Att göra kollektivtrafik till ett moment 22.

Så jag har alltså flyttat 50 mil.

Likt fåglarna flyttade jag söderut för vintern, lyckligt ovetandes om att vinter fanns här också!
Inte för att någonting blev direkt bättre av det.
Efter att ha letat bostad i veckor fick jag tag i ett rum där jag tack vare mina otroligt förfinade logistiska skills lyckades få in det mesta av vad som krävs för ett anständigt liv (här kom åratal av idogt spelande av Tetris väl till pass), men trots min skicklighet så står det en full flyttkartong under soffbordet, den syns dock inte så väl.
Den stora kärleken stod inte och väntade på mig på stationen (Fortfarande straight, Jeppe), det välbetalda drömjobbet blev mig inte erbjudet direkt när jag gjort min närvaro känd och jag sitter fortfarande inne på min kammare på kvällarna i min ensamhet och smider ränker. Spotify hackar trots tiodubbla bredbandshastigheten värre än vanligt.
Men jag hänger inte läpp för det, alternativet är värre och jag måste ha tålamod blah blah.

Nej, det som däremot tar emot är kollektivtrafiken. Jag har aldrig egentligen haft någonting emot att åka buss per sé, och jag försöker som vanligt ta min verklighet med ödmjukhet och jämnmod men när jag för tredje gången på lika många veckor stått och knackat på en stängd bussdörr efter att ha haft ögonkontakt med föraren en god stund (som stängt dörren efter att denna kontakt upprättats) fått se hur denne lägger i växel och kör därifrån började det rycka i min högra scalenus medius.
Det kanske inte känns så käre läsare, men att springa ikapp en buss för att lära chauffören en läxa är lättare sagt än gjort (speciellt på snö och blankis) så jag har var gång tvingats att verbalt uttrycka min frustration med ord som kunnat få självaste Eminem att nervöst se sig över axeln och skaka på huvudet. Jag vill här passa på att påpeka att jag är pacifist, för alla er som stått på Malmö C och sett rädda ut.

Eftersom jag på grund av detta fått stå och frysa i vad som verkat som en evighet har jag haft gott om tid att reflektera över de stackars busschaufförernas motivation till detta beteende. Kanske är empati en av de känslor en busschaufför måste stänga av för att kunna utföra sitt jobb (De skiter nämligen blankt i om du missar en föreläsning p g a vädret, vad ska de göra åt det liksom) och i så fall kan jag inte annat än att lida med dem. Kanske är detta beteende ett resultat av att ha ett serviceyrke med så låg status, deras lilla privata hämnd emot akademikern som för omväxlings skull står i beroendeställning dem emot.
Kanske är det en effekt av att de är emotionellt uttröttade av skiftesarbete, tidtabeller och stökiga ungdomar.

Eller så kan det vara den känsla av hopplöshet som infinner sig när man inser att man arbetar för ett företag som hjälper en stat att bryta emot Genévekonventionen.
Veolia i det här fallet håller på att bygga spårvagnslinjer till Judiska bosättningar på ockuperad palestinsk mark i östra Jerusalem och på västbanken. Detta uppdagades för mig i förbifarten i SVT:s eminenta program "Korrespondenterna", och har lett till ett av de svåraste dilemman jag stått inför på mycket länge:
Hur bojkottar man ett företag som har monopol på en tjänst man måste nyttja?
Det enda alternativet jag ser är att köpa en bil, men det är inget alternativ.

Det är dessutom på tok för långt att cykla mellan Lund och Malmö när det ser ut så här.

Man undrar hur pass hemliga Veolia är med detta. Det verkar ju inte allmänt känt i Sverige, som trots allt är tämligen involverade i Israel-Palestinakonflikten.
Jag undrar i all min enkelhet hur busschaufförerna i Veolias personalstyrka ställer sig till detta, eller för den delen hur den ändå tämligen stora muslimska minoriteten i Malmö skulle reagera om detta var allmän kännedom. Vad gör Ilmar Reepalu, eller för all del de moderata politiker (som traditionsenligt torde vara vårdkasar av internationell solidaritet) som håller i upphandlingen av kollektivtrafiken i Stockholm där Veolia är intressent?
Allvarligt talat Carl Bildt, är inte detta lite pinsamt och hämmande för UD:s verksamhet?
En länkjävel till, bara för att ytterligare källhänvisa.

För bollen ligger lite hos er. Jag tycker om att promenera, och lever efter devisen att "det finns inget dåligt väder, bara dåligt jävlaranamma" men någon måtta får det vara. För mig som pendlar mellan Malmö och Lund är det lite för mycket begärt att traska, och jag kan ju inte sumpa min utbildning för några futtiga principer, jag är ju trots allt Svensk och 80-talist!
Nej, jag får fortsätta att åka buss men jag vill här tydliggöra att jag gör det i protest mot företaget som tar emot mina surt förvärvade, och att jag härmed utlovar min röst i nästa kommunalval (då jag ändå är skeptisk till den representativa demokratin, men det är en fråga för ett annat inlägg) till den som lovar att Veolias beteende inte accepteras i nästa upphandling av lokaltrafiken i Skåne.

Dagens Haiku:
Om det blott varit
Systemet var det nog lätt
Hembränt, men Icke!

P.S: Tydligen har Haikudiktning blivit en fluga på Twitter. Jag bockar och bugar, och tar det som en komplimang, men när en naggande känsla av att ingen någonsin kommer ge mig kredd som den föregångare jag känner mig som. Otack är värdens lön, och cynisk bitterhet är den krossade romantikerns lott.

P.S 2: Egentligen är jag ganska glad och harmonisk just nu, men denna blogg (brrr) har ju trots allt ett tämligen väl etablerat Pathos att tänka på.