Vet ni vänner, det är omåttligt intressant att sitta och läsa igenom en massa gamla saker som man skrivit som aldrig sett dagens ljus (eller ja, blivit ljus genom kronan på den mänskliga teknologiska utvecklingen: skärmen). Den här "bloggen" (brrrr) är p i n s a m t sällan uppdaterad, jag fasar lite inför att jag alienerar alla dem som mot all förmodan kan tänkas intressera sig för mig och det jag så sporadiskt spottar ur mig genom att spotta så sporadiskt.
Som vanligt så har jag nu fått dåligt samvete för att jag inte skrivit på väldigt länge, men jag har faktiskt gjort annat.
Som att skriva en helt normal gammaldags dagbok, det ni!
Jag lade för en stund (typ nitton månader) denna sida åt sidan för att författa någonting som ni aldrig kommer att få läsa. Ledsen för det antar jag. Men det var ett välbehövt led i "projektet" som fört det längre fram än jag kunde ana!
För det är lite så: när man skriver saker som inte ska publiceras så släpper en hel del spärrar. Det blir som samtalsterapi, med den skillnaden att det i stället för en gråhårig, glasögonprydd tant med en vänlig min som nickar ofta och försynt föreslår att "man kanske borde pröva lite KBT..." var femte minut så är du själv din egen terapeut. Jag vill här påpeka att jag inte på något sätt vill förringa samtalsterapi eller någon annan terapiform heller, men jag vill berätta att ett ärligt samtal med sig själv kan vara det man behöver. Om vi får tro Michel de Montaigne (om ni ursäktar lite humaniora-hybris) och "det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra" så borde vi försöka se oss själva från ett annat perspektiv för att få lite perspektiv på oss själva.
Sagt och gjort.
Det som utlöste det hela (pun intended) var faktiskt att jag inledde en relation. Utan att gå närmare in på mitt privatliv (då jag är tämligen privat av mig) så är hon helt fantastisk och underbar på alla sätt och vis och jag är störtförälskad. Men vad hon framför allt åstadkom var att jag kom i kontakt med mina egna känslor, något jag är djupt tacksam för. För en sådan som mig, som hela mitt liv ventilerat min frustration mot tydliga, enkla mål såsom serietidningar, självcensur och regeringen så blev det lite av ett uppvaknande, en kalldusch om man så vill.
Nu ska jag vara ärlig här: självhat är inte direkt obekant för mig det heller, men jag har varit duktig på att söka yttre mål för mina egna negativa känslor. Jag har dessutom gjort det i text, och när jag ser tillbaka på produktionen på denna sida så verkar jag vara/varit en ganska osympatisk person.
Det är måhända sant.
För när jag läser igenom min produktion, dessa nuförtiden tämligen respektingivande många raderna så uppstår en annan bild av mig själv. Det blir som att ta en bira med en person man trodde man kände väl, som visar de sidor och tankar som man normalt inte pratar om. Från att ha varit den där bittre jäveln som ska dra upp politik varenda jävla gång han får några innanför västen (denna blogg) så blir man den där nakne personen som är ack så mänsklig (dagboken). Som man kan känna empati inför, även om man inser att vissa av de tankar som surrar runt i huvudet är tämligen sjuka. Framför allt så hjälper det att göra sig själv medveten om sina tankar och känslor.
Jag kommer aldrig att publicera den dagbok som jag skrivit. Det är inte lönt att ni tjatar.
Vad jag däremot kan göra är att rekommendera alla att göra detsamma. Om inte annat så kan ni inse att ni gillar den ni är, alternativt att ni kan lära er att hantera de tankar som hindrar er från att leva väl. Det allra minsta det kan göra är att ge er ett slags fotoalbum över era känsloliv, att se tillbaka på senare i den process som är ni själva.
För det är vad jaget är, en process. Ingenting är stabilt, efter regn kommer solsken eller mer regn eller "växlande molnighet med spridda skurar". Det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra, både i våra olika sociala verkligheter och på olika punkter i våra liv. Det kan bara vara hälsosamt att lära känna sig själv, eller i alla fall att skaffa sig den möjligheten.
Så vad har jag kommit fram till? Jo, projektet är mer av ett långtidsprojekt än jag anat. Det kommer kanske inte att ta slut förens jag lägger benen i vädret, och jag hoppas att jag kommer att ha förstått åtminstone en liten det av mig själv vid det laget.
Det, och att jag faktiskt tycker om att skriva. Att jag trivs med att kanalisera mina tankar och känslor ner i tecken, för att kittla och röra runt i de komplex av abstraktioner som utgör människors verklighetsuppfattningar. Sen om dessa uppfattningar rör min egen självbild, matlagning, Anna Anka, Kungen eller splatterfilmer är mindre viktigt.
Det viktiga är: Jag är tillbaka.
