När humor blir konst

Detta är ett Pikoblogginlägg (i alla fall för denna sida) och saknar därför Haiku och djupare mening.

Hittade denna lilla godbit via Cracked.

Om jag fattat det hela rätt gör någon sig lustig genom att klippa ihop en klassisk smörsång med en TV-shopfilm som säljer en av deras vanliga "lös-alla-dina-problem-med-elchocker"-produkt. Men här tar den absurda humorn en oväntad vändning: den blir på något vis utmanande och tilltalade mig. Fin liten rulle det där...

Med anledning av dagens seger

Jag kallar det en seger, ja. Mest med anledning av Dag Elfströms finstämt Ultrakonservativa lilla krönika. Han satte liksom orden i munnen på mig. Dag skriver lagom bittert och agitatoriskt, och jag känner igen mina egna retoriska strategier här och där även om jag kan tycka att han likt många andra självutnämnda Rojalister hålls med en total avsaknad av humor och insikt om hur hans uppenbart reformfientliga inställning kan verka verklighetsfrånvänd för ofrälset, två saker som nog hade hjälpt honom att vinna sympati för sin poäng.

För er av mina läsare som är brutalt lata, ointresserade eller bara saknar vissa av de färdigheter som krävs för att passa in i det sena 2000-talet (Grön text betyder "för muspekaren hit och klicka med vänster musknapp" (eller scrollhjulet för lite extra High-Techmagi!)) så för Dag tesen att på grund av att "det röda 70-talet skär som en kniv in i det nutida Sverige" så har kungamakten och dess traditioner underminerats då en simpel "Gymägare från Ockelbo" lyckas gifta sig till kungamakten och får grunda en ny dynasti, alltihopa i ett hopdrömt (?) republikanskt konspirationsscenario.
Nu kan man ju diskutera huruvida denna röda sjuttiotalskniv kanske egentligen är ett sista sprattlande från en döende röd idealfisk som nyliberalismen med hjälp av såväl Alliansen som Socialdemokratin slitit upp ur utopins hav för att kvävas till döds på den brygga som är Rosenbad, men jag tror att de allra flesta kan vara överrens om att detta tillhör en annan debatt.

Jag tänkte här citera Dags slutord:

• "Monarkin är ingen jämställdhets- eller jämlikhetsfråga. Monarkin är ett kulturarv, som skall vördas och vårdas. Monarkin står för stabilitet, kontinuitet, och tradition. Och som Drottning Elizabeth av Storbritannien (alltså Drottning Elizabeth II:s mor) sade: "Traditions are meant to be kept". -Dag Elfström

Låt mig här svara med rungande "Joho!", "Jaså?" och "Absolut inte!":
För det första: Den socialistiska vågen på 70-talet misslyckades med att ändra det som är själva kärnan i klassamhället: Nepotismen, att det finns folk som på grund av sin familj kan kringgå det meritokratiska/demokratiska systemet.
Någonting en Gymägare från Ockelbo nu lyckats med. Han känns som ett ganska fräscht alternativ till en dyslektisk fartdåre med franskklingande namn. Nepotismen och Cronyismen är dock fortfarande mycket central i det svenska samhället men om vi lyckas uppriva den enda egentligt grundlagsstadgade nepotismen vi har kvar så har vi tagit ett steg emot ett bättre samhälle.
Det är i sig en paradox att Monarkin har fått fortsätta vara statsskick, då man utan alltför mycket fantasi kan se att ett monarkiskt system bryter mot regeringsformens första två paragrafer, men varför skulle vi rida ett par så oviktiga hästar? (Pun jävligt intended).

För det andra kan man ju diskutera hur stabila vår kungafamilj har varit. Jag skulle här kunna skämta grovt (och ganska underhållande) om ätstörningar och buskörningar men det är inte roligt, någon kunde ha dött!
Låt oss i stället tala om kontinuitet och tradition. Den svenska monarkin är i sig en gammal tradition, även om den grundades en gång i tiden i blod och våld men den stående bernadotte-dynastin är den mest långlivade svenska konungadynastin i historien. En poäng där för kontinuiteten, men allvarligt talat så har inte kontinuitet varit den svenska kungakrönikans ledord tidigare än 1810. Dag talar om att successionsordningen ändrades under "kuppartade former [sic]" och då vill jag, bara för att det är sån jag är (Småsint och sökande billiga poänger) påpeka att utnämnandet av Karl XIV Johan, den förste Bernadotten skedde under synnerligen "kuppartade former", men vem minns idag Carl Otto Mörners smusslande för att få resa till Paris, hans mer eller mindre direkta lögn till Bernadotte och hans handlande emot sina regeringsgivna order?

Så slutligen till citatet från drottning Elizabeth: om citatet inte gäller monarkin så får det IG (dammit!)! Om det nu gäller monarkin så skulle jag underkänna citatet då den som ställde det uppenbarligen var partisk och således inte kan godkännas som ett argument (Saknade dessutom en källhänvisning. Skärpning Dag!).
Men brytandet av traditioner är vad som gjort Sverige till vad det är idag. Hade vi inte brutit traditionen med Despotism, dvs den gamla monarkiska diktaturen hade Dag garanterat inte kunnat skriva sin artikel utan påhälsning från informationsministeriet. Hade vi inte börjat bryta traditionen med kvinnans underordnade ställning hade vi haft ett ganska hemskt samhälle , och hade vi inte brutit traditionen med hembränning hade vi levt betydligt kortare, och många är tämligen stolta över brytandet med såväl den Katolska som den Protestantiska traditionen.

Brytandet av traditioner pågår ständigt. Kulturen evolverar på samma sätt som naturen, och det är oundvikligt. Bernadotte sitter på grund av politisk progressivitet, och ätten kommer att komma till ända på grund av samma fenomen (eller jordens undergång. Either way.).
Kungahuset är lite som Kalle Anka på julafton: En färggrann kvarleva från en svunnen tid men förr eller senare tröttnar tittarna, och då tar SVT obönhörligen bort programmet ur tablån.
De traditionerna som är viktiga att värna om är de som är viktiga för folkets välbefinnande som demokratin, jämställdheten och Carl-Bertil Johnssons Julsaga.

Dagens Haiku:
Men hur gör vi sen?
Hur ska vi välja stadschef?
Tänk TV-Såpa!

(detta inlägg är på intet sätt sponsrat, godkänt eller uppmuntrat av Republikanska Föreningen, men jag kände ändå att stämningen krävde att jag länkade till dem.
Här finns en bild på vår blivande kung, ser han inte glad ut?)

Verkligheten kan vara nog så osmaklig.

Okej, jag brukar inte skylta med min vegetarianism.
Om det finns en sak som jag hatar är det människor utan självdistans/insikt och sorgligt nog tenderar vegetarianer och veganer att falla in i det facket, och trots att jag är utrustad med en god portion hat mot mig själv så måste jag dra gränsen någonstans.

Men idag så vill jag dela med av en liten videosnutt jag hittat, flera av er andra har nog sett den. Den visar hur en enligt utsago ihärdig pälsförespråkare reagerar när hon ställs inför hur resten av en mink ser ut. Hoppas att det kanske biter?

http://www.youtube.com/watch?v=cngQmRZ9jNw

Citerar "Katastrof" på Buzz: Det är ju många gånger man undrat vad man ska ge en person som redan har allt...

Dagens Haiku:
Vegetarian
Har hört allt du kan säga
Nog talt om detta

(Har nu vant in nya frippan. Enda negativa reaktionen var från fröken E, som på sitt vanliga charmanta vis utbrast att jag förlorat allt mitt Sex-Appeal. Vad skönt, tänkte jag. Nu får jag äntligen lite lugn och ro!)

Söndagsnatt

In sveper så den månklara natten, över vinterstaden och försänker den i den pittoreska värmen bara en kylig vinternatt kan ge, det var bara att inse att den orangea 25-wattarens sken bara gav sken av att ha någonting att sätta emot den.

Utanför kör två plogar och föser med sina bogar undan den snö som fallit de senaste dagarna pö om pö upp i en snöborgstäckt ö omgiven av en vändplansvallgrav, skrapet av deras skopor dovt genom väggen, men en smäll rakt in i gatstenen skanderar och hela vardagsrummet vibrerar.

Jag skvatter till där jag sitter, försjunken i serier varm, trött och själaglad får jag syn på triangeluret någon skulpterat och skurit ur kromat stål, som obarmhärtigt visar på ett gapande hål i tid och rum, stum stirrar jag i tvivlan på urtavlan, är hon redan halv två?

Jag sträcker på mig och gäspar så, gnuggar gruset ur ögonen och grubblar lätt över hur det kunde ha blivit så sent, det var ju bara nyss jag kom hem, även om det var fyra timmar sen. Tröttheten har smugit sig på så jag lägger ifrån mig publikationen, avnjuter den sista gäspningen och dras zombielikt emot bädden. Lakanens förföriska charm lurar mig, Jag faller som en fura, faller en faller i alla fall en trött en med huvudet rätt ned i kudden, och seglar ut i den paradisiska drömmen.

Projekt METAmorphosis, problemställning

Okej, som ni alla vet (eller förhoppningsvis har lyckats klura ut genom att läsa äldre inlägg) så är jag, er ordvrängare till redaktör för denna blygsamma publikation inte särskilt nöjd med världen. Hade jag varit Gud (såsom vi förstår honom) hade jag antagligen makulerat skiten och börjat på en ny kula men guds vägar är som vi alla vet outgrundliga, vilket är ett ord som i detta sammanhang verkar betyda såväl "inkonsekvent" och "ineffektiv". Han/Hon/Det/Älg verkar inte vara helt olik sin skapelse, eller så kanske Hon/Jag/Dem/Fisring har gjort som jag själv och lutat sig tillbaka med en skål popcorn och bara betraktat skiten i hela sin härlighet, suckandes och skakandes på huvudet.

Men till skillnad från Han/De/Oss/Guldfisk så har jag i alla fall försökt att göra någonting åt det hela: Jag har etablerat en blogg där jag adekvat kverulerat, agiterat och gnällt lite i största allmänhet. Jag har på mitt eget lilla passiva vis försökt att sätta mitt märke på världen och ta den i en lite mer positiv riktning, både i en vardaglig och en politisk kontext. Jag förespråkar med god vigör konsumtionsvaror utan en äcklig bismak av slaveri, undergång och tortyr
och som Berglomi påpekade: jag har lagt mig till med "Gulliga tvångssyndrom" som att koppla ur elektriska apparater i standbyläge.
Men allvarligt talat så har jag nog inte åstadkommit så särskilt mycket när jag tänker efter. Inte mer än att en drös av normativa idioter har haft någonting att tråka mig över (Inga namn, alla nämnda), men jag antar att paria är revolutionärens lott. Dessutom är jag hopplöst singel, mitt jobb tar livet av mig, jag har ingen tid för mina hobbies och jag har en gnagande känsla av "repeat". Skivan har börjat hacka.
Så felet ligger kanske inte hos världen, utan hos mig?

Var nu lugna, jag har inte tänkt att sluta skriva eller sluta hata allt det som går emot det jag tror på. Jag vet var jag står och mitt underlag är stabilt. Men jag har beslutat mig för att inleda "Projekt METAmorphosis", ett litet åtagande vars syfte och mål är att förändra världen. Förhoppningsvis till en något mer intressant plats: en lite bättre plats att leva på. Detta kan låta ambitiöst, men om man sätter ribban tillräckligt högt är även en miss en seger.
Det har dock sagts mig att man måste lära sig krypa innan man kan gå, liten tuva och så vidare så jag valde att göra som en av vår tids största sångare (och praktpsyko), Michael Jackson sjöng: "I am starting With the man in the mirror".

För jag är inte nöjd, inte ett dugg nöjd med mitt liv och det är dags att må bra själv. Det är fan dags att bli den man jag vill vara. Projekt METAmorphosis, steg 1.
Sagt och Gjort:
Där ligger det som en äcklig amputerad sjuklig kroppsdel, ruttnande i en plastpåse från frisören: den gamle C to the X. Vad har jag gett mig in på?
Jo, en lång resa bort ifrån kasst självförtroende och livsfarlig frisyr, förhoppningsvis emot frigörelse och lyckan.
Jag klippte av mig håret i onsdags. Jag har gått runt och ältat detta beslut länge nu, och till och med ställt upp ett gäng kriterier (av tämligen patetisk natur) som jag på något sätt bullshittade mig själv skulle hjälpa mig att förändra mig, lite som en heroinist kunde jag "sluta när jag vill", men det var en impuls som skickade mig över kanten. Den stackars frisören på drop-insalongen, för vilken jag var sista kunden på en lång arbetsdag trodde att jag skulle ha separationsångest, men jag kände bara: Feel the free!
Min hållning var bättre, jag kände mig på topp och jag saknar inte barret ett dugg, och på den vägen har det varit.

Reaktionerna har varit blandade, från mina vänner har det mest varit skrattande, positivt överraskad misstro, och tre av mina kollegor kläckte alla samma kommentar (oberoende av varandra) : "Så du har blivit vuxen" (Se ovan: 2:a styckets andra hälft).
Denna blogg har nu fått ett syfte: en labbrapport fån projekt METAmorphosis, som kommer att varvas med mina vanliga gulligt radikala uppkastningar.
Det har börjat. Jag kan redan känna växtvärk från vingarna.

Dagens Haiku:
Lättad med rak rygg
Fri från fluffet och svansen
Men kallt om Huvet

(Det verkar som att jag har överkompenserat för den nya frippan med en rejäl dos Death Metal de senaste dagarna. Har jag slutat vara true nu? Fuck true.)