Se där! Efter en längre paus, vilken garanterat varit arbetsrelaterad (och inte har ett dugg med lättja eller brist på inspiration att göra, jag lovar!) stapplar mina stackars trevande fingrar över tangenterna igen. Så vad nytt på den personliga fronten herr Clqwrx, haglar frågorna tätt som millennieskiften.
Inte ett jävla dugg, kan jag säga er. Jag är fortfarande samma hatiske, överformulerande, missnöjde medborgare som jag alltid har varit, med den stora skillnaden att jag nu lämnat arbetslösheten bakom mig. Yep, jag har blivit fastanställd igen!
Jag fick ett brev från Arbetsförnedringen häromdagen, som helt känslolöst och officiellt informerade mig om att jag inte längre är deras problem och att jag inte längre kan ta ut någon A-kassa, någonting jag slutade med för lite mer än ett år sedan. Det känns på något vis som en lättnad att slippa ifrån hela den skiten även om jag känner på mig att jag kommer att återse dem förr eller senare, mest då det faller under kategorin "min vanliga tur".
Så vad har hänt i världen sen sist då? Nu tror väl ni, mina (två) reguljära läsare att det kommer en svada om Englamord, Kinademonstrationer, Vårdstrejk och Blondinbellas politiska karriär, men se tji fick ni!
Tänker inte ägna min dyrbara (nåja) tid åt dessa ämnen, av var sin anledning:
Vad ska jag göra nu?
Det är ju trots allt lördag kväll, så jag smet nöjd med min korta och koncisa avprickning av den gångna månadens händelser och hämtade en pilsner i kylen. Mums!
Men allvarligt talat, nu låter jag mest fingrarna spela fritt och skiter lite i vad som kommer ut av det. Vad ska det tjäna till?
Jag har faktiskt i god redaktionell anda gjort i ordning en lista över ämnen att skriva kring, en slags lathund mot bristande inspiration kan man säga, men den tänker jag inte använda mig av ikväll. Vanligtvis när jag loggar in och skriver ett inlägg här brukar jag vara pissförbannad, glad, inspirerad eller intoxinerad, men ikväll gäller inget av dessa. Jag har inte fått tråkslag igen, det får ni inte tro men jag är helt enkelt i något slags skärningspunkt mellan olika sinnesstämningar, av vilka ingen är kraftig nog för att ge mig någon inspiration att skriva.
Jag undrar om detta är ett vanligt problem. Vissa människor verkar sprudla av inspiration och kan spruta ur sig verk på verk (visserligen av skiftande kvalitet) utan att blinka, själv måste jag ha inspiration eller incitament till att skriva. Då jag är tämligen säker på att de relativt innehållsfulla svavelmoln jag vanligtvis kastar er väg är uppskattat så kan jag inte undkomma att känna lite dåligt samvete över att jag tar upp er tid och energi med att skriva en så här meningslös härva, men vad ska jag annars ta mig till?
Det är ju trots allt lördagkväll, och jag sitter på min kammare. Klockan har passerat midnatt, och jag är ensam liksom jag brukar vara efter jobbet. Mitt enda egentliga sällskap är en blänkande skärm och ett par Sennheiserlurar med Xzibit i. Jag kan minnas sist jag var ute "i svängen", men jag måste erkänna att jag var tvungen att tänka efter ett tag. Om cirka två timmar kommer de flesta av krogbesökarna som bor väster om centrum att passera under mitt fönster, stoja som vanligt och jag kan bara hoppas att jag sover vid det laget, så jag slipper höra deras kakofoni.
Frågan är således: Varför är jag inte deprimerad? I vanliga fall hade jag nog suttit och tyckt synd om mig själv, en hobby jag närt och utövat med bravur under hela mitt liv, en av de få saker jag rakryggat kan säga att jag är riktigt duktig på. Men på sistone har jag slutat med det.
Jag har inte tyckt synd om mig själv på länge. Jag har inte känt mig frustrerad eller arg, jag har bara flutit. Man kan teoretisera att detta kan bero på en av tre saker:
Det första är att jag har funnit Zen. Jag är ett med nuet, världsalltet och går genom verkligheten med en tankelös förståelse för allt och inget. På sistone har jag inte känt mig stressad trots att jag kanske borde ha varit det.
Det andra alternativet är att jag har gått sönder, eller gett upp. Kanske har jag slutat med det där dravlet "själ" och blivit mekanisk. Någonting som talar för denna teori är att jag inte känner mig i kontakt med mina känslor. De är svaga och dova och gör sig inte alls påminda särskilt ofta. Detta är dock mindre troligt då jag faktiskt lyckades bli arg häromdagen, men då jag inte gjorde någonting åt det så har det runnit av mig och allting är som vanligt.
Det sista och kanske mest kontroversiella alternativet är att jag skulle ha blivit lycklig. Dock så talar hela den analytiska och rationella delen av mig om för mig (mycket som den svenska politiska eliten eller någon annan skitjobbig besserwisser) att det inte borde vara så.
Tanken slog mig häromdagen: jag kanske har blivit lycklig, är det så här det känns? Men nej, fet chans. I god vetenskaplig anda samlade jag alla fakta och indicier som pekade på det ena (lycklig) och det andra (sinnessjuk) alternativet, och jag kan säga att om man lagt de två högarna i en våg på ett klassiskt visualiserande vis hade vågen nog inte gjort något nämnvärt utslag (då proportionen "vikt" inte är applicerbar till det själsliga livet) men man skulle kanske kunna se en statistisk signifikans mot "olycklig".
Jag vet inte. Kanske saknar jag bara någonting att jämföra med?
Nu känner jag mig lite taskig då jag utsatt er för lite menlös självterapi (mina memoarer ska få heta "En Känslomässig blottares bok") så idag får ni två Haiku som plåster på såren.
Inte ett jävla dugg, kan jag säga er. Jag är fortfarande samma hatiske, överformulerande, missnöjde medborgare som jag alltid har varit, med den stora skillnaden att jag nu lämnat arbetslösheten bakom mig. Yep, jag har blivit fastanställd igen!
Jag fick ett brev från Arbetsförnedringen häromdagen, som helt känslolöst och officiellt informerade mig om att jag inte längre är deras problem och att jag inte längre kan ta ut någon A-kassa, någonting jag slutade med för lite mer än ett år sedan. Det känns på något vis som en lättnad att slippa ifrån hela den skiten även om jag känner på mig att jag kommer att återse dem förr eller senare, mest då det faller under kategorin "min vanliga tur".
Så vad har hänt i världen sen sist då? Nu tror väl ni, mina (två) reguljära läsare att det kommer en svada om Englamord, Kinademonstrationer, Vårdstrejk och Blondinbellas politiska karriär, men se tji fick ni!
Tänker inte ägna min dyrbara (nåja) tid åt dessa ämnen, av var sin anledning:
- Blondinbella klarar hela förlöjligandet på egen hand (Hon får redan hjälp av alla som råkar vara läs och skrivkunniga och har en internetuppkoppling, verkar det som)
- Alla som läst mer än ett inlägg i denna blogg vet var jag står i fråga om vårdstrejken (När jag dessutom läste vad de bråkar om i löneväg insåg jag att jag kanske borde bli sjuksköterska i stället)
- Varför demonstrerade man inte mot övergreppen mot Aboriginerna vid OS i Sydney? Eller varför inte mot USA's aggressiva utrikespolitik under Salt Lake City? Kan det vara så att västvärlden passar på, inflammerat av medial rapportering? Sopa framför egen dörr, etc.
- Englamordet ja. Tragiskt och hemsk. Inget att orda om (Skänk i stället en tanke till hennes familj, och de 10, 000, 000 människor som svälter ihjäl varje år).
Vad ska jag göra nu?
Det är ju trots allt lördag kväll, så jag smet nöjd med min korta och koncisa avprickning av den gångna månadens händelser och hämtade en pilsner i kylen. Mums!
Men allvarligt talat, nu låter jag mest fingrarna spela fritt och skiter lite i vad som kommer ut av det. Vad ska det tjäna till?
Jag har faktiskt i god redaktionell anda gjort i ordning en lista över ämnen att skriva kring, en slags lathund mot bristande inspiration kan man säga, men den tänker jag inte använda mig av ikväll. Vanligtvis när jag loggar in och skriver ett inlägg här brukar jag vara pissförbannad, glad, inspirerad eller intoxinerad, men ikväll gäller inget av dessa. Jag har inte fått tråkslag igen, det får ni inte tro men jag är helt enkelt i något slags skärningspunkt mellan olika sinnesstämningar, av vilka ingen är kraftig nog för att ge mig någon inspiration att skriva.
Jag undrar om detta är ett vanligt problem. Vissa människor verkar sprudla av inspiration och kan spruta ur sig verk på verk (visserligen av skiftande kvalitet) utan att blinka, själv måste jag ha inspiration eller incitament till att skriva. Då jag är tämligen säker på att de relativt innehållsfulla svavelmoln jag vanligtvis kastar er väg är uppskattat så kan jag inte undkomma att känna lite dåligt samvete över att jag tar upp er tid och energi med att skriva en så här meningslös härva, men vad ska jag annars ta mig till?
Det är ju trots allt lördagkväll, och jag sitter på min kammare. Klockan har passerat midnatt, och jag är ensam liksom jag brukar vara efter jobbet. Mitt enda egentliga sällskap är en blänkande skärm och ett par Sennheiserlurar med Xzibit i. Jag kan minnas sist jag var ute "i svängen", men jag måste erkänna att jag var tvungen att tänka efter ett tag. Om cirka två timmar kommer de flesta av krogbesökarna som bor väster om centrum att passera under mitt fönster, stoja som vanligt och jag kan bara hoppas att jag sover vid det laget, så jag slipper höra deras kakofoni.
Frågan är således: Varför är jag inte deprimerad? I vanliga fall hade jag nog suttit och tyckt synd om mig själv, en hobby jag närt och utövat med bravur under hela mitt liv, en av de få saker jag rakryggat kan säga att jag är riktigt duktig på. Men på sistone har jag slutat med det.
Jag har inte tyckt synd om mig själv på länge. Jag har inte känt mig frustrerad eller arg, jag har bara flutit. Man kan teoretisera att detta kan bero på en av tre saker:
Det första är att jag har funnit Zen. Jag är ett med nuet, världsalltet och går genom verkligheten med en tankelös förståelse för allt och inget. På sistone har jag inte känt mig stressad trots att jag kanske borde ha varit det.
Det andra alternativet är att jag har gått sönder, eller gett upp. Kanske har jag slutat med det där dravlet "själ" och blivit mekanisk. Någonting som talar för denna teori är att jag inte känner mig i kontakt med mina känslor. De är svaga och dova och gör sig inte alls påminda särskilt ofta. Detta är dock mindre troligt då jag faktiskt lyckades bli arg häromdagen, men då jag inte gjorde någonting åt det så har det runnit av mig och allting är som vanligt.
Det sista och kanske mest kontroversiella alternativet är att jag skulle ha blivit lycklig. Dock så talar hela den analytiska och rationella delen av mig om för mig (mycket som den svenska politiska eliten eller någon annan skitjobbig besserwisser) att det inte borde vara så.
Tanken slog mig häromdagen: jag kanske har blivit lycklig, är det så här det känns? Men nej, fet chans. I god vetenskaplig anda samlade jag alla fakta och indicier som pekade på det ena (lycklig) och det andra (sinnessjuk) alternativet, och jag kan säga att om man lagt de två högarna i en våg på ett klassiskt visualiserande vis hade vågen nog inte gjort något nämnvärt utslag (då proportionen "vikt" inte är applicerbar till det själsliga livet) men man skulle kanske kunna se en statistisk signifikans mot "olycklig".
Jag vet inte. Kanske saknar jag bara någonting att jämföra med?
Nu känner jag mig lite taskig då jag utsatt er för lite menlös självterapi (mina memoarer ska få heta "En Känslomässig blottares bok") så idag får ni två Haiku som plåster på såren.
Dagens Haiku 1:
Läste ni allting?
Hade ni ut nåt av det?
Jag ber om ursäkt
Dagens Haiku 2:
Nån fågel kvittrar
Kompar Mjukglasspremiär
Nu är det fan vår!
Läste ni allting?
Hade ni ut nåt av det?
Jag ber om ursäkt
Dagens Haiku 2:
Nån fågel kvittrar
Kompar Mjukglasspremiär
Nu är det fan vår!
(Jag brukar normalt inte be om ursäkt, förutom när jag sagt någonting "dumt" till min tillfällige respektive som jag själv egentligen inte tycker är någon big deal men som hon uppenbarligen fäster större vikt vid än män gör med penisstorlek och jag därför tvingas till det då jag har både sex- och självbevarelsedrift. Det är bara det att det känns jävligt uselt (Lågt, Dåligt, Kass, Otrevligt, EMO) att skriva ett långt inlägg om hur jag mår snarare än att ge mina läsare lite satirisk kvalitet, vilket är mitt vanliga modus operandi)
