Nödslakt

Allas vårt narrativ ser över sitt liv, sin giv mest som
ett tidsfördriv förvrider han sinnet, drar dårskap
från minnet och skinnet krusar och pirrar.

Irrar, suktar efter lukter, smaker, ord och saker
svunna från gamla segrar vunna, unnar sig en
stunds universell frid inför en kommande strid.

Men pockar på sinnet så det förvridna minnet. Vansinnet träder i kraft, kan inte bli fri från sin fantasi, den gäckar och häcklar, målar framtiden färggrann och tänker minsann stärka besvikelsen litegrann.

Den man som han tror han är, han tror på det där,
är principfast kär. Varför är det då så svårt att
förstå att den man han än är är här och inte där
än på länge, snor och svänger mellan
sorgfri eufori och koncis skepsis, beklagligtvis
utifrån en orättvis expertis företrädesvis
förvärvad av förbehållna förutfattade meningar:
Förhoppningar.
Grundlösa osanningar.

Tvi för fantasi som tvingar en att varsebli
hur bra allting aldrig kommer bli.