Detta är ett litet inlägg jag en gång skrev i Notepad när min internetuppkoppling låg nere i Januari -08. Sedan dess har det legat i ett mörkt och obesökt hörn av hårddisken tills jag nu hittade det. Då jag inte bara är ganska lat utan även helt utarbetad och trasig fysiskt och mentalt så har jag beslutat att i stället för att skriva någonting nytt ikväll bjuda mina läsare på lite ctrl+v-magi. Mycket nöje!
Jag har liksom varit fri från kvinnlig kontakt rätt länge nu. I vanliga fall hänger kvinnor i klasar över mig (OBS: desinformation!), men på senare tid har det varit lite fattigt på den fronten.
Då jag har sett människor i min omvärld lyckas finna kärleken (eller iaf små "äventyr") via högst specialiserade sajter på internet så tänkte jag, what the hell liksom. Så jag googlade och en helt ny värld öppnade sig för mina ögon. Det verkar som om hela Sverige söker en partner på internet!
Efter att ha skapat ett halvhjärtat användarkonto på en av de mer välbesökta sajterna och surfat runt ett tag så insåg jag att det fanns hur mycket folk som helst här, ja kanske var detta någonting för mig!
Jag insåg direkt att det var kutym att lägga upp en bild på sig själv (tagen i en vinkel där man inte kan få någon riktig uppfattning om kroppsform eller anletsdrag), fylla i standardformulären med längd, trosuppfattning (tihihi) och önskemål om barn, samt att skriva en presentation. Men hur gör man det egentligen?
Man vill ju vara iögonfallande, och presentationen bör ju locka presumtiva "Dejter" (herregud vad jag hatar det ordet...) att ta kontakt. Så jag läste en sida med tips om hur man skrev en presentation som skulle locka "den rätte". Där tipsades om att vara sig själv, vara artig och inte vara negativ. De tipsade om att skriva iögonfallande, som till exempel roligt eller kanske lägga in en liten dikt.
Jag har liksom varit fri från kvinnlig kontakt rätt länge nu. I vanliga fall hänger kvinnor i klasar över mig (OBS: desinformation!), men på senare tid har det varit lite fattigt på den fronten.
Då jag har sett människor i min omvärld lyckas finna kärleken (eller iaf små "äventyr") via högst specialiserade sajter på internet så tänkte jag, what the hell liksom. Så jag googlade och en helt ny värld öppnade sig för mina ögon. Det verkar som om hela Sverige söker en partner på internet!
Efter att ha skapat ett halvhjärtat användarkonto på en av de mer välbesökta sajterna och surfat runt ett tag så insåg jag att det fanns hur mycket folk som helst här, ja kanske var detta någonting för mig!
Jag insåg direkt att det var kutym att lägga upp en bild på sig själv (tagen i en vinkel där man inte kan få någon riktig uppfattning om kroppsform eller anletsdrag), fylla i standardformulären med längd, trosuppfattning (tihihi) och önskemål om barn, samt att skriva en presentation. Men hur gör man det egentligen?
Man vill ju vara iögonfallande, och presentationen bör ju locka presumtiva "Dejter" (herregud vad jag hatar det ordet...) att ta kontakt. Så jag läste en sida med tips om hur man skrev en presentation som skulle locka "den rätte". Där tipsades om att vara sig själv, vara artig och inte vara negativ. De tipsade om att skriva iögonfallande, som till exempel roligt eller kanske lägga in en liten dikt.
Jag tänkte att det där med poesi som de tipsade om var grejen för mig, då jag har ett livslångt och tämligen komplicerat förhållande med det skrivna ordet, och gjorde ett försök.
Problemet var det att min musikaliska diet den senaste månaden uteslutande hade bestått av Gangsta-Rap, och denna ovanas påverkan gjorde att resultatet av mitt diktande blev tämligen självgott, på gränsen till skrytigt.
Då detta är ett attribut jag inte känner är representativt för mig (t o m någonting jag strävar efter att låta bli med) raderade jag det jag åstadkommit.
Jag gjorde ett nytt försök och denna gång koncentrerade jag mig på att undvika klicheérna från Hiphopen. Jag gav mig in i en virvlande dans med paragrafer, rim, ord som vanligt folk är tvugna att slå upp och versmått sedan länge glömda i denna vår av 4/4-delstaktsmusik förstörda västvärld. Jag försökte verkligen formulera mina känslor i ord, då det visade sig att min andra stora musikaliska passion här i livet satte käppar i hjulet för mig.
För de flesta människor är ett specifikt estetiskt grepp som inspiration ett bra sätt att göra storverk på. Albert Einstein lär ha sagt att "Skillnaden mellan en ordinär person och ett Geni är att ett Geni är bättre på att dölja sina källor", bevingade ord som i min värld klingar med den renaste tonen av sanning (ett C# förmodar jag).
Faktum är att nästan alla uttryck redan är gjorda, om än i skiftande form och med milsvida skillnader i kvalitet. Mitt problem är att då min närvaro på sagda dejtingsajt var ett försök att lära känna nya människor så passar inte riktigt de lyriska koncepten från Death Metal särskilt bra.
Tanken korsade mitt sinne att jag skulle spela in en självbiografisk film (eller "Videokontaktannons" som vissa förhärdade individer kallar det) för att ge en mer nyanserad bild av mig själv. Jag ser mycket film och känner att jag behärskar ämnet tillräckligt bra, men även här låg min smak mig i fatet.
Det korta (genialiska) synopsis jag fick till involverade en hel del blod, zombies, politiskt färgad svart humor och framför allt mig själv i huvudrollen som den högreste hjälten, en riktig karlakarl i samma liga som Snake Plissken och John McClane. Men jag insåg att det fanns ett par problem med denna plan:
För det första så hade produktionsbudgeten vida överstigit min hushållsbudget. För det andra är politik det mest avsexualiserade ämnet man kan diskutera och jag har vid upprepade tillfällen blivit varnad för att diskutera politik med folk jag vill göra ett gott intryck på, det är nämligen inte god etikett och så råkar jag vara tämligen radikal.
För det tredje så är sanningen att min personlighet ligger tämligen långt ifrån filmens rakryggade, förbistrade Machohjältar. Jag är dessutom skitkass på oneliners.
Jag gjorde ett försök med en "jag heter och gillar" presentation, men allvarligt talat. Hur lamt känns det inte att beskriva vad jag är intresserad av, det ger ju inget egentligt egentligt hum om vem jag är.
Jag försökte beskriva min personlighet på ett objektivt och sakligt vis, men det blev alldeles för stelt (och ärligt kanske) så jag vände på steken och försökte beskriva vad jag känner, tömma ur mitt hjärta så att säga. Resultatet blev en tokigt banal orgie i klyschor, någonting jag är helt övertygad om att folk som freventerar dejtingsajter har fått nog av.
Jag försökte kombinera de tre närmast ovanstående, men det blev en hackig soppa av känslomässigt dravel, idiosynkratiska intressen och mindre smickrande personlighetsdrag.
I panik skrev jag till slut en bunt relativt slumpmässigt utvalda ord. Sen tog jag bort ord som inte förekommer i vardagligt tal. Därefter tog jag bort allt det som eventuellt skulle kunna uppfattas negativt eller avskräckande av en presumptiv läsare. Nästa sak att försvinna från brödtexten var saker som inte bör publiceras på internet enligt mina källor. Därefter tog jag bort allt som har att göra med mitt jobb, då jag inte vill bli alltför tätt förknippad med mitt yrke i denna kontext. Sist redigerade jag stycket så att det skulle komma i logisk följd och ha korrekt stavning och grammatik.
Resultatet blev det mycket korta och koncisa: "Och samt kanske men nej".
I förtvivlan insåg jag att just denna ordföljd, som var slutprodukten av en lång uteslutningsprocess är identisk med Punchlinen i en gammal sketch med Magnus & Brasse. Jag lyckades med nöd och näppe kontrollera impulsen att kasta ut min laptop genom fönstret (på min grannes nya, fina merca som står parkerad där) och ett tungt finger föll på "delete"-tangenten.
Vad skulle jag ta mig till? All den kreativitet som bor inom mig hade fördämts av min vilja att göra ett gott intryck på mina presumptiva presentationsbesökare, ibland vilka ordstävets "kvinnan i mitt liv" kanske stod att finna.
Jag beslutade mig efter att jag lugnat ned mig en smula för att jag skulle sticka ut från mängden på dessa sidor och inte skriva någon presentation alls. Jag är ju ganska lång och mörk, och om jag kan hålla mig i ett perpetuellt stadium av att vara en främling torde jag vara "home free", för det är enligt många (populärkulturella) källor just en sån som alla kvinnor drömmer om.
(Ingen Haiku fanns i originalet, och jag har ingen ork. Jag är inte skyldiga er någonting!)
Problemet var det att min musikaliska diet den senaste månaden uteslutande hade bestått av Gangsta-Rap, och denna ovanas påverkan gjorde att resultatet av mitt diktande blev tämligen självgott, på gränsen till skrytigt.
Då detta är ett attribut jag inte känner är representativt för mig (t o m någonting jag strävar efter att låta bli med) raderade jag det jag åstadkommit.
Jag gjorde ett nytt försök och denna gång koncentrerade jag mig på att undvika klicheérna från Hiphopen. Jag gav mig in i en virvlande dans med paragrafer, rim, ord som vanligt folk är tvugna att slå upp och versmått sedan länge glömda i denna vår av 4/4-delstaktsmusik förstörda västvärld. Jag försökte verkligen formulera mina känslor i ord, då det visade sig att min andra stora musikaliska passion här i livet satte käppar i hjulet för mig.
För de flesta människor är ett specifikt estetiskt grepp som inspiration ett bra sätt att göra storverk på. Albert Einstein lär ha sagt att "Skillnaden mellan en ordinär person och ett Geni är att ett Geni är bättre på att dölja sina källor", bevingade ord som i min värld klingar med den renaste tonen av sanning (ett C# förmodar jag).
Faktum är att nästan alla uttryck redan är gjorda, om än i skiftande form och med milsvida skillnader i kvalitet. Mitt problem är att då min närvaro på sagda dejtingsajt var ett försök att lära känna nya människor så passar inte riktigt de lyriska koncepten från Death Metal särskilt bra.
Tanken korsade mitt sinne att jag skulle spela in en självbiografisk film (eller "Videokontaktannons" som vissa förhärdade individer kallar det) för att ge en mer nyanserad bild av mig själv. Jag ser mycket film och känner att jag behärskar ämnet tillräckligt bra, men även här låg min smak mig i fatet.
Det korta (genialiska) synopsis jag fick till involverade en hel del blod, zombies, politiskt färgad svart humor och framför allt mig själv i huvudrollen som den högreste hjälten, en riktig karlakarl i samma liga som Snake Plissken och John McClane. Men jag insåg att det fanns ett par problem med denna plan:
För det första så hade produktionsbudgeten vida överstigit min hushållsbudget. För det andra är politik det mest avsexualiserade ämnet man kan diskutera och jag har vid upprepade tillfällen blivit varnad för att diskutera politik med folk jag vill göra ett gott intryck på, det är nämligen inte god etikett och så råkar jag vara tämligen radikal.
För det tredje så är sanningen att min personlighet ligger tämligen långt ifrån filmens rakryggade, förbistrade Machohjältar. Jag är dessutom skitkass på oneliners.
Jag gjorde ett försök med en "jag heter och gillar" presentation, men allvarligt talat. Hur lamt känns det inte att beskriva vad jag är intresserad av, det ger ju inget egentligt egentligt hum om vem jag är.
Jag försökte beskriva min personlighet på ett objektivt och sakligt vis, men det blev alldeles för stelt (och ärligt kanske) så jag vände på steken och försökte beskriva vad jag känner, tömma ur mitt hjärta så att säga. Resultatet blev en tokigt banal orgie i klyschor, någonting jag är helt övertygad om att folk som freventerar dejtingsajter har fått nog av.
Jag försökte kombinera de tre närmast ovanstående, men det blev en hackig soppa av känslomässigt dravel, idiosynkratiska intressen och mindre smickrande personlighetsdrag.
I panik skrev jag till slut en bunt relativt slumpmässigt utvalda ord. Sen tog jag bort ord som inte förekommer i vardagligt tal. Därefter tog jag bort allt det som eventuellt skulle kunna uppfattas negativt eller avskräckande av en presumptiv läsare. Nästa sak att försvinna från brödtexten var saker som inte bör publiceras på internet enligt mina källor. Därefter tog jag bort allt som har att göra med mitt jobb, då jag inte vill bli alltför tätt förknippad med mitt yrke i denna kontext. Sist redigerade jag stycket så att det skulle komma i logisk följd och ha korrekt stavning och grammatik.
Resultatet blev det mycket korta och koncisa: "Och samt kanske men nej".
I förtvivlan insåg jag att just denna ordföljd, som var slutprodukten av en lång uteslutningsprocess är identisk med Punchlinen i en gammal sketch med Magnus & Brasse. Jag lyckades med nöd och näppe kontrollera impulsen att kasta ut min laptop genom fönstret (på min grannes nya, fina merca som står parkerad där) och ett tungt finger föll på "delete"-tangenten.
Vad skulle jag ta mig till? All den kreativitet som bor inom mig hade fördämts av min vilja att göra ett gott intryck på mina presumptiva presentationsbesökare, ibland vilka ordstävets "kvinnan i mitt liv" kanske stod att finna.
Jag beslutade mig efter att jag lugnat ned mig en smula för att jag skulle sticka ut från mängden på dessa sidor och inte skriva någon presentation alls. Jag är ju ganska lång och mörk, och om jag kan hålla mig i ett perpetuellt stadium av att vara en främling torde jag vara "home free", för det är enligt många (populärkulturella) källor just en sån som alla kvinnor drömmer om.
(Ingen Haiku fanns i originalet, och jag har ingen ork. Jag är inte skyldiga er någonting!)
2 kommentarer:
Det verkar onekligen smart med date-siter, men svårt verkar det vara med en bra presentation. Hur mycket kan man säga om sig själv, innan själva blottandet blir ett personlighetsdrag?
Anyways: nicka för kiss.
Fan jag visste verkligen inte att det var så jäkla omständigt att fixa en presentation på en dejtingsida. Men du har aldrig funderat på att sluta följa normen och kanske skriva det du känner för, och att "kvinnan i ditt liv" är den som finner det intressant... Fast ja, det kanske är alldeles för stelt? Vi kör på en majoritet som statistiskt ökar din chanser att knulla!
Skicka en kommentar