Litet om passiv-aggressivitet

Efter att ha njutit (nåja) av värmeböljan som dragit in över mina hemtrakter de senaste dagarna, med bad och festival och andra trevligheter så har det infunnit sig en massa insikter, ser ni. Här har man lallat runt och filosoferat med sina medresenärer på livets stig, på stimmiga stigar i sin solgassiga stad. För mig så är den urbana backdropen lika vilsam och meditativ som en alptopp, med den skillnaden att man ibland blir avbruten vänligt uppmärksammad på en "dat ass" eller en "dat deformity" eller någon annan av de brokiga syner som man kan möta i en folkmassa.

Insikter är viktiga saker. De är ungefär som åsikter med den väsentliga skillnaden att de dels har praktiska användningsområden, dels låter lite mer häftiga. Man kan säga att det är mer övertygande att lufta en insikt än en åsikt, även om de två olika klasserna är så till förbannelse lika varandra att vanligt folk som jag själv kan ha svårt att hålla isär dem.

Men det är en viktig skillnad, om jag säger att jag anser någonting så låter det långt ifrån lika vist som att säga att man exempelvis har insett att chokladglass passar bäst med limesorbet, eller att proffsskateboarding bäst avnjuts med thrash metal från 80-talet som ackompanjemang. 

Att komma till en insikt låter som att man har funderat på dem ett tag, verkligen vägt andra alternativ och dragit en välgrundad slutsats. Åsikter däremot är, som någon vis man (det är alltid en man, är det inte?) en gång sa, något man kan trolla fram ur röven vid behov. Om någon frågar mig vad jag anser om till exempel en tapet så kan jag nästan direkt säga att den är fin, ful eller okej. 

Ni kan gärna testa er själva här: Be någon säga någonting helt random, och försök sedan ha en åsikt om det. Det är busenkelt! 

Att däremot komma till insikt om det hela är en helt annan sak.

En insikt jag har kommit till är att folk överlag är insocialiserade i passiv-aggressivitet.

Det är möjligt att detta är ett typiskt svenskt drag, men det finns en hel del oskrivna regler om vad man kan och inte kan göra eller säga. På latin kallas det Decorum, det betyder det passande. Det lite jobbiga med vad som är passande och inte beror på att det är olika. Olika för olika människor, olika för situationer och sammanhang och platser och Lemmy vet vad. Att det dessutom inte finns någon vettig guide till det hela gör inte saken lättare. De guider som har skrivits brukar i regel handla om hur man tilltalar kungen eller i vilken ordning man använder vissa bestick eller vad som egentligen menas med "ledig klädsel".

Men det finns ingen guide till de där små sakerna i vardagen som hur nära man står varandra i busskön, vad som är en passande tidsrymd för att höra av sig efter en dejt eller hur man snällt ber någon att ta en dusch som omväxling.

För man vill inte såra eller kränka någon annan, då är man ju ett arsel. Själv vet jag hur otroligt provocerande det kan vara att någon till exempel säger åt mig hur jag borde göra mitt jobb, speciellt då människor som på ett uppenbart sätt inte har någon erfarenhet av yrket men "faktiskt hade en fyra i slöjd". De allra flesta har nog upplevt den känslan, hur urbota dum den andre personen verkar och därför kommit till insikten att sådär vill man inte att andra uppfattar en själv.

Här kan vi ana en krock: Om jag verkligen känner att någonting är inihelvete fel så kan det vara svårt att säga åt någon för man vill inte lägga näsan i blöt, kränka eller bryta mot reglerna för vad som är passande.

Resultatet blir då att vi går omkring och irriterar oss på att andra inte gör som vi tycker att de borde, vi ironiserar eller surar eller pikar så att folk ska fatta själva vad de ska göra.

Det är precis det som verkar hända inom alliansen just nu. Jag vet inte om de har det lite extra kyligt just nu för att EN VISS PERSON har varit ute och festat med sina polare när hon egentligen borde ha städat sitt näringsdepartement, eller att några tycker att pappa inte riktigt ser till deras behov och inte alls vill "komma överens" att bli en enda stor familj.

Dock så har nu utbildningsminister Jan Björklund slagit något slags rekord i passiv-aggressivitet. Han har nämligen bestämt sig för att tillsätta en utredning för att se hur vårdprogrammet på gymnasiet ska förbättras för att locka fler att plugga till undersköterska.

Låt mig här citera vår utbildningsminister från artikeln:

– Om hälso- och sjukvården inte är en tillräckligt attraktiv arbetsgivare påverkar det ungdomarnas val mycket mer än hur utbildningen är upplagd.

Här ser vi alltså vad detta mycket hämmande mönster i vår mellanmänskliga kommunikation kan ställa till med: I stället för att Björklund rakt ut säger åt Socialminister Hägglund eller Statsminister Reinfeldt att det kanske är dags för att höja lönerna i vården, se till att minska arbetsbördan genom att anställa fler och  se till att det blir lite mer status för ett yrke som kräver tre års heltidsstudier, har han valt att lite surmulet tillsätta en utredning. 

Jag är helt övertygad om att denna utredning säkert kommer komma till nyttiga slutsatser, men de pengar som plöjs ned i projektet hade kunnat komma till bättre nytta. Kanske genom att tillsätta en utredning om hur bra utredningar fungerar för att "få folk att fatta själva". Björklund vill nog inte verka som ett arsel eller trampa på ömma tår i andra departement, men att utreda hur utbildningar ska bli bättre för att folk ska vilja bli sjuksköterskor är som att försöka få sin sambo att inte kolla på fotboll med grabbarna för att "man inte är sur".

Kapitulationstal

Det är lustigt, vänner. 

Vi har inget ord i det där språket vi kommit överens om att alla ska försöka använda som betyder "Att erkänna sig besegrad, för tillfället ... ". Det närmaste man kommer är "kapitulation" och det låter ju inte så jävla bra. Slutgiltigt liksom. 

En Kapitulation är slutgiltig: Japan Kapitulerade till USA efter att de skickade en liten pojke och en fet man att framföra deras argument.

Karl den XII Kapitulerade vid Perevolotjna efter att ha försökt sig på ett anfallskrig mot Ryssland (den dumme fan, Ryssarna är ju ruggigt bra på hemmaplan) och förlorade så allt det som Sverige byggde upp under stormaktstiden.

Detta är tämligen hyperbola metaforer för valresultatet, eller en tydlig överdrift som det heter på ren svenska, men jag tycker här att de passar för att visa vilket stort ord kapitulation är. Det är inte rätt ord för ett tal där man erkänner sig besegrad för tillfället, men kommer att fortsätta att kämpa för frihet, jämlikhet och solidaritet. Det är ett alltför svulstigt ord för att maskera ett "Ja ja, låt gå för det då", så det går egentligen inte att applicera på det som skedde igår. 

Vad jag här ville göra var att gratulera Alliansen, tacka för god match och sända en liten erinran om att man inte behöver vara ond bara för att man vill betala mindre skatt. Jag ville berömma DNs ledarredaktion för den där svulstiga, vackert skrivna segertexten som de säkert slipat på i veckor, även om den för ett hårt språk mot oss besegrade.

Jag ville säga att jag trots allt känner att de som arbetar inom Alliansen är kompetenta människor, även om de är ideologiskt mycket olika mig. Jag ville be dem att väl förvalta det fina rike de fått låna en stund utav Vänstern: ett land med en god sekulär värdegrund (hos ca 94,3% av befolkningen), ett land där de flesta tror på social rättvisa och att ta hand om sina medmänniskor (i alla fall ca 94,3% av befolkningen), ett land som brutit sin isolering i den kalla norden och genom internationellt utbyte och handel blomstrat som en del av en global värld (vilket 94,3% av befolkningen verkar tycka är bra).

Nej, detta är inte en kapitulation men det är tyvärr det ord som kommer närmast. Man kan ju inte kalla en sådan här text för ett ge-sig-tillfälligt-tal, det låter ju skitlöjligt!

Det brukar sägas att språket är en tydlig markör för en kultur, hur ett folk pratar brukar kunna säga en hel del om deras världsuppfattning. Vad säger det egentligen om oss som folk, att vi inte har ett eget ord för "erkänna sig besegrad tillfälligt"? Hur kan vi svenskar, som med vår jantelag och våra långa traditioner av att sträva efter jämlikhet och tolerans kan anses ha ödmjukheten starkt inbyggd i vår kultur inte ha ett sådant ord? Hur kan vi, som genom historien fört en politisk kamp för ett samhälle som bygger på samsyn, en sann demokrati i den bemärkelsen att den är till för var och en och inte bara den med mandaten inte har ett lite mer akademiskt ord för att offentligt och värdigt väsa "Nästa gång Reinfeldt, nästa gång ... "?

Kanske är det för att vi i detta landet ser allt som svart och vitt? Kanske är det för att vi tror att det är smidigare med majoritetsbeslut än att försöka arbeta mot en lösning så alla blir nöjda? Kanske vill vi leva i en tydlig värld, där alla frågor är snävt formulerade med tre svarsalternativ; "Ja", "Nej" och "Skit samma"?

Jag antar att det kanske betyder att vi som folk är lite konfliktskygga. Vi gillar inte när Fredrik och Mona skriker på varandra och därför känns det kanske bättre om den ena kapitulerar, snarare än att de ska behöva komma överens. Det hade ju obönhörligen lett till mera käbbel, och det hade det väl inte varit värt. 

Men tänk om morgonens löpsedlar läste: 

"Den parlamentariska krisen löst, samlingsregering!"

Det är faktiskt ingen dum idé. Enligt min egen guru i gruppdynamik professor Michael A West så är samsynsbeslut den mest framgångsrika typen av beslut, följt av kompromissen. Röstning placerar sig först som femma, när det gäller att ta hållbara och väl grundade beslut. Nu när det var så jämnt kanske vi ska lyssna på svenska folket och låta båda blocken vara med och regera, det var ju trots allt väldigt jämnt? Är det inte bättre att alla hjälps åt?

Nu kanske jag verkar famla lite efter hoppets sista halmstrån, men det är inte min mening. Jag har en hel del att säga om Sveriges demokrati och hur den kan förbättras oavsett vilka som regerar men det system vi nu har duger så länge, trots att det tvingar mig till en vad vi nu ska kalla detta. Det enda jag vill uppnå med detta är att vädja till de styrande att vara lite konsekventa: sist vi hade en samlingsregering var sist vi hade fascister i faggorna.

Nej, nu är valrörelsen över för mig och alla oss andra. Det känns naturligtvis surt, men jag är ingen dålig förlorare och har aldrig varit det. 

Men förlorare är jag som representant för 80-talisterna, den första generationen som fått det socioekonomiskt sämre än sina föräldrar sen vi införde allmän rösträtt. Förlorare är jag, som har haft yrkesrelaterade skador. Förlorare är jag, som vet hur det är att jobba på timanställningar.

Men någon dålig förlorare är jag inte. Jag vill bara klargöra att jag erkänner det demokratiska utfallet, med en vädjan att regeringen verkligen skall ta sitt utlovade ansvar för Sverige och att deras definition av Verklighetens folk skall ändras till att verkligen innefatta verklighetens folk och inte bara det som verkar vara idealmedborgaren, vilket nog hade lett till en politik till och med jag om än motvilligt skulle kunna godkänna.

Jag hade verkligen gärna velat kalla denna lilla text någonting snyggt och lite halvakademiskt sådär, eftersom det både får mig att verka och känna mig smartare. Jag hade känt mig mindre frustrerad såhär på nattkröken om vi hade haft ett ord för den typen av text jag nu skrivit, eftersom rubriken är så viktig för hur innehållet kommer att uppfattas. Men jag får nöja mig med att använda ett ord som i alla fall har någonting gemensamt med det som jag försöker skriva, även om jag hade fördragit ett ord som betydde precis det jag menade.

Att kalla detta en kapitulation känns trots allt väldigt fel, då kapitulation inte kommer på fråga.

Sagostund med Farbror Clqwrx

En gång, på lägereldarnas och sagornas tid i ett litet konungadöme där solen sken om dagen och månen om natten bodde en ung man. Han hade, som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd satts av de styrande i landet att valla valboskapen, ett arbete som var lagom lökigt för en lat ungdom som honom. 

Han hade inte några särskilt kreativa arbetsuppgifter stackarn, då man ju i regel inte ger något särskilt ansvar eller utmanande uppgifter till kostnadsfria praktikanter. Det hela gick mest ut på att sitta och titta på boskapen som försökte leva sina liv efter bästa förmåga, och att lojt iaktta de som höll på med den egentliga näringen kring denna industri.

Dagarna var långa, och trots att de som arbetade med djuren var nog så underhållande att titta på så blev det bra monotont i längden. Totalt uttråkad bestämde sig så en dag pojken för att få sig ett gott skratt. 

Han såg ut ett lämpligt offer: en av de nyaste Arbetsledarna på fältet, som haft stora problem att komma in i gänget. Detta kan nog ha berott på att denne arbetsledare var rädd för saker som var mer eller mindre ofarliga, och hade en ganska ogenomtänkt inställning till hur saker och ting skall gå till.

  "Nazist! Nazist!" Ropade pojken och pekade på den unge arbetsledaren. 

Huruvida arbetsledaren verkligen var Nazist eller endast Xenofob förtäljer inte historien då såväl boskapen som de andra arbetarna helt sonika jagade bort honom från bygden. Hur det verkligen förhöll sig hade nog uppdagats om han inte hade blivit överröstad eller hyssjad så fort han öppnade munnen och i såna fall hade nog inte djuren lytt honom det minsta, men såsom det förhöll sig så verkade hela historien göra flera av djuren mer intresserade av vad han hade att säga, och dessa följde honom till Landskrona där han var mer välkommen.

Veckor passerade och det hela började lugna ned sig en smula, och med lugnet kom tråkigheten som ett brev på posten levererad av någon av rikets tre konkurrerande distributörer. Gossen såg lojt på hur arbetsledarna gjorde sitt värv och ledde boskapen än hit, än dit för att lydigt beta på ängens olika områden, så de skulle få i sig de olika ämnen som de diverse grödorna hade att erbjuda. Tänk om det faktiskt kunde hända någonting, tänkte gossen. Då fick han en snilleblixt! Han drog sig till minnes en liten incident som de gamle berättat om, som hände straxt innan han föddes. Han väntade tills arbetet hade satt igång ordentligt, varpå han plötsligt studsade upp och pekade anklagande på en av äldre och mer erfarna arbetsledarna på fältet:

  "Opålitlig! Omoralisk! Förtroendelös!" Skanderade han och pekade på arbetsledaren, som förskräckt började försvara sig emot den lynchmobb som snabbt bildades. Djuren blev oroliga, och en viss panik spreds på fältet. Det blev ett ohemult surr bland de andra arbetarna på fältet, gamla sår hade rivits upp och trots att denne ensamme person som blott ledde ett av arbetslagen gjort bot och bättring och faktiskt hade blivit ombedd att leda arbetet av de andra, så blev arbetsordningen sig aldrig lik igen. De följande dagarna blev arbetsledaren mer och mer kritiserad av de som arbetade med henne, trots att hon blott förde ett av de största arbetslagens talan. Några av de som jobbade på fältet knatade över till pojken, tog honom i örat och skällde lite på honom, men inte kunde han nu ta tillbaka det hela ty skadan var redan skedd.

Nu var oron på fältet ett faktum. Tack vare att några av de mer skrupelfria anhängarna till några av de mer populära arbetsledarna tyckte väldigt mycket om att sprida rykten späddes den oroliga stämningen på. Pojken njöt nog av sitt värv, men nu hade han blivit hungrig efter mer. 

Han hoppade upp och pekade på en av arbetsledarna som var mycket engagerad för att alla som arbetade skulle hjälpas åt och bry sig om varandra:

  "Kommunist! Kommunist!" Skanderade han högt. Arbetsledaren såg sig förvirrat omkring, och djuren blev som tokiga då de trodde att alla som frivilligt arbetade för arbetarens rättigheter var kommunister, och därför ville förslava mänskligheten och avrätta alla som bar glasögon. De andra arbetsledarna som inte riktigt var glada över att den påstådde kommunisten försökte ge bort deras makt till de som faktiskt gjorde jobbet greppade sina olika verktyg och jagade ut honom ur bygden med glåpord och smutskastning. Det var en synnerligen uppiskad stämning.

 En av traktens urmakare som råkade gå förbi och höra honom tog pojken i örat och utropade "Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för sånt här!" men pojken bara hånlog mot honom och svarade raskt att "Kommunister är ju skitfarliga, se bara på Stalin". Hade pojken inte gått i en kommunalt driven (och därför utfattig) skola utarmad av en friskolereform där vinstintressen och skattesänkningar fått stå före all vett och sans hade han kanske kunnat sätta in Stalinismen i såväl ett historiskt som politiskt perspektiv och kunnat se absurditeten i sina anklagelser, men detta kommer vi aldrig att få veta. Urmakaren suckade, skakade på huvudet och gick hem till sitt för att argt blogga för döva öron om vart världen var på väg.

Men de kvarvarande arbetsledarna klappade pojken på axeln och för att visa hur nöjda man var med honom så gav man honom en riktig provanställning som till och med gav honom en lön, om än en låg sådan. Ty man hade råd tack vare sina affärer med en av världens människorättsvidrigare kapitalistiska, eller kommunistiska diktaturer beroende på hur pass konsekvent man vill vara,

Nu passerade några månader och saker och ting lugnade ned sig en smula. Man bestämde att fyra av arbetsledarna, som förvisso alla hade sina sidor var de som var bäst lämpade att leda arbetet i landet och de högg med glatt mod tag i sitt arbete. Pojken återgick till sina sysslor och försökte göra det som faktiskt  nu var hans jobb, stolt över att kunna bidra till sitt land.

När det så gått elva månader av hans provanställning och han närmade sig sin första löneökning blev han uppsagd från sitt arbete, som nu snabbt tillsattes av en utförsäkrad, totalförlamad prostatacancerpatient. Det hela hade nog inte varit något större problem om det inte varit så att pojken hade struntat att gå med i A-kassan då just den som gällde hans yrkeskår kostade 450:- i månaden, vilket han ju med sin lilla lön inte hade råd med. Eftersom han gått ett yrkesförberedande program på gymnasiet så var han inte högskolebehörig, och efter att förjäves ha försökt komma in på komvux vände han sig till arbetsförmedlingen, där en jobbcoach lärde honom att hitta sitt blå chackra. 

Detta hjälpte inte honom alls så han slokade moloken iväg till socialen, där han fick städa toaletter 30 timmar om dagen för att få sitt bidrag. Och där kunde han ha blivit kvar i sextio år om inte det lokala, nybyggda kärnkraftverket drabbats av en explosiv "barnsjukdom" som på ett effektivt sätt fick slut på den här sagan.

Fick jag med allt?

Dagens Haiku (som av en semantisk nyck idag bara har tre ord):

Centerpartiet

Partiledarutfrågning

Skräckupplevelse!

Åsså lite länkar, appropå inspirationen: Peter Larsson, Badlands Hyena, ARAR,