Litet om passiv-aggressivitet

Efter att ha njutit (nåja) av värmeböljan som dragit in över mina hemtrakter de senaste dagarna, med bad och festival och andra trevligheter så har det infunnit sig en massa insikter, ser ni. Här har man lallat runt och filosoferat med sina medresenärer på livets stig, på stimmiga stigar i sin solgassiga stad. För mig så är den urbana backdropen lika vilsam och meditativ som en alptopp, med den skillnaden att man ibland blir avbruten vänligt uppmärksammad på en "dat ass" eller en "dat deformity" eller någon annan av de brokiga syner som man kan möta i en folkmassa.

Insikter är viktiga saker. De är ungefär som åsikter med den väsentliga skillnaden att de dels har praktiska användningsområden, dels låter lite mer häftiga. Man kan säga att det är mer övertygande att lufta en insikt än en åsikt, även om de två olika klasserna är så till förbannelse lika varandra att vanligt folk som jag själv kan ha svårt att hålla isär dem.

Men det är en viktig skillnad, om jag säger att jag anser någonting så låter det långt ifrån lika vist som att säga att man exempelvis har insett att chokladglass passar bäst med limesorbet, eller att proffsskateboarding bäst avnjuts med thrash metal från 80-talet som ackompanjemang. 

Att komma till en insikt låter som att man har funderat på dem ett tag, verkligen vägt andra alternativ och dragit en välgrundad slutsats. Åsikter däremot är, som någon vis man (det är alltid en man, är det inte?) en gång sa, något man kan trolla fram ur röven vid behov. Om någon frågar mig vad jag anser om till exempel en tapet så kan jag nästan direkt säga att den är fin, ful eller okej. 

Ni kan gärna testa er själva här: Be någon säga någonting helt random, och försök sedan ha en åsikt om det. Det är busenkelt! 

Att däremot komma till insikt om det hela är en helt annan sak.

En insikt jag har kommit till är att folk överlag är insocialiserade i passiv-aggressivitet.

Det är möjligt att detta är ett typiskt svenskt drag, men det finns en hel del oskrivna regler om vad man kan och inte kan göra eller säga. På latin kallas det Decorum, det betyder det passande. Det lite jobbiga med vad som är passande och inte beror på att det är olika. Olika för olika människor, olika för situationer och sammanhang och platser och Lemmy vet vad. Att det dessutom inte finns någon vettig guide till det hela gör inte saken lättare. De guider som har skrivits brukar i regel handla om hur man tilltalar kungen eller i vilken ordning man använder vissa bestick eller vad som egentligen menas med "ledig klädsel".

Men det finns ingen guide till de där små sakerna i vardagen som hur nära man står varandra i busskön, vad som är en passande tidsrymd för att höra av sig efter en dejt eller hur man snällt ber någon att ta en dusch som omväxling.

För man vill inte såra eller kränka någon annan, då är man ju ett arsel. Själv vet jag hur otroligt provocerande det kan vara att någon till exempel säger åt mig hur jag borde göra mitt jobb, speciellt då människor som på ett uppenbart sätt inte har någon erfarenhet av yrket men "faktiskt hade en fyra i slöjd". De allra flesta har nog upplevt den känslan, hur urbota dum den andre personen verkar och därför kommit till insikten att sådär vill man inte att andra uppfattar en själv.

Här kan vi ana en krock: Om jag verkligen känner att någonting är inihelvete fel så kan det vara svårt att säga åt någon för man vill inte lägga näsan i blöt, kränka eller bryta mot reglerna för vad som är passande.

Resultatet blir då att vi går omkring och irriterar oss på att andra inte gör som vi tycker att de borde, vi ironiserar eller surar eller pikar så att folk ska fatta själva vad de ska göra.

Det är precis det som verkar hända inom alliansen just nu. Jag vet inte om de har det lite extra kyligt just nu för att EN VISS PERSON har varit ute och festat med sina polare när hon egentligen borde ha städat sitt näringsdepartement, eller att några tycker att pappa inte riktigt ser till deras behov och inte alls vill "komma överens" att bli en enda stor familj.

Dock så har nu utbildningsminister Jan Björklund slagit något slags rekord i passiv-aggressivitet. Han har nämligen bestämt sig för att tillsätta en utredning för att se hur vårdprogrammet på gymnasiet ska förbättras för att locka fler att plugga till undersköterska.

Låt mig här citera vår utbildningsminister från artikeln:

– Om hälso- och sjukvården inte är en tillräckligt attraktiv arbetsgivare påverkar det ungdomarnas val mycket mer än hur utbildningen är upplagd.

Här ser vi alltså vad detta mycket hämmande mönster i vår mellanmänskliga kommunikation kan ställa till med: I stället för att Björklund rakt ut säger åt Socialminister Hägglund eller Statsminister Reinfeldt att det kanske är dags för att höja lönerna i vården, se till att minska arbetsbördan genom att anställa fler och  se till att det blir lite mer status för ett yrke som kräver tre års heltidsstudier, har han valt att lite surmulet tillsätta en utredning. 

Jag är helt övertygad om att denna utredning säkert kommer komma till nyttiga slutsatser, men de pengar som plöjs ned i projektet hade kunnat komma till bättre nytta. Kanske genom att tillsätta en utredning om hur bra utredningar fungerar för att "få folk att fatta själva". Björklund vill nog inte verka som ett arsel eller trampa på ömma tår i andra departement, men att utreda hur utbildningar ska bli bättre för att folk ska vilja bli sjuksköterskor är som att försöka få sin sambo att inte kolla på fotboll med grabbarna för att "man inte är sur".

En ovanligt kort fundering:

I Spanien och Frankrike generalstrejkas på grund av nedskärningar i välfärden. Dessa genomförs för att minska ländernas skenande budgetunderskott till 6% av BNP. Bara i Spanien så är kollektivtrafik och flyg lamslaget, med synbara effekter i hela Europa.

I Sverige har vi inte något budgetunderskott. Vi har sunda statsfinanser och det går bra för oss och ÄNDÅ gör vi nedskärningar i trygghetssystem, skola, vård och omsorg. Men här är det tyst. Strejk talas om på samma sätt som Gustav III; som historisk kuriosa. LO, TCO, Unionen och SAC gör inte mycket liv av sig.

Det är bara en organisation som verkar föra kampen här, för precis som i Spanien är tågtrafiken satt ur spel. 

Dagens Haiku:

Statens Järnvägar

Arbetarnas ledstjärna

Upp till kamp, tågvärd!

Kapitulationstal

Det är lustigt, vänner. 

Vi har inget ord i det där språket vi kommit överens om att alla ska försöka använda som betyder "Att erkänna sig besegrad, för tillfället ... ". Det närmaste man kommer är "kapitulation" och det låter ju inte så jävla bra. Slutgiltigt liksom. 

En Kapitulation är slutgiltig: Japan Kapitulerade till USA efter att de skickade en liten pojke och en fet man att framföra deras argument.

Karl den XII Kapitulerade vid Perevolotjna efter att ha försökt sig på ett anfallskrig mot Ryssland (den dumme fan, Ryssarna är ju ruggigt bra på hemmaplan) och förlorade så allt det som Sverige byggde upp under stormaktstiden.

Detta är tämligen hyperbola metaforer för valresultatet, eller en tydlig överdrift som det heter på ren svenska, men jag tycker här att de passar för att visa vilket stort ord kapitulation är. Det är inte rätt ord för ett tal där man erkänner sig besegrad för tillfället, men kommer att fortsätta att kämpa för frihet, jämlikhet och solidaritet. Det är ett alltför svulstigt ord för att maskera ett "Ja ja, låt gå för det då", så det går egentligen inte att applicera på det som skedde igår. 

Vad jag här ville göra var att gratulera Alliansen, tacka för god match och sända en liten erinran om att man inte behöver vara ond bara för att man vill betala mindre skatt. Jag ville berömma DNs ledarredaktion för den där svulstiga, vackert skrivna segertexten som de säkert slipat på i veckor, även om den för ett hårt språk mot oss besegrade.

Jag ville säga att jag trots allt känner att de som arbetar inom Alliansen är kompetenta människor, även om de är ideologiskt mycket olika mig. Jag ville be dem att väl förvalta det fina rike de fått låna en stund utav Vänstern: ett land med en god sekulär värdegrund (hos ca 94,3% av befolkningen), ett land där de flesta tror på social rättvisa och att ta hand om sina medmänniskor (i alla fall ca 94,3% av befolkningen), ett land som brutit sin isolering i den kalla norden och genom internationellt utbyte och handel blomstrat som en del av en global värld (vilket 94,3% av befolkningen verkar tycka är bra).

Nej, detta är inte en kapitulation men det är tyvärr det ord som kommer närmast. Man kan ju inte kalla en sådan här text för ett ge-sig-tillfälligt-tal, det låter ju skitlöjligt!

Det brukar sägas att språket är en tydlig markör för en kultur, hur ett folk pratar brukar kunna säga en hel del om deras världsuppfattning. Vad säger det egentligen om oss som folk, att vi inte har ett eget ord för "erkänna sig besegrad tillfälligt"? Hur kan vi svenskar, som med vår jantelag och våra långa traditioner av att sträva efter jämlikhet och tolerans kan anses ha ödmjukheten starkt inbyggd i vår kultur inte ha ett sådant ord? Hur kan vi, som genom historien fört en politisk kamp för ett samhälle som bygger på samsyn, en sann demokrati i den bemärkelsen att den är till för var och en och inte bara den med mandaten inte har ett lite mer akademiskt ord för att offentligt och värdigt väsa "Nästa gång Reinfeldt, nästa gång ... "?

Kanske är det för att vi i detta landet ser allt som svart och vitt? Kanske är det för att vi tror att det är smidigare med majoritetsbeslut än att försöka arbeta mot en lösning så alla blir nöjda? Kanske vill vi leva i en tydlig värld, där alla frågor är snävt formulerade med tre svarsalternativ; "Ja", "Nej" och "Skit samma"?

Jag antar att det kanske betyder att vi som folk är lite konfliktskygga. Vi gillar inte när Fredrik och Mona skriker på varandra och därför känns det kanske bättre om den ena kapitulerar, snarare än att de ska behöva komma överens. Det hade ju obönhörligen lett till mera käbbel, och det hade det väl inte varit värt. 

Men tänk om morgonens löpsedlar läste: 

"Den parlamentariska krisen löst, samlingsregering!"

Det är faktiskt ingen dum idé. Enligt min egen guru i gruppdynamik professor Michael A West så är samsynsbeslut den mest framgångsrika typen av beslut, följt av kompromissen. Röstning placerar sig först som femma, när det gäller att ta hållbara och väl grundade beslut. Nu när det var så jämnt kanske vi ska lyssna på svenska folket och låta båda blocken vara med och regera, det var ju trots allt väldigt jämnt? Är det inte bättre att alla hjälps åt?

Nu kanske jag verkar famla lite efter hoppets sista halmstrån, men det är inte min mening. Jag har en hel del att säga om Sveriges demokrati och hur den kan förbättras oavsett vilka som regerar men det system vi nu har duger så länge, trots att det tvingar mig till en vad vi nu ska kalla detta. Det enda jag vill uppnå med detta är att vädja till de styrande att vara lite konsekventa: sist vi hade en samlingsregering var sist vi hade fascister i faggorna.

Nej, nu är valrörelsen över för mig och alla oss andra. Det känns naturligtvis surt, men jag är ingen dålig förlorare och har aldrig varit det. 

Men förlorare är jag som representant för 80-talisterna, den första generationen som fått det socioekonomiskt sämre än sina föräldrar sen vi införde allmän rösträtt. Förlorare är jag, som har haft yrkesrelaterade skador. Förlorare är jag, som vet hur det är att jobba på timanställningar.

Men någon dålig förlorare är jag inte. Jag vill bara klargöra att jag erkänner det demokratiska utfallet, med en vädjan att regeringen verkligen skall ta sitt utlovade ansvar för Sverige och att deras definition av Verklighetens folk skall ändras till att verkligen innefatta verklighetens folk och inte bara det som verkar vara idealmedborgaren, vilket nog hade lett till en politik till och med jag om än motvilligt skulle kunna godkänna.

Jag hade verkligen gärna velat kalla denna lilla text någonting snyggt och lite halvakademiskt sådär, eftersom det både får mig att verka och känna mig smartare. Jag hade känt mig mindre frustrerad såhär på nattkröken om vi hade haft ett ord för den typen av text jag nu skrivit, eftersom rubriken är så viktig för hur innehållet kommer att uppfattas. Men jag får nöja mig med att använda ett ord som i alla fall har någonting gemensamt med det som jag försöker skriva, även om jag hade fördragit ett ord som betydde precis det jag menade.

Att kalla detta en kapitulation känns trots allt väldigt fel, då kapitulation inte kommer på fråga.

Sagostund med Farbror Clqwrx

En gång, på lägereldarnas och sagornas tid i ett litet konungadöme där solen sken om dagen och månen om natten bodde en ung man. Han hade, som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd satts av de styrande i landet att valla valboskapen, ett arbete som var lagom lökigt för en lat ungdom som honom. 

Han hade inte några särskilt kreativa arbetsuppgifter stackarn, då man ju i regel inte ger något särskilt ansvar eller utmanande uppgifter till kostnadsfria praktikanter. Det hela gick mest ut på att sitta och titta på boskapen som försökte leva sina liv efter bästa förmåga, och att lojt iaktta de som höll på med den egentliga näringen kring denna industri.

Dagarna var långa, och trots att de som arbetade med djuren var nog så underhållande att titta på så blev det bra monotont i längden. Totalt uttråkad bestämde sig så en dag pojken för att få sig ett gott skratt. 

Han såg ut ett lämpligt offer: en av de nyaste Arbetsledarna på fältet, som haft stora problem att komma in i gänget. Detta kan nog ha berott på att denne arbetsledare var rädd för saker som var mer eller mindre ofarliga, och hade en ganska ogenomtänkt inställning till hur saker och ting skall gå till.

  "Nazist! Nazist!" Ropade pojken och pekade på den unge arbetsledaren. 

Huruvida arbetsledaren verkligen var Nazist eller endast Xenofob förtäljer inte historien då såväl boskapen som de andra arbetarna helt sonika jagade bort honom från bygden. Hur det verkligen förhöll sig hade nog uppdagats om han inte hade blivit överröstad eller hyssjad så fort han öppnade munnen och i såna fall hade nog inte djuren lytt honom det minsta, men såsom det förhöll sig så verkade hela historien göra flera av djuren mer intresserade av vad han hade att säga, och dessa följde honom till Landskrona där han var mer välkommen.

Veckor passerade och det hela började lugna ned sig en smula, och med lugnet kom tråkigheten som ett brev på posten levererad av någon av rikets tre konkurrerande distributörer. Gossen såg lojt på hur arbetsledarna gjorde sitt värv och ledde boskapen än hit, än dit för att lydigt beta på ängens olika områden, så de skulle få i sig de olika ämnen som de diverse grödorna hade att erbjuda. Tänk om det faktiskt kunde hända någonting, tänkte gossen. Då fick han en snilleblixt! Han drog sig till minnes en liten incident som de gamle berättat om, som hände straxt innan han föddes. Han väntade tills arbetet hade satt igång ordentligt, varpå han plötsligt studsade upp och pekade anklagande på en av äldre och mer erfarna arbetsledarna på fältet:

  "Opålitlig! Omoralisk! Förtroendelös!" Skanderade han och pekade på arbetsledaren, som förskräckt började försvara sig emot den lynchmobb som snabbt bildades. Djuren blev oroliga, och en viss panik spreds på fältet. Det blev ett ohemult surr bland de andra arbetarna på fältet, gamla sår hade rivits upp och trots att denne ensamme person som blott ledde ett av arbetslagen gjort bot och bättring och faktiskt hade blivit ombedd att leda arbetet av de andra, så blev arbetsordningen sig aldrig lik igen. De följande dagarna blev arbetsledaren mer och mer kritiserad av de som arbetade med henne, trots att hon blott förde ett av de största arbetslagens talan. Några av de som jobbade på fältet knatade över till pojken, tog honom i örat och skällde lite på honom, men inte kunde han nu ta tillbaka det hela ty skadan var redan skedd.

Nu var oron på fältet ett faktum. Tack vare att några av de mer skrupelfria anhängarna till några av de mer populära arbetsledarna tyckte väldigt mycket om att sprida rykten späddes den oroliga stämningen på. Pojken njöt nog av sitt värv, men nu hade han blivit hungrig efter mer. 

Han hoppade upp och pekade på en av arbetsledarna som var mycket engagerad för att alla som arbetade skulle hjälpas åt och bry sig om varandra:

  "Kommunist! Kommunist!" Skanderade han högt. Arbetsledaren såg sig förvirrat omkring, och djuren blev som tokiga då de trodde att alla som frivilligt arbetade för arbetarens rättigheter var kommunister, och därför ville förslava mänskligheten och avrätta alla som bar glasögon. De andra arbetsledarna som inte riktigt var glada över att den påstådde kommunisten försökte ge bort deras makt till de som faktiskt gjorde jobbet greppade sina olika verktyg och jagade ut honom ur bygden med glåpord och smutskastning. Det var en synnerligen uppiskad stämning.

 En av traktens urmakare som råkade gå förbi och höra honom tog pojken i örat och utropade "Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för sånt här!" men pojken bara hånlog mot honom och svarade raskt att "Kommunister är ju skitfarliga, se bara på Stalin". Hade pojken inte gått i en kommunalt driven (och därför utfattig) skola utarmad av en friskolereform där vinstintressen och skattesänkningar fått stå före all vett och sans hade han kanske kunnat sätta in Stalinismen i såväl ett historiskt som politiskt perspektiv och kunnat se absurditeten i sina anklagelser, men detta kommer vi aldrig att få veta. Urmakaren suckade, skakade på huvudet och gick hem till sitt för att argt blogga för döva öron om vart världen var på väg.

Men de kvarvarande arbetsledarna klappade pojken på axeln och för att visa hur nöjda man var med honom så gav man honom en riktig provanställning som till och med gav honom en lön, om än en låg sådan. Ty man hade råd tack vare sina affärer med en av världens människorättsvidrigare kapitalistiska, eller kommunistiska diktaturer beroende på hur pass konsekvent man vill vara,

Nu passerade några månader och saker och ting lugnade ned sig en smula. Man bestämde att fyra av arbetsledarna, som förvisso alla hade sina sidor var de som var bäst lämpade att leda arbetet i landet och de högg med glatt mod tag i sitt arbete. Pojken återgick till sina sysslor och försökte göra det som faktiskt  nu var hans jobb, stolt över att kunna bidra till sitt land.

När det så gått elva månader av hans provanställning och han närmade sig sin första löneökning blev han uppsagd från sitt arbete, som nu snabbt tillsattes av en utförsäkrad, totalförlamad prostatacancerpatient. Det hela hade nog inte varit något större problem om det inte varit så att pojken hade struntat att gå med i A-kassan då just den som gällde hans yrkeskår kostade 450:- i månaden, vilket han ju med sin lilla lön inte hade råd med. Eftersom han gått ett yrkesförberedande program på gymnasiet så var han inte högskolebehörig, och efter att förjäves ha försökt komma in på komvux vände han sig till arbetsförmedlingen, där en jobbcoach lärde honom att hitta sitt blå chackra. 

Detta hjälpte inte honom alls så han slokade moloken iväg till socialen, där han fick städa toaletter 30 timmar om dagen för att få sitt bidrag. Och där kunde han ha blivit kvar i sextio år om inte det lokala, nybyggda kärnkraftverket drabbats av en explosiv "barnsjukdom" som på ett effektivt sätt fick slut på den här sagan.

Fick jag med allt?

Dagens Haiku (som av en semantisk nyck idag bara har tre ord):

Centerpartiet

Partiledarutfrågning

Skräckupplevelse!

Åsså lite länkar, appropå inspirationen: Peter Larsson, Badlands Hyena, ARAR, 

Demokrati, Korruption & Peter Eriksson

Igårkväll satt jag och slölyssnade på lite olika program på SVT Play. Det fina med debattprogram och partiledarutfrågningar är att det är tokigt trist visuellt så om man inte vill se deras ansiktsuttryck funkar det perfekt som radio, så man kan göra annat samtidigt. Det ledde fram till ett par viktiga insikter: Jag är för gammal för att definieras som ungdom och behöver därför inte ta åt mig av Bert Karlssons befängda påhopp, och en debatt mellan en halvrabiat Ung Vänster-profil och en flottig entreprenör från Skara blir tokigt mycket bättre om man kan byta ut det visuella mot lite mer uppmuntrande intryck, jag föreslår Lolcats eller någonting annat som inte gör en fullt lika deprimerad som en debatt om huruvida ungdomsarbetslösheten är deras eget fel.

En annan viktig insikt var att jag gillar Göran Hägglund, han verkar vara en sval snubbe och om man kunnat hålla samtalet ifrån politik så hade en kväll med honom, Ohly och en platta pilsner kunnat vara en riktigt trevlig upplevelse. Jag kan tänka mig att de båda nog skulle behöva en paus i dessa tider, så har ni vägarna förbi Skåne så slå en pling!

Men jag kan inte undgå att komma in på politiken i alla fall, för idag så kom den debattartikel jag väntat så på. Det har varit lite av en snackis i det senaste att S gått ut med den exakta siffran på vad familjen Reinfeldt själva tjänat på sina skattesänkningar. Allt för att i ett dubbelt slag visa hur mycket alliansen sänkt skatten för de redan rika, samt för att misstänkliggöra statsministerns uppsåt med sin politik. Nu har ju alla vi som faktiskt räknat efter och lyssnat på de diskussioner som fördes kring skattesänkningarna redan vetat om att de gynnat de redan rika mer. Hur kan jag nu påstå någonting sådant? Pja, sist jag såg efter var priset på kaffe runt 40:- halvkilot (för visst köper man väl krav- och rättvisemärkt, va VA?), en mycket exakt siffra och inte en procentsats. 

Problemet med just detta utspel från de Rödgröna är att det fått något motsatt effekt, om DNs kommentarsfält är någon slags indikation. Ad Hominem-argument ses faktiskt inte med särskilt blida ögon i Sverige, och därför så var det ganska oklokt gjort att använda just Fredde som exempel.

Men det är här som jag vill höja en liten röst för just Ad Hominem-argument. Missförstå mig rätt, personangrepp i linje med "Tobleronepolitik" eller liknande (och exemplen är många) är naturligtvis inte okej, men att ifrågasätta en politikers motiv är otroligt viktigt ibland. 

Det är därför jag blev alldeles varm inombords när jag nyss läste en debattartikel där Peter Eriksson (med en timing enbart en luttrad mediastrateg kunnat uppbringa) lyfter en av det tidiga tvåtusentalets otvivelaktigt viktigaste demokratifrågor, genom just välskrivna Ad Hominem-argument.

För här är denna typ av argument det centrala, det gäller nämligen vilka privata intressen det är som dikterar villkoren för alla som råkar uppehålla sig i det här landet. Bidragen till partierna, de pengar som mycket väl kan avgöra utgången på valet hålls hemliga av Moderaterna, det största partiet i landet just nu som genom sin dominans i det borgerliga blocket i mångt och mycket dikterar dess politik.

Det är en i sig hätsk artikel. Ord som "korruption" och jämförelser med U-länder flyger i luften. Med all rätt.

Detta är nämligen en otroligt viktig fråga för demokratin, för när jag röstar vill jag veta vem jag röstar på. Våra förtroendevalda har, i en representativ demokrati en skyldighet att representera folkviljan, det är lite själva poängen med det hela har jag fått förklarat för mig. Om mångmiljonbelopp getts i hemlighet till ett parti som rotat runt i vår samhällsstruktur och välfärd så grundligt som Moderaterna så vill jag naturligtvis veta vem som satsat sådana ofantliga summor pengar på att de ska få göra det, för det är deras agenda vi röstar på.

Mångmiljonbelopp är inget man ger någon för att de har en snygg logotyp eller en karismatisk partiledare (uppenbarligen). Det är alltid ett medvetet försök att skapa förändring. LO stödjer S, för att de för en fackföreningsvänlig politik men de har heller aldrig hymlat med det. Men vem stödjer egentligen M förutom då Skattebetalarnas förening, Timbro, Svenskt Näringsliv och flera stora dagstidningar som ju inte är så förbannat hemliga med det?

Jag kan enbart applådera Erikssons artikel, ty den är vad man kan kalla retoriskt vattentät. Det finns inte ett enda argument som kan motsäga hans tes. Vissa har ju prövat, den blogg som fick skrika "FIRST!" var Norah4you, där SO-läraren Inger E underkänner Eriksson i samhällskunskap genom att kasta en av regeringsformens paragrafer i nyllet på honom:

2 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (1976:871).

 Vad som här föreslagits är att denna paragraf tydligt motverkar en lagstiftning om öppenhet med vart pengarna kommer ifrån. Nu tänker jag inte underkänna Inger i något ämne då jag i all min ödmjukhet saknar den utbildning som ger mig den möjligheten, men ska vi prata läsförståelse så har jag här ett par invändningar:

Medborgare är inte synonymt med bidragsgivare i detta fall. Det kan antas att det främst är företag, organisationer och bättre bemedlade som skänker större summor till ett parti, och de flesta personer som har så mycket pengar kan nog gömma sig bakom en eller annan juridisk person, om begreppet är bekant.

Vidare kan denna paragraf tolkas till Erikssons fördel: en medlem i en organisation som ger en ohemul massa pengar i partistöd till ett parti denne medborgare inte vill stödja har på sätt och vis tvingats att delta i en politisk sammanslutning, då en organisation antar den rollen så fort den använder sina pengar till att påverka utfallet på valet.

Slutligen så kan nog inte detta klassas som samhällskunskap utan snarare Juridik, men vad vet jag?

Men det är inte detta som är det centrala. Denna paragraf skrevs inte med partistöd i åtanke, och jag är övertygad om att det aldrig var författarnas intention att den skulle användas som slagträ i en debatt för att underlätta korruption. Låt oss vara lite pragmatiska här: kan det inte antas att befolkningens rättighet att slippa korruption står över individers, som är såpass politiskt övertygade att de skänker mer än en genomsnittlig månadslön (efter skatt) rättighet att slippa stå för sina åsikter?

Men framför allt så är det inte särskilt konsekvent av Moderaterna. Vi har idag en FRA-lag tack vare dem som ger staten rätten att snoka reda på både det ena och det andra om oss medborgare, vilket visar exakt hur stor respekt de har för just denna paragraf. Visst, det rör sig ju inte om tvång men ett minst lika stort övergrepp på våra medborgerliga rättigheter.

Om denna paragraf nu otvetydigt står emot Erikssons förslag i juridisk mening så bör grundlagen ändras, och med tanke på att fem av sju riksdagspartier står eniga i denna fråga så är en grundlagsändring så gott som klubbad, även om det skulle ta två mandatperioder för det hela att få effekt. Men jag kan vänta.

Hoppas bara att det då inte är för sent, om det inte redan är det.

Dagens Haiku:

 Ny kom ihåg-lapp:

"Måste börja hejda mig"

ska ju upp imorrn!

Detta innebär att jag kommer att bänka mig framför SVTs partiledarutfrågning ikväll, att inte ta upp denna fråga som tydligt ligger i allmänintresset hade ju varit ett skamligt brott emot den journalistiska integriteten och public service-uppdraget. Jag laddar med popcorn, för jag är genuint intresserad av att höra hur Fredrik ska lyckas skylla detta på finanskrisen och sossarna!

Ett blygsamt föslag på ett nytt statsskick

Jag (och många med mig) har länge kritiserat politiken för att sakna verklighetsförankring, och framför allt så känns det som att i synnerhet denna valrörelse har varit diskussioner över huvudet på väljarna. 

Alliansen valde att fylla sitt manifest med "Ambitioner", och ett fåtal skarpa förslag där definitionen av "skarp" var tämligen luddig (klockan är halv två, Bear with me (rooooaawwwrrr)) och de rödgröna har inte varit mycket sämre, även om de tryckt ur sig förslag med i mitt tycke något större skärpa.

Alliansen kallar sitt manifest för "Jobbmanifestet" och för er som öppnar PDF-en och tänker att det verkar som skitträlig läsning så kan jag glatt informera er om att det är det också. Alliansfritt Sverige släppte en "For Dummies" som faktiskt inte är så dum dock.

Nu råkar jag av bitter erfarenhet veta att ordet "Ambition" snarast betyder någonting i stil med "pallar inte, fixart sen". Jag har till exempel Ambitionen att dammsuga grytet, men så länge som silverfiskarna håller sig i hallen håller jag igen med dammsugningen, och jag vidhåller att Halo håller högre prio i hemmet. På detta vis (som jag beskrivit tidigare) så blir det inte så mycket städning gjort, på samma sätt som det inte blev någon obligatorisk A-kassa trots att man lovade det. Regeringen pallade inte det helt enkelt. 

Det finns ju konspiratoriskt lagda personer som hävdar att A-kassereformen bara var en medveten strategi att försvaga fackförbunden, men frågan är om våra politiker är tillräckligt klipska (diaboliska) för att lägga upp en sådan plan. Reinfeld vill ju trots allt värna den svenska modellen, som i detta fall bl a verkar vara att en arbetsgivare ska vara velig och inkompetent: Det tar tydligen ungefär ett år att bestämma sig för huruvida en person är lämplig för ett jobb, snarare än sex månader.

Eller snarare: de ska få längre tid på sig att leva upp till ambitionen att anställa någon tills vidare, på friskt kontinentalt mañana-manér. Eller skjuta upp den där jobbiga processen att hitta en ny provanställd så fort den provanställde börjar närma sig den tidpunkt då den kommer att få rättigheter på arbetsplatsen.

Regeringen är lite som en tonåring, de vet inte hur bra de har det. De kan glassa runt på Rosenbad och ställa krav men så fort de flyttat hemifrån så börjar verkligheten... Nej vänta nu här. Littorin fick 112 000:- i avgångsvederlag. Den där liknelsen höll inte.

Okej. Regeringen är lite som stekarna i Visby, som skapar 8000 jobb och samtidigt vaskar 2,8 miljarder. Pappa betalar!

Det är detta som fick mig att tänka på vårat statsskick, och jag har här ett förslag som kan göra Sverige till ett föregångsland i världen!

Regeringen behöver nämligen inte en kung eller en president: Den behöver en förälder.

Någon som kärleksfullt tar den i örat och säger åt den att städa sina statsfinanser ögonaböj, annars blir det ingen ny förbifart. Någon att stå emot argument som "Alla andra får ju!".Någon att lära dem klappa fint och tala med små bokstäver. Att vara snäll mot de mindre och att alla ska få vara med och leka.

Men först och främst behövs det någon som tar den i örat ibland och skriker "HUR FAN TÄNKTE DU EGENTLIGEN!?!". Lite som min nya idol Britt:

Fyndkredd

Se på Fredriks kroppsspråk. Det är som att mamma har hittat hans stash med folköl! Fingrarna är i den så kallade syltburken! Skamsen står han där och försöker försvara sig efter bästa förmåga, trots att han vet vad han ställt till med och även om han försöker skylla på Mollgan (S) så räcker det inte den här gången.

Hade vi haft en sådan statschef hade det här landet varit mycket drägligare att leva i. Nu förespråkar jag inte på något sätt en totalitär diktatur, regeringen är ju trots allt gammal nog att ta eget ansvar. Men lite uppfostran hade nog inte skadat. 

Nu står Britt tillsammans med Göran Wassberg på min lista över möjliga föräldrakandidater. 

Så vad sägs mina vänner, ska vi slå till och bli världens första Parensokrati?

Dagens Haiku:

Varför president

När man kan ha "Landsfader"?

det hade vart nåt!

Jag vill också ha!!!

Det börjar hetta till nu. Utspel på utspel lovar mer och mer pengar till alla, eller i alla fall från allianshåll. De rödgröna försöker bjuda över, samtidigt som de är lite mer försiktiga vilket säkert kommer att kosta dem segern i valet.

Idag kan vi läsa att Alliansen tänker höja studiemedlen, om de vinner valet. Jag kan bara anta att detta är synonymt med "om studenterna röstar på oss". Eller ja, lånet i alla fall. Det är en viss skillnad, men jag är säker på att de som får problem med återbetalningarna kommer trivas bra på de fina jobb som de kommer att få!

På samma sätt ska skatten sänkas för pensionärer, förutsatt att de röstar på Alliansen. Att de Rödgröna gett ett likvärdigt bud skapar ju ett visst status quo dem emellan, så kanske kommer pensionärerna att sätta sig in i den breda sakpolitiken i stället, vilket ju inte alls var syftet med att lova skattelättnader från något håll.

För att inte tala om restaurangbranschen! Det ska bli sänkt moms, så att det ska bli billigare att äta ute. Bra va?

Det betyder ju att alla vi som redan fått mer pengar via jobbskatteavdraget ska göra av med mindre av dem när vi äter ute. Dessutom ska det leda till fler jobb inom restaurangbranschen, och för alla som drömmer om att bli kock eller servitris så är ju det perfekt! Bäst att de också röstar på alliansen.

Det är ju solklart att ju mindre det kostar att äta lunch, desto fler kommer att bli anställda i den branschen. Den ordinarie personalen jobbar ju sällan övertid, och stress över tung arbetsbörda har ju effektivt bekämpats så länge vi har haft restauranger.

Nu undrar ju jag hur många krögare som kommer sänka de där siffrorna deras gäster våndas över i menyerna, i stället för att låta oss betala det vi är vana vid och behålla differensen, men även de har nu en anledning att rösta på alliansen!

Alla de som funderar på att köpa ny bil kanske ska ta en titt på en miljöbil? De skall nu bli ytterligare subventionerade med en läcker premie på 40 000:-. Perfa för alla de av oss som tänkt köpa en splitterny bil de närmaste åren, men det krävs att vi röstar på Alliansen...

Men jag då?

Jag äter sällan ute, jag har 40 år kvar till pensionen, jag finansierar mina egna studier, är inte tillräckligt bra på att laga mat för att jobba med det och trivs med att åka buss (trots att det är Veolia som kör). Dessutom har jag i alla fall inte råd med en ny bil. I all rättvisas namn ska väl jag också ha någonting? 

Jag säljer mig inte särskilt dyrt heller, man vill ju inte vara en belastning på statskassan. Jag skulle behöva ett par nya Sneakers, eller kanske gardiner? Jag hade tänkt att stränga om basen, kanske ett nytt set strängar hade varit på sin plats. Borgs, det är en fyrsträngad och jag stämmer i C. Det lär gå lös på runt en femhundring, så jag tycker inte alls att det är mycket i sammanhanget! 

Så hör av dig, så styr vi upp det. Jag kan till och med gå och rösta samtidigt som någon av er, så ni ser att allt går rätt till!

För om jag inte får någonting alls så blir jag lite ledsen, jag har ju också rösträtt! Då kan det hända att jag i min besvikelse försöker ta reda på hur alla dessa blingblingblänkande skeddrag i valkretsens vass skall finansieras, och det hade nog inte lett till någon röst på alliansen alls. 

Dagens Haiku:

Lite väl ego

Men till var efter behov

som inte är sjuk

Fint, Folkpartiet!

Någonting som jag lärt mig är att det farligaste som finns är kommunismen. Att högern länge använt sig av Reductio ad Hitlerum-argumentet att få in ordet "Kuba" så fort man talar om den svenska vänstern har fått mig att förstå att alla reformförslag som på något sätt kan kopplas till ett socialistiskt tänkande kommer att leda till att vi blir en kommunistisk diktatur.
Och det är läskigt. I en inte alltför avlägsen framtid kommer vi kanske att tacka en ikon av Ohly så fort vi fått ta del av sjukvården, enligt Nordkoreansk modell. Vi kommer att avsluta förbönen på söndagarna med "I Marx, Engels och den helige Titos namn", och om man inte passar sig noga för vad man säger så riskerar man att hamna i Eslövs-Gulagen.

Den Borgerliga Alliansen har länge varit det flammande motståndets låga. Förkämpar för friheten och demokratin, för allas lika rättigheter och värde har det stått emot hotet från Vänstern. De har bekämpat  alla de saker som har med den förhatliga Kommunismen att göra, och utan dem hade vi alla varit livegna under staten, slavar under den planekonomiska offentliga sektorn konstant bevakade av GESTÄPO drönaraktigt upprepandes mantrat "Krig är fred, Frihet är Slaveri, Okunnighet är styrka".

Så det är idag, med stor tillfredsställelse jag läser att Folkpartiet, en av de svagas förkämpar tar itu med en av Kommunismens mest förskräckliga företeelser, fy tusan!

Det är Nyamko Sabuni som slår till emot en av Stalinismens vidrigheter, nämligen det förhatliga "till var och en efter deras behov". Det jag avser här är hennes vurmande för Landskrona-modellen, som i god jämlikhetsanda motverkar att vissa mindre nogaräknade individer ska kunna sko sig på andras flit och id, och att hon nu ger som vallöfte att legalisera denna modell, som går helt i linje med Arbetslinjen.

Förslaget går ut på att man skall ge en motprestation för att få försörjningsstöd, eller Socialbidrag som det heter i folkmun. I föregångskommunen Landskrona är normen en arbetsinsats av 30 timmar i veckan inom praktik, eller "arbete med erfarenhet och kompetensutveckling som lön" som det heter på lite finare Svenska.

Detta är en fantastisk idé, såväl ur ett integrations- som ekonomiskt perspektiv. För i stället för att ligga och vältra sig i bidragspengarna hemma i sin lyxiga förortslya framför sextiotumsplasman ska bidragstagaren bidra till samhället och sin egen kompetensutveckling genom att skaffa sig på arbetsmarknaden attraktiva  och kompetenskrävande färdigheter inom exempelvis Sanitetsyrket, som vi alla vet är en språngbräda rätt uppåt i samhällshierarkin och ut ur utanförskapet.

Ur ett ekonomiskt perspektiv är det dessutom fantastiskt finurligt. I stället för att som socialisterna vill skapa arbeten inom offentlig sektor så undviker vi smidigt den segdragna politiska processen med att avskaffa arbetsgivaravgifterna för offentlig verksamhet då det inte ligger några sådana avgifter på socialbidraget.

Att betala skatt är ju inte heller någonting som vi egentligen ska behöva göra och dessa personer kommer att gå i bräschen för alla oss andra, då man inte betalar någon skatt på försörjningsstödet!

Sen slipper man dessutom all jobbig matematik. För att se hur jobbigt och dyrt det hade varit för dem att ge mig (och jag använder mig själv som exempel) en anställning inom den offentliga sektorn tog jag fram socialstyrelsens provberäkningssida. För att göra det hela så korrekt som möjligt iklädde jag mig rollen som totalt barskrapad och inkomstlös, med en relativt normal utgift för hyra och el (4000:-) för en ensamstående. I detta exempel hade jag fått 7680:- i försörjningsstöd i månaden. Hey, det är ju ungefär som en såndäringa student har inklusive lånet! Fett!

Om man sen justerar upp detta belopp som om det hade varit "Ut efter skatt" dvs att man gångrar det med 1,45, och sedan delar det med 132 som är det genomsnittliga antalet arbetstimmar på en månad som någon som jobbar 30 h i veckan jobbar så får man en timlön på svindlande 84,30 :- före skatt. 

Det är ju en väldigt hög timlön, så de klarar sig nog bra på den!

Vi kan dessutom göra det ännu billigare för samhället. Anta att vi löser billigare boenden för dessa individer, och kanske spar in på sådana saker som inte är livets nödtorft, som hemförsäkring till exempel kan vi sänka denna kostnad ytterligare!

Till detta kommer besparingen i det att de inte heller betalar in till sin framtida pension, som ju är en utgift som ligger tungt på arbetsgivarna i o m arbetsgivaravgifterna. Dessutom har ju inte socialbidragstagare en sån där hemsk och jobbig fackförening man måste jiddra med i tid och otid. Det är sannerligen skönt att se att Folkpartiet står starkt emot det kommunistiska hotet, på ett så effektivt och humant vis dessutom!

Det enda vi behöver göra nu är att komma på ett snyggt, fyndigt och lite catchy namn på denna grupp människor, socialbidragstagare har ju en ganska negativ klang. Jag är säker på att Alliansens kommunikatörer kan komma på någonting fint, de har ju gett oss ord som Arbetslinjen, Rödgrön Röra och vårdnadsbidrag.

Jag kan inte ens drömma om att mäta mig med dessa semantiska snickare, slagordens snitsiga supermänniskor som jag håller i så högt anseende, men jag vill ändå ge mina egna små blygsamma förslag på namn som ligger rätt i munnen i det här fallet:

 

Vad sägs om "Proletariatet", det mer internationella "Peon" eller varför inte det gamla beprövade ursvenska ordet "Träl"?

 

Dagens Haiku:

Minns en uppmuntran

Det var något tyskt uttryck...

 Arbeit macht frei, tro?

(Kan Alliansen hålla sig med Retoriska fallasier kan jag det också!)