Sagan om den lille företagaren som blåljög

Det var en gång ett litet kallt och vindpinat kungarike där tågen bara gick i tid i teorin och människor bodde på olika ställen beroende på hur de såg ut. Där bodde det en företagare (som om vi ska se till statistisk sannolikhet var man) som ägde en butikskedja. Nu stod julen för dörren, en högtid som de allra flesta använde till att dricka snaps och träffa släktingar. Denna högtid firades till minne av födelsen av en snubbe som blev kändis för att han påpekade att man skulle vara vänlig mot alla, dela med sig och inte bara tänka på sig själv. Företagaren tyckte väldigt mycket om julen eftersom hans företrädare genom åren hade lyckats peta in i folkets trånga skallar att det enda sättet att visa att man bryr sig om någon är att ge dem dyra saker. Företagaren sålde dyra saker så många gick till honom för att köpa små symboler över att de brydde sig om sina nära och kära, eftersom det var lite för mycket begärt att ringa till sina mormödrar och farbröder nån gång ibland.

Men det fanns folk i det lilla landet som tyckte annorlunda. Dessa människor påpekade att det var ganska absurt att visa att man bryr sig om någon genom att ge dem saker de ändå inte ville ha. Dessa människor brukade lite nedlåtande kallas för "kulturvänstern" och eftersom skolorna i det lilla landet var pinsamt dåliga på grund av konkurrensutsättning så visste folk inte längre riktigt vad vare sig "kultur" eller "vänster" betydde.

Företagaren hade sedan länge insett att om de flesta började lyssna på dessa människor så skulle det drabba honom. Ty det lilla landet hade i ungefär hundra år hållti sig med ett statsskick som kallades "demokrati", ett sätt att arbeta och bestämma tillsammans för att alla ska få det så bra som möjligt. Detta stack lite i ögonen på företagaren som genom ett stort arv, skattefusk och exploatering av arbetskraft i tredje världen hade lyckats få en massa makt över andra. Det förhöll sig bara naturligt att denna företagare, som ju hade vant sig vid att bestämma över andra hade skapat sig någon slags fix idé att bara för att han hade makt så hade han rätt till denna makt. Om människor slutade köpa sakerna han sålde, som de ju i själva verket inte behövde så skulle hans makt försvinna och då skulle företagaren kanske, hemska tanke bli tvungen att själv arbeta i sin fabrik i stället för att andra gjorde jobbet åt honom bara för att han ägde hela alltet.

Så företagaren bildade en liten klubb tillsammans med andra företagare som inte heller gillade att dela med sig av sin makt för att göra någonting åt det hela.

Nu när julen närmade sig så började folket i landet tänka på sitt kulturarv, och i detta ingick sagor. Företagarna fick så en snilleblixt: om vi berättar sagor som handlar om hur hemskt det är att de inte får bestämma och att folk säger emot dem, så kommer folk att tro på dessa sagor och göra som företagarna tycker. Någon långt bak i salen räckte upp en hand och sade att "detta låter lite som propaganda" men blev snabbt nedtystad; alla andra var överens om att "saga" var ett mycket bättre ord. Så anställde man en PR-expert som fick skriva några sagor som publicerades i de tidningar som företagarna gav ut.

Den första sagan handlade om en liten gumma som faktiskt tog till sig "kulturvänsterns" (som i sagan kallades arga tanter och farbröder för att med hjälp av negativa ordval göra dem till skurkarna) budskap och slutade handla. I den sagan målade PR-experten skickligt upp en bild av att gumman, som ju bara ville vara snäll i själva verket försatte en företagare i konkurs så att han inte fick fira jul, och dessutom tvingade en stackars arbetare i tredje världen att svälta ihjäl. I själva verket så hade företagaren i sagan en massa pengar undangömda i hemliga konton i skatteparadis, så han fick nog fira jul ändå. Den lilla gumman i sagan, som själv fick en jättetråkig jul kunde dock känna en viss inre frid då pengarna hon hade tänk att köpa saker för i stället denna jul fick gå till en organisation som ordnade med ett microlån till de stackars fattiga arbetarna i tredje världen så att de kunde börja ett kooperativt jordbruk och på så sätt klara sig bra utan slavlönerna som företagaren hade betalat. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.

Den andra sagan handlade om en liten röd höna som ville baka bröd. Här lät PR-experten de andra djuren på gården uttala repliker som klingade av de där jobbiga "rättigheterna" som arbetare brukar ha. Eftersom denna saga var en liten allegori över hur jobbigt det är att vara företagare så skulle den som läste tycka synd om de stackars företagarna som slet i all välvilja för att bonden sen skulle komma och ta ifrån den lilla hönan allt hon åstadkommit. I själva verket så var ju landet som bondgården skulle symbolisera ett ganska komplext system, där de olika djuren hade olika uppgifter. Vad sagan inte förtäljde var att hönan inte alls tänkte dela lika med de andra djuren i slutändan, eftersom det ju var hennes idé så skulle de andra djuren få dela på ett av de fem bröden och de andra skulle finansiera en ny Mercedes åt hönan, nya små projekt och slutligen, efter ett par kampanjer ett övertagande av makten på gården. Eftersom den lilla hönan kontrollerade allt bröd kunde hon ju tvinga bonden att göra som hon ville, eftersom bonden annars inte skulle få något bröd. Att sen ankan var multisjuk och utförsäkrad brydde sig inte hönan om, för kan man inte jobba så ska man svälta ihjäl eftersom man inte är nyttig. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.

Den tredje lilla sagan handlade om en flitig liten flicka som inte fick chansen att behålla ett riktigt jobb, eftersom turordningsreglerna i det lilla landet förbjöd att man sparkade vem som helst och hon som var sist in också var först ut. Två gånger drabbade det henne, bara för att ytterligare förstärka eländet. Här berättade PR-experten bara om ett litet offer för reglerna. Men var flickan verkligen ett offer? 

I det lilla landet fanns nämligen en viss möjlighet att förhandla med facket om vilka som skulle få sparken. Dessutom nämnde inte PR-experten de stora bonusarna som cheferna på företagen tog ut utöver deras lön, som nog hade kunnat låta den lilla flickan stanna kvar på företagen. Nu sparkade man i stället henne, och lade alla hennes arbetsuppgifter på andra anställda som nu fick arbeta dubbelt, bara för att chefen skulle ha råd att betala medlemskapet i den lilla företagarklubben. Nej, i själva verket fick hon sparken för att hon skulle bli lydig och desperat efter jobb, så att företagarna inte skulle behöva behandla henne så schysst nästa gång hon fick ett jobb och dessutom ge henne lägre lön. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.

Den fjärde lilla sagan handlade om en företagare som inte ville göra vinst. Här berättades en historia om en företagare som betalade sina arbetare skäliga löner och inte tog ut överpriser för sina varor. Idén var att eftersom han inte ville bli rik så skulle han inte kunna hålla ordning på ekonomin i sin fabrik. Denna lilla saga var ganska dålig, eftersom den komplett idiotförklarade alla som vill bygga upp en verksamhet där personlig rikedom inte är det allomfattande målet. PR-experten, som skrev denna saga sist var lite trött och kom därför till felslutet att en verksamhet måste göra någon rik för att kunna fungera över huvud taget. Här tog hon dock en chansning på att eftersom skolan i det lilla landet var så dålig så skulle folk nog inte märka den otroliga logiska luckan.

Nu visade det sig att eftersom sagorna var så tokigt enkla och löjliga så blev folk ganska förbannade. Flera som läste dem tyckte att det här med att använda julen för att propagera nyliberal smörja var ett ganska fult knep. För att lugna ned folk publicerade man svar på frågorna, men i god propagandistisk sed valde man frågor som framställde frågeställarna som ganska knäppa och frågor som man tyckte att man hade ett bra svar på.

Självaste Jultomten tog direkt fram sin stora röda penna och skrev med stora feta bokstäver "STYGG" bredvid namnet på alla de företagare som var med i den lilla klubben, och på PR-experten som glatt tagit emot en massa pengar för att skriva dessa friserade sagor ritade han en liten mustasch och horn (mest för att han hade tråkigt). Nu förhöll det sig dock så att företagarna och PR-expertens familjer och släktingar, liksom alla andra i det lilla landet hade gått på valsen att det enda sättet att visa att man bryr sig om någon är att köpa saker åt dem och att konsumtion är lösningen på alla problem, så de märkte inte att tomten aldrig dök upp: de var för upptagna med att köpa och sälja saker de inte behövde på Ebay.

Dagens Haiku:

Mellandagsrea

Extrapris på goda slut

För de som har allt

En historielektion med farbror Clqwrx

Som många av er kanske uppmärksammat så verkar allas vår vårdkase i den vida, vidriga världen (det vill säga jag alltså) ha hamnat i ett mindre produktivt stadium, som jag gör ibland. Vanligtvis brukar jag då komma med undanflykter inför mig själv och andra, sådana som "Stress" och "mycket annat som tar tid".

Och det tänker jag göra nu också!

För det finns mycket annat som upptar min tid, saker som jag (av olika anledningar) valt att prioritera högre än att uppmärksamma min omvärld. Det blir lätt så när man har sitt fokus 2000 år tillbaka i tiden.

För er som tror att detta skulle vara en bitter liten zinger mot den av alliansen förda politiken så är det vad det vanligtvis hade varit. Men just nu hänvisar det till att jag för tillfället studerar idéhistoria, ett ämne som kan sägas gör en tämligen insnöad.

Men det öppnar också upp en fantastisk värld: Tänka sig att det fanns humanister redan före Jesu födelse! Att ateismen är äldre än kristendomen, även om den kanske inte varit lika populär. Redan de gamla grekerna (just dom ja!) arbetade med att skapa en sekulär värdegrund, baserad på demokrati och likhet inför lagen. Nu får man ju erkänna att vissa visserligen var mer jämlika än andra, säg en 10% av befolkningen men kom igen, det var tvåtusen år sen!

De talade om de saker som var goda egenskaper hos en människa, hur vi skulle bete oss mot varandra och hur vi skulle möta världen: med öppna sinnen. Man såg alla intryck som viktiga att ta in, alla ställningar värda att omprövas. Att världen förändrades, och att det var okej.

Ett fint exempel hittade jag i en liten text av den gamle greken Lysias (en av de gamla grekerna). Han höll ett tal på en massbegravning i Aten av soldater som hade dödats i ett krig med Sparta (som i "THIS... IS....), ett ganska blodigt och hemskt krig dessutom. Man kan tänka sig att stämningen mellan de två länderna var ganska kass.

Så dröm om min förvåning när han i sitt tal berättar beundrande om kung Leonidas (som i THIS ... IS ... SPARTA...), snackar sig varm om vad som i princip är "the true story" i "based on a true story".

Det är som att Fredrik Reinfeldt skulle ge credd till Göran Persson. Det är som att Machmoud Ahmadinedjad skulle säga att han faktiskt gillade Jaffa-apelsiner. Det är som att Churchill skulle ha kläckt ur sig någonting i stil med "Say what you will about that Hitler Fellow, but the Autobahn is a marvellous invention!".

Redan de gamla grekerna kunde se att kultur, politik, ja till och med krig var saker som hände, som visst kunde påverka våra relationer med andra. Men det betydde inte nödvändigtvis att vi inte kunde komma överens, förr eller senare. Man insåg att världen förändrades, och att det bästa att göra var att försöka påverka den i rätt riktning.

De gamla grekerna lämnade efter sig en hel del godis åt oss om naturvetenskap, filosofi och konst. Nu har mer än tvåtusen år gått och mycket av det är sedan länge förlegat. Men när det kommer till demokratin så finns alla huvuddragen där, precis det som vi grundar demokratin på.

Den stora skillnaden är att vi idag har vidgat demokratin. Den omfattar nu inte bara 10% av befolkningen, det vill säga infödda vuxna manliga medborgare utan även deras familjer, och alla de andra som bor i landet!
Det ska vi vara stolta över.

Nu verkar det finnas människor som tycker att det var bättre förr, när vissa var lite mer jämlika än andra. Faktum är att det verkar krylla av dem, jag ser dem dagligen på webben, på TV och i tidningen.
Men redan de gamla grekerna visste att världen förändrades och redan då talade man om att döma en man för dennes handlingar, snarare än dennes härkomst. Nu när vi idag, tvåtusen år senare äntligen har lyckats komma väldigt långt med att dessa principer ska gälla alla människor så finns det folk som tycker att det var bättre förr.

Som föredrar en värld där man gör tydlig skillnad på två människor enbart beroende på varifrån de kommer. Som föredrar att frysa ute snarare än att välkomna. Att låsa och regla dörren framför att bjuda in på en bit mat och ett trevligt samtal.

Det är dessa människor som förstör för alla andra, som jobbat i tvåtusen år för att komma dit vi nu är. Gudskelov är de inte så många i riksdagen.

Än.

Dagens Haiku:

Och för övrigt så 

anser jag att Karthage 

borde förstöras.

Vill till slut rekommendera ännu en klok historisk gubbe, som råkar vara svensk. Han sa det bättre än jag.

En ovanligt kort fundering:

I Spanien och Frankrike generalstrejkas på grund av nedskärningar i välfärden. Dessa genomförs för att minska ländernas skenande budgetunderskott till 6% av BNP. Bara i Spanien så är kollektivtrafik och flyg lamslaget, med synbara effekter i hela Europa.

I Sverige har vi inte något budgetunderskott. Vi har sunda statsfinanser och det går bra för oss och ÄNDÅ gör vi nedskärningar i trygghetssystem, skola, vård och omsorg. Men här är det tyst. Strejk talas om på samma sätt som Gustav III; som historisk kuriosa. LO, TCO, Unionen och SAC gör inte mycket liv av sig.

Det är bara en organisation som verkar föra kampen här, för precis som i Spanien är tågtrafiken satt ur spel. 

Dagens Haiku:

Statens Järnvägar

Arbetarnas ledstjärna

Upp till kamp, tågvärd!

Viktiga insikter från nätspionage

Vill här inleda med att ReTweeta (eller vafan man nu ska kalla det) dagens Haiku från den 27/10 -09, bara för att ge en liten teaser om vad som komma skall såhär innan mitt som vanligt ovidkommande och förvirrade exordium:

Tråkigt på Jobbet
Skriver bara blaj, sån tur
att ingen läser

 

I det senaste har jag, mot egentligt bättre vetande gjort en ansats att kasta mig ut i den därna "bloggosfären" jag hört så mycket om. Den främsta anledningen till detta har varit att jag läst en och annan artikel om valet på nätet och jag har känt mig förpliktigad att delta i debatten.

Problemet är bara att det finns så lite att debattera. Detta fasansfulla ordkrig som rasar i vårat offentliga rum med "FP är SD" hit och "V vill att alla ska knarka" dit har tröttat ut mig. En sketen artistavbokning blir en av detta valets största diskrimineringsfrågor. 

Så när världen har blivit tokig tappar jag intresset. I stället så har jag plockat upp mitt brinnande intresse för statistik och övervakning!

Som ni luttrade internetanvändare säkert vet så är det ganska enkelt att ta reda på vad ni pysslar med. Man behöver inte vara en statligt finansierad spionageverksamhet eller världens mäktigaste informationsföretag för att ta reda på saker om folk!

Så det bestämde jag mig för att göra. Jag installerade en sån därna flashig och modern "Counter Application" på denna sidan för ett tag sedan, mest för att se om folk faktiskt läser detta dravel jag slösar bort min tid på och till min glädje så gör folk faktiskt det!

 

Som mina trogna läsare båda vet så handlar denna blogg (brrr!) mest om tråkiga saker som politik och matlagning, och då jag inte har för vana att skriva om saker som är så viktiga som "Livsstil" (Läs: Kändismediefnaskande) så får jag ganska lite uppmärksamhet i dagspressen. Den uppmärksamheten kan iof tvåhundraordsbloggarna gärna få ha för sig själva, men då jag faktiskt har trafik till denna sida så krävs att jag ställer frågan: Hur hittar folk hit egentligen?
Så jag klickade mig runt i min "Counter Application" och hittade fliken "Search Keyword Analysis"...

Där har vi det svart på vitt, mina vänner!

Mitt stora bidrag till vår kollektiva elektroniska kanon var ett inlägg som jämförde Anna Anka med Charlton Heston (och mig själv med Jimmie Åkesson) och hade en som vanligt slentrianmässigt skriven, ovidkommande och förvirrande ingress. Om Porr.

Efter att ha analyserat statistiken kom jag fram till ett antal viktiga insikter: Jag borde skriva mer om porr, Jag har eventuellt förstört ett barn för all framtid genom att skriva om Bamse, plilles och mitt eget handle är lika viktiga för min besöksstatistik och HERREGUD DET FINNS MÄN SOM MED FLIT SKULLE DRA EN HANDTRALLA TILL NAKENBILDER PÅ ANNA ANKA!

Jag visste att internet var en plats där sjuka människor samlades. Vad värre var var att jag insåg att min journalistiska integritet krävde av mig att jag skulle bli tvungen att Googla "Anna Anka Porr". Med Safesearch av, ingen pardon här inte.

Så jag hällde upp en stadig Whiskey, slog in numret till Psykjouren så det skulle vara redo i telefonen, tog ett djupt andetag och klickade på Search-knappen. Jag tänkte att det skulle vara lite som att riva av ett plåster, om ett plåster hade kunnat ge en hemska psykoser.

Hon har inte gjort porr, vilket gjorde mig alldeles varm inombords. Detta betyder (antagligen) att fler personer har läst (början på) min lilla text än sett hennes fjas. Det känns på något konstigt vis bra.

Så vad gör jag nu? Jag måste ju ge min läsekrets vad den vill ha. 

Så hädanefter så kommer denna blogg fortfarande att hängivet följa, kommentera och kritisera offentliga personer och deras dåraktiga beteenden, uttalanden och åsikter.

Men alla inlägg kommer att taggas med "porr", och dess synonymer.

Dagens Haiku:

Anna Anka porr

Seriöst mina herrar

Vad fan tänkte ni?

Tack så mycket, björnjävel!

Så har det börjat mörkna på allvar. Mysbelysningen gick idag på redan vid 21, då solen fått för sig att gå ned. Sommaren är än en gång över, gott folk!

Hursomhelst, som ett barn av 80-talet introducerades jag tidigt för serietidningar. Detta är en form av berättande som underlättar skrivandet för en författare då dessa inte behöver lära sig beskriva miljöer och karaktärer på ett tillfredsställande vis, utan kan utan omsvep koncentrera sig på story och dialog. En serietidning placerar sig således mitt emellan litteratur och film på den berättartekniska kulturvärdesskalan (dock fortfarande långt över de flesta fantasyromaner) och fyller en viktig nisch.
Serier som medium lämpar sig utmärkt för barn, då enklare text tillsammans med bilder är lätt att hantera för ett outvecklat psyke. Barn är ofta vana vid att meddelanden överförs via bilder från pekböcker och horribla tapeter, och att med en pratbubbla tillskriva en karaktär dess dialogbitar är tacksamt enkelt att ta till sig. Alternativen är ju film som ofta innehåller skeva kvinnobilder, våldsskildringar och stelt konservativa (amerikanska) värderingar, och att påtvinga ett barn Bukowski och Voltaire (name dropping tungt som Elefantdynga) är ju inte riktigt ett alternativ.

Hursomhelst, mitt långvariga förhållande till serietidningar började i mycket unga år och då med en ikon inom den svenska barnkulturen, en liten publikation av Rune Andreasson vid namn "Pellefant", men då denna tidning sög rätt stenhårt gick jag omsider in på lite tyngre grejor: Bamse.
För er som lever ett lite enklare liv i en grotta någonstans i Medelpad (eller läste Kalle Anka) så är Bamse berättelser om de öden och äventyr som upplevs av världens starkaste (och enligt vissa källor, dock ej vetenskapligt säkerställt: snällaste) Björn, hans familj och förlängda bekantskapskrets som gemensamt gett upphov till en av svenska Wikipedias mer lönlöst ambitiösa artiklar.
Bamse är i sig en slags Robin Hood-karaktär, en äkta folkhjälte i blå snickarbyxor. Det är ofta serien beskylls för att vara vänsterpropaganda, främst då av Nyliberaler vars egen stora hjälte är en förbittrad, fattig looser utan vänner eller självförtroende med försörjningsansvar gentemot tre barn vars tjej hela tiden vänstrar mot honom, som aldrig kommer bryta sig ur sin negativa livsspiral där han hankar sig fram på småjobb åt sin hemske farbror som trots ett ekonomiskt överflöd inte betalar honom tillräckligt för att han ens ska ha råd med ett par byxor (inte helt olikt vardagen för många svenskar idag)!



Hursomhelst, om nu Bamse är vänsterpropaganda så är det i min mening det minsta av de problem serien medför. Om man ser till persongalleriet dyker det upp en hel del tvivelaktiga beteenden. Självaste hjälten missbrukar en typ av Stereoider vid namn "dunderhonung", som tillverkas av en mystisk släkting till honom under förhållanden som liknar tillverkningen av Metamfetamin. Hans två vapendragare är en neurotisk och paranoid vegetarian, och en sävlig uppfinnare med brutala tvångssyndrom.
Av hjältens fyra barn är ett en burdus flicka med ett beteende som i det närmaste liknar en bokstavskombination, och hans andra dotter är dokumenterat utvecklingsstörd. Dessutom hänger han med före detta kriminella element.
Nu hävdar ju vissa att de senare nämnda exemplen går helt i linje med Andreassons engagemang för jämlikhet, tolerans och att tidigt ge barn en sekulär värdegrund, men detta faller platt när det ställs emot hans eviga demonisering av de stackars företagsledarna gestaltade av seriens store antagonist Krösus Sork. Det är ansvarslöst av en så populär serie utsätter små barn för etiska dilemman och ett persongalleri som beskriver världen som en komplex plats med många olika levnadsöden, det är ingenting som ett litet barn skall behöva utsättas för!
Nu är ju dock Andreasson bortgången sedan länge, och sedan han gick i pension 1990 har man valt att profilera om serien emot en mindre kontroversiell ton, troligtvis till MUF's stora glädje. Andreasson har ju kritiserats för att undanhålla information om folkmord och andra barnvänliga teman från sina läsare, någonting vi nu kommer att slippa!

Hursomhelst: På grund av diverse omständigheter (två vuxna som kramades väldigt länge) för en sådär 26,75 år sedan så kommer jag att få gäster imorgon. Problemet är att när den närmaste släkten får för sig att titta förbi känner i alla fall yours truly att det medför vissa åtaganden, närmare bestämt "Ungkarlens tre D:n": Dammsugning, Disk och Desinficering.
Det är här kärnan av Bamse-problematiken ställs till sin spets: under mina första sju, mycket formativa levnadsår var mina populärkulturella referenser till städning mycket negativa, och när en sådan förebild som Bamses snusförnuftiga farmor konstant häver ur sig att "städa gör man en gång om året, vare sig man vill eller inte!" så kan ni förstå, käre läsare att efter timtal av röjande i mitt eget lilla helveteshörn av denna vår gemensamma tillvaro så förbannar jag bittert Rune A's inverkan på mig och den jag är idag, samtidigt som jag bittert sörjer att inte fler har tagit till sig kärnan i vad denne dignitär inom pedagogiken försökte säga oss:

Fred.

Kärlek.

Jämlikhet.

Respekt.

Men för all del. Låt honom vila i frid, jag är säker på att de generationer som lär sig rätt och fel från Japanska Monstergladiatorer och Ankor för vilka pengar är den enda motivationen kommer att borga för ett fantastiskt samhälle!

Dagens Haiku:
Med denna Livsstil
Skulle jag behöva en
Mat och sovklocka

Allvarligt talat

Så sitter man här i soffan, semestern har slagit till och på ett lagomt "min vanliga tur" vis så har de lovat 50 mm regn en dag som denna. Nu fattas bara sjukdomen, men jag är nöjd med att bara vara ledig! Då får man tid till sådana saker som att sätta sig in i världsläget och koncentrera sig på andra viktiga saker.

Bevistade som vanligt politikerveckan i almedalen. Samma skit som vanligt, utan några som helst undantag. Nuff said!

Det som fört mig till tangentbordet en dag som denna är en stor, geopolitisk händelse. Detta kan vara ett av de kulturellt definierande ögonblicken i vår samtid, och jag kan helt enkelt inte stå bredvid och tyst bevittna världen få hybris (popcornen är slut).
Jag talar naturligtvis om den "tragiska bortgången" av en av vår tids tongivande musiker: Michael Jackson.

Mitt eget förhållande till "kungen av pop" är långt och komplicerat, från ett kravlöst idoliserande under en prepubertal, naiv period via ett totalt avståndstagande (under puberteten, no less) till ett nuvarande stadie av "Meh, sjuk i huvudet men han kunde i alla fall göra catchy låtar".

Och kanske den förlorade länken?

Jag är dock tämligen övertygad att ryktet om stjärnans död är tämligen överdrivna.
Låt oss granska bevisen en stund:

• Jackson skulle precis göra en världsturné, men avled plötsligt under "mystiska omständigheter". Låt mig klargöra: om en världsartist inte är vid god vigör, skulle de aldrig boka in 50 konserter med honom, inte när stenhårda rockers (Pantera, Tattoo the planet) ställer in sitt gig av rädsla för terrorister på flyget!
• Jacksons ekonomi har länge varit i gungning. Hans ekonomiska status påminner nästan lite om Mc Hammer!
• Jackson har länge kämpat med rykten om pedofili och andra små snaskigheter som "grov vårdslöshet med småbarn" och liknande små eccentriciteter.
  
• Jackson har hela sin karriär gjort sitt bästa för att försvinna från det offentliga, ja till och med bytt hudfärg för att undslippa media!

Så med detta i åtanke så är väl stjärnans död lite väl lämplig? Jackson må vara ett av världens mest välkända ansikten, men han har ju tidigare visat sig vara villig till små modifikationer av sitt utseende. Dessutom finns en hel värld av information på internet om hur man gör om man inte orkar längre.

Om det finns en person som skulle tjäna på sin egen död så är det han! Så mycket jacksonlåtar som strömmat ur media de senaste veckorna har han dragit in mer stimpengar än vad de flesta artister ser under en hel livstid!
Många andra stjärnor genom åren har visat att döden är det bästa PR-tricket: Tupac, Elvis, Hendrix, Cobain, Morrison, listan kan göras lång.

Dia psalma kanske hade en poäng ändå?
Minns inte Michael jackson som en stor popstjärna, minns honom som den perverterade, trasiga människospillran han var, skapad av en förvriden värld och förvridna människor!
Hoppas att han får frid där på söderhavsön, där han dricker paraplydrinkar med Cobain & Hutchence, och snackar ho's med Biggie.
Jimi Hendrix in på rullator: "Jaså är det HÄR ni är".

Samtidigt mördas demonstranter i Iran, Kina och Honduras, men vem bryr sig när mannen som gav ordet "Androgyn" ett ansikte och gjorde det socialt acceptabelt att ta sig på Kodden på 80-talets dansgolv slutligen kraschar, utan att ha släppt en hitlåt på tio år.
Alla samlas under sorgens banér, alla synder förlåtna, och vi har än en gång visat vad som verkligen är viktigt för mänskligheten.

Dagens Haiku:
Hur många tårar
Fälls över villfarelser
Gråts i onödan

Tänk så fel det kan bli

I ett tidevarv där en blygsam diktare (yours trulu) kämpar stenhårt med att hinna ikapp verkligheten så har verkligheten tagit en perverterad vändning, det känns nästan som om absurdismen har blivit det normativa och jag är åter på ruta ett igen: två steg framåt när jag borde ha backat i stället.

Tillåt mig förklara: Jag har länge varit helt säker på att moralen och människors värderingar varit i förruttnelse, de hade ett uppsving på 60- och 70-talet men har sedan dess obönhörligen förfallit, påskyndat av fallna murar av idealistiska skygglappar vilket lett till en desillusionering, man skulle kunna kalla det en Cynifiering (Här utvecklar jag svenskan, baske mig!) av mänskligheten.
Men ett värde har ändå bestått i det korrupta samhället vi lever i: yttrandefriheten. Den inskränks endast av en liten lag som förklarar att vi inte får "hetsa mot folkgrupper", en lag som i vissa fall överanvänts och i andra fall ignorerats. Men det är inte denna lagstiftning jag skall dryfta om en kväll som denna så jag låter bli.

Yttrandefriheten är någonting som åberopas av alla, och den skyddar såväl Kungar (Nåja) som Kommunister, Bloggare som TV5. Vi lever i ett samhälle där censur är någonting som klingar mycket negativt hos de flesta människor, vi svenskar är helt enkelt vana vid att ignorera skit vi inte vill höra snarare än att vilja slippa höra det. Den svenska filmcensuren är en institution som fungerar lite som Fotbollslandslaget: Den har funnits sedan tidernas begynnelse men inte åstadkommit någonting på mycket länge.
Jämför gärna detta med vår vänlige granne i väst (Ni som nu tänkte Norge tänkte fel), där man till och med censurerar svordomar på CD-skivor som säljs till konsument, ett korrumperande av ett verk ämnat att konsumeras i det privata.
Nej, i Sverige har vi ingen censur. Vi har någonting mycket värre:

Självcensur.

Kalla det vad du vill, jantelagen eller artighet. Same shit (OBS: engelskt låneuttryck, inte hets mot folkgrupp). Det verkar finnas en drift hos svenskar att man inte får trampa någon på tårna när man lever sitt liv, även om det gäller horribel praxis inom en institution eller stensatta inhumana förhållningssätt jämtemot sina medmänniskor.
Det som gjort mig upprörd en kväll som denna är en bieffekt till Anna Odells konstverk "Unknown, woman 2009-349701", nämligen att Kungliga Konsthögskolan har försökt självcensurera eleven Victor Marx projekt. Hans projekt går ut på att bygga tillfälliga bostäder åt hemlösa.

Det som gjort att hans skola dragit öronen åt sig var att dessa byggnade hade bristfälligt brandskydd och saknade bygglov. Att detta skulle leda till en skandal av samma storlek som den konstfack utsatts för sägs vara den egentliga anledningen.
Efter att ha läst artikeln (vilket ni också borde göra) så funderar jag på hur institutioner som till sitt syfte skall främja konst kan vilja censurera den, av rädsla för att bli associerade med ett verk och uppleva obehaglig medial bevakning. I detta fall så var det dessutom inte ens i närheten så kontroversiellt som Odells verk.
I ett tidevarv då de flesta stora medieföretag tjänar stora pengar på att sända ut inspelad förnedring halvhjärtat förklätt till underhållning, där de säljer normer baserade på Photoshoppade plastikopererade åsiktslösa karikatyrer av människor och främjar idealiserade livsstilar baserade på överkonsumtion av miljövidriga produkter tillverkade av i princip rättighetslösa arbetare i tredje världen så tvår en konstutbildning sina händer från motsvarigheten till ett TÄLT i rädsla för att få för mycket medial uppmärksamhet.

Jag har hört i förbifarten att konst inte har någon fiende förutom nonchalans. Det tycks mig tämligen uppenbart att konstens verklige fiende är uppmärksamhet.
Efterspelet till en halvnaken tös på liljeholmsbron blev en allmän debatt om huruvida vi ska reglera konst eller inte, vilket nu uppenbarligen har lett till att dessa institutioner har valt att ta det säkra före det osäkra och som det heter på ren svenska: "Fega ur".
Nu är jag inte den som är den, bryter man medvetet mot lagen ska man ta sitt straff, men det ligger på upphovsmannens/förövarens axlar att axla detta ansvar, inte det lärosäte där de för tillfället gick. De etablerade medierna har en så kallad "field day" när de får chansen att skuldbelägga någonting som finansieras med skattemedel, men allvarligt talat: Finns det inte viktigare saker än en skolas inblandning i ett tillfälligt projekt utan bygglov och brandskydd när vi idag inte ens har siffror över hur många hemlösa människor vi har i sverige? (Senaste siffran var 17 800, och det var 2005)
Det som nu händer är någon slags allmän panik över att konstnärer ibland idkar lite gammal hederlig civil olydnad för att göra en poäng, vilket verkar vara mycket bekvämare än att ta till sig vad de faktiskt försöker säga.

Och sedan, när alla bryr sig för mycket om vad folk ska tycka så kommer ingen att våga yttra sig över förfallet, och då kommer Jantelagens och förnedringsTVs totalitära diktatur att ha cementerat fast våra fötter i en stålbalja och sänkt oss i nybroviken, att sova med våra moraliska och intellektuella jämlikar.

Dagens Haiku:
Vad bildar en norm?
Tror hårt på förströelse
Människor är pack!

Ett lustigt sammanträffande

Tänk vad en ledig, solig vårdag kan göra under för ens sinne!
Började dagen med en lyxfrukost (hemgjorda mackor för 50 spänn, det ni!) och tidningen, och där i DN's kulturdel hittade jag ett litet sammanträffande på sida fyra.
I artikeln "Utopierna är tillbaka", som recenserar Slavoj Zizeks bok "In defense of lost causes" hittade jag följande citat:

"Vi har gått från dårskapens regim till dumhetens <...>Av kommunismen blev man galen, men av nyliberalismen blir man korkad"

-Marcel Gauchet

Man kan ju tycka att detta är lite ogrundat ändå. Har ju inte läst Gauchet (Inte Zizek heller för den delen) och jag har ju en hel del emot nyliberalismen, men kan man verkligen uttrycka sig så? Tänkte jag och smuttade eftertänksamt på mitt mörka, varma och aromatiska kaffe. Småfåglar kvittrade utanför mitt fönster i takt med Skinny Puppys skiva "The Process". Längre bort lekte några barn glatt och högljutt.
Så gled min blick ned på sidan, där man hade fällt in ett citat från en intervju med en stark profil inom bloggosfären, en egenföretagare som dessutom är ledamot i MUF och en förebild för många unga svenska tjejer:

"Kvinnan är inte underordnad, hon har inte lägre lön och killar pratar inte mer än tjejer"

-Blondinbella (om varför hon inte är feminist i tidningen Fokus)

Varpå jag insåg att där nog fanns en poäng ändå, suckade lite och njöt sedan en liten stund av våren.

Fri tolkning: "I huvudet på en nyliberalist"

Dagens Haiku:
Idag är jag stark
men hur blir det I morgon?
Och gör det något?

Med anledning av dagens seger

Jag kallar det en seger, ja. Mest med anledning av Dag Elfströms finstämt Ultrakonservativa lilla krönika. Han satte liksom orden i munnen på mig. Dag skriver lagom bittert och agitatoriskt, och jag känner igen mina egna retoriska strategier här och där även om jag kan tycka att han likt många andra självutnämnda Rojalister hålls med en total avsaknad av humor och insikt om hur hans uppenbart reformfientliga inställning kan verka verklighetsfrånvänd för ofrälset, två saker som nog hade hjälpt honom att vinna sympati för sin poäng.

För er av mina läsare som är brutalt lata, ointresserade eller bara saknar vissa av de färdigheter som krävs för att passa in i det sena 2000-talet (Grön text betyder "för muspekaren hit och klicka med vänster musknapp" (eller scrollhjulet för lite extra High-Techmagi!)) så för Dag tesen att på grund av att "det röda 70-talet skär som en kniv in i det nutida Sverige" så har kungamakten och dess traditioner underminerats då en simpel "Gymägare från Ockelbo" lyckas gifta sig till kungamakten och får grunda en ny dynasti, alltihopa i ett hopdrömt (?) republikanskt konspirationsscenario.
Nu kan man ju diskutera huruvida denna röda sjuttiotalskniv kanske egentligen är ett sista sprattlande från en döende röd idealfisk som nyliberalismen med hjälp av såväl Alliansen som Socialdemokratin slitit upp ur utopins hav för att kvävas till döds på den brygga som är Rosenbad, men jag tror att de allra flesta kan vara överrens om att detta tillhör en annan debatt.

Jag tänkte här citera Dags slutord:

• "Monarkin är ingen jämställdhets- eller jämlikhetsfråga. Monarkin är ett kulturarv, som skall vördas och vårdas. Monarkin står för stabilitet, kontinuitet, och tradition. Och som Drottning Elizabeth av Storbritannien (alltså Drottning Elizabeth II:s mor) sade: "Traditions are meant to be kept". -Dag Elfström

Låt mig här svara med rungande "Joho!", "Jaså?" och "Absolut inte!":
För det första: Den socialistiska vågen på 70-talet misslyckades med att ändra det som är själva kärnan i klassamhället: Nepotismen, att det finns folk som på grund av sin familj kan kringgå det meritokratiska/demokratiska systemet.
Någonting en Gymägare från Ockelbo nu lyckats med. Han känns som ett ganska fräscht alternativ till en dyslektisk fartdåre med franskklingande namn. Nepotismen och Cronyismen är dock fortfarande mycket central i det svenska samhället men om vi lyckas uppriva den enda egentligt grundlagsstadgade nepotismen vi har kvar så har vi tagit ett steg emot ett bättre samhälle.
Det är i sig en paradox att Monarkin har fått fortsätta vara statsskick, då man utan alltför mycket fantasi kan se att ett monarkiskt system bryter mot regeringsformens första två paragrafer, men varför skulle vi rida ett par så oviktiga hästar? (Pun jävligt intended).

För det andra kan man ju diskutera hur stabila vår kungafamilj har varit. Jag skulle här kunna skämta grovt (och ganska underhållande) om ätstörningar och buskörningar men det är inte roligt, någon kunde ha dött!
Låt oss i stället tala om kontinuitet och tradition. Den svenska monarkin är i sig en gammal tradition, även om den grundades en gång i tiden i blod och våld men den stående bernadotte-dynastin är den mest långlivade svenska konungadynastin i historien. En poäng där för kontinuiteten, men allvarligt talat så har inte kontinuitet varit den svenska kungakrönikans ledord tidigare än 1810. Dag talar om att successionsordningen ändrades under "kuppartade former [sic]" och då vill jag, bara för att det är sån jag är (Småsint och sökande billiga poänger) påpeka att utnämnandet av Karl XIV Johan, den förste Bernadotten skedde under synnerligen "kuppartade former", men vem minns idag Carl Otto Mörners smusslande för att få resa till Paris, hans mer eller mindre direkta lögn till Bernadotte och hans handlande emot sina regeringsgivna order?

Så slutligen till citatet från drottning Elizabeth: om citatet inte gäller monarkin så får det IG (dammit!)! Om det nu gäller monarkin så skulle jag underkänna citatet då den som ställde det uppenbarligen var partisk och således inte kan godkännas som ett argument (Saknade dessutom en källhänvisning. Skärpning Dag!).
Men brytandet av traditioner är vad som gjort Sverige till vad det är idag. Hade vi inte brutit traditionen med Despotism, dvs den gamla monarkiska diktaturen hade Dag garanterat inte kunnat skriva sin artikel utan påhälsning från informationsministeriet. Hade vi inte börjat bryta traditionen med kvinnans underordnade ställning hade vi haft ett ganska hemskt samhälle , och hade vi inte brutit traditionen med hembränning hade vi levt betydligt kortare, och många är tämligen stolta över brytandet med såväl den Katolska som den Protestantiska traditionen.

Brytandet av traditioner pågår ständigt. Kulturen evolverar på samma sätt som naturen, och det är oundvikligt. Bernadotte sitter på grund av politisk progressivitet, och ätten kommer att komma till ända på grund av samma fenomen (eller jordens undergång. Either way.).
Kungahuset är lite som Kalle Anka på julafton: En färggrann kvarleva från en svunnen tid men förr eller senare tröttnar tittarna, och då tar SVT obönhörligen bort programmet ur tablån.
De traditionerna som är viktiga att värna om är de som är viktiga för folkets välbefinnande som demokratin, jämställdheten och Carl-Bertil Johnssons Julsaga.

Dagens Haiku:
Men hur gör vi sen?
Hur ska vi välja stadschef?
Tänk TV-Såpa!

(detta inlägg är på intet sätt sponsrat, godkänt eller uppmuntrat av Republikanska Föreningen, men jag kände ändå att stämningen krävde att jag länkade till dem.
Här finns en bild på vår blivande kung, ser han inte glad ut?)

Au (79), vanligt förekommande i munnens bakterieflora.

Så här på första maj borde man kanske engagera sig lite?
Det är ju trots allt arbetarrörelsens dag, en dag för att visa ståndpunkt och solidarisera sig med andra arbetare världen över. Att dagen efter valborgsmässoafton (som nästan garanterat har fått sin alkoholromantik genom en borgerlig konspiration) kravla halvt medvetslös ur sängen med en betongkeps som skulle kunnat ersätta valfritt brofundament, äta en basketfrukost (d v s den stutsiga typen) för att sedan komplett uttorkad ge sig ut och visa storkapitalet var skåpet skall stå känns som en typiskt svensk tradition.
Men då jag själv arbetade igår så vägrade bakfyllan infinna sig, och hur roligt är det att vara utsövd och vid gott humör på en demonstration?

Nåväl. Min relativa sinnesnärvaro gör att jag kan inse hyckleriet i denna tes. Att studsa upp tidigt ur sängen för att utöva sin demokratiska frihet första dagen i maj vart år torde vara ett privilegium fler svenskar borde utnyttja. I stället för att spendera valborg med att supa sönder den första veckan i maj borde man kanske gå tidigt i säng för att vara pigg och fräsch inför revolutionen. Morgonstund har trots allt guld i mun(d).
Eller vad förresten? Guld i mun?
Vad är det som har gjort detta ordstäv så populärt, och vad menas egentligen?
Man kan anta att detta en gång började som ett grymt skämt. Någon arm stackare gnisslar tänder i sömnen och lyckas på så vis gnaga ut en fyllning, bara för att få spydigheter ur sin respektive vid frukostbordet. Den bittra sarkasmen är som vi alla vet en viktig del av diskursen i många parförhållanden. Den som är vagt insatt i svenskt språkbruk inser nog snabbt att detta ordstäv har en mer bildlig mening än att man kan få en ädelmetall i käften bara för att man är morgonpigg och höjer ett finger i protest, men allvarligt talat, vad avses egentligen?
Man kan vid första anblick tro att detta är en allegorisk beskrivning av gryningen, hur den bjuder på ett gyllene ljus som sveper likt en obeveklig flod av liv och värme över landet och befriar det från nattens kalla grepp men för det första: alla som stigit upp i gryningen vet att det är pisskallt och fuktigt och att man kanske kan få uppleva en varm soluppgång, men det kräver att det är juli och att man går ur sängen runt fyrasnåret och det är sällan det händer. När det väl händer är man antingen riktigt full, pissnödig eller trött och inte alls på humör att njuta av naturens storslagenhet.

Nej, då tror jag mer på den uppmanande teorin, som främjas av en folkgrupp som förtjänar att göras fast vid en tandläkarstol och få sina fötter täckta i kolsyreis: alla hurtiga föräldrar därute (Min egen far är garanterat en av dessa) som envisas med att glatt kvittra dessa bevingade ord till en när man likt en granatskadad fransk rookiesoldat från valfri skildring av första världskriget kravlar sig i en blandning av delirium och panik emot kaffebryggaren.
De som slänger sig med detta ordstäv är uteslutande av två typiska kategorier av människor. Den ena gruppen är frilufts och friskvårdspersoner som sällan börjar dagen med "guld" i mun utan i stället med någon protein och broccolishake (nu även med smak av överdrift), och den andra mer prominenta gruppen är de löneslavar över 30 års ålder som hunnit tröttna på nattlivet, fastna i ett parförhållande (ofta med barn i bilden) och lider av nio-till-fem-livet.
Det är dessa människor som på ett, för oss som omedvetet hade blivit framstående statister i filmer som Fido eller Dawn of the dead före den första koppen kaffe för dagen mycket irriterande vis anser att deras "sunda och tidseffektiva livsstil" är någonting man ska pracka på andra människor genom ett snusförnuftigt talesätt som ofta uttalas på ett sätt som direkt för normalbegåvade människors tankar in på varför svenska pilsnerfilmers dialog innehåller långt mycket mer sekundärskam än vad Ricky Gervais skulle kunna åstadkomma på en livstid.

Vidare är detta peppiga ordspråk i sig självt vara en farlig feltolkning av det engelska proverbet "The early bird catcheth the worm". Smaka på skillnaden (maskar är garanterat bättre att äta än guld, i alla fall om det rör sig om större kvantiteter) mellan den svenska och den engelska varianten. Någon snusförnuftig sate med en krass förståelse för det engelska språket och en något skenande fantasi har uppenbarligen perverterat ett ganska rättframt påstående till ett impressionistiskt eller nationalromantiskt dravel. Den fågel som är ute i god tid fångar masken, till skillnad mot fågeln som inte är förberedd och därför har glömt att köpa ammunition till sin daggmaskstudsare. Det jag inte för allt smör i småland kan förstå är vad detta har att göra med att gå upp tidigt på morgonen? Om fågeln inte hade varit så inbiten på att gå upp tidigt hade den kanske sovit ut och kommit ihåg sina hålspetskulor.
Smör har förresten fått en alltför viktig ekonomisk ställning inom den svenska ordstävskulturen, och mejerinäringen har alltför länge på grund av detta åtnjutit en skyddad ställning gentemot granskning. Vem vet vilka hemska förhållanden som är verkligheten i Bregottfabriken?

Hursomhelst så är hela anledningen till mitt agg emot denna lustiga och snusförnuftiga samling av ord (förutom att det finns få andra meningar man kan säga utan att låta fullt lika störtlöjlig) att om jag hade hörsammat dessa bevingade ord så hade jag idag nog kommit ur sängen före 14:30, hunnit ta en dusch och måla ett plakat för att ge mig ut i regnet och skrika generella slagord emot topparna inom Arla och alla andra överbetalda borgare inom samhällets "toppskikt", vilket är min demokratiska rättighet och plikt. Men liksom de flesta andra saker min far brukade säga till mig i min ungdom passerade hela grejen med att morgonstund är en positiv grej in genom mitt ena öra, slog en loj sväng runt båggångarna och bestämde sig för att skita i det och gav sig raskt vidare ut genom mitt andra öra, mot nya äventyr.
Så där stod jag i eftermiddags, jag hade försovit mig och missat den enda egentliga sekulära, traditionsbundna högtid vi faktiskt har och firar i sverige och såg ut som om jag hade sålt smöret och tappat pengarna.

Dagens Haiku (I vilken Clqwrx gör ett mondänt iakttagande):

Det är rätt lustigt
Kungen fyller VARJE år
Har ni tänkt på det?

(Allvarligt talat: jag känner inte karln, och det gör väldigt få av de som samlas vid slottet varje år för att ge honom blommor. Varför firar vi inte några vettiga födelsedagar i stället? En allmän flaggdag på Isaac Newtons eller Einsteins födelsedag kanske, eller varför inte hedra Nobel eller Palme eller Curie eller Simone de Beauvoir eller någon annan prominent herre eller dam som faktiskt åstadkommit någonting utöver att vara alla sidenbands baneman, en notorisk trafikfara, en börda för statskassan och en metaforisk spottloska på grundläggande demokratiska värderingar?)

Skott, skott, dödsstöt och skottår

En lång tystnad har det varit. Jag vet. Efter ett jäkla arbetande kom säsongens störtdykning, och nu är frekvensen på arbetandet ganska låg, vilket på ett irriterande sätt har lett till mycket sena kvällar. Mönstret är det gamla vanliga: Se på film till gryningen, efter vilket man sover till skymningen. Repeat.
I går kväll satt jag vagt förgiftad uppe till fem på morgonen fördjupad i Bonsaiaquarium, och jag känner att ett nytt mycket starkt intresse har bitit sig fast hårt. Detta förfarande föranledde en viss störning i dygnet, då jag inte ställde någon väckarklocka, förvissad om att jag ändå skulle bli väckt antingen av någon överentusiastisk kund/kollega/polare per telefon alternativt den febrila renoveringsverksamhet min granne valt att berika mitt liv med de senaste två veckorna (satans hantverkare! hur kan man borra betong mellan 1000 och 1700 med en timmes lunch mellan 1200 och 1300 varje vardag i en vecka? Normalt folk ligger faktiskt och sover!).
Lite skamsen över att ha vaknat vid halv sex på kvällen satte jag mig med en nybryggd kopp kaffe och läste DN. Jag vet, jag borde finna en mer harmoniserande uppvakningsprocess (som Tai Chi eller romantiska TV-serier) men då jag vuxit upp med att far och mor läst tidningen på mornarna kan jag själv, likt Pavlovs hund inte låta bli. Doften av kaffe och trycksvärta är på något proustianskt vis oemotståndligt för mig. Och så genom ett trollslag känner jag att jag måste ventilera mina åsikter. Grattis världen (i alla fall den del av den som behärskar svenska)!

Två saker är på tapeten just nu: Dödsskjutningen i Rödeby och Fyrverkeridebatten (jag tänker högaktningsfullt helt och hållet skita i det Amerikanska valet. Den store samhällsdebattören Chamillionaire lär ha sagt att "The white house is gonna stay white even though we know that Obama's black").
Den 50-åriga familjefar som tröttnade, fick flippen och sköt ihjäl en 15-årig mopedligist och skadade dennes 16-årige polare allvarligt ska upp i rättegång. DN har i dagens upplaga (5/1 -08) ägnat ett helt uppslag åt händelsen. Här är den korta versionen:
Ett ungdomsgäng, som trakasserat, mordhotat och misshandlat familjen i ett år kommer in på tomten. De skadegör på tomten, och anfaller bilen i vilken modern i familjen sitter. Fadern, full och "tillfälligt sinnesförvirrad" (juridikens löjligaste term) plockar fram hagelbrakarn och skjuter två av ligisterna, och går sedan in i huset och ber sin son, som redan ringt till polisen att beställa en ambulans eller två.
Jag var inte där, men allvarligt talat. Karln står åtalad för mord och mordförsök. Jag vet så mycket att definitionsmässigt så förekommer ordet "mord" i juridisk mening endast med kriteriet att planering föreligger. Jag anser att detta ganska solklart är ett dråp och ingenting annat.

När jag ett tag bodde mitt emot en högstadieskola blev jag själv utsatt för trakasserier. Visserligen var de inte riktade direkt mot mig. Mopeder åkte runt på skolgården dygnet runt, och det skedde en hel del "pojksträck" (läs vandalism) mot min och mina grannars cyklar och annat, inne på min bakgård. När jag efter ett halvår flyttade därifrån pga studier så hade jag kommit väldigt långt i planeringsarbetet kring att klämma åt dessa skitungar ordentligt. Jag själv gjorde aldrig någon polisanmälan, då mitt förtroende för den svenska polismyndigheten redan då var mycket låg, och efter att ha följt Rödebyfallet ingående har ju inte det lilla förtroende jag hade blivit större.
När det går så långt att en person som inte har haft någon drivande roll i en konflikt efter SEX fruktlösa polisanmälningar blir så desperat att han tar till vapen för att ändra sin situation, anser polismyndigheterna att han är en mördare. Inga förmildrande omständigheter här, trots att det står tämligen uppenbart att brottet är framprovocerat.
Jag kan aldrig säga att jag är någon juridisk expert, men jag är av åsikten att jag någonstans besitter en liten gnutta sunt förnuft och denna sitter just nu och skriker högt "ÄR NI HELT FRÅN VETTET? INTE FAN ÄR FAMILJEFADERN NÅGONTING ANNAT ÄN ETT OFFER!".

Detta är mer ett extremfall av civil olydnad i mina ögon. När folkgrupper tar till vapen för att få slut på förföljelse och statliga trakasserier i diktaturer kallas de frihetskämpar. Om du som läsare inte fattat parallellen ännu kan jag påminna om exempelvis FNL-rörelsen eller varför inte den solidarisering Sverige har med demokratiseringsrörelserna i världens diktaturer idag. Rödeby kan i alla fall jag se som en mikroparallell.
Men vi lever i ett "demokratiskt rättssamhälle", och i ett sådant kan man inte ha folk som helt sonika skjuter på folk när saker har gått för långt. Att helt fria familjefadern från alla brottsmisstankar vore radikalt, och jag själv tycker inte att han ska slippa undan helt. Däremot så anser jag att en längre fängelsedom för mord skulle vara löjligt överdriven.
Det enda goda som kan komma ur detta är att myndigheterna ändrar sitt modus operandi när det kommer till den form av fall som föregått denna "tragedi". Men som jag uppfattat det har de mest ägnat sig åt skuldförskjutande, även om ett par myndigheter har visat att de är redo för att bita i denna ruttna frukt. Men när justitieombudsmannen inte vill ta i det vittnar det ju om en ovilja att ta tag i det ordentligt. Det är så att man blir förbannad.

Vidare har årets nyårsraketer skördat ett direkt dödsoffer (japp, dog gjorde han 16-åringen) och bränt ned stora värden, för att inte tala om alla de människor som blivit störda av alla raketer som detonerat i tätbebyggda områden. Och debatten rasar. Ska vi förbjuda fyrverkerier, och när nu EU-lagstiftning träder i kraft 2011 kan man tydligen börja med smällare igen.
Jag har själv arbetat med Pyroteknik i ett flertal sammanhang, främst under konserter och i de sammanhangen är säkerhet det man främst måste tänka på. När jag gör ett pyrojobb har jag alltid minst tre brandsläckare med mig.
Jag anser inte att man ska låta privatpersoner hantera sprängämnen. Alls faktiskt, och i synnerhet inte i samband med Alkohol. Det är spännande att vi har en otroligt restriktiv vapen, kniv och droglagstiftning, men när det kommer till sprängämnen (Som tydligen inte är särskilt farliga?) kan en full 18-åring gå in på närmsta närbutik och köpa en pjäs med sprängkraft nog att ta livet av folk, som dessutom kräver direkt kontakt med pjäsen för att tända stubinen. Sedan är många av de raketer som skjuts av inte menade att förnöja med sin skönhet, utan riktas mot folk och deras hem av minderåriga ligister som pojksträckar sig. Man kan bara hoppas att dessa ligister är de som får sig en näsbränna slutligen. Allvarligt talat kan jag inte känna någon empati för dessa personer.

Och så kommer diger statisktik som på ett tydligt sätt visar att inspelad musik förr eller senare kan komma att vara ett minne blott. Även om musikindustrin digitaliseras kommer den att urholkas, och den verkar vara ekonomiskt utdöende. Jag lutar mig tillbaka och ser nostalgiskt på mina plattor, som står i sin falnande prakt i bokhyllan.

Dagens Haiku:
Fyrverkerier
Skördar offer mer frekvent
Praktisk darwinism?

(Till alla de som skadats fysiskt eller ekonomiskt av fyrverkerier avfyrade av andra: det är inte ni som avses)

Litet om Läkare och Fnask

Har idag besökt kinematografen och sett "Stardust". Kickass rulle.

Hursomhelst

Så besökte jag farbror doktorn igår. Jag brukar av hälsoskäl inte besöka läkare särskilt ofta, det känns som om de blir lite förnärmade av det. Jag tänkte nu utsätta en yrkeskår för grava generaliseringar, men jag har nog aldrig varit utsatt för en yrkeskår som visat så svalt intresse för sina kunder, vårdtagarna.
De få gånger jag besökt läkare eller tandläkare för akuta besvär (eller annat) har de varit mycket måna om att inte prata med en och inte spendera för mycket tid på en. Den läkare som genomförde hälsoundersökningen av mig igår hade den hastighet i rörelserna man enbart ser hos en mycket hantverkskicklig person som gör någonting väldigt trist. Han smittade av sig såpass mycket på mig att när det var dags för blodtryckskoll sa han åt mig att gå och lägga mig på en brits, på vilket jag med vagt chockad ton svarade att "Ja det är nog bäst så...".
När jag bröt två revben för ett par år sedan var det samma visa, man kände sig som att man var på McDonalds, snarare än en vårdcentral. Det faktum att jag var tvungen att lura mig till en tid var bara det löjligt som fan.
Och man undrar, hur kan dessa människor må egentligen? det kan inte vara lätt att vara läkare. Jag tycker fan synd om dem. Det känns som ett tragiskt levnadsöde, förutsatt att alla läkare är sådana. Då jag försökt småprata på mitt vanliga, nästintill klassiskt charmiga vis med denna yrkeskår har de verkat väldigt undvikande.
De enda två läkarna jag känt privat bjöd inte heller till en positiv bild av yrket. Jag ska inte gå djupare in på deras levnadsöden (för att skydda deras identiteter, deras efterlevande och för att inte ge mina läsare Iatrofobi) men de skulle kunna användas som avskräckande exempel i valfritt syfte.
Det skulle nog bli bättre om alla läkare var som frisörer. Gör så här, nästa gång du går till doktorn, ge honom/henne en stor kram! Bjud ut dem på en fika, eller vad fan som helst.

Hursomhelst.

Det har blossat upp en debatt om prostitution i Sverige, mycket tack vare att Veckorevyn publicerat en artikel om en prostituerad som gillar sitt jobb. Grattis till henne.
Vad som stör folk är att Veckorevyn (Denna fantastiska publikation som länge hållit integritetens fackla högt) lagt upp artikeln som en positiv beskrivning av ett skojsigt litet extraknäck. So far so good. Tydligen har skiten blivit JK och PO-anmäld också. Dagens nyheter rapporterar som vanligt.
Jag tänkte i ett plötsligt infall av journalistisk integritet och opartisk rapportering att jag skulle läsa själva artikeln (till skillnad från de flesta andra bloggare) men den går fan inte att få tag i! Om du, käre läsare har en länk till artikeln anser jag att det är din förbannade plikt att skicka länken till mig via en "kommentar" nedan.
Jag sökte igenom webben bland nyhetssidor, glada fnask's hemsidor och liberalistbloggar och så vidare, men ingenstans fann jag den åtråvärda texten, enbart debattinlägg i stil med "det är mäns förbannade rättighet att få knulla om man har pengar", problematisering av horstigma (Det var ett flertal bloggande prostituerade som framhöll att deras yrke är gravt stigmatiserande) samt moralmaniska personer vars inlägg i debatten närmade sig häxbål och så vidare.
Här ville jag bilda mig en egen uppfattning, men jag gick för långt i mitt sökande. Jag surfade in på Veckorevyns egen hemsida, i min oändliga idioti (Naivitet, Masochism).
Sidan började ladda, och det visuella intrycket som mötte mig fick mig att skrika till och febrilt hamra på off-knappen på datorn och vråla "THE POWER OF CHRIST COMPELLS YOU!!!". Medans datorn startade om vandrade jag en stund runt i mitt vardagsrum och gjorde vissa andningsövningar för att få ned min hjärtrytm, efter en stadig whisky.
När jag gjorde samma research kring nätvåldsdebatten (Som det inte blev något inlägg av) var det rätt så lugnt, men här blev jag riktigt illamående! Veckorevyn skulle kunna få världens samlade elit av porrstjärnor att bli vita i ansiktet och stödja sig mot närmaste stol.
Nu ska inte jag bli någon moralkärring här. Jag tycker att det är att gå till överdrift att JK och PO-anmäla denna publikation, men jag tycker inte att det är något bra forum för artiklar om lyckliga fnask heller. Men jag har ju inte ens läst artikeln. Det alternativet som kvarstår verkar vara att faktiskt gå och köpa det aktuella numret, och jag tänker här utöva min konsumentmakt genom att aldrig i helvete betala för skräpet.
Kort summering: Lugna ner er för helvete. Betala inte för skräpet. Ge det ingen uppmärksamhet.

Dagens Haiku:
Ingenting stämmer
Antikrist i min laptop
Fy, Stackars tjejer!

(Med Antikrist menas här veckorevyn i en negativ avsikt, och inte antikrist i den mer positiva bibliska bemärkelsen)

Kring Kvaliteten på kontemporära artister

Det är inte utan att man skäms lite, att skriva blogginlägg vid halv tre en fredagkväll. I de bästa av världar hade man just nu varit full och på efterfest, i sitt esse. I stället sitter man hemma, full och lyssnar på Tango via Shoutcast (batanga radio), så jag tänker ursäkta mig redan i förväg för semantiska missöden, grammatiska profaniteter och allmänt språkmord. Detta är första fredagen på otroligt länge jag slutat mitt arbete före midnatt, och jag valde att gå på Satin för att träffa en "kompis", SpejsE som jag inte träffat på ett tag. Jag gick ut utan förhoppningar. Det visade sig att jag känner Vokalisten i ett av de två banden som spelade under kvällen från den korta tid jag Wallraffade som rumpmas.
Efter ett tags snack om hur livet ter sig i Dalarna nuförtiden var det dags för gig. Det är inte utan att man är lite impad. Jag har inte sett en krog så folktom på länge. 17 tappra själar stod och lyssnade (Förutsatt att jag räknade rätt) och det kändes mycket tomt framför scenen.
Billion Dollar Babies äntrade först. Äkta Sleazerock från Falun, och jag måste säga att trots den skamliga publikmängden (17) så betedde sig bandet mycket professionellt Bandets frontman Frank Kooistra vickade på höfterna på ett sätt som anammade allt det Van Halen, Mötley Crüe och dess gelikar satte som standard för många år sedan, och bandet gjorde en skitbra spelning överlag, trots dåligt publiktryck (17 jävla personer!!!). Man hade en bra kontakt med de få som stod framför scenen. Därefter gick "Sinicess" från Göteborg på scenen, och kontrasten var total.
Trots en sångerska vars röst var hänförande, och en batterist som fick ordentlig feeling så nådde Sinicess inte fram till publiken alls. Jag fick känslan av "Shoegaze"-förstagigetpåfritidsgården, och att bandet bara ville få giget ur världen, så de kunde åka någon annanstans och spela för lite mer publik. Delar av bandet verkade titta på sina polare i publiken och sucka, bitvis.
Sinicess verkade dock vara ganska skillade på vad de gjorde, så jag hoppas att de kan tända till lite mer på scen, även när det är lite folk. Jag kan tänka mig att de är riktigt bra live under rätt förutsättningar, men det räcker inte. För att vara en kickass Liveakt MÅSTE man hålla en skyhög lägstanivå.

Jag antar att jag är lite förstörd. Jag har arbetat länge med proffsmusiker, människor som vet att även om de betalande gästerna är få så har de faktiskt pröjsat en ansenlig mängd kosing för att se framförandet, och således förtjänar valuta för pengarna. Nu de senaste dagarna har det varit en fröjd att arbeta för/med Peter Carlsson och de blå grodorna, ett band som förkroppsligar hela konceptet med musikern som underhållare främst. Deras framträdande är... publikfriande är inte ordet jag söker, även om det är synonymt.

Många artister av idag har förlorat det centrala i artisteriet: Underhållning.

Underhållning är vad det hela handlar om. Men nuförtiden (iof har det kanske alltid varit så, men jag kan handen på hjärtat inte säga att jag är gammal nog att kunna ge en empirisk bedömning som sträcker sig längre tillbaka än -95) verkar det mer som att musiker över lag gör sin grej för att förverkliga sig själva och att få cred snarare än att ge publiken en upplevelse, att underhålla.
De riktigt legendariska artisterna är oftast borna entertainers. Jag kan här nämna band som Iron Maiden, Rolling stones, Iggy Pop, Aqua, David Bowie, Marilyn Manson, The blue man group och Povel Ramel. Detta är typexempel på musiker/artister som sätter den konstnärliga upplevelsen i första rummet, artister för vilka publikens välbefinnande sätts före det egna egot. Kanske är det en mognadsfråga, eller så är det helt enkelt en funktion av uppfostran. Hursomhelst så märker man ganska tydligt (iallafall om man övat sig lite) vilka motiv en person som står på en scen egentligen har. När man arbetar skiter man fullständigt i vad folk tar sig för på andra sidan multikabeln, man har fullt upp med att få dem att låta/se så bra ut som möjligt, men när man som publik står där och förväntar sig att bli underhållen så är det ganska svårt att njuta av en artist vars främsta motiv är att synas.
Efter mina egna (tafatta, katastrofiska eller helt enkelt gediget totalkassa) försök i rampljuset vet jag hur man känner sig däruppe också, och det är inte världens lättaste sits att vara i, men om man som etablerad artist tillåter sig att inte göra sitt bästa av någon anledning, vilken som helst, kanske det är bäst att låta någon annan äntra scenen.

I dagens DN.se kan man läsa under rubriken "Celine Dion Mobbad i Kanada - Ställer in" att sagda vokalissa valt att ställa in sin konsert i Halifax då elakheter har förekommit i lokalpressen. Jag måste säga att DET ÄR FAN SKANDAL att en av världens mest erkända sångerskor uppträder så OTROLIGT oprofessionellt att hon ställer in en konsert på grund av kritik. Jag skulle vilja se siffrorna på biljettförsäljningen innan jag uttalar mig vidare, men hon har som artist ett ansvar att genomföra en aviserad konsert om hon så bara skulle sälja en sketen biljett. Säga vad man vill om Celine Dion (ord som Överskattad, Publikfriande och Feg infinner sig i mitt sinne) men om alla artister som fått svidande omdömen i pressen skulle ställa in sina konserter skulle vi inte ha någon livescen kvar någonstans.
Lite extra fekalier vill jag här kasta på DN, som i denna notis gjort sig skyldiga till inte bara en Rubrik värdig kvällstidningarnas nöjessidor, men även tagit upp dyrbar tid (Min) med onödig information kring en Divas fasoner i en stad i storleksordningen Malmö på andra sidan Atlanten. Man kan ju undra vad detta har för nyhetsvärde. Själv använde jag detta för att vidare illustrera min tes kring Artisteriet och så vidare, skit samma. Dags för Haiku och lägga sig.

Dagens Haiku:
Som en Boll, helt rund
Uppfylld av härligt dalmål
Skall jag nu sova

(Har en känsla av att jag är på väg in i Surrealismen med min Haikudiktning, och det kan aldrig vara bra)

Inte för alla

Jag har återgått till vinterläge, dvs att jag spenderar all min lediga tid i mitt snåluppvärmda vardagsrum i mysbyxor med en filt över mig. Förra vintern var det TV-apparaten som gjorde mig sällskap, denna vinter har jag som bekant införskaffat en internetuppkoppling som sällskap.
Om Televisionen tidigare är ett bra substitut för mänsklig kontakt är Datorn ännu bättre.
Här kan man (till exempel) ifall andan skulle falla på avskärma sig, eller välja själv vem man skall bli envägskommunicerad av. I den händelse att sagda envägskommunikation skulle göra en upprörd kan man alltid avreagera sig, antingen genom att ta livet av 3D-renderade små figurer skapade i ett grafikkort (vilket ju är mycket mindre problematiskt än att faktiskt göra någonting konkret emot folk som man stör sig på) eller genom att skriva små lagom agitatoriska blogginlägg.

Då mitt dygn har vänts på ända av en illvillig 50-årsfest, ett Discoband och en 23 våningar hög byggnad med hissar som inte riktigt var stora nog för att man ska få plats med allt i dem utan tvingade en att gå uppför alla trappor sitter jag nu och skriver vid 2330-rycket en tisdagskväll.
Jag antog att det skulle bli en trevlig dag. Jag fick sova ut i morse (steg upp 14:48) Har repat med bandet och har precis ätit en hemlagad middag för första gången på jag vet inte hur länge. För någon som jag som ensam står för likviditeten hos ett antal Pizzerior i mitt direkta närområde är känslan av att ha tillagat en måltid helt själv mycket tillfredsställande, även om den bestod av snabbpasta, halvfabrikat, ketchup och lite överbliven Ranch-dip av okänt ursprung tillagad under gårdagen av min granne BDS under en synnerligen lyckad session av rollspelet Eon, en hobby jag stolt utövar, trots att jag vid min ålder borde ha slutat med sånt larv för många år sedan och i stället skaffat mig en meningsfull vuxen fritidssysselsättning, som att byta blöjor, betala räkningar och i hemlighet planera att mörda min respektive.

Så när jag med ett närmast Zenlikt välbefinnande slog mig ned framför datorn, knäppte på en harmonisk platta (Cannibal Corpse - Kill) och lutade mig tillbaka för en kvälls meningslös underhållning gjorde jag det fatala misstaget att klicka på "Dagens Nyheter"- snabblänken i min Firefoxlänkrad. Jag har vid upprepade tillfällen beslutat mig för att låta bli massmedial nyhetsrapportering (jag har t o m satt upp en lapp på kylen) men jag verkar inte kunna låta bli! Och så sitter man där, än en gång är ens kväll förstörd av att en eller flera klappidioter har utnyttjat sin grundlagsskyddade yttrandefrihet.
Tidningen "Connoisseur", en publikation jag själv aldrig läst men som enligt utsago riktar sig till en demografisk grupp som har en jävla massa pengar (de förmodligen inte förtjänar) och som således inte delar den verklighet vi förvärvsarbetande stackare lever i har genomfört en enkätundersökning bland 1100 av sina läsare som tjänar mer än 1,1 miljoner om året eller har en nettoförmögenhet över 5,5 miljoner, där det framkommer att 43% av dem anser att vi mindre bemedlade arbetar för lite, en troligtvis mycket väl underbyggd åsikt.
Då ens aktier inte ökar i värde i den takt man tänkt sig, och produktiviteten i de verksamheter man investerat pengar i håller tillbaka avkastningen på ens investerade kapital är det ju självklart att det är arbetskraftens lättja som är problemet. Man kan tycka att det är ett otroligt ruttet av de människor som ger upp en stor del av sin vakna tid för att företagsledare och kapitalägare skall tjäna pengar utan att själva göra något faktiskt arbete skall tycka att 8 timmars arbete var dag, plus eventuell övertid bara är lagom. Kan de inte betala för hushållsnära tjänster, nu när det blivit så billigt så att de kan arbeta mer och förvärva mer kapital de aldrig kommer att se röken av?

Sen kommer ju de arbetslösa in i bilden. Dessa soffpotatisar som till och med saknar uppfostran nog att skaffa sig ett arbete är ju en varböld på samhällskroppen! Någon vettig A-kassa ska de inte ha i alla fall, enligt 74% av de som svarade på enkäten.
Och de sjuka sen. Även om man lider av kroniska hemmorrojder eller totalförlamning kan man väl arbeta? Jag betalar ju skatt så att Samhall och liknande organisationer ska kunna sälja fattiga funktionshindrade, "språkhandikappade" och andra mindre värderade personers arbete kraftigt subventionerat till storföretag som har råd att anställa dessa personer med bättre villkor än "normala" arbetare. Lata slappskaft hela bunten, som inte tar en sådan chans att bidra till andras personliga förmögenhet!
Visserligen har troligtvis ett flertal av de som läser "Connoisseur" bidragit till dessa personers livssituation, genom att "Effektivisera produktionen", Motverka såna där ruskiga fackförbund och så vidare, men ändå!

Det framkommer även i undersökningen att dessa personer inte vill arbeta mer själva, åtminstone inte 96% av dessa personer. Så varför ska vi andra arbeta mer?
Ska inte dessa personer, vars julklappar direkt skulle gå ner i Karl-Bertils "speciella" postsäck föregå med gott exempel för oss "lata slappskallar", och ge upp sina liv och sin hälsa för andras skull?
Varför ska inte de arbeta hårdare för lägre löner än de förtjänar, precis som alla vi andra?
Här är en idé: flytta decimalkommat ett snäpp åt vänster i era löner, och ta det som blir kvar. Det är ju bara en tiondel av vad du tjänar på ett år, vad är det värt? Tja, exempelvis studielånet för två och ett halvt års högre studier, för den som tjänar minst av er som svarat på enkäten.

Jag tycker att vi gör så här: Alla som svarade att vi arbetar för lite i Sverige skulle väl kunna ta och Wallraffa på en vanlig svensk arbetsplats i en månad? Jag skulle vilja se dessa personer som exempelvis Johan Staël Von Holstein (som jag inte har några belägg för att han har svarat på enkäten över huvud taget, men som tack vare sina metrokolumner för all framtid kommer att få agera galjonsfigur i min värld för kapitalismens alla vederstyggliga påhitt, och i denna kolumn gett mig grund för den misstanke jag närt om vad han faktiskt hade svarat) arbeta i orderplocken på DHL eller Schenker, eller varför inte servera på en större lunchrestaurang?

För er som inte tror att jag är seriös, här är ett seriöst förslag: Om någon av er som svarat på enkäten att vi andra jobbar för lite läser detta (jag är tämligen övertygad om att dessa efter att ha kommit så här långt i brödtexten avfärdat mig som ett socialistyngel och klickat sig vidare i cyberrymden, möjligen sökandes efter en torped att skicka på mig) skulle ni kunna komma och arbeta "i mina skor" en dag. Jag kommer naturligtvis att guida dig i arbetsuppgifterna, men jag kommer att kräva av dig att du tar arbetet lika seriöst som jag gör.
Viktigt är att du bär oömma kläder, inte har ett alltför stort behov av raster och att du inte har problem med att göra marklyft på över 35 kilo. Lunch kan du troligtvis glömma.
Naturligtvis kommer du att få en lön som är representativ för vad vi som utför sådana arbetsuppgifter tjänar (ca 100 spänn i timmen, före skatt). Hoppas att ni känner er lockade!
Skicka ett svar på detta inlägg och lägg till en E-postadress där jag kan nå dig, så löser vi det hela!

14,1 % av befolkningen var miljonärer 2005 (enligt SCB), men jag misstänker att då detta är siffror över nettoförmögenhet (då inklusive alla tillgångar som bostad och liknande) är inte Connoisseurs undersökning representativ för alla miljonärer så om någon känner sig kränkt av ovanstående text så kan de låta bli att gnälla och göra någonting konstruktivt som att skänka sin SUV till materialåtervinning och lära sig cykla i stället.

Artiklarna som väckte min vrede var:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=715112
Och
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=714983

Dagens Haiku:
Vissa Människor
Tror att de är mer värda
Kapitalister?