En historielektion med farbror Clqwrx

Som många av er kanske uppmärksammat så verkar allas vår vårdkase i den vida, vidriga världen (det vill säga jag alltså) ha hamnat i ett mindre produktivt stadium, som jag gör ibland. Vanligtvis brukar jag då komma med undanflykter inför mig själv och andra, sådana som "Stress" och "mycket annat som tar tid".

Och det tänker jag göra nu också!

För det finns mycket annat som upptar min tid, saker som jag (av olika anledningar) valt att prioritera högre än att uppmärksamma min omvärld. Det blir lätt så när man har sitt fokus 2000 år tillbaka i tiden.

För er som tror att detta skulle vara en bitter liten zinger mot den av alliansen förda politiken så är det vad det vanligtvis hade varit. Men just nu hänvisar det till att jag för tillfället studerar idéhistoria, ett ämne som kan sägas gör en tämligen insnöad.

Men det öppnar också upp en fantastisk värld: Tänka sig att det fanns humanister redan före Jesu födelse! Att ateismen är äldre än kristendomen, även om den kanske inte varit lika populär. Redan de gamla grekerna (just dom ja!) arbetade med att skapa en sekulär värdegrund, baserad på demokrati och likhet inför lagen. Nu får man ju erkänna att vissa visserligen var mer jämlika än andra, säg en 10% av befolkningen men kom igen, det var tvåtusen år sen!

De talade om de saker som var goda egenskaper hos en människa, hur vi skulle bete oss mot varandra och hur vi skulle möta världen: med öppna sinnen. Man såg alla intryck som viktiga att ta in, alla ställningar värda att omprövas. Att världen förändrades, och att det var okej.

Ett fint exempel hittade jag i en liten text av den gamle greken Lysias (en av de gamla grekerna). Han höll ett tal på en massbegravning i Aten av soldater som hade dödats i ett krig med Sparta (som i "THIS... IS....), ett ganska blodigt och hemskt krig dessutom. Man kan tänka sig att stämningen mellan de två länderna var ganska kass.

Så dröm om min förvåning när han i sitt tal berättar beundrande om kung Leonidas (som i THIS ... IS ... SPARTA...), snackar sig varm om vad som i princip är "the true story" i "based on a true story".

Det är som att Fredrik Reinfeldt skulle ge credd till Göran Persson. Det är som att Machmoud Ahmadinedjad skulle säga att han faktiskt gillade Jaffa-apelsiner. Det är som att Churchill skulle ha kläckt ur sig någonting i stil med "Say what you will about that Hitler Fellow, but the Autobahn is a marvellous invention!".

Redan de gamla grekerna kunde se att kultur, politik, ja till och med krig var saker som hände, som visst kunde påverka våra relationer med andra. Men det betydde inte nödvändigtvis att vi inte kunde komma överens, förr eller senare. Man insåg att världen förändrades, och att det bästa att göra var att försöka påverka den i rätt riktning.

De gamla grekerna lämnade efter sig en hel del godis åt oss om naturvetenskap, filosofi och konst. Nu har mer än tvåtusen år gått och mycket av det är sedan länge förlegat. Men när det kommer till demokratin så finns alla huvuddragen där, precis det som vi grundar demokratin på.

Den stora skillnaden är att vi idag har vidgat demokratin. Den omfattar nu inte bara 10% av befolkningen, det vill säga infödda vuxna manliga medborgare utan även deras familjer, och alla de andra som bor i landet!
Det ska vi vara stolta över.

Nu verkar det finnas människor som tycker att det var bättre förr, när vissa var lite mer jämlika än andra. Faktum är att det verkar krylla av dem, jag ser dem dagligen på webben, på TV och i tidningen.
Men redan de gamla grekerna visste att världen förändrades och redan då talade man om att döma en man för dennes handlingar, snarare än dennes härkomst. Nu när vi idag, tvåtusen år senare äntligen har lyckats komma väldigt långt med att dessa principer ska gälla alla människor så finns det folk som tycker att det var bättre förr.

Som föredrar en värld där man gör tydlig skillnad på två människor enbart beroende på varifrån de kommer. Som föredrar att frysa ute snarare än att välkomna. Att låsa och regla dörren framför att bjuda in på en bit mat och ett trevligt samtal.

Det är dessa människor som förstör för alla andra, som jobbat i tvåtusen år för att komma dit vi nu är. Gudskelov är de inte så många i riksdagen.

Än.

Dagens Haiku:

Och för övrigt så 

anser jag att Karthage 

borde förstöras.

Vill till slut rekommendera ännu en klok historisk gubbe, som råkar vara svensk. Han sa det bättre än jag.

Kapitulationstal

Det är lustigt, vänner. 

Vi har inget ord i det där språket vi kommit överens om att alla ska försöka använda som betyder "Att erkänna sig besegrad, för tillfället ... ". Det närmaste man kommer är "kapitulation" och det låter ju inte så jävla bra. Slutgiltigt liksom. 

En Kapitulation är slutgiltig: Japan Kapitulerade till USA efter att de skickade en liten pojke och en fet man att framföra deras argument.

Karl den XII Kapitulerade vid Perevolotjna efter att ha försökt sig på ett anfallskrig mot Ryssland (den dumme fan, Ryssarna är ju ruggigt bra på hemmaplan) och förlorade så allt det som Sverige byggde upp under stormaktstiden.

Detta är tämligen hyperbola metaforer för valresultatet, eller en tydlig överdrift som det heter på ren svenska, men jag tycker här att de passar för att visa vilket stort ord kapitulation är. Det är inte rätt ord för ett tal där man erkänner sig besegrad för tillfället, men kommer att fortsätta att kämpa för frihet, jämlikhet och solidaritet. Det är ett alltför svulstigt ord för att maskera ett "Ja ja, låt gå för det då", så det går egentligen inte att applicera på det som skedde igår. 

Vad jag här ville göra var att gratulera Alliansen, tacka för god match och sända en liten erinran om att man inte behöver vara ond bara för att man vill betala mindre skatt. Jag ville berömma DNs ledarredaktion för den där svulstiga, vackert skrivna segertexten som de säkert slipat på i veckor, även om den för ett hårt språk mot oss besegrade.

Jag ville säga att jag trots allt känner att de som arbetar inom Alliansen är kompetenta människor, även om de är ideologiskt mycket olika mig. Jag ville be dem att väl förvalta det fina rike de fått låna en stund utav Vänstern: ett land med en god sekulär värdegrund (hos ca 94,3% av befolkningen), ett land där de flesta tror på social rättvisa och att ta hand om sina medmänniskor (i alla fall ca 94,3% av befolkningen), ett land som brutit sin isolering i den kalla norden och genom internationellt utbyte och handel blomstrat som en del av en global värld (vilket 94,3% av befolkningen verkar tycka är bra).

Nej, detta är inte en kapitulation men det är tyvärr det ord som kommer närmast. Man kan ju inte kalla en sådan här text för ett ge-sig-tillfälligt-tal, det låter ju skitlöjligt!

Det brukar sägas att språket är en tydlig markör för en kultur, hur ett folk pratar brukar kunna säga en hel del om deras världsuppfattning. Vad säger det egentligen om oss som folk, att vi inte har ett eget ord för "erkänna sig besegrad tillfälligt"? Hur kan vi svenskar, som med vår jantelag och våra långa traditioner av att sträva efter jämlikhet och tolerans kan anses ha ödmjukheten starkt inbyggd i vår kultur inte ha ett sådant ord? Hur kan vi, som genom historien fört en politisk kamp för ett samhälle som bygger på samsyn, en sann demokrati i den bemärkelsen att den är till för var och en och inte bara den med mandaten inte har ett lite mer akademiskt ord för att offentligt och värdigt väsa "Nästa gång Reinfeldt, nästa gång ... "?

Kanske är det för att vi i detta landet ser allt som svart och vitt? Kanske är det för att vi tror att det är smidigare med majoritetsbeslut än att försöka arbeta mot en lösning så alla blir nöjda? Kanske vill vi leva i en tydlig värld, där alla frågor är snävt formulerade med tre svarsalternativ; "Ja", "Nej" och "Skit samma"?

Jag antar att det kanske betyder att vi som folk är lite konfliktskygga. Vi gillar inte när Fredrik och Mona skriker på varandra och därför känns det kanske bättre om den ena kapitulerar, snarare än att de ska behöva komma överens. Det hade ju obönhörligen lett till mera käbbel, och det hade det väl inte varit värt. 

Men tänk om morgonens löpsedlar läste: 

"Den parlamentariska krisen löst, samlingsregering!"

Det är faktiskt ingen dum idé. Enligt min egen guru i gruppdynamik professor Michael A West så är samsynsbeslut den mest framgångsrika typen av beslut, följt av kompromissen. Röstning placerar sig först som femma, när det gäller att ta hållbara och väl grundade beslut. Nu när det var så jämnt kanske vi ska lyssna på svenska folket och låta båda blocken vara med och regera, det var ju trots allt väldigt jämnt? Är det inte bättre att alla hjälps åt?

Nu kanske jag verkar famla lite efter hoppets sista halmstrån, men det är inte min mening. Jag har en hel del att säga om Sveriges demokrati och hur den kan förbättras oavsett vilka som regerar men det system vi nu har duger så länge, trots att det tvingar mig till en vad vi nu ska kalla detta. Det enda jag vill uppnå med detta är att vädja till de styrande att vara lite konsekventa: sist vi hade en samlingsregering var sist vi hade fascister i faggorna.

Nej, nu är valrörelsen över för mig och alla oss andra. Det känns naturligtvis surt, men jag är ingen dålig förlorare och har aldrig varit det. 

Men förlorare är jag som representant för 80-talisterna, den första generationen som fått det socioekonomiskt sämre än sina föräldrar sen vi införde allmän rösträtt. Förlorare är jag, som har haft yrkesrelaterade skador. Förlorare är jag, som vet hur det är att jobba på timanställningar.

Men någon dålig förlorare är jag inte. Jag vill bara klargöra att jag erkänner det demokratiska utfallet, med en vädjan att regeringen verkligen skall ta sitt utlovade ansvar för Sverige och att deras definition av Verklighetens folk skall ändras till att verkligen innefatta verklighetens folk och inte bara det som verkar vara idealmedborgaren, vilket nog hade lett till en politik till och med jag om än motvilligt skulle kunna godkänna.

Jag hade verkligen gärna velat kalla denna lilla text någonting snyggt och lite halvakademiskt sådär, eftersom det både får mig att verka och känna mig smartare. Jag hade känt mig mindre frustrerad såhär på nattkröken om vi hade haft ett ord för den typen av text jag nu skrivit, eftersom rubriken är så viktig för hur innehållet kommer att uppfattas. Men jag får nöja mig med att använda ett ord som i alla fall har någonting gemensamt med det som jag försöker skriva, även om jag hade fördragit ett ord som betydde precis det jag menade.

Att kalla detta en kapitulation känns trots allt väldigt fel, då kapitulation inte kommer på fråga.

När orden inte räcker till

Det är faktiskt finfint med den här nymodiga, digitala tekniken ibland. Som jag tidigare varit tydlig med så övervakar jag noggrant trafiken kring denna sida, om inte annat så för att nära mitt ego. Det är allmänt känt att undertecknad är ödmjukheten själv men jag har likt alla andra vissa behov, och då de tre första stegen i Maslows (som vi förstår honom) modell är uppfyllda så jobbar jag nu enligt planen för projekt METAmorphosis på steg fyra: bekräftelse.

Framför allt så är det intressant att kunna se hur folk hittar hit via de konstigaste sökord, och det hjälper att se vad folk läser för skräp på internet egentligen. Ingångslänkarna brukar i regel sammanfalla med de webbsidor jag pingat, och det är ju ett gott betyg på att systemet fungerar!

Men idag så upptäckte jag att mitt senaste inlägg hade besökts från en alldeles speciell adress:

http://admin.twingly.com/UserPages/Abuse.aspx

Där kommer jag ju inte in, lösenordsskyddat som det är men det får mig att dra en slutsats: Någon därute tyckte uppenbarligen att mina tankar kring Peter Erikssons senaste debattartikel var tillräckligt "olämpliga" för att abuseanmäla min blogg. Ett Censurförsök, ett försök att tysta en kritisk röst emot etablissemanget för att använda Sverigedemokratisk retorik.

Shit! Nu har jag liknat mig själv vid SD... Måste överkompensera!

Men jag blir tokigt lycklig, för detta är den bekräftelse jag så desperat behövt. Detta är ett kvitto på att folk läser mina texter och blir upprörda! För att inte verka som ett vanligt forumtroll försöker jag formulera mig ordentligt, men jag har varit orolig att människor skall tänka ett rungande "meh" och klicka sig vidare.
Men nu vet jag: Folk stör sig på mig. Äntligen kan jag titulera mig "Bloggare"!
Jag måste här tacka denna person, som gjort de här tre årens skrivande mödan värd. Åsså vill jag tacka juryn, mamma och pappa för allt stöd jag fått, mina fantastiska objekt för all inspiration, publiken!

Jag kanske drar lite höga växlar på detta i och för sig. Det kan ju alltid vara någon som snedklickat lite, det hela skedde ju någonstans mellan 04:00 och 07:15 i morse så det kan ju vara någon som av trötthet inte riktigt hade pli på finmotoriken.
Eller så kan det vara så att någon, som sitter och läser bloggar antingen i Kista eller Tyresö inte riktigt höll med mig i min argumentation. Jag kan inte riktigt se vad det var som var fel med den, någon vänlig själ får gärna förklara det för mig. Tydligen så höll Admin på Twingly inte med om att det jag skrivit var över gränsen då länken är kvar, så frågan kvarstår: Hur tänkte anmälaren i fråga?

Jag har en kommentarsfunktion som fungerar ypperligt, och jag hade gärna sett att vederbörande förklarar sig där. Om inte annat så hade det varit trevligt att få ett motargument som omväxling!
Men kanske, bara kanske så är det enklare att klicka på en "anmäl Abuse"-ikon än att faktiskt försvara ett par regeringspartier som försöker hålla hemligt vilkas fickor de bor i?