Vi tenderar att bara se det sämsta i våra sinnestillstånd, vi dömer dem för tidigt. För att kunna leva i nuet måste vi kunna stärkas i alla stämningar, och idag vill jag här försvara ett av de livets modus som jag anser har ett oförtjänt dåligt rykte!
Men för att förstå storheten måste vi kunna särskåda hur vi hamnar i en viss sinnesstämning.
Tillåt mig att ta er med på en liten resa:
Det är lönefredag.
Arbetsveckan är slut och överallt i stan har folk duschat, piffat till sig, tagit på party-stassen och dragit iväg till förfesten. Här minglas det och vinglas det med vinglaset i hand, ingen lägger band på sig utan släpper loss från den fasad de håller upp i det proffessionella livet.
Det är en speciell mimik, en speciell retorik, specifik för fredagens frestelser.
Taxin är här, och det bär av ut i natten.
Efter att ha deltagit i ett par kökonversationer kan man äntligen få hänga av sig jackan och kasta sig in i smeten, det här med "varannan vatten" är inte värt ett vitten på den här festen.
Vanvettigt dansar vi enade i eufori och svett. Envetet går beatet och piskar dansgolvet till ett frenetiskt hav, och det är där någonstans som filmen går av...
Så plötsligt strålar Solens första strålar in genom persiennerna, sköljer likt stråkarna i Griegs "morgonstämning" bort sömnen, och man öppnar långsamt ögonen.
Och precis som när man slår stortån i en dörrpost så tror man först att "Hey, det gick bra..." men då anfaller huvudvärken som en guerillasoldat som legat i bakhåll bakom hjärnans startsträcka.
Smärtan gör en uppmärksam på doften av askkopp, doften av Au de "ledig klädsel" och doften av den försakade, halvätna hemvägsfalafeln som ligger i sin folie på nattduksbordet.
Och kanske hade man kunnat somna om igen om det inte vore för att tre liter processad pilsner pockar på uppmärksamheten, toaletten har aldrig legat så långt bort som den gör just nu.
Men kanske tror du att jag med detta vill ge sken av att bakfyllan är straffet,
Men det är det som är hela Idén!
För när man återfått kontrollen över kopparslagarna kan man koncentrera sig på att komma tillbaka till livet:
Tipset är att rena sig med en Resorb, en rejäl kopp kaffe och en Omelett med Fetaost, paprika och en skiva rostat bröd.
Jag vrider upp stereon och låter Kenta's "väna" stämma stämma upp i den refräng som bäst beskriver hur jag mår en dag som denna: Just idag är jag stark, just idag mår jag bra, och med tanke på hur det känns i magen så förs jag framåt av kraftiga vindar!
Det har gång efter annan stötts och blötts huruvida hungern är den bästa kryddan, och den som förespråkar det har aldrig festat på riktigt, för det finns få institutioner i den svenska kulturen som är så starka som Bakfyllepizzan, kanske för att kroppens febrila försök att få ut gifter kan göra även det sunkigaste snabbmatsstället värdigt michelinguiden.
Så ser du mig i solglasögon i botaniska en varm lördagseftermiddag med en kartong i knät kan du med gott samvete fråga om jag hade kul igårkväll.
Hur många gånger har man inte sagt, Aldrig IGEN! Sanningen är den att det är renande att få ett straff för att man syndat, och det är aldrig så betryggande att bli påmind om att Karma verkligen verkar i vår värld!
Spriten i sig sprider split och tvedräkt, men utan alkoholen hade vi aldrig enats i bakfylleångesten.
Det är nu vi kollar igenom fickorna, tänker efter noga och ringer våra vänner för att ta reda på:
"vafan hände egentligen"?
Så ses vi över en fika bakom våra solglasögon där vi kan vara oss själva. Man kommer varandra närmare av att dela sinnesstämningen, det råder bot på skammen att sitta tillsammans och vara befriande bittra, skämta och fnittra över gårdagens övningar i att göra bort sig.
Att känna sig nyttig, ambitiös och effektiv är också det fantastiskt men ibland måste man lata sig, man måste få vältra sig i självömkan och bara glida ned i dekadensen.
Betongkepsen skänker perspektiv. Den gör tidsfördriv som sällskapsspel och kassa komedier till gudagåvor.
Den ger en simpel kall cola ambrosians karaktär.
Att det är en dagen efter är en okränkbar ursäkt att få slippa vara duktig, att få vältra sig i självömkan utan att bli klassad som lat, att få frossa i dålig mat och att få njuta av fulkultur.
Det är som en nåd, en frisedel, ja som självaste julafton där vi bland vänner vältrar oss i julbord och snask och sen faller pladask ned framför TV:n där en mysig frid infinner sig till tonerna av tecknad satir, saxofoner och Tage Danielssons varma röst.
Och om du trots alla dessa härligheter fortfarande behöver tröst, min vän
Kom ihåg att du inte behöver vara fit for fight förens på måndag igen!
Men för att förstå storheten måste vi kunna särskåda hur vi hamnar i en viss sinnesstämning.
Tillåt mig att ta er med på en liten resa:
Det är lönefredag.
Arbetsveckan är slut och överallt i stan har folk duschat, piffat till sig, tagit på party-stassen och dragit iväg till förfesten. Här minglas det och vinglas det med vinglaset i hand, ingen lägger band på sig utan släpper loss från den fasad de håller upp i det proffessionella livet.
Det är en speciell mimik, en speciell retorik, specifik för fredagens frestelser.
Taxin är här, och det bär av ut i natten.
Efter att ha deltagit i ett par kökonversationer kan man äntligen få hänga av sig jackan och kasta sig in i smeten, det här med "varannan vatten" är inte värt ett vitten på den här festen.
Vanvettigt dansar vi enade i eufori och svett. Envetet går beatet och piskar dansgolvet till ett frenetiskt hav, och det är där någonstans som filmen går av...
Så plötsligt strålar Solens första strålar in genom persiennerna, sköljer likt stråkarna i Griegs "morgonstämning" bort sömnen, och man öppnar långsamt ögonen.
Och precis som när man slår stortån i en dörrpost så tror man först att "Hey, det gick bra..." men då anfaller huvudvärken som en guerillasoldat som legat i bakhåll bakom hjärnans startsträcka.
Smärtan gör en uppmärksam på doften av askkopp, doften av Au de "ledig klädsel" och doften av den försakade, halvätna hemvägsfalafeln som ligger i sin folie på nattduksbordet.
Och kanske hade man kunnat somna om igen om det inte vore för att tre liter processad pilsner pockar på uppmärksamheten, toaletten har aldrig legat så långt bort som den gör just nu.
Men kanske tror du att jag med detta vill ge sken av att bakfyllan är straffet,
Men det är det som är hela Idén!
För när man återfått kontrollen över kopparslagarna kan man koncentrera sig på att komma tillbaka till livet:
Tipset är att rena sig med en Resorb, en rejäl kopp kaffe och en Omelett med Fetaost, paprika och en skiva rostat bröd.
Jag vrider upp stereon och låter Kenta's "väna" stämma stämma upp i den refräng som bäst beskriver hur jag mår en dag som denna: Just idag är jag stark, just idag mår jag bra, och med tanke på hur det känns i magen så förs jag framåt av kraftiga vindar!
Det har gång efter annan stötts och blötts huruvida hungern är den bästa kryddan, och den som förespråkar det har aldrig festat på riktigt, för det finns få institutioner i den svenska kulturen som är så starka som Bakfyllepizzan, kanske för att kroppens febrila försök att få ut gifter kan göra även det sunkigaste snabbmatsstället värdigt michelinguiden.
Så ser du mig i solglasögon i botaniska en varm lördagseftermiddag med en kartong i knät kan du med gott samvete fråga om jag hade kul igårkväll.
Hur många gånger har man inte sagt, Aldrig IGEN! Sanningen är den att det är renande att få ett straff för att man syndat, och det är aldrig så betryggande att bli påmind om att Karma verkligen verkar i vår värld!
Spriten i sig sprider split och tvedräkt, men utan alkoholen hade vi aldrig enats i bakfylleångesten.
Det är nu vi kollar igenom fickorna, tänker efter noga och ringer våra vänner för att ta reda på:
"vafan hände egentligen"?
Så ses vi över en fika bakom våra solglasögon där vi kan vara oss själva. Man kommer varandra närmare av att dela sinnesstämningen, det råder bot på skammen att sitta tillsammans och vara befriande bittra, skämta och fnittra över gårdagens övningar i att göra bort sig.
Att känna sig nyttig, ambitiös och effektiv är också det fantastiskt men ibland måste man lata sig, man måste få vältra sig i självömkan och bara glida ned i dekadensen.
Betongkepsen skänker perspektiv. Den gör tidsfördriv som sällskapsspel och kassa komedier till gudagåvor.
Den ger en simpel kall cola ambrosians karaktär.
Att det är en dagen efter är en okränkbar ursäkt att få slippa vara duktig, att få vältra sig i självömkan utan att bli klassad som lat, att få frossa i dålig mat och att få njuta av fulkultur.
Det är som en nåd, en frisedel, ja som självaste julafton där vi bland vänner vältrar oss i julbord och snask och sen faller pladask ned framför TV:n där en mysig frid infinner sig till tonerna av tecknad satir, saxofoner och Tage Danielssons varma röst.
Och om du trots alla dessa härligheter fortfarande behöver tröst, min vän
Kom ihåg att du inte behöver vara fit for fight förens på måndag igen!
