) att gråta en skvätt av lycka över uppenbarelsen att även en hårdrockare med ett halvseriöst yrke och en allt annat än städad livsstil kan ha ett så trevligt hem. Jag har fullkomligt blött pengar in i olika små inredningsprojekt, och idag kom den största utgiften: ny soffa. Och vilken soffa sen: Mastofik, med divan och en jäkla massa kuddar!

Men detta inköp medförde att jag var tvungen att göra mig av med två kära gamla vänner: Den gamla soffan och SL-fåtöljen. SL-fåtöljen har fått sitt namn från att den agerat tron åt ett flertal Spelledare under rollspelssessioner jag varit värd för. Jag och EX-1 hittade den i ett grovsopberg en ljum sommarkväll och bar den två kilometer till mitt dåvarande gryt, sen dess har ett stort antal rövar bevistat dess slitna dyna.
Men det spelar egentligen ingen roll. Det är den gamla soffan som svider mest.

Jag bytte till mig den mot en gammal 17" TV av min gode vän Berglomi. Innan dess hade den stått i hans lya, hemma hos hans mor och ett litet tag i ett lager. Den soffan har det levats i: mången öl har druckits, mången omgång Tony Hawk har spelats och framför allt har nog nästan varje människa jag känner och kallar vän sovit i den åtminstone en gång. Jag kan inte säga med säkerhet om någon har gjort "det stora sliskiga" i den, men jag antar det och det lär ha varit fantastiskt!
Den soffan har varit en del av mitt liv och mitt vardagsrum i åratal, och jag tror att alla de känslor som utspelat sig i den har satt sina spår. All glädje, all sorg, all kärlek och alla JAAAAAAAAAAAAAAA!!!!! och NEEEEEEEEEEEEEEEJJJ!!!! (vilket får onomatopoetiskt representera sport och TV-spel) och så får vi inte glömma alla blogginlägg i denna blogg som uppdiktats med min röv bekvämt placerad i den.
Soffan verkar till och med ha en egen vilja, och den ger och tar.

Om någon soffanekdot är värdig att berätta här så är det den och JKs bilnycklar.
JK har en otrolig förmåga att förlägga nycklar, och just denna kväll hade vi närt en stunds samkväm när det var dags för honom att gå hem. två minuter efter att han gått kom han tillbaka igen och började leta igenom soffan efter sin bilnyckel, som var spårlöst försvunnen. Fröken E , BDS och Herr Grön var närvarande vid tillfället och kan vidimera att detta hände:
I stället för bilnyckeln återfanns ett blått svenskt pass. Från fotot log en 12 år gammal JK, och soffan hade återlämnat något som den svalde tio år tidigare. JK var lite orolig för att soffan hade tänkt "bytt är bytt" och svalt hans bilnyckel, men även den kom till rätta.

Men nu har den lämnat oss, jag skänkte den till replokalen där mitt band övar så jag får fortfarande träffa den ibland. Nu kan den få vila och stå och mumsa plektrum till den finner ett nytt hem!

Dagens Haiku:
Slitet Ljusbrunt skinn
Klassisk Design, många år
Men det var nog dags.