Litet om passiv-aggressivitet

Efter att ha njutit (nåja) av värmeböljan som dragit in över mina hemtrakter de senaste dagarna, med bad och festival och andra trevligheter så har det infunnit sig en massa insikter, ser ni. Här har man lallat runt och filosoferat med sina medresenärer på livets stig, på stimmiga stigar i sin solgassiga stad. För mig så är den urbana backdropen lika vilsam och meditativ som en alptopp, med den skillnaden att man ibland blir avbruten vänligt uppmärksammad på en "dat ass" eller en "dat deformity" eller någon annan av de brokiga syner som man kan möta i en folkmassa.

Insikter är viktiga saker. De är ungefär som åsikter med den väsentliga skillnaden att de dels har praktiska användningsområden, dels låter lite mer häftiga. Man kan säga att det är mer övertygande att lufta en insikt än en åsikt, även om de två olika klasserna är så till förbannelse lika varandra att vanligt folk som jag själv kan ha svårt att hålla isär dem.

Men det är en viktig skillnad, om jag säger att jag anser någonting så låter det långt ifrån lika vist som att säga att man exempelvis har insett att chokladglass passar bäst med limesorbet, eller att proffsskateboarding bäst avnjuts med thrash metal från 80-talet som ackompanjemang. 

Att komma till en insikt låter som att man har funderat på dem ett tag, verkligen vägt andra alternativ och dragit en välgrundad slutsats. Åsikter däremot är, som någon vis man (det är alltid en man, är det inte?) en gång sa, något man kan trolla fram ur röven vid behov. Om någon frågar mig vad jag anser om till exempel en tapet så kan jag nästan direkt säga att den är fin, ful eller okej. 

Ni kan gärna testa er själva här: Be någon säga någonting helt random, och försök sedan ha en åsikt om det. Det är busenkelt! 

Att däremot komma till insikt om det hela är en helt annan sak.

En insikt jag har kommit till är att folk överlag är insocialiserade i passiv-aggressivitet.

Det är möjligt att detta är ett typiskt svenskt drag, men det finns en hel del oskrivna regler om vad man kan och inte kan göra eller säga. På latin kallas det Decorum, det betyder det passande. Det lite jobbiga med vad som är passande och inte beror på att det är olika. Olika för olika människor, olika för situationer och sammanhang och platser och Lemmy vet vad. Att det dessutom inte finns någon vettig guide till det hela gör inte saken lättare. De guider som har skrivits brukar i regel handla om hur man tilltalar kungen eller i vilken ordning man använder vissa bestick eller vad som egentligen menas med "ledig klädsel".

Men det finns ingen guide till de där små sakerna i vardagen som hur nära man står varandra i busskön, vad som är en passande tidsrymd för att höra av sig efter en dejt eller hur man snällt ber någon att ta en dusch som omväxling.

För man vill inte såra eller kränka någon annan, då är man ju ett arsel. Själv vet jag hur otroligt provocerande det kan vara att någon till exempel säger åt mig hur jag borde göra mitt jobb, speciellt då människor som på ett uppenbart sätt inte har någon erfarenhet av yrket men "faktiskt hade en fyra i slöjd". De allra flesta har nog upplevt den känslan, hur urbota dum den andre personen verkar och därför kommit till insikten att sådär vill man inte att andra uppfattar en själv.

Här kan vi ana en krock: Om jag verkligen känner att någonting är inihelvete fel så kan det vara svårt att säga åt någon för man vill inte lägga näsan i blöt, kränka eller bryta mot reglerna för vad som är passande.

Resultatet blir då att vi går omkring och irriterar oss på att andra inte gör som vi tycker att de borde, vi ironiserar eller surar eller pikar så att folk ska fatta själva vad de ska göra.

Det är precis det som verkar hända inom alliansen just nu. Jag vet inte om de har det lite extra kyligt just nu för att EN VISS PERSON har varit ute och festat med sina polare när hon egentligen borde ha städat sitt näringsdepartement, eller att några tycker att pappa inte riktigt ser till deras behov och inte alls vill "komma överens" att bli en enda stor familj.

Dock så har nu utbildningsminister Jan Björklund slagit något slags rekord i passiv-aggressivitet. Han har nämligen bestämt sig för att tillsätta en utredning för att se hur vårdprogrammet på gymnasiet ska förbättras för att locka fler att plugga till undersköterska.

Låt mig här citera vår utbildningsminister från artikeln:

– Om hälso- och sjukvården inte är en tillräckligt attraktiv arbetsgivare påverkar det ungdomarnas val mycket mer än hur utbildningen är upplagd.

Här ser vi alltså vad detta mycket hämmande mönster i vår mellanmänskliga kommunikation kan ställa till med: I stället för att Björklund rakt ut säger åt Socialminister Hägglund eller Statsminister Reinfeldt att det kanske är dags för att höja lönerna i vården, se till att minska arbetsbördan genom att anställa fler och  se till att det blir lite mer status för ett yrke som kräver tre års heltidsstudier, har han valt att lite surmulet tillsätta en utredning. 

Jag är helt övertygad om att denna utredning säkert kommer komma till nyttiga slutsatser, men de pengar som plöjs ned i projektet hade kunnat komma till bättre nytta. Kanske genom att tillsätta en utredning om hur bra utredningar fungerar för att "få folk att fatta själva". Björklund vill nog inte verka som ett arsel eller trampa på ömma tår i andra departement, men att utreda hur utbildningar ska bli bättre för att folk ska vilja bli sjuksköterskor är som att försöka få sin sambo att inte kolla på fotboll med grabbarna för att "man inte är sur".

Kapitulationstal

Det är lustigt, vänner. 

Vi har inget ord i det där språket vi kommit överens om att alla ska försöka använda som betyder "Att erkänna sig besegrad, för tillfället ... ". Det närmaste man kommer är "kapitulation" och det låter ju inte så jävla bra. Slutgiltigt liksom. 

En Kapitulation är slutgiltig: Japan Kapitulerade till USA efter att de skickade en liten pojke och en fet man att framföra deras argument.

Karl den XII Kapitulerade vid Perevolotjna efter att ha försökt sig på ett anfallskrig mot Ryssland (den dumme fan, Ryssarna är ju ruggigt bra på hemmaplan) och förlorade så allt det som Sverige byggde upp under stormaktstiden.

Detta är tämligen hyperbola metaforer för valresultatet, eller en tydlig överdrift som det heter på ren svenska, men jag tycker här att de passar för att visa vilket stort ord kapitulation är. Det är inte rätt ord för ett tal där man erkänner sig besegrad för tillfället, men kommer att fortsätta att kämpa för frihet, jämlikhet och solidaritet. Det är ett alltför svulstigt ord för att maskera ett "Ja ja, låt gå för det då", så det går egentligen inte att applicera på det som skedde igår. 

Vad jag här ville göra var att gratulera Alliansen, tacka för god match och sända en liten erinran om att man inte behöver vara ond bara för att man vill betala mindre skatt. Jag ville berömma DNs ledarredaktion för den där svulstiga, vackert skrivna segertexten som de säkert slipat på i veckor, även om den för ett hårt språk mot oss besegrade.

Jag ville säga att jag trots allt känner att de som arbetar inom Alliansen är kompetenta människor, även om de är ideologiskt mycket olika mig. Jag ville be dem att väl förvalta det fina rike de fått låna en stund utav Vänstern: ett land med en god sekulär värdegrund (hos ca 94,3% av befolkningen), ett land där de flesta tror på social rättvisa och att ta hand om sina medmänniskor (i alla fall ca 94,3% av befolkningen), ett land som brutit sin isolering i den kalla norden och genom internationellt utbyte och handel blomstrat som en del av en global värld (vilket 94,3% av befolkningen verkar tycka är bra).

Nej, detta är inte en kapitulation men det är tyvärr det ord som kommer närmast. Man kan ju inte kalla en sådan här text för ett ge-sig-tillfälligt-tal, det låter ju skitlöjligt!

Det brukar sägas att språket är en tydlig markör för en kultur, hur ett folk pratar brukar kunna säga en hel del om deras världsuppfattning. Vad säger det egentligen om oss som folk, att vi inte har ett eget ord för "erkänna sig besegrad tillfälligt"? Hur kan vi svenskar, som med vår jantelag och våra långa traditioner av att sträva efter jämlikhet och tolerans kan anses ha ödmjukheten starkt inbyggd i vår kultur inte ha ett sådant ord? Hur kan vi, som genom historien fört en politisk kamp för ett samhälle som bygger på samsyn, en sann demokrati i den bemärkelsen att den är till för var och en och inte bara den med mandaten inte har ett lite mer akademiskt ord för att offentligt och värdigt väsa "Nästa gång Reinfeldt, nästa gång ... "?

Kanske är det för att vi i detta landet ser allt som svart och vitt? Kanske är det för att vi tror att det är smidigare med majoritetsbeslut än att försöka arbeta mot en lösning så alla blir nöjda? Kanske vill vi leva i en tydlig värld, där alla frågor är snävt formulerade med tre svarsalternativ; "Ja", "Nej" och "Skit samma"?

Jag antar att det kanske betyder att vi som folk är lite konfliktskygga. Vi gillar inte när Fredrik och Mona skriker på varandra och därför känns det kanske bättre om den ena kapitulerar, snarare än att de ska behöva komma överens. Det hade ju obönhörligen lett till mera käbbel, och det hade det väl inte varit värt. 

Men tänk om morgonens löpsedlar läste: 

"Den parlamentariska krisen löst, samlingsregering!"

Det är faktiskt ingen dum idé. Enligt min egen guru i gruppdynamik professor Michael A West så är samsynsbeslut den mest framgångsrika typen av beslut, följt av kompromissen. Röstning placerar sig först som femma, när det gäller att ta hållbara och väl grundade beslut. Nu när det var så jämnt kanske vi ska lyssna på svenska folket och låta båda blocken vara med och regera, det var ju trots allt väldigt jämnt? Är det inte bättre att alla hjälps åt?

Nu kanske jag verkar famla lite efter hoppets sista halmstrån, men det är inte min mening. Jag har en hel del att säga om Sveriges demokrati och hur den kan förbättras oavsett vilka som regerar men det system vi nu har duger så länge, trots att det tvingar mig till en vad vi nu ska kalla detta. Det enda jag vill uppnå med detta är att vädja till de styrande att vara lite konsekventa: sist vi hade en samlingsregering var sist vi hade fascister i faggorna.

Nej, nu är valrörelsen över för mig och alla oss andra. Det känns naturligtvis surt, men jag är ingen dålig förlorare och har aldrig varit det. 

Men förlorare är jag som representant för 80-talisterna, den första generationen som fått det socioekonomiskt sämre än sina föräldrar sen vi införde allmän rösträtt. Förlorare är jag, som har haft yrkesrelaterade skador. Förlorare är jag, som vet hur det är att jobba på timanställningar.

Men någon dålig förlorare är jag inte. Jag vill bara klargöra att jag erkänner det demokratiska utfallet, med en vädjan att regeringen verkligen skall ta sitt utlovade ansvar för Sverige och att deras definition av Verklighetens folk skall ändras till att verkligen innefatta verklighetens folk och inte bara det som verkar vara idealmedborgaren, vilket nog hade lett till en politik till och med jag om än motvilligt skulle kunna godkänna.

Jag hade verkligen gärna velat kalla denna lilla text någonting snyggt och lite halvakademiskt sådär, eftersom det både får mig att verka och känna mig smartare. Jag hade känt mig mindre frustrerad såhär på nattkröken om vi hade haft ett ord för den typen av text jag nu skrivit, eftersom rubriken är så viktig för hur innehållet kommer att uppfattas. Men jag får nöja mig med att använda ett ord som i alla fall har någonting gemensamt med det som jag försöker skriva, även om jag hade fördragit ett ord som betydde precis det jag menade.

Att kalla detta en kapitulation känns trots allt väldigt fel, då kapitulation inte kommer på fråga.

Vad är det med FP egentligen?

Igår skrev jag ett längre inlägg om Folkpartiets idéer kring försörjningsstödet och motprestationskrav.
Jag antog att Folkpartiet, som mot all förmodan faktiskt genom tiderna varit det Alliansparti jag haft mest sympatier med (på temat blinda hönor) faktiskt skulle hysa en liberal värdegrund.

Men av någon anledning så har detta parti nu valt att profilera sig i valet som de starkaste förespråkarna av livegenskap, eller "Debt bondage", Peonism etc. Seriöst, WTF?

Idag kan man läsa i DN och på SVD om FPs förslag att låta utländska studenter studera gratis i Sverige, mot att de förbinder sig att arbeta av skulden efteråt. 

Så om jag har förstått det hela rätt så skall alltså livegna, utländska akademiker sköta vår forskning och utveckling, livegna socialbidragstagare skall sköta produktionen och vi andra som har varit tillräckligt tursamma att födas som svenskar och har en gynnsam socioekonomisk status skall åtnjuta frukterna av detta övergrepp genom sänkt skatt, alternativt att de av oss som kommer att bli utkonkurrerade av denna tvångsarbetskraft tvingas att dansa efter den ekonomiska maktens pipa.

Folkpartiet för nu en aggressiv retorik för att aktivt återskapa det klassamhälle vi kämpat i hundra år för att ta oss ur. Det är förskräckligt.

Det finns säker många Liberaler som inte känner igen sig i detta, liberalismen är till skillnad från konservatismen och övriga, mer förvirrade mitten-högerideologier en ideologi som faktiskt erkänner hierarkiska maktstrukturer som ett problem, och många liberaler jag samtalat med genom åren skulle i det närmaste kunna anses ha mer gemensamt med de rödgröna än Alliansen. Den individuella friheten är Liberalismens starkaste paroll, och den politik som förts på sistone har en mycket stark ton av just inskränkningar i dessa rättigheter.

Var jag dem hade jag fått nog för länge sedan. Folkpartiet är inte liberaler längre. Jag tror att vi inom en snar framtid kommer att se en schism inom Folkpartiet, och det är på tiden.

Frågan är bara när, och vem som kommer att ikläda sig rollen som den svenska liberalismens Martin Luther emot Påven Björklund och Moder Sabuni.

Ty i dagsläget är jag alldeles för liberal för att ens överväga att rösta på Folkpartiet.

Dagens Haiku:

Det friskar nu upp

totalitära vindar

Jag är faktiskt skraj

Fint, Folkpartiet!

Någonting som jag lärt mig är att det farligaste som finns är kommunismen. Att högern länge använt sig av Reductio ad Hitlerum-argumentet att få in ordet "Kuba" så fort man talar om den svenska vänstern har fått mig att förstå att alla reformförslag som på något sätt kan kopplas till ett socialistiskt tänkande kommer att leda till att vi blir en kommunistisk diktatur.
Och det är läskigt. I en inte alltför avlägsen framtid kommer vi kanske att tacka en ikon av Ohly så fort vi fått ta del av sjukvården, enligt Nordkoreansk modell. Vi kommer att avsluta förbönen på söndagarna med "I Marx, Engels och den helige Titos namn", och om man inte passar sig noga för vad man säger så riskerar man att hamna i Eslövs-Gulagen.

Den Borgerliga Alliansen har länge varit det flammande motståndets låga. Förkämpar för friheten och demokratin, för allas lika rättigheter och värde har det stått emot hotet från Vänstern. De har bekämpat  alla de saker som har med den förhatliga Kommunismen att göra, och utan dem hade vi alla varit livegna under staten, slavar under den planekonomiska offentliga sektorn konstant bevakade av GESTÄPO drönaraktigt upprepandes mantrat "Krig är fred, Frihet är Slaveri, Okunnighet är styrka".

Så det är idag, med stor tillfredsställelse jag läser att Folkpartiet, en av de svagas förkämpar tar itu med en av Kommunismens mest förskräckliga företeelser, fy tusan!

Det är Nyamko Sabuni som slår till emot en av Stalinismens vidrigheter, nämligen det förhatliga "till var och en efter deras behov". Det jag avser här är hennes vurmande för Landskrona-modellen, som i god jämlikhetsanda motverkar att vissa mindre nogaräknade individer ska kunna sko sig på andras flit och id, och att hon nu ger som vallöfte att legalisera denna modell, som går helt i linje med Arbetslinjen.

Förslaget går ut på att man skall ge en motprestation för att få försörjningsstöd, eller Socialbidrag som det heter i folkmun. I föregångskommunen Landskrona är normen en arbetsinsats av 30 timmar i veckan inom praktik, eller "arbete med erfarenhet och kompetensutveckling som lön" som det heter på lite finare Svenska.

Detta är en fantastisk idé, såväl ur ett integrations- som ekonomiskt perspektiv. För i stället för att ligga och vältra sig i bidragspengarna hemma i sin lyxiga förortslya framför sextiotumsplasman ska bidragstagaren bidra till samhället och sin egen kompetensutveckling genom att skaffa sig på arbetsmarknaden attraktiva  och kompetenskrävande färdigheter inom exempelvis Sanitetsyrket, som vi alla vet är en språngbräda rätt uppåt i samhällshierarkin och ut ur utanförskapet.

Ur ett ekonomiskt perspektiv är det dessutom fantastiskt finurligt. I stället för att som socialisterna vill skapa arbeten inom offentlig sektor så undviker vi smidigt den segdragna politiska processen med att avskaffa arbetsgivaravgifterna för offentlig verksamhet då det inte ligger några sådana avgifter på socialbidraget.

Att betala skatt är ju inte heller någonting som vi egentligen ska behöva göra och dessa personer kommer att gå i bräschen för alla oss andra, då man inte betalar någon skatt på försörjningsstödet!

Sen slipper man dessutom all jobbig matematik. För att se hur jobbigt och dyrt det hade varit för dem att ge mig (och jag använder mig själv som exempel) en anställning inom den offentliga sektorn tog jag fram socialstyrelsens provberäkningssida. För att göra det hela så korrekt som möjligt iklädde jag mig rollen som totalt barskrapad och inkomstlös, med en relativt normal utgift för hyra och el (4000:-) för en ensamstående. I detta exempel hade jag fått 7680:- i försörjningsstöd i månaden. Hey, det är ju ungefär som en såndäringa student har inklusive lånet! Fett!

Om man sen justerar upp detta belopp som om det hade varit "Ut efter skatt" dvs att man gångrar det med 1,45, och sedan delar det med 132 som är det genomsnittliga antalet arbetstimmar på en månad som någon som jobbar 30 h i veckan jobbar så får man en timlön på svindlande 84,30 :- före skatt. 

Det är ju en väldigt hög timlön, så de klarar sig nog bra på den!

Vi kan dessutom göra det ännu billigare för samhället. Anta att vi löser billigare boenden för dessa individer, och kanske spar in på sådana saker som inte är livets nödtorft, som hemförsäkring till exempel kan vi sänka denna kostnad ytterligare!

Till detta kommer besparingen i det att de inte heller betalar in till sin framtida pension, som ju är en utgift som ligger tungt på arbetsgivarna i o m arbetsgivaravgifterna. Dessutom har ju inte socialbidragstagare en sån där hemsk och jobbig fackförening man måste jiddra med i tid och otid. Det är sannerligen skönt att se att Folkpartiet står starkt emot det kommunistiska hotet, på ett så effektivt och humant vis dessutom!

Det enda vi behöver göra nu är att komma på ett snyggt, fyndigt och lite catchy namn på denna grupp människor, socialbidragstagare har ju en ganska negativ klang. Jag är säker på att Alliansens kommunikatörer kan komma på någonting fint, de har ju gett oss ord som Arbetslinjen, Rödgrön Röra och vårdnadsbidrag.

Jag kan inte ens drömma om att mäta mig med dessa semantiska snickare, slagordens snitsiga supermänniskor som jag håller i så högt anseende, men jag vill ändå ge mina egna små blygsamma förslag på namn som ligger rätt i munnen i det här fallet:

 

Vad sägs om "Proletariatet", det mer internationella "Peon" eller varför inte det gamla beprövade ursvenska ordet "Träl"?

 

Dagens Haiku:

Minns en uppmuntran

Det var något tyskt uttryck...

 Arbeit macht frei, tro?

(Kan Alliansen hålla sig med Retoriska fallasier kan jag det också!)