Nu är jag sådär charmigt arg igen

Det verkar endast finnas ett sätt att bilda sig en någotsånär verklighetstrogen uppfattning om vad de olika partierna som kandiderar i valet står för: Blunda, hålla hårt för öronen och försöka dränka ut hela eländet med lite sköna toner.

Det står helt uppenbart att den svenska journalistkåren, med undantag för de flesta av de som arbetar inom Public Service har drabbats av total pressetisk härdsmälta. När jag läste mina fem poäng journalistik (Vilket bör ställas emot mediakårens samlade vetande) så låg tonvikten av diskussionerna på lektionstid om Mediaetik, där dryftades bland annat urval, rubriksättning och vinkling. Jag är helt övertygad om att mina egna stapplande kunskaper inom området inte på långa vägar kan mäta sig med den akademiska rikedom som avsedda personer sitter, men det finns ett ord som verkar ha gått dem helt förbi:

Objektivitet.

Jag har tidigare dryftat detta ämne men nu är det inte roligt längre! Det är skrämmande att se hur dagspressen blir mer och mer av ett propagandaorgan för borgerlig politik. För propaganda är precis vad det är. Nu när vi ändå försöker stärka mitt Ethos så är mitt intresse för och utbildning inom retorik betydligt större än den gällande journalistik, och jag har ett speciellt intresse för propaganda. Därför så känns det särskilt beklämmande att läsa den valbevakning som görs av DN, SvD, Aftonbladet etc, och Expressen är bara löjlig!

Om jag skulle ge mig på att exemplifiera all min kritik mot årets bevakning av valet så hade detta inlägg blivit lika omfattande som en doktorsavhandling, så jag tänker ta den enkla vägen ut och länka till någon annan som gjort det. Ta sedan och läs den grundliga Wikipedia-artikeln om propagandatekniker, och vänd sedan med dessa glasögon blicken emot valfri dagstidning.

Men ett litet exempel på hur detta fungerar ska jag ge. Läs först denna artikel i DN, med rubriken "Rutavdraget gratis för staten". Rubriken säger allt. Nu går det inte att diskutera längre, bevisen är klara.

När man sedermera läser själva innehållet i artikeln upptäcker man snabbt ett par mindre viktiga ord: Kan, Bedömer och rimligt. Senare visar det sig att det hela inte baseras på aktuell forskning, utan en rapport som är från 2007. Men här är det för sent, ty rubriken har redan planterat värderingen i läsaren.

När jag idag läste en annan artikel i DN hittar jag, begravt längst ned under en massa trist text gömt i en vag formulering en dementi, publicerad i källan för den tidigare artikeln. Denna dementi ges av KI:s Generaldirektör (som ju kan antas ha en viss trovärdighet) och påpekar att den undersökning som den ovan nämnda artikeln stödde sig på var fem år gammal och beställd av lobbyorganisationen Almega.

Denna dementi fick (liksom partiledarutfrågningen med Maria Wetterstrand) ingen som helst uppmärksamhet i DN. Att denna publikations tystnad kring Miljöfrågorna, Carl Bildts okända förtroendekris, vurmandet för diktaturer och konstanta inhamrande av opinionssiffror påverkar utfallet av valet är tämligen uppenbart. Jag är så arg (uppgiven, bitter, desillusionerad) att jag ... Gaaah ... Rogntudjuuuu ... Cue BUNNIES!

Aaah, nödläge avvärjt!

Så var det med det. Detta valet kommer att gå till historien som det val där pressetik och objektivitet föll i glömska. Min Indiske granne påpekade häromdagen sin fascination för att vi i Sverige, i TV ställde vår statsminister till svars, sånt händer inte där han kommer ifrån. Snart gör det kanske inte det här heller?

Men censur och politisk styrning av pressen är inte svaret, även om jag måste medge att det hade känts  mycket tillfredsställande.

Jag skulle vilja föreslå en liten politisk reform, obetydlig men ändock oerhört viktig för demokratin: en demokratimärkning av media! Vi varningsmärker trots allt det mesta här i landet, och när det gäller ett val som kommer att få stor effekt på hur Sverige utvecklas de kommande decennierna då båda alternativen kan orsaka irreparabel skada på statsapparaten så är det inte mer än rätt att väljarna informeras om  vart deras rapportering kommer ifrån. Tom Scott visar här hur det skulle kunna se ut!

Jag har nu två frågor till representanter för Journalistkåren: 

Hur känns det att bryta så mot den grundläggande värdering om oberoende rapportering som är den sköra tråd ert existensberättigande hänger i?

Kommer detta blogginlägg att abuseanmälas och försvinna från era sidor?

Dagens Haiku:

Otroligt upprörd

Så det blir ingen Haiku

Förlåt så mycket

Sagostund med Farbror Clqwrx

En gång, på lägereldarnas och sagornas tid i ett litet konungadöme där solen sken om dagen och månen om natten bodde en ung man. Han hade, som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd satts av de styrande i landet att valla valboskapen, ett arbete som var lagom lökigt för en lat ungdom som honom. 

Han hade inte några särskilt kreativa arbetsuppgifter stackarn, då man ju i regel inte ger något särskilt ansvar eller utmanande uppgifter till kostnadsfria praktikanter. Det hela gick mest ut på att sitta och titta på boskapen som försökte leva sina liv efter bästa förmåga, och att lojt iaktta de som höll på med den egentliga näringen kring denna industri.

Dagarna var långa, och trots att de som arbetade med djuren var nog så underhållande att titta på så blev det bra monotont i längden. Totalt uttråkad bestämde sig så en dag pojken för att få sig ett gott skratt. 

Han såg ut ett lämpligt offer: en av de nyaste Arbetsledarna på fältet, som haft stora problem att komma in i gänget. Detta kan nog ha berott på att denne arbetsledare var rädd för saker som var mer eller mindre ofarliga, och hade en ganska ogenomtänkt inställning till hur saker och ting skall gå till.

  "Nazist! Nazist!" Ropade pojken och pekade på den unge arbetsledaren. 

Huruvida arbetsledaren verkligen var Nazist eller endast Xenofob förtäljer inte historien då såväl boskapen som de andra arbetarna helt sonika jagade bort honom från bygden. Hur det verkligen förhöll sig hade nog uppdagats om han inte hade blivit överröstad eller hyssjad så fort han öppnade munnen och i såna fall hade nog inte djuren lytt honom det minsta, men såsom det förhöll sig så verkade hela historien göra flera av djuren mer intresserade av vad han hade att säga, och dessa följde honom till Landskrona där han var mer välkommen.

Veckor passerade och det hela började lugna ned sig en smula, och med lugnet kom tråkigheten som ett brev på posten levererad av någon av rikets tre konkurrerande distributörer. Gossen såg lojt på hur arbetsledarna gjorde sitt värv och ledde boskapen än hit, än dit för att lydigt beta på ängens olika områden, så de skulle få i sig de olika ämnen som de diverse grödorna hade att erbjuda. Tänk om det faktiskt kunde hända någonting, tänkte gossen. Då fick han en snilleblixt! Han drog sig till minnes en liten incident som de gamle berättat om, som hände straxt innan han föddes. Han väntade tills arbetet hade satt igång ordentligt, varpå han plötsligt studsade upp och pekade anklagande på en av äldre och mer erfarna arbetsledarna på fältet:

  "Opålitlig! Omoralisk! Förtroendelös!" Skanderade han och pekade på arbetsledaren, som förskräckt började försvara sig emot den lynchmobb som snabbt bildades. Djuren blev oroliga, och en viss panik spreds på fältet. Det blev ett ohemult surr bland de andra arbetarna på fältet, gamla sår hade rivits upp och trots att denne ensamme person som blott ledde ett av arbetslagen gjort bot och bättring och faktiskt hade blivit ombedd att leda arbetet av de andra, så blev arbetsordningen sig aldrig lik igen. De följande dagarna blev arbetsledaren mer och mer kritiserad av de som arbetade med henne, trots att hon blott förde ett av de största arbetslagens talan. Några av de som jobbade på fältet knatade över till pojken, tog honom i örat och skällde lite på honom, men inte kunde han nu ta tillbaka det hela ty skadan var redan skedd.

Nu var oron på fältet ett faktum. Tack vare att några av de mer skrupelfria anhängarna till några av de mer populära arbetsledarna tyckte väldigt mycket om att sprida rykten späddes den oroliga stämningen på. Pojken njöt nog av sitt värv, men nu hade han blivit hungrig efter mer. 

Han hoppade upp och pekade på en av arbetsledarna som var mycket engagerad för att alla som arbetade skulle hjälpas åt och bry sig om varandra:

  "Kommunist! Kommunist!" Skanderade han högt. Arbetsledaren såg sig förvirrat omkring, och djuren blev som tokiga då de trodde att alla som frivilligt arbetade för arbetarens rättigheter var kommunister, och därför ville förslava mänskligheten och avrätta alla som bar glasögon. De andra arbetsledarna som inte riktigt var glada över att den påstådde kommunisten försökte ge bort deras makt till de som faktiskt gjorde jobbet greppade sina olika verktyg och jagade ut honom ur bygden med glåpord och smutskastning. Det var en synnerligen uppiskad stämning.

 En av traktens urmakare som råkade gå förbi och höra honom tog pojken i örat och utropade "Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för sånt här!" men pojken bara hånlog mot honom och svarade raskt att "Kommunister är ju skitfarliga, se bara på Stalin". Hade pojken inte gått i en kommunalt driven (och därför utfattig) skola utarmad av en friskolereform där vinstintressen och skattesänkningar fått stå före all vett och sans hade han kanske kunnat sätta in Stalinismen i såväl ett historiskt som politiskt perspektiv och kunnat se absurditeten i sina anklagelser, men detta kommer vi aldrig att få veta. Urmakaren suckade, skakade på huvudet och gick hem till sitt för att argt blogga för döva öron om vart världen var på väg.

Men de kvarvarande arbetsledarna klappade pojken på axeln och för att visa hur nöjda man var med honom så gav man honom en riktig provanställning som till och med gav honom en lön, om än en låg sådan. Ty man hade råd tack vare sina affärer med en av världens människorättsvidrigare kapitalistiska, eller kommunistiska diktaturer beroende på hur pass konsekvent man vill vara,

Nu passerade några månader och saker och ting lugnade ned sig en smula. Man bestämde att fyra av arbetsledarna, som förvisso alla hade sina sidor var de som var bäst lämpade att leda arbetet i landet och de högg med glatt mod tag i sitt arbete. Pojken återgick till sina sysslor och försökte göra det som faktiskt  nu var hans jobb, stolt över att kunna bidra till sitt land.

När det så gått elva månader av hans provanställning och han närmade sig sin första löneökning blev han uppsagd från sitt arbete, som nu snabbt tillsattes av en utförsäkrad, totalförlamad prostatacancerpatient. Det hela hade nog inte varit något större problem om det inte varit så att pojken hade struntat att gå med i A-kassan då just den som gällde hans yrkeskår kostade 450:- i månaden, vilket han ju med sin lilla lön inte hade råd med. Eftersom han gått ett yrkesförberedande program på gymnasiet så var han inte högskolebehörig, och efter att förjäves ha försökt komma in på komvux vände han sig till arbetsförmedlingen, där en jobbcoach lärde honom att hitta sitt blå chackra. 

Detta hjälpte inte honom alls så han slokade moloken iväg till socialen, där han fick städa toaletter 30 timmar om dagen för att få sitt bidrag. Och där kunde han ha blivit kvar i sextio år om inte det lokala, nybyggda kärnkraftverket drabbats av en explosiv "barnsjukdom" som på ett effektivt sätt fick slut på den här sagan.

Fick jag med allt?

Dagens Haiku (som av en semantisk nyck idag bara har tre ord):

Centerpartiet

Partiledarutfrågning

Skräckupplevelse!

Åsså lite länkar, appropå inspirationen: Peter Larsson, Badlands Hyena, ARAR, 

När orden inte räcker till

Det är faktiskt finfint med den här nymodiga, digitala tekniken ibland. Som jag tidigare varit tydlig med så övervakar jag noggrant trafiken kring denna sida, om inte annat så för att nära mitt ego. Det är allmänt känt att undertecknad är ödmjukheten själv men jag har likt alla andra vissa behov, och då de tre första stegen i Maslows (som vi förstår honom) modell är uppfyllda så jobbar jag nu enligt planen för projekt METAmorphosis på steg fyra: bekräftelse.

Framför allt så är det intressant att kunna se hur folk hittar hit via de konstigaste sökord, och det hjälper att se vad folk läser för skräp på internet egentligen. Ingångslänkarna brukar i regel sammanfalla med de webbsidor jag pingat, och det är ju ett gott betyg på att systemet fungerar!

Men idag så upptäckte jag att mitt senaste inlägg hade besökts från en alldeles speciell adress:

http://admin.twingly.com/UserPages/Abuse.aspx

Där kommer jag ju inte in, lösenordsskyddat som det är men det får mig att dra en slutsats: Någon därute tyckte uppenbarligen att mina tankar kring Peter Erikssons senaste debattartikel var tillräckligt "olämpliga" för att abuseanmäla min blogg. Ett Censurförsök, ett försök att tysta en kritisk röst emot etablissemanget för att använda Sverigedemokratisk retorik.

Shit! Nu har jag liknat mig själv vid SD... Måste överkompensera!

Men jag blir tokigt lycklig, för detta är den bekräftelse jag så desperat behövt. Detta är ett kvitto på att folk läser mina texter och blir upprörda! För att inte verka som ett vanligt forumtroll försöker jag formulera mig ordentligt, men jag har varit orolig att människor skall tänka ett rungande "meh" och klicka sig vidare.
Men nu vet jag: Folk stör sig på mig. Äntligen kan jag titulera mig "Bloggare"!
Jag måste här tacka denna person, som gjort de här tre årens skrivande mödan värd. Åsså vill jag tacka juryn, mamma och pappa för allt stöd jag fått, mina fantastiska objekt för all inspiration, publiken!

Jag kanske drar lite höga växlar på detta i och för sig. Det kan ju alltid vara någon som snedklickat lite, det hela skedde ju någonstans mellan 04:00 och 07:15 i morse så det kan ju vara någon som av trötthet inte riktigt hade pli på finmotoriken.
Eller så kan det vara så att någon, som sitter och läser bloggar antingen i Kista eller Tyresö inte riktigt höll med mig i min argumentation. Jag kan inte riktigt se vad det var som var fel med den, någon vänlig själ får gärna förklara det för mig. Tydligen så höll Admin på Twingly inte med om att det jag skrivit var över gränsen då länken är kvar, så frågan kvarstår: Hur tänkte anmälaren i fråga?

Jag har en kommentarsfunktion som fungerar ypperligt, och jag hade gärna sett att vederbörande förklarar sig där. Om inte annat så hade det varit trevligt att få ett motargument som omväxling!
Men kanske, bara kanske så är det enklare att klicka på en "anmäl Abuse"-ikon än att faktiskt försvara ett par regeringspartier som försöker hålla hemligt vilkas fickor de bor i?

Demokrati, Korruption & Peter Eriksson

Igårkväll satt jag och slölyssnade på lite olika program på SVT Play. Det fina med debattprogram och partiledarutfrågningar är att det är tokigt trist visuellt så om man inte vill se deras ansiktsuttryck funkar det perfekt som radio, så man kan göra annat samtidigt. Det ledde fram till ett par viktiga insikter: Jag är för gammal för att definieras som ungdom och behöver därför inte ta åt mig av Bert Karlssons befängda påhopp, och en debatt mellan en halvrabiat Ung Vänster-profil och en flottig entreprenör från Skara blir tokigt mycket bättre om man kan byta ut det visuella mot lite mer uppmuntrande intryck, jag föreslår Lolcats eller någonting annat som inte gör en fullt lika deprimerad som en debatt om huruvida ungdomsarbetslösheten är deras eget fel.

En annan viktig insikt var att jag gillar Göran Hägglund, han verkar vara en sval snubbe och om man kunnat hålla samtalet ifrån politik så hade en kväll med honom, Ohly och en platta pilsner kunnat vara en riktigt trevlig upplevelse. Jag kan tänka mig att de båda nog skulle behöva en paus i dessa tider, så har ni vägarna förbi Skåne så slå en pling!

Men jag kan inte undgå att komma in på politiken i alla fall, för idag så kom den debattartikel jag väntat så på. Det har varit lite av en snackis i det senaste att S gått ut med den exakta siffran på vad familjen Reinfeldt själva tjänat på sina skattesänkningar. Allt för att i ett dubbelt slag visa hur mycket alliansen sänkt skatten för de redan rika, samt för att misstänkliggöra statsministerns uppsåt med sin politik. Nu har ju alla vi som faktiskt räknat efter och lyssnat på de diskussioner som fördes kring skattesänkningarna redan vetat om att de gynnat de redan rika mer. Hur kan jag nu påstå någonting sådant? Pja, sist jag såg efter var priset på kaffe runt 40:- halvkilot (för visst köper man väl krav- och rättvisemärkt, va VA?), en mycket exakt siffra och inte en procentsats. 

Problemet med just detta utspel från de Rödgröna är att det fått något motsatt effekt, om DNs kommentarsfält är någon slags indikation. Ad Hominem-argument ses faktiskt inte med särskilt blida ögon i Sverige, och därför så var det ganska oklokt gjort att använda just Fredde som exempel.

Men det är här som jag vill höja en liten röst för just Ad Hominem-argument. Missförstå mig rätt, personangrepp i linje med "Tobleronepolitik" eller liknande (och exemplen är många) är naturligtvis inte okej, men att ifrågasätta en politikers motiv är otroligt viktigt ibland. 

Det är därför jag blev alldeles varm inombords när jag nyss läste en debattartikel där Peter Eriksson (med en timing enbart en luttrad mediastrateg kunnat uppbringa) lyfter en av det tidiga tvåtusentalets otvivelaktigt viktigaste demokratifrågor, genom just välskrivna Ad Hominem-argument.

För här är denna typ av argument det centrala, det gäller nämligen vilka privata intressen det är som dikterar villkoren för alla som råkar uppehålla sig i det här landet. Bidragen till partierna, de pengar som mycket väl kan avgöra utgången på valet hålls hemliga av Moderaterna, det största partiet i landet just nu som genom sin dominans i det borgerliga blocket i mångt och mycket dikterar dess politik.

Det är en i sig hätsk artikel. Ord som "korruption" och jämförelser med U-länder flyger i luften. Med all rätt.

Detta är nämligen en otroligt viktig fråga för demokratin, för när jag röstar vill jag veta vem jag röstar på. Våra förtroendevalda har, i en representativ demokrati en skyldighet att representera folkviljan, det är lite själva poängen med det hela har jag fått förklarat för mig. Om mångmiljonbelopp getts i hemlighet till ett parti som rotat runt i vår samhällsstruktur och välfärd så grundligt som Moderaterna så vill jag naturligtvis veta vem som satsat sådana ofantliga summor pengar på att de ska få göra det, för det är deras agenda vi röstar på.

Mångmiljonbelopp är inget man ger någon för att de har en snygg logotyp eller en karismatisk partiledare (uppenbarligen). Det är alltid ett medvetet försök att skapa förändring. LO stödjer S, för att de för en fackföreningsvänlig politik men de har heller aldrig hymlat med det. Men vem stödjer egentligen M förutom då Skattebetalarnas förening, Timbro, Svenskt Näringsliv och flera stora dagstidningar som ju inte är så förbannat hemliga med det?

Jag kan enbart applådera Erikssons artikel, ty den är vad man kan kalla retoriskt vattentät. Det finns inte ett enda argument som kan motsäga hans tes. Vissa har ju prövat, den blogg som fick skrika "FIRST!" var Norah4you, där SO-läraren Inger E underkänner Eriksson i samhällskunskap genom att kasta en av regeringsformens paragrafer i nyllet på honom:

2 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (1976:871).

 Vad som här föreslagits är att denna paragraf tydligt motverkar en lagstiftning om öppenhet med vart pengarna kommer ifrån. Nu tänker jag inte underkänna Inger i något ämne då jag i all min ödmjukhet saknar den utbildning som ger mig den möjligheten, men ska vi prata läsförståelse så har jag här ett par invändningar:

Medborgare är inte synonymt med bidragsgivare i detta fall. Det kan antas att det främst är företag, organisationer och bättre bemedlade som skänker större summor till ett parti, och de flesta personer som har så mycket pengar kan nog gömma sig bakom en eller annan juridisk person, om begreppet är bekant.

Vidare kan denna paragraf tolkas till Erikssons fördel: en medlem i en organisation som ger en ohemul massa pengar i partistöd till ett parti denne medborgare inte vill stödja har på sätt och vis tvingats att delta i en politisk sammanslutning, då en organisation antar den rollen så fort den använder sina pengar till att påverka utfallet på valet.

Slutligen så kan nog inte detta klassas som samhällskunskap utan snarare Juridik, men vad vet jag?

Men det är inte detta som är det centrala. Denna paragraf skrevs inte med partistöd i åtanke, och jag är övertygad om att det aldrig var författarnas intention att den skulle användas som slagträ i en debatt för att underlätta korruption. Låt oss vara lite pragmatiska här: kan det inte antas att befolkningens rättighet att slippa korruption står över individers, som är såpass politiskt övertygade att de skänker mer än en genomsnittlig månadslön (efter skatt) rättighet att slippa stå för sina åsikter?

Men framför allt så är det inte särskilt konsekvent av Moderaterna. Vi har idag en FRA-lag tack vare dem som ger staten rätten att snoka reda på både det ena och det andra om oss medborgare, vilket visar exakt hur stor respekt de har för just denna paragraf. Visst, det rör sig ju inte om tvång men ett minst lika stort övergrepp på våra medborgerliga rättigheter.

Om denna paragraf nu otvetydigt står emot Erikssons förslag i juridisk mening så bör grundlagen ändras, och med tanke på att fem av sju riksdagspartier står eniga i denna fråga så är en grundlagsändring så gott som klubbad, även om det skulle ta två mandatperioder för det hela att få effekt. Men jag kan vänta.

Hoppas bara att det då inte är för sent, om det inte redan är det.

Dagens Haiku:

 Ny kom ihåg-lapp:

"Måste börja hejda mig"

ska ju upp imorrn!

Detta innebär att jag kommer att bänka mig framför SVTs partiledarutfrågning ikväll, att inte ta upp denna fråga som tydligt ligger i allmänintresset hade ju varit ett skamligt brott emot den journalistiska integriteten och public service-uppdraget. Jag laddar med popcorn, för jag är genuint intresserad av att höra hur Fredrik ska lyckas skylla detta på finanskrisen och sossarna!

Ett blygsamt föslag på ett nytt statsskick

Jag (och många med mig) har länge kritiserat politiken för att sakna verklighetsförankring, och framför allt så känns det som att i synnerhet denna valrörelse har varit diskussioner över huvudet på väljarna. 

Alliansen valde att fylla sitt manifest med "Ambitioner", och ett fåtal skarpa förslag där definitionen av "skarp" var tämligen luddig (klockan är halv två, Bear with me (rooooaawwwrrr)) och de rödgröna har inte varit mycket sämre, även om de tryckt ur sig förslag med i mitt tycke något större skärpa.

Alliansen kallar sitt manifest för "Jobbmanifestet" och för er som öppnar PDF-en och tänker att det verkar som skitträlig läsning så kan jag glatt informera er om att det är det också. Alliansfritt Sverige släppte en "For Dummies" som faktiskt inte är så dum dock.

Nu råkar jag av bitter erfarenhet veta att ordet "Ambition" snarast betyder någonting i stil med "pallar inte, fixart sen". Jag har till exempel Ambitionen att dammsuga grytet, men så länge som silverfiskarna håller sig i hallen håller jag igen med dammsugningen, och jag vidhåller att Halo håller högre prio i hemmet. På detta vis (som jag beskrivit tidigare) så blir det inte så mycket städning gjort, på samma sätt som det inte blev någon obligatorisk A-kassa trots att man lovade det. Regeringen pallade inte det helt enkelt. 

Det finns ju konspiratoriskt lagda personer som hävdar att A-kassereformen bara var en medveten strategi att försvaga fackförbunden, men frågan är om våra politiker är tillräckligt klipska (diaboliska) för att lägga upp en sådan plan. Reinfeld vill ju trots allt värna den svenska modellen, som i detta fall bl a verkar vara att en arbetsgivare ska vara velig och inkompetent: Det tar tydligen ungefär ett år att bestämma sig för huruvida en person är lämplig för ett jobb, snarare än sex månader.

Eller snarare: de ska få längre tid på sig att leva upp till ambitionen att anställa någon tills vidare, på friskt kontinentalt mañana-manér. Eller skjuta upp den där jobbiga processen att hitta en ny provanställd så fort den provanställde börjar närma sig den tidpunkt då den kommer att få rättigheter på arbetsplatsen.

Regeringen är lite som en tonåring, de vet inte hur bra de har det. De kan glassa runt på Rosenbad och ställa krav men så fort de flyttat hemifrån så börjar verkligheten... Nej vänta nu här. Littorin fick 112 000:- i avgångsvederlag. Den där liknelsen höll inte.

Okej. Regeringen är lite som stekarna i Visby, som skapar 8000 jobb och samtidigt vaskar 2,8 miljarder. Pappa betalar!

Det är detta som fick mig att tänka på vårat statsskick, och jag har här ett förslag som kan göra Sverige till ett föregångsland i världen!

Regeringen behöver nämligen inte en kung eller en president: Den behöver en förälder.

Någon som kärleksfullt tar den i örat och säger åt den att städa sina statsfinanser ögonaböj, annars blir det ingen ny förbifart. Någon att stå emot argument som "Alla andra får ju!".Någon att lära dem klappa fint och tala med små bokstäver. Att vara snäll mot de mindre och att alla ska få vara med och leka.

Men först och främst behövs det någon som tar den i örat ibland och skriker "HUR FAN TÄNKTE DU EGENTLIGEN!?!". Lite som min nya idol Britt:

Fyndkredd

Se på Fredriks kroppsspråk. Det är som att mamma har hittat hans stash med folköl! Fingrarna är i den så kallade syltburken! Skamsen står han där och försöker försvara sig efter bästa förmåga, trots att han vet vad han ställt till med och även om han försöker skylla på Mollgan (S) så räcker det inte den här gången.

Hade vi haft en sådan statschef hade det här landet varit mycket drägligare att leva i. Nu förespråkar jag inte på något sätt en totalitär diktatur, regeringen är ju trots allt gammal nog att ta eget ansvar. Men lite uppfostran hade nog inte skadat. 

Nu står Britt tillsammans med Göran Wassberg på min lista över möjliga föräldrakandidater. 

Så vad sägs mina vänner, ska vi slå till och bli världens första Parensokrati?

Dagens Haiku:

Varför president

När man kan ha "Landsfader"?

det hade vart nåt!

Jag vill också ha!!!

Det börjar hetta till nu. Utspel på utspel lovar mer och mer pengar till alla, eller i alla fall från allianshåll. De rödgröna försöker bjuda över, samtidigt som de är lite mer försiktiga vilket säkert kommer att kosta dem segern i valet.

Idag kan vi läsa att Alliansen tänker höja studiemedlen, om de vinner valet. Jag kan bara anta att detta är synonymt med "om studenterna röstar på oss". Eller ja, lånet i alla fall. Det är en viss skillnad, men jag är säker på att de som får problem med återbetalningarna kommer trivas bra på de fina jobb som de kommer att få!

På samma sätt ska skatten sänkas för pensionärer, förutsatt att de röstar på Alliansen. Att de Rödgröna gett ett likvärdigt bud skapar ju ett visst status quo dem emellan, så kanske kommer pensionärerna att sätta sig in i den breda sakpolitiken i stället, vilket ju inte alls var syftet med att lova skattelättnader från något håll.

För att inte tala om restaurangbranschen! Det ska bli sänkt moms, så att det ska bli billigare att äta ute. Bra va?

Det betyder ju att alla vi som redan fått mer pengar via jobbskatteavdraget ska göra av med mindre av dem när vi äter ute. Dessutom ska det leda till fler jobb inom restaurangbranschen, och för alla som drömmer om att bli kock eller servitris så är ju det perfekt! Bäst att de också röstar på alliansen.

Det är ju solklart att ju mindre det kostar att äta lunch, desto fler kommer att bli anställda i den branschen. Den ordinarie personalen jobbar ju sällan övertid, och stress över tung arbetsbörda har ju effektivt bekämpats så länge vi har haft restauranger.

Nu undrar ju jag hur många krögare som kommer sänka de där siffrorna deras gäster våndas över i menyerna, i stället för att låta oss betala det vi är vana vid och behålla differensen, men även de har nu en anledning att rösta på alliansen!

Alla de som funderar på att köpa ny bil kanske ska ta en titt på en miljöbil? De skall nu bli ytterligare subventionerade med en läcker premie på 40 000:-. Perfa för alla de av oss som tänkt köpa en splitterny bil de närmaste åren, men det krävs att vi röstar på Alliansen...

Men jag då?

Jag äter sällan ute, jag har 40 år kvar till pensionen, jag finansierar mina egna studier, är inte tillräckligt bra på att laga mat för att jobba med det och trivs med att åka buss (trots att det är Veolia som kör). Dessutom har jag i alla fall inte råd med en ny bil. I all rättvisas namn ska väl jag också ha någonting? 

Jag säljer mig inte särskilt dyrt heller, man vill ju inte vara en belastning på statskassan. Jag skulle behöva ett par nya Sneakers, eller kanske gardiner? Jag hade tänkt att stränga om basen, kanske ett nytt set strängar hade varit på sin plats. Borgs, det är en fyrsträngad och jag stämmer i C. Det lär gå lös på runt en femhundring, så jag tycker inte alls att det är mycket i sammanhanget! 

Så hör av dig, så styr vi upp det. Jag kan till och med gå och rösta samtidigt som någon av er, så ni ser att allt går rätt till!

För om jag inte får någonting alls så blir jag lite ledsen, jag har ju också rösträtt! Då kan det hända att jag i min besvikelse försöker ta reda på hur alla dessa blingblingblänkande skeddrag i valkretsens vass skall finansieras, och det hade nog inte lett till någon röst på alliansen alls. 

Dagens Haiku:

Lite väl ego

Men till var efter behov

som inte är sjuk

Vad är det med FP egentligen?

Igår skrev jag ett längre inlägg om Folkpartiets idéer kring försörjningsstödet och motprestationskrav.
Jag antog att Folkpartiet, som mot all förmodan faktiskt genom tiderna varit det Alliansparti jag haft mest sympatier med (på temat blinda hönor) faktiskt skulle hysa en liberal värdegrund.

Men av någon anledning så har detta parti nu valt att profilera sig i valet som de starkaste förespråkarna av livegenskap, eller "Debt bondage", Peonism etc. Seriöst, WTF?

Idag kan man läsa i DN och på SVD om FPs förslag att låta utländska studenter studera gratis i Sverige, mot att de förbinder sig att arbeta av skulden efteråt. 

Så om jag har förstått det hela rätt så skall alltså livegna, utländska akademiker sköta vår forskning och utveckling, livegna socialbidragstagare skall sköta produktionen och vi andra som har varit tillräckligt tursamma att födas som svenskar och har en gynnsam socioekonomisk status skall åtnjuta frukterna av detta övergrepp genom sänkt skatt, alternativt att de av oss som kommer att bli utkonkurrerade av denna tvångsarbetskraft tvingas att dansa efter den ekonomiska maktens pipa.

Folkpartiet för nu en aggressiv retorik för att aktivt återskapa det klassamhälle vi kämpat i hundra år för att ta oss ur. Det är förskräckligt.

Det finns säker många Liberaler som inte känner igen sig i detta, liberalismen är till skillnad från konservatismen och övriga, mer förvirrade mitten-högerideologier en ideologi som faktiskt erkänner hierarkiska maktstrukturer som ett problem, och många liberaler jag samtalat med genom åren skulle i det närmaste kunna anses ha mer gemensamt med de rödgröna än Alliansen. Den individuella friheten är Liberalismens starkaste paroll, och den politik som förts på sistone har en mycket stark ton av just inskränkningar i dessa rättigheter.

Var jag dem hade jag fått nog för länge sedan. Folkpartiet är inte liberaler längre. Jag tror att vi inom en snar framtid kommer att se en schism inom Folkpartiet, och det är på tiden.

Frågan är bara när, och vem som kommer att ikläda sig rollen som den svenska liberalismens Martin Luther emot Påven Björklund och Moder Sabuni.

Ty i dagsläget är jag alldeles för liberal för att ens överväga att rösta på Folkpartiet.

Dagens Haiku:

Det friskar nu upp

totalitära vindar

Jag är faktiskt skraj