Så som er egen guide i den politiska djungeln (som börjar se mer ut som en sojaodling, om ni ursäktar en något krystad Dysfemism) så har jag beslutat att ta mig i kragen och bjuda en tirad över den senaste tidens händelser för att jag helt enkelt måste nämna dem. Det är det här med att skjuta upp saker som gör att man får hafsa ur sig dem i all hast i sista sekund, men vad ska jag göra? (Alla som räcker upp handen för att gissa på "skriva oftare" kan snällt ta ned den igen.)
Valårets våndor har drabbat oss alla under våren. Utspelen har tätnat, skandalerna har haglat och politiken har (trots misstänkt lika intentioner och metoder från både Allians och Opposition) polariserats till max.
Jag misstänker att det inte undgått någon att vissa inköp av triangulär tröst "Inte bör ligga någon till last" men ändå nämns osedvanligt ofta. Jag misstänker att de flesta känner till hur allas vår favoritminister Sven Otto Littorin nu skaffat sig en trevlig fallskärm, statsrådspension och säkerligen ett antal trevliga styrelseuppdrag genom att raskt avgå från sin post, när någon journalist påpekade att han kanske inte hade rent klet i pälsen.
Nu kan jag ju ha fått det hela om bakfoten, han sa ju själv att det var mediebevakningen av hans privatliv som var det som fick honom att lämna sin post. Någonstans här finns det ett (skämt) skämt om prostitution och bristen på sociala skyddsnät, men detta är ingenting att skämta om så jag låter bli!
Ja, årets Almedalsvecka bjöd på en hel del strunt, och det slog mig att det här med höghastighetståg har ältats tre år i rad nu.
Det intressanta var väl att i de stora talen var det främst Göran Hägglund som sken. Ett förbaskat bra tal var det: Välskrivet och väl framfört av en vältalig värmlänning, snitsigt utsirat med stilfigurer och fina formuleringar (I text, I tal).
Synd bara att det sken av ren desperation och hårda dödsryckningar från ett parti vi kan komma att ta farväl av i September. Om Göran kanske hade koncentrerat sig på att formulera sitt partis ståndpunkter i stället för att vagt kalla sig alternativet till det kommunistiska hotet (eller vad det nu var han försökte få oppositionen att framstå som) så kanske risken att deras väljare sviker hade minimerats. Gliringarna mot Castros Cuba där i början var inte där som kuriosa, men jag måste fråga vart Israel tog vägen. Han glömde nog det, men det var ju inte alls den stora utrikespolitiska frågan vid tillfället för talets författande.
Nåväl. Vad jag egentligen ville komma till var att förutom pajkastningen och det vanliga valfläsket så står den politiken på samma plats som den gjort i fyra år, det är fortfarande detta Rut-avdrag som står i centrum. Det verkar som att hela Sverige står och faller med detta bidra... Förlåt, det kallas visst "avdrag" när det tillfaller folk som har betalningsförmåga.
Men var är de viktiga frågorna? Var är reformerna, var är löftena om att allt kommer bli perfa?
Faktum är att de lyser med sin frånvaro. Oppositionen har blygsamt lovat att skademinimera Alliansens välfärdspolitik en smula, och Alliansen har inte lovat ett skvatt mer än att vi kommer leva i en Orwellsk dystopi om de rödgröna vinner.
För alliansen har en snuttefilt med sig vart de än går, ett stjärnstopp mot all kritik man kan framföra emot dem med fyra år i backspegeln. Det är ett litet harmlöst ord på fyra stavelser som ekar såväl i media som i plenissalen som bland förblindade väljare på gator och fik:
Finanskrisen.
Det är ett mycket laddat ord, och det ger en ansvarsfrihet för vartenda skit som vi fått utstå de senaste åren: Arbetslösheten, Chokladpriset, Nedskärningar i vård och omsorg, vädret. Allt beror det på denna finanskris. Men är det ett hållbart argument?
Tål att tänkas på.
Hursomhelst så kan man undra om någonting kommer att bli bra av någonting. Hur det än blir blir ju ingen nöjd. Almedalsveckan är den vecka då allt kommer ut i ljuset, på något slags absurt vis. Sakfrågor politiseras så hårt att man inte orkar bry sig. Så hårda ord haglar att de humorlösa små humoristiska inläggen om andra sidan lika gärna kan appliceras på det egna lägret.
För alla är egentligen överens, det är fortfarande bara metoden som skiljer: Liberalismens individualiserade allt mot Socialismens solidariska kravsamhälle. Utfallet antas bli det samma, utgångspunkten är densamma och såpass mitten som alla partier idag försöker vara så är väl alla framsteg sönderkompromissade hur det än går i september.
Det finns bara en sak som är säker, och det är Maud Olofsson:
För att sammanfatta min Almedalsvecka (och för att leva efter devisen "gå aldrig och lägg dig arg") så tänkte jag avsluta detta med att berätta om det bästa med årets politikervecka:
Ska man dit kan man flyga eller åka båt och då jag är en av de där mindre bemedlade medborgare som KD valt att inte kalla "Verklighetens folk" (det handlar inte om mig, jag tillhör den del av befolkningen som inte omfattas av det begreppet. Vi kallas "Majoriteten") och jag dessutom har ett visst miljötänk med mig så valde jag att spendera 210 minuter av mitt liv bland skrikande barn, skrikande ungdomar, hysteriska vuxna och oroväckande lugna pensionärer på en av Destination Gotlands turer.
Plötsligt skrapar det till i PA-systemet och hela min resa är räddad, ty den glada grötigt dialektala stämma som strömmar ur högtalarna är ingen mindre än Kapten Göran Wassberg. Denna klippa till kapten har en outtömlig förmåga att med sin breda dialekt och osvikliga humör få mig att känna att allt är okej. Utan pardon informerar han om väderförhållanden, marschtakt och vilka som arbetar ombord, och när han sedan tar (inte alls) samma information på bruten och halvt korrekta svengelska men med en säkerhet i rösten få förunnad kan jag inte annat än att känna att vi har rätt man vid rodret. Inget manus, ingen korrekur men massor av kompetens.
Följ länken. Kolla den loja men stabila posen, kolla mustaschen och hur väl uniformen sitter. Han framför på bilden 195x25 meter metallskrot med VÄNSTERN!
Mina damer och herrar, jag tror här att jag har en kandidat till den svenska presidentposten, så fort vi skakat av oss det monarkistiska oket och skaffat oss demokrati i det här landet.
Om du läser detta Göran, vet att du är höjdpunkten på mina turer med ert rederi. Det kan verka som att jag gör mig lustig på din bekostnad men jag försäkrar att om det är någonting som kan göra mig varm i själen ombord på M/S Visby/Gotland så är det du. Tack för att du finns.
Valårets våndor har drabbat oss alla under våren. Utspelen har tätnat, skandalerna har haglat och politiken har (trots misstänkt lika intentioner och metoder från både Allians och Opposition) polariserats till max.
Jag misstänker att det inte undgått någon att vissa inköp av triangulär tröst "Inte bör ligga någon till last" men ändå nämns osedvanligt ofta. Jag misstänker att de flesta känner till hur allas vår favoritminister Sven Otto Littorin nu skaffat sig en trevlig fallskärm, statsrådspension och säkerligen ett antal trevliga styrelseuppdrag genom att raskt avgå från sin post, när någon journalist påpekade att han kanske inte hade rent klet i pälsen.
Nu kan jag ju ha fått det hela om bakfoten, han sa ju själv att det var mediebevakningen av hans privatliv som var det som fick honom att lämna sin post. Någonstans här finns det ett (skämt) skämt om prostitution och bristen på sociala skyddsnät, men detta är ingenting att skämta om så jag låter bli!
Ja, årets Almedalsvecka bjöd på en hel del strunt, och det slog mig att det här med höghastighetståg har ältats tre år i rad nu.
Det intressanta var väl att i de stora talen var det främst Göran Hägglund som sken. Ett förbaskat bra tal var det: Välskrivet och väl framfört av en vältalig värmlänning, snitsigt utsirat med stilfigurer och fina formuleringar (I text, I tal).
Synd bara att det sken av ren desperation och hårda dödsryckningar från ett parti vi kan komma att ta farväl av i September. Om Göran kanske hade koncentrerat sig på att formulera sitt partis ståndpunkter i stället för att vagt kalla sig alternativet till det kommunistiska hotet (eller vad det nu var han försökte få oppositionen att framstå som) så kanske risken att deras väljare sviker hade minimerats. Gliringarna mot Castros Cuba där i början var inte där som kuriosa, men jag måste fråga vart Israel tog vägen. Han glömde nog det, men det var ju inte alls den stora utrikespolitiska frågan vid tillfället för talets författande.
Nåväl. Vad jag egentligen ville komma till var att förutom pajkastningen och det vanliga valfläsket så står den politiken på samma plats som den gjort i fyra år, det är fortfarande detta Rut-avdrag som står i centrum. Det verkar som att hela Sverige står och faller med detta bidra... Förlåt, det kallas visst "avdrag" när det tillfaller folk som har betalningsförmåga.
Men var är de viktiga frågorna? Var är reformerna, var är löftena om att allt kommer bli perfa?
Faktum är att de lyser med sin frånvaro. Oppositionen har blygsamt lovat att skademinimera Alliansens välfärdspolitik en smula, och Alliansen har inte lovat ett skvatt mer än att vi kommer leva i en Orwellsk dystopi om de rödgröna vinner.
För alliansen har en snuttefilt med sig vart de än går, ett stjärnstopp mot all kritik man kan framföra emot dem med fyra år i backspegeln. Det är ett litet harmlöst ord på fyra stavelser som ekar såväl i media som i plenissalen som bland förblindade väljare på gator och fik:
Finanskrisen.
Det är ett mycket laddat ord, och det ger en ansvarsfrihet för vartenda skit som vi fått utstå de senaste åren: Arbetslösheten, Chokladpriset, Nedskärningar i vård och omsorg, vädret. Allt beror det på denna finanskris. Men är det ett hållbart argument?
Det är lätt att pröva; ska vi behöva tolerera (sätt in valfritt missförhållande argumentet appliceras på) bara för att det marknadsekonomiska systemet nästan fallit sönder på grund av bristfällig reglering, transparens och dess aktörers inkompetens?
Jag kan erkänna att detta kanske är lite svagt av mig. Men kanske, bara kanske så ska vi titta på de långtgående effekterna av politiken, snarare än finanskrisen. Säg att vi låter dessa reformer stå kvar i medvind, vad får vi då?Tål att tänkas på.
Hursomhelst så kan man undra om någonting kommer att bli bra av någonting. Hur det än blir blir ju ingen nöjd. Almedalsveckan är den vecka då allt kommer ut i ljuset, på något slags absurt vis. Sakfrågor politiseras så hårt att man inte orkar bry sig. Så hårda ord haglar att de humorlösa små humoristiska inläggen om andra sidan lika gärna kan appliceras på det egna lägret.
För alla är egentligen överens, det är fortfarande bara metoden som skiljer: Liberalismens individualiserade allt mot Socialismens solidariska kravsamhälle. Utfallet antas bli det samma, utgångspunkten är densamma och såpass mitten som alla partier idag försöker vara så är väl alla framsteg sönderkompromissade hur det än går i september.
Det finns bara en sak som är säker, och det är Maud Olofsson:
För att sammanfatta min Almedalsvecka (och för att leva efter devisen "gå aldrig och lägg dig arg") så tänkte jag avsluta detta med att berätta om det bästa med årets politikervecka:
Ska man dit kan man flyga eller åka båt och då jag är en av de där mindre bemedlade medborgare som KD valt att inte kalla "Verklighetens folk" (det handlar inte om mig, jag tillhör den del av befolkningen som inte omfattas av det begreppet. Vi kallas "Majoriteten") och jag dessutom har ett visst miljötänk med mig så valde jag att spendera 210 minuter av mitt liv bland skrikande barn, skrikande ungdomar, hysteriska vuxna och oroväckande lugna pensionärer på en av Destination Gotlands turer.
Plötsligt skrapar det till i PA-systemet och hela min resa är räddad, ty den glada grötigt dialektala stämma som strömmar ur högtalarna är ingen mindre än Kapten Göran Wassberg. Denna klippa till kapten har en outtömlig förmåga att med sin breda dialekt och osvikliga humör få mig att känna att allt är okej. Utan pardon informerar han om väderförhållanden, marschtakt och vilka som arbetar ombord, och när han sedan tar (inte alls) samma information på bruten och halvt korrekta svengelska men med en säkerhet i rösten få förunnad kan jag inte annat än att känna att vi har rätt man vid rodret. Inget manus, ingen korrekur men massor av kompetens.
Följ länken. Kolla den loja men stabila posen, kolla mustaschen och hur väl uniformen sitter. Han framför på bilden 195x25 meter metallskrot med VÄNSTERN!
Mina damer och herrar, jag tror här att jag har en kandidat till den svenska presidentposten, så fort vi skakat av oss det monarkistiska oket och skaffat oss demokrati i det här landet.
Om du läser detta Göran, vet att du är höjdpunkten på mina turer med ert rederi. Det kan verka som att jag gör mig lustig på din bekostnad men jag försäkrar att om det är någonting som kan göra mig varm i själen ombord på M/S Visby/Gotland så är det du. Tack för att du finns.
Dagens Haiku:
Nedsjunken ensam
Bland turistsvett och ångest
men rätt vid rodret
Bland turistsvett och ångest
men rätt vid rodret
Nu får det räcka för ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar