Det var en gång ett litet kallt och vindpinat kungarike där tågen bara gick i tid i teorin och människor bodde på olika ställen beroende på hur de såg ut. Där bodde det en företagare (som om vi ska se till statistisk sannolikhet var man) som ägde en butikskedja. Nu stod julen för dörren, en högtid som de allra flesta använde till att dricka snaps och träffa släktingar. Denna högtid firades till minne av födelsen av en snubbe som blev kändis för att han påpekade att man skulle vara vänlig mot alla, dela med sig och inte bara tänka på sig själv. Företagaren tyckte väldigt mycket om julen eftersom hans företrädare genom åren hade lyckats peta in i folkets trånga skallar att det enda sättet att visa att man bryr sig om någon är att ge dem dyra saker. Företagaren sålde dyra saker så många gick till honom för att köpa små symboler över att de brydde sig om sina nära och kära, eftersom det var lite för mycket begärt att ringa till sina mormödrar och farbröder nån gång ibland.
Men det fanns folk i det lilla landet som tyckte annorlunda. Dessa människor påpekade att det var ganska absurt att visa att man bryr sig om någon genom att ge dem saker de ändå inte ville ha. Dessa människor brukade lite nedlåtande kallas för "kulturvänstern" och eftersom skolorna i det lilla landet var pinsamt dåliga på grund av konkurrensutsättning så visste folk inte längre riktigt vad vare sig "kultur" eller "vänster" betydde.
Företagaren hade sedan länge insett att om de flesta började lyssna på dessa människor så skulle det drabba honom. Ty det lilla landet hade i ungefär hundra år hållti sig med ett statsskick som kallades "demokrati", ett sätt att arbeta och bestämma tillsammans för att alla ska få det så bra som möjligt. Detta stack lite i ögonen på företagaren som genom ett stort arv, skattefusk och exploatering av arbetskraft i tredje världen hade lyckats få en massa makt över andra. Det förhöll sig bara naturligt att denna företagare, som ju hade vant sig vid att bestämma över andra hade skapat sig någon slags fix idé att bara för att han hade makt så hade han rätt till denna makt. Om människor slutade köpa sakerna han sålde, som de ju i själva verket inte behövde så skulle hans makt försvinna och då skulle företagaren kanske, hemska tanke bli tvungen att själv arbeta i sin fabrik i stället för att andra gjorde jobbet åt honom bara för att han ägde hela alltet.
Så företagaren bildade en liten klubb tillsammans med andra företagare som inte heller gillade att dela med sig av sin makt för att göra någonting åt det hela.
Nu när julen närmade sig så började folket i landet tänka på sitt kulturarv, och i detta ingick sagor. Företagarna fick så en snilleblixt: om vi berättar sagor som handlar om hur hemskt det är att de inte får bestämma och att folk säger emot dem, så kommer folk att tro på dessa sagor och göra som företagarna tycker. Någon långt bak i salen räckte upp en hand och sade att "detta låter lite som propaganda" men blev snabbt nedtystad; alla andra var överens om att "saga" var ett mycket bättre ord. Så anställde man en PR-expert som fick skriva några sagor som publicerades i de tidningar som företagarna gav ut.
Den första sagan handlade om en liten gumma som faktiskt tog till sig "kulturvänsterns" (som i sagan kallades arga tanter och farbröder för att med hjälp av negativa ordval göra dem till skurkarna) budskap och slutade handla. I den sagan målade PR-experten skickligt upp en bild av att gumman, som ju bara ville vara snäll i själva verket försatte en företagare i konkurs så att han inte fick fira jul, och dessutom tvingade en stackars arbetare i tredje världen att svälta ihjäl. I själva verket så hade företagaren i sagan en massa pengar undangömda i hemliga konton i skatteparadis, så han fick nog fira jul ändå. Den lilla gumman i sagan, som själv fick en jättetråkig jul kunde dock känna en viss inre frid då pengarna hon hade tänk att köpa saker för i stället denna jul fick gå till en organisation som ordnade med ett microlån till de stackars fattiga arbetarna i tredje världen så att de kunde börja ett kooperativt jordbruk och på så sätt klara sig bra utan slavlönerna som företagaren hade betalat. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.
Den andra sagan handlade om en liten röd höna som ville baka bröd. Här lät PR-experten de andra djuren på gården uttala repliker som klingade av de där jobbiga "rättigheterna" som arbetare brukar ha. Eftersom denna saga var en liten allegori över hur jobbigt det är att vara företagare så skulle den som läste tycka synd om de stackars företagarna som slet i all välvilja för att bonden sen skulle komma och ta ifrån den lilla hönan allt hon åstadkommit. I själva verket så var ju landet som bondgården skulle symbolisera ett ganska komplext system, där de olika djuren hade olika uppgifter. Vad sagan inte förtäljde var att hönan inte alls tänkte dela lika med de andra djuren i slutändan, eftersom det ju var hennes idé så skulle de andra djuren få dela på ett av de fem bröden och de andra skulle finansiera en ny Mercedes åt hönan, nya små projekt och slutligen, efter ett par kampanjer ett övertagande av makten på gården. Eftersom den lilla hönan kontrollerade allt bröd kunde hon ju tvinga bonden att göra som hon ville, eftersom bonden annars inte skulle få något bröd. Att sen ankan var multisjuk och utförsäkrad brydde sig inte hönan om, för kan man inte jobba så ska man svälta ihjäl eftersom man inte är nyttig. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.
Den tredje lilla sagan handlade om en flitig liten flicka som inte fick chansen att behålla ett riktigt jobb, eftersom turordningsreglerna i det lilla landet förbjöd att man sparkade vem som helst och hon som var sist in också var först ut. Två gånger drabbade det henne, bara för att ytterligare förstärka eländet. Här berättade PR-experten bara om ett litet offer för reglerna. Men var flickan verkligen ett offer?
I det lilla landet fanns nämligen en viss möjlighet att förhandla med facket om vilka som skulle få sparken. Dessutom nämnde inte PR-experten de stora bonusarna som cheferna på företagen tog ut utöver deras lön, som nog hade kunnat låta den lilla flickan stanna kvar på företagen. Nu sparkade man i stället henne, och lade alla hennes arbetsuppgifter på andra anställda som nu fick arbeta dubbelt, bara för att chefen skulle ha råd att betala medlemskapet i den lilla företagarklubben. Nej, i själva verket fick hon sparken för att hon skulle bli lydig och desperat efter jobb, så att företagarna inte skulle behöva behandla henne så schysst nästa gång hon fick ett jobb och dessutom ge henne lägre lön. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.
Den fjärde lilla sagan handlade om en företagare som inte ville göra vinst. Här berättades en historia om en företagare som betalade sina arbetare skäliga löner och inte tog ut överpriser för sina varor. Idén var att eftersom han inte ville bli rik så skulle han inte kunna hålla ordning på ekonomin i sin fabrik. Denna lilla saga var ganska dålig, eftersom den komplett idiotförklarade alla som vill bygga upp en verksamhet där personlig rikedom inte är det allomfattande målet. PR-experten, som skrev denna saga sist var lite trött och kom därför till felslutet att en verksamhet måste göra någon rik för att kunna fungera över huvud taget. Här tog hon dock en chansning på att eftersom skolan i det lilla landet var så dålig så skulle folk nog inte märka den otroliga logiska luckan.
Nu visade det sig att eftersom sagorna var så tokigt enkla och löjliga så blev folk ganska förbannade. Flera som läste dem tyckte att det här med att använda julen för att propagera nyliberal smörja var ett ganska fult knep. För att lugna ned folk publicerade man svar på frågorna, men i god propagandistisk sed valde man frågor som framställde frågeställarna som ganska knäppa och frågor som man tyckte att man hade ett bra svar på.
Självaste Jultomten tog direkt fram sin stora röda penna och skrev med stora feta bokstäver "STYGG" bredvid namnet på alla de företagare som var med i den lilla klubben, och på PR-experten som glatt tagit emot en massa pengar för att skriva dessa friserade sagor ritade han en liten mustasch och horn (mest för att han hade tråkigt). Nu förhöll det sig dock så att företagarna och PR-expertens familjer och släktingar, liksom alla andra i det lilla landet hade gått på valsen att det enda sättet att visa att man bryr sig om någon är att köpa saker åt dem och att konsumtion är lösningen på alla problem, så de märkte inte att tomten aldrig dök upp: de var för upptagna med att köpa och sälja saker de inte behövde på Ebay.
Dagens Haiku:
Mellandagsrea
Extrapris på goda slut
För de som har allt
