Kapitulationstal

Det är lustigt, vänner. 

Vi har inget ord i det där språket vi kommit överens om att alla ska försöka använda som betyder "Att erkänna sig besegrad, för tillfället ... ". Det närmaste man kommer är "kapitulation" och det låter ju inte så jävla bra. Slutgiltigt liksom. 

En Kapitulation är slutgiltig: Japan Kapitulerade till USA efter att de skickade en liten pojke och en fet man att framföra deras argument.

Karl den XII Kapitulerade vid Perevolotjna efter att ha försökt sig på ett anfallskrig mot Ryssland (den dumme fan, Ryssarna är ju ruggigt bra på hemmaplan) och förlorade så allt det som Sverige byggde upp under stormaktstiden.

Detta är tämligen hyperbola metaforer för valresultatet, eller en tydlig överdrift som det heter på ren svenska, men jag tycker här att de passar för att visa vilket stort ord kapitulation är. Det är inte rätt ord för ett tal där man erkänner sig besegrad för tillfället, men kommer att fortsätta att kämpa för frihet, jämlikhet och solidaritet. Det är ett alltför svulstigt ord för att maskera ett "Ja ja, låt gå för det då", så det går egentligen inte att applicera på det som skedde igår. 

Vad jag här ville göra var att gratulera Alliansen, tacka för god match och sända en liten erinran om att man inte behöver vara ond bara för att man vill betala mindre skatt. Jag ville berömma DNs ledarredaktion för den där svulstiga, vackert skrivna segertexten som de säkert slipat på i veckor, även om den för ett hårt språk mot oss besegrade.

Jag ville säga att jag trots allt känner att de som arbetar inom Alliansen är kompetenta människor, även om de är ideologiskt mycket olika mig. Jag ville be dem att väl förvalta det fina rike de fått låna en stund utav Vänstern: ett land med en god sekulär värdegrund (hos ca 94,3% av befolkningen), ett land där de flesta tror på social rättvisa och att ta hand om sina medmänniskor (i alla fall ca 94,3% av befolkningen), ett land som brutit sin isolering i den kalla norden och genom internationellt utbyte och handel blomstrat som en del av en global värld (vilket 94,3% av befolkningen verkar tycka är bra).

Nej, detta är inte en kapitulation men det är tyvärr det ord som kommer närmast. Man kan ju inte kalla en sådan här text för ett ge-sig-tillfälligt-tal, det låter ju skitlöjligt!

Det brukar sägas att språket är en tydlig markör för en kultur, hur ett folk pratar brukar kunna säga en hel del om deras världsuppfattning. Vad säger det egentligen om oss som folk, att vi inte har ett eget ord för "erkänna sig besegrad tillfälligt"? Hur kan vi svenskar, som med vår jantelag och våra långa traditioner av att sträva efter jämlikhet och tolerans kan anses ha ödmjukheten starkt inbyggd i vår kultur inte ha ett sådant ord? Hur kan vi, som genom historien fört en politisk kamp för ett samhälle som bygger på samsyn, en sann demokrati i den bemärkelsen att den är till för var och en och inte bara den med mandaten inte har ett lite mer akademiskt ord för att offentligt och värdigt väsa "Nästa gång Reinfeldt, nästa gång ... "?

Kanske är det för att vi i detta landet ser allt som svart och vitt? Kanske är det för att vi tror att det är smidigare med majoritetsbeslut än att försöka arbeta mot en lösning så alla blir nöjda? Kanske vill vi leva i en tydlig värld, där alla frågor är snävt formulerade med tre svarsalternativ; "Ja", "Nej" och "Skit samma"?

Jag antar att det kanske betyder att vi som folk är lite konfliktskygga. Vi gillar inte när Fredrik och Mona skriker på varandra och därför känns det kanske bättre om den ena kapitulerar, snarare än att de ska behöva komma överens. Det hade ju obönhörligen lett till mera käbbel, och det hade det väl inte varit värt. 

Men tänk om morgonens löpsedlar läste: 

"Den parlamentariska krisen löst, samlingsregering!"

Det är faktiskt ingen dum idé. Enligt min egen guru i gruppdynamik professor Michael A West så är samsynsbeslut den mest framgångsrika typen av beslut, följt av kompromissen. Röstning placerar sig först som femma, när det gäller att ta hållbara och väl grundade beslut. Nu när det var så jämnt kanske vi ska lyssna på svenska folket och låta båda blocken vara med och regera, det var ju trots allt väldigt jämnt? Är det inte bättre att alla hjälps åt?

Nu kanske jag verkar famla lite efter hoppets sista halmstrån, men det är inte min mening. Jag har en hel del att säga om Sveriges demokrati och hur den kan förbättras oavsett vilka som regerar men det system vi nu har duger så länge, trots att det tvingar mig till en vad vi nu ska kalla detta. Det enda jag vill uppnå med detta är att vädja till de styrande att vara lite konsekventa: sist vi hade en samlingsregering var sist vi hade fascister i faggorna.

Nej, nu är valrörelsen över för mig och alla oss andra. Det känns naturligtvis surt, men jag är ingen dålig förlorare och har aldrig varit det. 

Men förlorare är jag som representant för 80-talisterna, den första generationen som fått det socioekonomiskt sämre än sina föräldrar sen vi införde allmän rösträtt. Förlorare är jag, som har haft yrkesrelaterade skador. Förlorare är jag, som vet hur det är att jobba på timanställningar.

Men någon dålig förlorare är jag inte. Jag vill bara klargöra att jag erkänner det demokratiska utfallet, med en vädjan att regeringen verkligen skall ta sitt utlovade ansvar för Sverige och att deras definition av Verklighetens folk skall ändras till att verkligen innefatta verklighetens folk och inte bara det som verkar vara idealmedborgaren, vilket nog hade lett till en politik till och med jag om än motvilligt skulle kunna godkänna.

Jag hade verkligen gärna velat kalla denna lilla text någonting snyggt och lite halvakademiskt sådär, eftersom det både får mig att verka och känna mig smartare. Jag hade känt mig mindre frustrerad såhär på nattkröken om vi hade haft ett ord för den typen av text jag nu skrivit, eftersom rubriken är så viktig för hur innehållet kommer att uppfattas. Men jag får nöja mig med att använda ett ord som i alla fall har någonting gemensamt med det som jag försöker skriva, även om jag hade fördragit ett ord som betydde precis det jag menade.

Att kalla detta en kapitulation känns trots allt väldigt fel, då kapitulation inte kommer på fråga.

Cynism och Cineasm

Jag tror att jag kan ha missat något.
Det verkar som att det har hänt någonting med vår kultur, eller snarare den västerländska kulturen i stort.
Ingen kan ha gått miste om att filmmediet har blivit lite väl urholkat på senare tid. Det verkar som att saker som originella idéer har gått om intet: man gör nu remakes på remakes (listan kan tydligen göras lång) och då den klassiska litteraturen urvattnats med otaliga filmatiseringar har man nu gett sig in på serietidningarna. Det har slutat vara trendigt att göra uppföljare, så i stället gör man s.k. "Reboots", vilket i princip betyder att man tar en välkänd karaktär (typ Stålmannen), ger henom någon slags personliga problem (typ Heroinmissbruk) och gör våldet mer "verkligt" för att sedan göra en massa uppföljare.
Men hav förtröstan, vi har fortfarande kvar det skamlösa plagiatet!

Det verkar nästan som att vi närmar oss vad som den eminente författaren Robert Rankin definierar som "The End", den punkten när alla originella tankar tänkts. Det är den tidpunkt i mänsklighetens historia då allt är gjort, då ingen helt ny tanke är möjlig.
Det kan verka abstrakt, men det är enkel matematik: förr eller senare är alla möjliga utfall prövade, och då återstår bara ett återtuggande av de åtråvärda tankarna.
Porr är ett perfekt exempel. Det finns bara ett mycket begränsat antal sätt två (eller fler) kroppar kan gnuggas samman på, och när man redan utforskat de flesta yrkesgruppers slumpvisa möten så är variationsmöjligheterna ytterst få. Om vi applicerar detta exempel på hela den kultur vi kommit överens om att yttra så ser man snabbt att det visst kan ta lite tid, men förr eller senare så är alla kombinationer testade.
Nu finns det ju en uppsjö av redan färdig högkvalitativ underhållning att ta del av (Chaplin håller än!), mer än en människa kan konsumera under en hel livstid men då en mycket stor del av den globala ekonomin bygger på förströelse så kan "The End" vara ett nog så skrämmande scenario.

Om man ser till vad som gått på biografer de senaste åren så är det inte helt otänkbart att vi är där mycket snart. Idag har jag nämligen blivit uppmärksammad på vad som mycket väl kan vara det 7:e inseglet inför slutet på kreativiteten. Markera den 22/10 i era kalendrar, ty det är ett datum som kommer att eka i historieböckerna. Det är nämligen då filmen "The Social Network" har premiär.

För när man nu filmatiserat alla böcker, serietidningar, krig och kända levnadsöden Ad Nauseam, så har nu David Fincher (som gav oss "Se7en", "Fight Club" etc.) regisserat en film baserat på Facebooks första skakiga år. Ta två och en halv minut av ditt liv och titta på trailern.
Filmen marknadsförs med en fin slogan: "You don't get to 500 million friends without making a few enemies".
Detta är alltså inte en dokumentär. Det är ett thrillerdrama om en datanörd på högskolan som programmerar en webbsida och blir rik. Jag må sakna en fungerande Gaydar, men jag har en PRdar i toppskick och detta stinker varumärkesprofilering lång väg.

Så ni får förstå min oro inför att "The End" är nära, eller bara njuta av ironin i att Hawlewood har sån brist på idéer att man gör en film om skaparna till en webbsida som enbart var en ny modell av ett koncept lika gammalt som internet.

Dagens Haiku:
En facebookfilm då.
Det är ju för fan löjligt
Allvarligt talat

Och poesin når nya höjder. Men klockan är 03:56, så =P

Blod, svett och creschendon

Så var man ledig igen. Efter att ha gjort en tråkigt jobbig arbetsvecka med ett par guldkorn av paus främst strukturerade av mina goda vänner har jag nu en hel dag ledigt, vilken jag tänk mig att spendera med att bara slappa och gå på bio och se "Sweeney Todd". Om man känner mig närmare så kan man nog inte vara överraskad av att jag vill se denna film, men för er som personligen inte träffat mig (vilket gissningsvis lär vara ca 1 % av mina läsare. Jag har ingen counter här på bloggen, men det förefaller inte förekomma någon överdriven trafik här vilket inte känns så jäkla konstigt egentligen när man tänker efter) kanske ett frågetecken materialiseras ovanför era huvuden på äkta serietidningsmanér. Så låt mig räta ut detta frågetecken en gång för alla.

Av filmens titel att döma kan man inte dra några slutsatser kring innehållet. Då det framkommit att det är Tim Burton som står för regi, kan vissa människor dra slutsatsen "aha! clqwrx kan vara en sån där person som klär sig i svart och lyssnar på ond musik" vilket faktiskt inte ligger så långt från sanningen.
Då mitt intresse för film är tämligen stort så har jag tidigare sett en handfull av denne regissörs filmer, och mina känslor är blandade. Jag skulle här vilja passa på att hylla "Nightmare before christmas", "Batman", "Vincent" och "Kalle och Chokladfabriken", medans ett flertal av hans filmer verkligen förtjänar en rejäl sågning. Ni som här följer en logisk sträng kommer här nog att direkt tänka "apornas planet", vilket är helt rätt. Denna katastrof var ingenting annat än slöseri med polyester (informera er själva) och av bland annat denna anledning så har jag själv valt att inte automatiskt höja herr Burtons verk till skyarna.
Faktum är att denne regissör, hur kompetent han än är blivit ett varumärke, ett välkänt designkoncept snarare än en konstnär. Hans historieberättande har fått kliva åt sidan till förmån för det visuella intrycken, vilket är synd. När hans film "Big Fish" kom fick den ett blandat mottagande, trots att den i min mening är en av hans absolut bästa originalberättelser.

Men varför är jag då så fokuserad på att se filmen? Två ord: Musikal och Splatter.
Jag är en person som tycker att höjden av underhållning är att se människor mista livet på kreativa (och helst slafsiga) sätt. Det är avslappnande och roligt. Jag vill här, för att ge er lite perspektiv lista de tre bästa/roligaste dödsscenerna i jag sett:

• Motorgräsklipparmassakern i "Braindead" är en klassiker, väl värd att nämna här.
• Introscenen i filmen "Wrong turn 2" bjuder på en fantastisk fotomodellsklyvning.
• Oralsexscenen (om man kan kalla den det...) i 2001 Maniacs.

och då Burton med sitt skruvade bildspråk ger sig på genren bäddar det för ett par riktigt bra visuella intryck av hur människor ser ut på insidan. Jag vet att fler känner som jag.
Men varför ser man sådana filmer? De har ofta bragt stor kontrovers. Pier Paolo Pasolini är kanske ett av de mer kända exemplen. Hans film "Saló: Sodoms 120 dagar" blev omskriven, censurerad och kallas för historiens mest kontroversiella film (Pasolinis levnadsöde är i sig extremt intressant) men det kanske man kan förvänta sig om man filmatiserar en novell av Marquis De Sade, upphovsmannen till ordet "Sadism". Ett annat exempel är Ruggero Deodatos "Cannibal Holocaust" från 1980, som sägs vara förbjuden i ett 50-tal länder och inte bara blev konfiskerad av den Italienska regeringen, utan även medförde att regissören ställdes inför rätta för mord (han blev tvungen att leta upp en massa skådespelare och statister från filmen för att rentvå sig själv, genom att låte dem själva vittna om att han inte spelat in en snuffilm). En av mina stora förebilder här i världen lär ha sagt "de är inte riktigt kloka de där romarna", och det lär gälla för deras ättlingar också. Andra filmer värda att nämna är "Faces of Death"-serien, som blandade dramatiserade dödsscener med "Dokumentärt material".

Då jag inser hur skruvad man kan framstå av att gilla denna typ av film vill jag ju rentvå de som faktiskt förnöjs av att se dessa filmer. Själv brukar jag avråda vissa av mina vänner från vissa filmer. Kalla mig överbeskyddande, men jag tror inte att exempelvis Fröken E och Snorkråkan skulle må bra av att se exempelvis Cannibal Holocaust. Denna slutsats grundar jag på att jag kom på mig själv med vissa skrämmande känslor när jag såg den såsom ångest och avsmak. Men om man tål lite blodvite och perversion (sätt detta i relation till att regissören blev fängslad för filmen i en demokrati på 80-talet) är det en film man bör se.

Men nu svamlar jag. Jag inser att jag måste effektivisera min diskurs för att inte avskräcka de av mina läsare som tack vare internets frammarsch i vår kulturs uttrycksvärld inte är vana vare sig vid ord med fler än två stavelser eller för den delen personer som som stavar "är" "e", eller de som inte klarar av att läsa texter med fler än 1000 ord.
Splatterfilm ser man av två anledningar: Morbid fascination och skadeglädje. Låt mig förklara: Alla människor vet att de ska dö. Det är ett av livets små faktum som är ganska jobbigt att tänka på, vilket gör att människor instinktivt försöker trivialisera eller avdramatisera döden inför sig själva. Lägre stående livsformer kan antas inte ha formulerat konceptet "döden" för sig själva, vilket leder till att de inte har något behov av att acceptera detta faktum då de inte har den mentala kapaciteten att få ångest över det.
Människor har av tradition bildat en försvarsmekanism mot världsalltets bistra verklighet som kallas "religion", en traditionsbunden och ofta dogmatisk förnekelse av verkligheten (vissa människor håller inte med mig här, men jag försöker hålla mig objektiv och utan värderingar här, dammit!) som vilket uttryck det än tar sig i fråga om Pantheon, världs- och människosyn alla kommer med egna svar på vad döden innebär, den ena mer orealistisk än den andra.
Vi som inte följer doktrinen från någon av dessa högst misstänkta intresseföreningar måste bilda oss en egen uppfattning, och fascinationen för att se döden ske visualiserat av någon med en god portion fantasi och färdigheter inom filmmediet är ett utmärkt sätt att komma döden inpå livet utan att riskera liv och lem genom att möta farliga människor och döda dem, som i krig till exempel. Om fler människor såg på film i stället för att åka jorden runt för att menlöst mörda en massa folk för att deras politiska ståndpunkt är en helt annan än ens egen tror jag att man hade stått ut med att bo på denna gudsförgätna blågröna boll.

Skadeglädjen kommer in i bilden genom en gammal, men enkel princip: svart humor är en försvarsmekanism mot den bistra verkligheten. Alla större trauman i vår historia (9/11, Nazismens framfart och tsunamin) har eller kommer det att skämtas om, och det finns ett gammalt bevingat talesätt som lyder att skratt är den bästa medicinen. Många människor tänker som jag och avdramatiserar döden genom att skratta den rakt i vitögat. Om den dessutom framställs som bringad av en arg liten gummidocka med en gigantisk kökskniv i ett badkar, eller en nervöst Nya Zeeländare med en motorgräsklippare så underlättar det ju det hela. Det är här splatterfilmens bizarra humor gör sig påvisbar: Den avdramatiserar döden genom att ge den ett extremt ansikte och låta människor skratta åt den.
Det finns en hel del skratt som bottnar i rädsla, skämt kring sprängmedel och flygplan, lägerliv och Thailändska surfare. Det är vanligt i vår kultur att skämta kring och förlöjliga andra kulturer, folkslag och hudfärger. Är det bara jag som känner att skämt kring Islam och förlöjligandet av muslimer har blivit vanligare på senare tid? Tydligen inte.

Musikalgenren är någonting som ofta förknippas med homosexualitet, och jag är inte sist med att tycka att det är lite misstänkt med vuxna män som klär ut sig till katter och brister ut i sång. Har man dessutom sett "Grease" råder inga tvivel om att denna koppling är välgrundad.
Det är en gammal fördom och jag tycker att det har gått för långt. Själv är jag en mycket maskulin man, så manlig att det ibland känns som att jag för en farlig balansgång knivseggen, alltid på gränsen till att bli en karikatyr av mig själv. Jag menar, ett teknikeryrke och mest death metal och hip-hop på stereon. Jag kan förklara skillnaderna i funktionen mellan en bensin och en dieselmotor, och jag kan inte för allt smör i småland (smålänningar är stora på mejeriprodukter, har jag fått förklarat för mig) hålla liv i krukväxter. Detta bör vara tillräckligt för att den mest skeptiske läsaren skall vara övertygad om var jag står; stadigt med båda fötterna i min sexualitet.
Men, det är dags att reclaima musikalerna från bögarna! Missförstå mig rätt, även homosexuella har rätt att se scenkonst, men vi manliga män skall inte uteslutas från denna fantastiska källa till underhållning bara på grund av något stigma fäst vid genren, troligtvis placerad där av patriarkatets främsta förkämpar såsom lumpare som tycker att Eddie Meduza är en bra förebild och amerikanska pratshowvärdar. Det finns en drös riktigt manliga musikaler!
Dessutom är det ganska löjligt att dela in kultur i manligt, kvinnligt och bögigt. Det finns egentligen bara en populärkulturell yttring som är helt könsbunden och inte under några upptänkliga omständigheter kan uppskattas av män: Sex & the city. Usch!!!

Mansidealet har förändrats. En gång i tiden var det Errol Flynn, skönsjungandes i trikåer , och vem är det nu? Markus fucking Schenkenberg, muskulös med backslick och utan en ton på sina läppar. Skittrist. Det fanns en tid då en ung mans förebilder inte nödvändigtvis var av sexuell natur, men den verkar vara borta för alltid.
Men jag skiter i vad ni tycker. Om det gör mig homo att jag gillade "Hairspray", "Avenue Q" och "Little shop of horrors" så ge mig ett plakat och skjutsa mig till Europride, jävla troglodyter.

Dagens Haiku:
Tarmar och skönsång
Brutal, Kärv kuddbitare
Dahmer kanske sjöng?

(Då jag är en av de sällsynta bloggare som faktiskt ägnar sig åt både korrekturläsning och research av mina texter är de flesta av mina blogginlägg tämligen tidskrävande. Jag måste erkänna att då denna text har författats under ett större antal tillfällen under dagen har jag i skrivande stund faktiskt hunnit vara på bio och sett filmen. Jag antar att jag hade lite väl höga förväntningar på den. Långt ifrån så bra som jag hoppats, men den var inte dålig heller. Den hade potentialen att bli en kultklassiker, vilket den missade med god marginal.)

Kring Kvaliteten på kontemporära artister

Det är inte utan att man skäms lite, att skriva blogginlägg vid halv tre en fredagkväll. I de bästa av världar hade man just nu varit full och på efterfest, i sitt esse. I stället sitter man hemma, full och lyssnar på Tango via Shoutcast (batanga radio), så jag tänker ursäkta mig redan i förväg för semantiska missöden, grammatiska profaniteter och allmänt språkmord. Detta är första fredagen på otroligt länge jag slutat mitt arbete före midnatt, och jag valde att gå på Satin för att träffa en "kompis", SpejsE som jag inte träffat på ett tag. Jag gick ut utan förhoppningar. Det visade sig att jag känner Vokalisten i ett av de två banden som spelade under kvällen från den korta tid jag Wallraffade som rumpmas.
Efter ett tags snack om hur livet ter sig i Dalarna nuförtiden var det dags för gig. Det är inte utan att man är lite impad. Jag har inte sett en krog så folktom på länge. 17 tappra själar stod och lyssnade (Förutsatt att jag räknade rätt) och det kändes mycket tomt framför scenen.
Billion Dollar Babies äntrade först. Äkta Sleazerock från Falun, och jag måste säga att trots den skamliga publikmängden (17) så betedde sig bandet mycket professionellt Bandets frontman Frank Kooistra vickade på höfterna på ett sätt som anammade allt det Van Halen, Mötley Crüe och dess gelikar satte som standard för många år sedan, och bandet gjorde en skitbra spelning överlag, trots dåligt publiktryck (17 jävla personer!!!). Man hade en bra kontakt med de få som stod framför scenen. Därefter gick "Sinicess" från Göteborg på scenen, och kontrasten var total.
Trots en sångerska vars röst var hänförande, och en batterist som fick ordentlig feeling så nådde Sinicess inte fram till publiken alls. Jag fick känslan av "Shoegaze"-förstagigetpåfritidsgården, och att bandet bara ville få giget ur världen, så de kunde åka någon annanstans och spela för lite mer publik. Delar av bandet verkade titta på sina polare i publiken och sucka, bitvis.
Sinicess verkade dock vara ganska skillade på vad de gjorde, så jag hoppas att de kan tända till lite mer på scen, även när det är lite folk. Jag kan tänka mig att de är riktigt bra live under rätt förutsättningar, men det räcker inte. För att vara en kickass Liveakt MÅSTE man hålla en skyhög lägstanivå.

Jag antar att jag är lite förstörd. Jag har arbetat länge med proffsmusiker, människor som vet att även om de betalande gästerna är få så har de faktiskt pröjsat en ansenlig mängd kosing för att se framförandet, och således förtjänar valuta för pengarna. Nu de senaste dagarna har det varit en fröjd att arbeta för/med Peter Carlsson och de blå grodorna, ett band som förkroppsligar hela konceptet med musikern som underhållare främst. Deras framträdande är... publikfriande är inte ordet jag söker, även om det är synonymt.

Många artister av idag har förlorat det centrala i artisteriet: Underhållning.

Underhållning är vad det hela handlar om. Men nuförtiden (iof har det kanske alltid varit så, men jag kan handen på hjärtat inte säga att jag är gammal nog att kunna ge en empirisk bedömning som sträcker sig längre tillbaka än -95) verkar det mer som att musiker över lag gör sin grej för att förverkliga sig själva och att få cred snarare än att ge publiken en upplevelse, att underhålla.
De riktigt legendariska artisterna är oftast borna entertainers. Jag kan här nämna band som Iron Maiden, Rolling stones, Iggy Pop, Aqua, David Bowie, Marilyn Manson, The blue man group och Povel Ramel. Detta är typexempel på musiker/artister som sätter den konstnärliga upplevelsen i första rummet, artister för vilka publikens välbefinnande sätts före det egna egot. Kanske är det en mognadsfråga, eller så är det helt enkelt en funktion av uppfostran. Hursomhelst så märker man ganska tydligt (iallafall om man övat sig lite) vilka motiv en person som står på en scen egentligen har. När man arbetar skiter man fullständigt i vad folk tar sig för på andra sidan multikabeln, man har fullt upp med att få dem att låta/se så bra ut som möjligt, men när man som publik står där och förväntar sig att bli underhållen så är det ganska svårt att njuta av en artist vars främsta motiv är att synas.
Efter mina egna (tafatta, katastrofiska eller helt enkelt gediget totalkassa) försök i rampljuset vet jag hur man känner sig däruppe också, och det är inte världens lättaste sits att vara i, men om man som etablerad artist tillåter sig att inte göra sitt bästa av någon anledning, vilken som helst, kanske det är bäst att låta någon annan äntra scenen.

I dagens DN.se kan man läsa under rubriken "Celine Dion Mobbad i Kanada - Ställer in" att sagda vokalissa valt att ställa in sin konsert i Halifax då elakheter har förekommit i lokalpressen. Jag måste säga att DET ÄR FAN SKANDAL att en av världens mest erkända sångerskor uppträder så OTROLIGT oprofessionellt att hon ställer in en konsert på grund av kritik. Jag skulle vilja se siffrorna på biljettförsäljningen innan jag uttalar mig vidare, men hon har som artist ett ansvar att genomföra en aviserad konsert om hon så bara skulle sälja en sketen biljett. Säga vad man vill om Celine Dion (ord som Överskattad, Publikfriande och Feg infinner sig i mitt sinne) men om alla artister som fått svidande omdömen i pressen skulle ställa in sina konserter skulle vi inte ha någon livescen kvar någonstans.
Lite extra fekalier vill jag här kasta på DN, som i denna notis gjort sig skyldiga till inte bara en Rubrik värdig kvällstidningarnas nöjessidor, men även tagit upp dyrbar tid (Min) med onödig information kring en Divas fasoner i en stad i storleksordningen Malmö på andra sidan Atlanten. Man kan ju undra vad detta har för nyhetsvärde. Själv använde jag detta för att vidare illustrera min tes kring Artisteriet och så vidare, skit samma. Dags för Haiku och lägga sig.

Dagens Haiku:
Som en Boll, helt rund
Uppfylld av härligt dalmål
Skall jag nu sova

(Har en känsla av att jag är på väg in i Surrealismen med min Haikudiktning, och det kan aldrig vara bra)

En broder eller en antagonist

Jag har tänkt att jag ska bli som de flesta andra bloggare och skriva korta innehållslösa små kommentarer kring aktuella ämnen (helt nytt för mig) med en femårings argumentationsteknik (inget nytt där dock).

Hittade en krönika skriven av Tennisspelaren Nisse Holm, som alla borde läsa. Denne man är antingen en helt GENIALISK satiriker, eller värd ett guldkånkelbär i kategorin "årets idiotförklaring av sig själv".

Jag är mållös. Jag kan inte argumentera för eller emot hans åsikter. Detta är en retorisk landvinning av rang.

Dagens Haiku:
Jag är helt mållös
Kan han verkligen mena't?
Nisse Holm, Hurra!