En historielektion med farbror Clqwrx

Som många av er kanske uppmärksammat så verkar allas vår vårdkase i den vida, vidriga världen (det vill säga jag alltså) ha hamnat i ett mindre produktivt stadium, som jag gör ibland. Vanligtvis brukar jag då komma med undanflykter inför mig själv och andra, sådana som "Stress" och "mycket annat som tar tid".

Och det tänker jag göra nu också!

För det finns mycket annat som upptar min tid, saker som jag (av olika anledningar) valt att prioritera högre än att uppmärksamma min omvärld. Det blir lätt så när man har sitt fokus 2000 år tillbaka i tiden.

För er som tror att detta skulle vara en bitter liten zinger mot den av alliansen förda politiken så är det vad det vanligtvis hade varit. Men just nu hänvisar det till att jag för tillfället studerar idéhistoria, ett ämne som kan sägas gör en tämligen insnöad.

Men det öppnar också upp en fantastisk värld: Tänka sig att det fanns humanister redan före Jesu födelse! Att ateismen är äldre än kristendomen, även om den kanske inte varit lika populär. Redan de gamla grekerna (just dom ja!) arbetade med att skapa en sekulär värdegrund, baserad på demokrati och likhet inför lagen. Nu får man ju erkänna att vissa visserligen var mer jämlika än andra, säg en 10% av befolkningen men kom igen, det var tvåtusen år sen!

De talade om de saker som var goda egenskaper hos en människa, hur vi skulle bete oss mot varandra och hur vi skulle möta världen: med öppna sinnen. Man såg alla intryck som viktiga att ta in, alla ställningar värda att omprövas. Att världen förändrades, och att det var okej.

Ett fint exempel hittade jag i en liten text av den gamle greken Lysias (en av de gamla grekerna). Han höll ett tal på en massbegravning i Aten av soldater som hade dödats i ett krig med Sparta (som i "THIS... IS....), ett ganska blodigt och hemskt krig dessutom. Man kan tänka sig att stämningen mellan de två länderna var ganska kass.

Så dröm om min förvåning när han i sitt tal berättar beundrande om kung Leonidas (som i THIS ... IS ... SPARTA...), snackar sig varm om vad som i princip är "the true story" i "based on a true story".

Det är som att Fredrik Reinfeldt skulle ge credd till Göran Persson. Det är som att Machmoud Ahmadinedjad skulle säga att han faktiskt gillade Jaffa-apelsiner. Det är som att Churchill skulle ha kläckt ur sig någonting i stil med "Say what you will about that Hitler Fellow, but the Autobahn is a marvellous invention!".

Redan de gamla grekerna kunde se att kultur, politik, ja till och med krig var saker som hände, som visst kunde påverka våra relationer med andra. Men det betydde inte nödvändigtvis att vi inte kunde komma överens, förr eller senare. Man insåg att världen förändrades, och att det bästa att göra var att försöka påverka den i rätt riktning.

De gamla grekerna lämnade efter sig en hel del godis åt oss om naturvetenskap, filosofi och konst. Nu har mer än tvåtusen år gått och mycket av det är sedan länge förlegat. Men när det kommer till demokratin så finns alla huvuddragen där, precis det som vi grundar demokratin på.

Den stora skillnaden är att vi idag har vidgat demokratin. Den omfattar nu inte bara 10% av befolkningen, det vill säga infödda vuxna manliga medborgare utan även deras familjer, och alla de andra som bor i landet!
Det ska vi vara stolta över.

Nu verkar det finnas människor som tycker att det var bättre förr, när vissa var lite mer jämlika än andra. Faktum är att det verkar krylla av dem, jag ser dem dagligen på webben, på TV och i tidningen.
Men redan de gamla grekerna visste att världen förändrades och redan då talade man om att döma en man för dennes handlingar, snarare än dennes härkomst. Nu när vi idag, tvåtusen år senare äntligen har lyckats komma väldigt långt med att dessa principer ska gälla alla människor så finns det folk som tycker att det var bättre förr.

Som föredrar en värld där man gör tydlig skillnad på två människor enbart beroende på varifrån de kommer. Som föredrar att frysa ute snarare än att välkomna. Att låsa och regla dörren framför att bjuda in på en bit mat och ett trevligt samtal.

Det är dessa människor som förstör för alla andra, som jobbat i tvåtusen år för att komma dit vi nu är. Gudskelov är de inte så många i riksdagen.

Än.

Dagens Haiku:

Och för övrigt så 

anser jag att Karthage 

borde förstöras.

Vill till slut rekommendera ännu en klok historisk gubbe, som råkar vara svensk. Han sa det bättre än jag.

Kapitulationstal

Det är lustigt, vänner. 

Vi har inget ord i det där språket vi kommit överens om att alla ska försöka använda som betyder "Att erkänna sig besegrad, för tillfället ... ". Det närmaste man kommer är "kapitulation" och det låter ju inte så jävla bra. Slutgiltigt liksom. 

En Kapitulation är slutgiltig: Japan Kapitulerade till USA efter att de skickade en liten pojke och en fet man att framföra deras argument.

Karl den XII Kapitulerade vid Perevolotjna efter att ha försökt sig på ett anfallskrig mot Ryssland (den dumme fan, Ryssarna är ju ruggigt bra på hemmaplan) och förlorade så allt det som Sverige byggde upp under stormaktstiden.

Detta är tämligen hyperbola metaforer för valresultatet, eller en tydlig överdrift som det heter på ren svenska, men jag tycker här att de passar för att visa vilket stort ord kapitulation är. Det är inte rätt ord för ett tal där man erkänner sig besegrad för tillfället, men kommer att fortsätta att kämpa för frihet, jämlikhet och solidaritet. Det är ett alltför svulstigt ord för att maskera ett "Ja ja, låt gå för det då", så det går egentligen inte att applicera på det som skedde igår. 

Vad jag här ville göra var att gratulera Alliansen, tacka för god match och sända en liten erinran om att man inte behöver vara ond bara för att man vill betala mindre skatt. Jag ville berömma DNs ledarredaktion för den där svulstiga, vackert skrivna segertexten som de säkert slipat på i veckor, även om den för ett hårt språk mot oss besegrade.

Jag ville säga att jag trots allt känner att de som arbetar inom Alliansen är kompetenta människor, även om de är ideologiskt mycket olika mig. Jag ville be dem att väl förvalta det fina rike de fått låna en stund utav Vänstern: ett land med en god sekulär värdegrund (hos ca 94,3% av befolkningen), ett land där de flesta tror på social rättvisa och att ta hand om sina medmänniskor (i alla fall ca 94,3% av befolkningen), ett land som brutit sin isolering i den kalla norden och genom internationellt utbyte och handel blomstrat som en del av en global värld (vilket 94,3% av befolkningen verkar tycka är bra).

Nej, detta är inte en kapitulation men det är tyvärr det ord som kommer närmast. Man kan ju inte kalla en sådan här text för ett ge-sig-tillfälligt-tal, det låter ju skitlöjligt!

Det brukar sägas att språket är en tydlig markör för en kultur, hur ett folk pratar brukar kunna säga en hel del om deras världsuppfattning. Vad säger det egentligen om oss som folk, att vi inte har ett eget ord för "erkänna sig besegrad tillfälligt"? Hur kan vi svenskar, som med vår jantelag och våra långa traditioner av att sträva efter jämlikhet och tolerans kan anses ha ödmjukheten starkt inbyggd i vår kultur inte ha ett sådant ord? Hur kan vi, som genom historien fört en politisk kamp för ett samhälle som bygger på samsyn, en sann demokrati i den bemärkelsen att den är till för var och en och inte bara den med mandaten inte har ett lite mer akademiskt ord för att offentligt och värdigt väsa "Nästa gång Reinfeldt, nästa gång ... "?

Kanske är det för att vi i detta landet ser allt som svart och vitt? Kanske är det för att vi tror att det är smidigare med majoritetsbeslut än att försöka arbeta mot en lösning så alla blir nöjda? Kanske vill vi leva i en tydlig värld, där alla frågor är snävt formulerade med tre svarsalternativ; "Ja", "Nej" och "Skit samma"?

Jag antar att det kanske betyder att vi som folk är lite konfliktskygga. Vi gillar inte när Fredrik och Mona skriker på varandra och därför känns det kanske bättre om den ena kapitulerar, snarare än att de ska behöva komma överens. Det hade ju obönhörligen lett till mera käbbel, och det hade det väl inte varit värt. 

Men tänk om morgonens löpsedlar läste: 

"Den parlamentariska krisen löst, samlingsregering!"

Det är faktiskt ingen dum idé. Enligt min egen guru i gruppdynamik professor Michael A West så är samsynsbeslut den mest framgångsrika typen av beslut, följt av kompromissen. Röstning placerar sig först som femma, när det gäller att ta hållbara och väl grundade beslut. Nu när det var så jämnt kanske vi ska lyssna på svenska folket och låta båda blocken vara med och regera, det var ju trots allt väldigt jämnt? Är det inte bättre att alla hjälps åt?

Nu kanske jag verkar famla lite efter hoppets sista halmstrån, men det är inte min mening. Jag har en hel del att säga om Sveriges demokrati och hur den kan förbättras oavsett vilka som regerar men det system vi nu har duger så länge, trots att det tvingar mig till en vad vi nu ska kalla detta. Det enda jag vill uppnå med detta är att vädja till de styrande att vara lite konsekventa: sist vi hade en samlingsregering var sist vi hade fascister i faggorna.

Nej, nu är valrörelsen över för mig och alla oss andra. Det känns naturligtvis surt, men jag är ingen dålig förlorare och har aldrig varit det. 

Men förlorare är jag som representant för 80-talisterna, den första generationen som fått det socioekonomiskt sämre än sina föräldrar sen vi införde allmän rösträtt. Förlorare är jag, som har haft yrkesrelaterade skador. Förlorare är jag, som vet hur det är att jobba på timanställningar.

Men någon dålig förlorare är jag inte. Jag vill bara klargöra att jag erkänner det demokratiska utfallet, med en vädjan att regeringen verkligen skall ta sitt utlovade ansvar för Sverige och att deras definition av Verklighetens folk skall ändras till att verkligen innefatta verklighetens folk och inte bara det som verkar vara idealmedborgaren, vilket nog hade lett till en politik till och med jag om än motvilligt skulle kunna godkänna.

Jag hade verkligen gärna velat kalla denna lilla text någonting snyggt och lite halvakademiskt sådär, eftersom det både får mig att verka och känna mig smartare. Jag hade känt mig mindre frustrerad såhär på nattkröken om vi hade haft ett ord för den typen av text jag nu skrivit, eftersom rubriken är så viktig för hur innehållet kommer att uppfattas. Men jag får nöja mig med att använda ett ord som i alla fall har någonting gemensamt med det som jag försöker skriva, även om jag hade fördragit ett ord som betydde precis det jag menade.

Att kalla detta en kapitulation känns trots allt väldigt fel, då kapitulation inte kommer på fråga.

Demokrati, Korruption & Peter Eriksson

Igårkväll satt jag och slölyssnade på lite olika program på SVT Play. Det fina med debattprogram och partiledarutfrågningar är att det är tokigt trist visuellt så om man inte vill se deras ansiktsuttryck funkar det perfekt som radio, så man kan göra annat samtidigt. Det ledde fram till ett par viktiga insikter: Jag är för gammal för att definieras som ungdom och behöver därför inte ta åt mig av Bert Karlssons befängda påhopp, och en debatt mellan en halvrabiat Ung Vänster-profil och en flottig entreprenör från Skara blir tokigt mycket bättre om man kan byta ut det visuella mot lite mer uppmuntrande intryck, jag föreslår Lolcats eller någonting annat som inte gör en fullt lika deprimerad som en debatt om huruvida ungdomsarbetslösheten är deras eget fel.

En annan viktig insikt var att jag gillar Göran Hägglund, han verkar vara en sval snubbe och om man kunnat hålla samtalet ifrån politik så hade en kväll med honom, Ohly och en platta pilsner kunnat vara en riktigt trevlig upplevelse. Jag kan tänka mig att de båda nog skulle behöva en paus i dessa tider, så har ni vägarna förbi Skåne så slå en pling!

Men jag kan inte undgå att komma in på politiken i alla fall, för idag så kom den debattartikel jag väntat så på. Det har varit lite av en snackis i det senaste att S gått ut med den exakta siffran på vad familjen Reinfeldt själva tjänat på sina skattesänkningar. Allt för att i ett dubbelt slag visa hur mycket alliansen sänkt skatten för de redan rika, samt för att misstänkliggöra statsministerns uppsåt med sin politik. Nu har ju alla vi som faktiskt räknat efter och lyssnat på de diskussioner som fördes kring skattesänkningarna redan vetat om att de gynnat de redan rika mer. Hur kan jag nu påstå någonting sådant? Pja, sist jag såg efter var priset på kaffe runt 40:- halvkilot (för visst köper man väl krav- och rättvisemärkt, va VA?), en mycket exakt siffra och inte en procentsats. 

Problemet med just detta utspel från de Rödgröna är att det fått något motsatt effekt, om DNs kommentarsfält är någon slags indikation. Ad Hominem-argument ses faktiskt inte med särskilt blida ögon i Sverige, och därför så var det ganska oklokt gjort att använda just Fredde som exempel.

Men det är här som jag vill höja en liten röst för just Ad Hominem-argument. Missförstå mig rätt, personangrepp i linje med "Tobleronepolitik" eller liknande (och exemplen är många) är naturligtvis inte okej, men att ifrågasätta en politikers motiv är otroligt viktigt ibland. 

Det är därför jag blev alldeles varm inombords när jag nyss läste en debattartikel där Peter Eriksson (med en timing enbart en luttrad mediastrateg kunnat uppbringa) lyfter en av det tidiga tvåtusentalets otvivelaktigt viktigaste demokratifrågor, genom just välskrivna Ad Hominem-argument.

För här är denna typ av argument det centrala, det gäller nämligen vilka privata intressen det är som dikterar villkoren för alla som råkar uppehålla sig i det här landet. Bidragen till partierna, de pengar som mycket väl kan avgöra utgången på valet hålls hemliga av Moderaterna, det största partiet i landet just nu som genom sin dominans i det borgerliga blocket i mångt och mycket dikterar dess politik.

Det är en i sig hätsk artikel. Ord som "korruption" och jämförelser med U-länder flyger i luften. Med all rätt.

Detta är nämligen en otroligt viktig fråga för demokratin, för när jag röstar vill jag veta vem jag röstar på. Våra förtroendevalda har, i en representativ demokrati en skyldighet att representera folkviljan, det är lite själva poängen med det hela har jag fått förklarat för mig. Om mångmiljonbelopp getts i hemlighet till ett parti som rotat runt i vår samhällsstruktur och välfärd så grundligt som Moderaterna så vill jag naturligtvis veta vem som satsat sådana ofantliga summor pengar på att de ska få göra det, för det är deras agenda vi röstar på.

Mångmiljonbelopp är inget man ger någon för att de har en snygg logotyp eller en karismatisk partiledare (uppenbarligen). Det är alltid ett medvetet försök att skapa förändring. LO stödjer S, för att de för en fackföreningsvänlig politik men de har heller aldrig hymlat med det. Men vem stödjer egentligen M förutom då Skattebetalarnas förening, Timbro, Svenskt Näringsliv och flera stora dagstidningar som ju inte är så förbannat hemliga med det?

Jag kan enbart applådera Erikssons artikel, ty den är vad man kan kalla retoriskt vattentät. Det finns inte ett enda argument som kan motsäga hans tes. Vissa har ju prövat, den blogg som fick skrika "FIRST!" var Norah4you, där SO-läraren Inger E underkänner Eriksson i samhällskunskap genom att kasta en av regeringsformens paragrafer i nyllet på honom:

2 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (1976:871).

 Vad som här föreslagits är att denna paragraf tydligt motverkar en lagstiftning om öppenhet med vart pengarna kommer ifrån. Nu tänker jag inte underkänna Inger i något ämne då jag i all min ödmjukhet saknar den utbildning som ger mig den möjligheten, men ska vi prata läsförståelse så har jag här ett par invändningar:

Medborgare är inte synonymt med bidragsgivare i detta fall. Det kan antas att det främst är företag, organisationer och bättre bemedlade som skänker större summor till ett parti, och de flesta personer som har så mycket pengar kan nog gömma sig bakom en eller annan juridisk person, om begreppet är bekant.

Vidare kan denna paragraf tolkas till Erikssons fördel: en medlem i en organisation som ger en ohemul massa pengar i partistöd till ett parti denne medborgare inte vill stödja har på sätt och vis tvingats att delta i en politisk sammanslutning, då en organisation antar den rollen så fort den använder sina pengar till att påverka utfallet på valet.

Slutligen så kan nog inte detta klassas som samhällskunskap utan snarare Juridik, men vad vet jag?

Men det är inte detta som är det centrala. Denna paragraf skrevs inte med partistöd i åtanke, och jag är övertygad om att det aldrig var författarnas intention att den skulle användas som slagträ i en debatt för att underlätta korruption. Låt oss vara lite pragmatiska här: kan det inte antas att befolkningens rättighet att slippa korruption står över individers, som är såpass politiskt övertygade att de skänker mer än en genomsnittlig månadslön (efter skatt) rättighet att slippa stå för sina åsikter?

Men framför allt så är det inte särskilt konsekvent av Moderaterna. Vi har idag en FRA-lag tack vare dem som ger staten rätten att snoka reda på både det ena och det andra om oss medborgare, vilket visar exakt hur stor respekt de har för just denna paragraf. Visst, det rör sig ju inte om tvång men ett minst lika stort övergrepp på våra medborgerliga rättigheter.

Om denna paragraf nu otvetydigt står emot Erikssons förslag i juridisk mening så bör grundlagen ändras, och med tanke på att fem av sju riksdagspartier står eniga i denna fråga så är en grundlagsändring så gott som klubbad, även om det skulle ta två mandatperioder för det hela att få effekt. Men jag kan vänta.

Hoppas bara att det då inte är för sent, om det inte redan är det.

Dagens Haiku:

 Ny kom ihåg-lapp:

"Måste börja hejda mig"

ska ju upp imorrn!

Detta innebär att jag kommer att bänka mig framför SVTs partiledarutfrågning ikväll, att inte ta upp denna fråga som tydligt ligger i allmänintresset hade ju varit ett skamligt brott emot den journalistiska integriteten och public service-uppdraget. Jag laddar med popcorn, för jag är genuint intresserad av att höra hur Fredrik ska lyckas skylla detta på finanskrisen och sossarna!

Ett blygsamt föslag på ett nytt statsskick

Jag (och många med mig) har länge kritiserat politiken för att sakna verklighetsförankring, och framför allt så känns det som att i synnerhet denna valrörelse har varit diskussioner över huvudet på väljarna. 

Alliansen valde att fylla sitt manifest med "Ambitioner", och ett fåtal skarpa förslag där definitionen av "skarp" var tämligen luddig (klockan är halv två, Bear with me (rooooaawwwrrr)) och de rödgröna har inte varit mycket sämre, även om de tryckt ur sig förslag med i mitt tycke något större skärpa.

Alliansen kallar sitt manifest för "Jobbmanifestet" och för er som öppnar PDF-en och tänker att det verkar som skitträlig läsning så kan jag glatt informera er om att det är det också. Alliansfritt Sverige släppte en "For Dummies" som faktiskt inte är så dum dock.

Nu råkar jag av bitter erfarenhet veta att ordet "Ambition" snarast betyder någonting i stil med "pallar inte, fixart sen". Jag har till exempel Ambitionen att dammsuga grytet, men så länge som silverfiskarna håller sig i hallen håller jag igen med dammsugningen, och jag vidhåller att Halo håller högre prio i hemmet. På detta vis (som jag beskrivit tidigare) så blir det inte så mycket städning gjort, på samma sätt som det inte blev någon obligatorisk A-kassa trots att man lovade det. Regeringen pallade inte det helt enkelt. 

Det finns ju konspiratoriskt lagda personer som hävdar att A-kassereformen bara var en medveten strategi att försvaga fackförbunden, men frågan är om våra politiker är tillräckligt klipska (diaboliska) för att lägga upp en sådan plan. Reinfeld vill ju trots allt värna den svenska modellen, som i detta fall bl a verkar vara att en arbetsgivare ska vara velig och inkompetent: Det tar tydligen ungefär ett år att bestämma sig för huruvida en person är lämplig för ett jobb, snarare än sex månader.

Eller snarare: de ska få längre tid på sig att leva upp till ambitionen att anställa någon tills vidare, på friskt kontinentalt mañana-manér. Eller skjuta upp den där jobbiga processen att hitta en ny provanställd så fort den provanställde börjar närma sig den tidpunkt då den kommer att få rättigheter på arbetsplatsen.

Regeringen är lite som en tonåring, de vet inte hur bra de har det. De kan glassa runt på Rosenbad och ställa krav men så fort de flyttat hemifrån så börjar verkligheten... Nej vänta nu här. Littorin fick 112 000:- i avgångsvederlag. Den där liknelsen höll inte.

Okej. Regeringen är lite som stekarna i Visby, som skapar 8000 jobb och samtidigt vaskar 2,8 miljarder. Pappa betalar!

Det är detta som fick mig att tänka på vårat statsskick, och jag har här ett förslag som kan göra Sverige till ett föregångsland i världen!

Regeringen behöver nämligen inte en kung eller en president: Den behöver en förälder.

Någon som kärleksfullt tar den i örat och säger åt den att städa sina statsfinanser ögonaböj, annars blir det ingen ny förbifart. Någon att stå emot argument som "Alla andra får ju!".Någon att lära dem klappa fint och tala med små bokstäver. Att vara snäll mot de mindre och att alla ska få vara med och leka.

Men först och främst behövs det någon som tar den i örat ibland och skriker "HUR FAN TÄNKTE DU EGENTLIGEN!?!". Lite som min nya idol Britt:

Fyndkredd

Se på Fredriks kroppsspråk. Det är som att mamma har hittat hans stash med folköl! Fingrarna är i den så kallade syltburken! Skamsen står han där och försöker försvara sig efter bästa förmåga, trots att han vet vad han ställt till med och även om han försöker skylla på Mollgan (S) så räcker det inte den här gången.

Hade vi haft en sådan statschef hade det här landet varit mycket drägligare att leva i. Nu förespråkar jag inte på något sätt en totalitär diktatur, regeringen är ju trots allt gammal nog att ta eget ansvar. Men lite uppfostran hade nog inte skadat. 

Nu står Britt tillsammans med Göran Wassberg på min lista över möjliga föräldrakandidater. 

Så vad sägs mina vänner, ska vi slå till och bli världens första Parensokrati?

Dagens Haiku:

Varför president

När man kan ha "Landsfader"?

det hade vart nåt!