Sagan om den lille företagaren som blåljög

Det var en gång ett litet kallt och vindpinat kungarike där tågen bara gick i tid i teorin och människor bodde på olika ställen beroende på hur de såg ut. Där bodde det en företagare (som om vi ska se till statistisk sannolikhet var man) som ägde en butikskedja. Nu stod julen för dörren, en högtid som de allra flesta använde till att dricka snaps och träffa släktingar. Denna högtid firades till minne av födelsen av en snubbe som blev kändis för att han påpekade att man skulle vara vänlig mot alla, dela med sig och inte bara tänka på sig själv. Företagaren tyckte väldigt mycket om julen eftersom hans företrädare genom åren hade lyckats peta in i folkets trånga skallar att det enda sättet att visa att man bryr sig om någon är att ge dem dyra saker. Företagaren sålde dyra saker så många gick till honom för att köpa små symboler över att de brydde sig om sina nära och kära, eftersom det var lite för mycket begärt att ringa till sina mormödrar och farbröder nån gång ibland.

Men det fanns folk i det lilla landet som tyckte annorlunda. Dessa människor påpekade att det var ganska absurt att visa att man bryr sig om någon genom att ge dem saker de ändå inte ville ha. Dessa människor brukade lite nedlåtande kallas för "kulturvänstern" och eftersom skolorna i det lilla landet var pinsamt dåliga på grund av konkurrensutsättning så visste folk inte längre riktigt vad vare sig "kultur" eller "vänster" betydde.

Företagaren hade sedan länge insett att om de flesta började lyssna på dessa människor så skulle det drabba honom. Ty det lilla landet hade i ungefär hundra år hållti sig med ett statsskick som kallades "demokrati", ett sätt att arbeta och bestämma tillsammans för att alla ska få det så bra som möjligt. Detta stack lite i ögonen på företagaren som genom ett stort arv, skattefusk och exploatering av arbetskraft i tredje världen hade lyckats få en massa makt över andra. Det förhöll sig bara naturligt att denna företagare, som ju hade vant sig vid att bestämma över andra hade skapat sig någon slags fix idé att bara för att han hade makt så hade han rätt till denna makt. Om människor slutade köpa sakerna han sålde, som de ju i själva verket inte behövde så skulle hans makt försvinna och då skulle företagaren kanske, hemska tanke bli tvungen att själv arbeta i sin fabrik i stället för att andra gjorde jobbet åt honom bara för att han ägde hela alltet.

Så företagaren bildade en liten klubb tillsammans med andra företagare som inte heller gillade att dela med sig av sin makt för att göra någonting åt det hela.

Nu när julen närmade sig så började folket i landet tänka på sitt kulturarv, och i detta ingick sagor. Företagarna fick så en snilleblixt: om vi berättar sagor som handlar om hur hemskt det är att de inte får bestämma och att folk säger emot dem, så kommer folk att tro på dessa sagor och göra som företagarna tycker. Någon långt bak i salen räckte upp en hand och sade att "detta låter lite som propaganda" men blev snabbt nedtystad; alla andra var överens om att "saga" var ett mycket bättre ord. Så anställde man en PR-expert som fick skriva några sagor som publicerades i de tidningar som företagarna gav ut.

Den första sagan handlade om en liten gumma som faktiskt tog till sig "kulturvänsterns" (som i sagan kallades arga tanter och farbröder för att med hjälp av negativa ordval göra dem till skurkarna) budskap och slutade handla. I den sagan målade PR-experten skickligt upp en bild av att gumman, som ju bara ville vara snäll i själva verket försatte en företagare i konkurs så att han inte fick fira jul, och dessutom tvingade en stackars arbetare i tredje världen att svälta ihjäl. I själva verket så hade företagaren i sagan en massa pengar undangömda i hemliga konton i skatteparadis, så han fick nog fira jul ändå. Den lilla gumman i sagan, som själv fick en jättetråkig jul kunde dock känna en viss inre frid då pengarna hon hade tänk att köpa saker för i stället denna jul fick gå till en organisation som ordnade med ett microlån till de stackars fattiga arbetarna i tredje världen så att de kunde börja ett kooperativt jordbruk och på så sätt klara sig bra utan slavlönerna som företagaren hade betalat. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.

Den andra sagan handlade om en liten röd höna som ville baka bröd. Här lät PR-experten de andra djuren på gården uttala repliker som klingade av de där jobbiga "rättigheterna" som arbetare brukar ha. Eftersom denna saga var en liten allegori över hur jobbigt det är att vara företagare så skulle den som läste tycka synd om de stackars företagarna som slet i all välvilja för att bonden sen skulle komma och ta ifrån den lilla hönan allt hon åstadkommit. I själva verket så var ju landet som bondgården skulle symbolisera ett ganska komplext system, där de olika djuren hade olika uppgifter. Vad sagan inte förtäljde var att hönan inte alls tänkte dela lika med de andra djuren i slutändan, eftersom det ju var hennes idé så skulle de andra djuren få dela på ett av de fem bröden och de andra skulle finansiera en ny Mercedes åt hönan, nya små projekt och slutligen, efter ett par kampanjer ett övertagande av makten på gården. Eftersom den lilla hönan kontrollerade allt bröd kunde hon ju tvinga bonden att göra som hon ville, eftersom bonden annars inte skulle få något bröd. Att sen ankan var multisjuk och utförsäkrad brydde sig inte hönan om, för kan man inte jobba så ska man svälta ihjäl eftersom man inte är nyttig. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.

Den tredje lilla sagan handlade om en flitig liten flicka som inte fick chansen att behålla ett riktigt jobb, eftersom turordningsreglerna i det lilla landet förbjöd att man sparkade vem som helst och hon som var sist in också var först ut. Två gånger drabbade det henne, bara för att ytterligare förstärka eländet. Här berättade PR-experten bara om ett litet offer för reglerna. Men var flickan verkligen ett offer? 

I det lilla landet fanns nämligen en viss möjlighet att förhandla med facket om vilka som skulle få sparken. Dessutom nämnde inte PR-experten de stora bonusarna som cheferna på företagen tog ut utöver deras lön, som nog hade kunnat låta den lilla flickan stanna kvar på företagen. Nu sparkade man i stället henne, och lade alla hennes arbetsuppgifter på andra anställda som nu fick arbeta dubbelt, bara för att chefen skulle ha råd att betala medlemskapet i den lilla företagarklubben. Nej, i själva verket fick hon sparken för att hon skulle bli lydig och desperat efter jobb, så att företagarna inte skulle behöva behandla henne så schysst nästa gång hon fick ett jobb och dessutom ge henne lägre lön. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.

Den fjärde lilla sagan handlade om en företagare som inte ville göra vinst. Här berättades en historia om en företagare som betalade sina arbetare skäliga löner och inte tog ut överpriser för sina varor. Idén var att eftersom han inte ville bli rik så skulle han inte kunna hålla ordning på ekonomin i sin fabrik. Denna lilla saga var ganska dålig, eftersom den komplett idiotförklarade alla som vill bygga upp en verksamhet där personlig rikedom inte är det allomfattande målet. PR-experten, som skrev denna saga sist var lite trött och kom därför till felslutet att en verksamhet måste göra någon rik för att kunna fungera över huvud taget. Här tog hon dock en chansning på att eftersom skolan i det lilla landet var så dålig så skulle folk nog inte märka den otroliga logiska luckan.

Nu visade det sig att eftersom sagorna var så tokigt enkla och löjliga så blev folk ganska förbannade. Flera som läste dem tyckte att det här med att använda julen för att propagera nyliberal smörja var ett ganska fult knep. För att lugna ned folk publicerade man svar på frågorna, men i god propagandistisk sed valde man frågor som framställde frågeställarna som ganska knäppa och frågor som man tyckte att man hade ett bra svar på.

Självaste Jultomten tog direkt fram sin stora röda penna och skrev med stora feta bokstäver "STYGG" bredvid namnet på alla de företagare som var med i den lilla klubben, och på PR-experten som glatt tagit emot en massa pengar för att skriva dessa friserade sagor ritade han en liten mustasch och horn (mest för att han hade tråkigt). Nu förhöll det sig dock så att företagarna och PR-expertens familjer och släktingar, liksom alla andra i det lilla landet hade gått på valsen att det enda sättet att visa att man bryr sig om någon är att köpa saker åt dem och att konsumtion är lösningen på alla problem, så de märkte inte att tomten aldrig dök upp: de var för upptagna med att köpa och sälja saker de inte behövde på Ebay.

Dagens Haiku:

Mellandagsrea

Extrapris på goda slut

För de som har allt

En historielektion med farbror Clqwrx

Som många av er kanske uppmärksammat så verkar allas vår vårdkase i den vida, vidriga världen (det vill säga jag alltså) ha hamnat i ett mindre produktivt stadium, som jag gör ibland. Vanligtvis brukar jag då komma med undanflykter inför mig själv och andra, sådana som "Stress" och "mycket annat som tar tid".

Och det tänker jag göra nu också!

För det finns mycket annat som upptar min tid, saker som jag (av olika anledningar) valt att prioritera högre än att uppmärksamma min omvärld. Det blir lätt så när man har sitt fokus 2000 år tillbaka i tiden.

För er som tror att detta skulle vara en bitter liten zinger mot den av alliansen förda politiken så är det vad det vanligtvis hade varit. Men just nu hänvisar det till att jag för tillfället studerar idéhistoria, ett ämne som kan sägas gör en tämligen insnöad.

Men det öppnar också upp en fantastisk värld: Tänka sig att det fanns humanister redan före Jesu födelse! Att ateismen är äldre än kristendomen, även om den kanske inte varit lika populär. Redan de gamla grekerna (just dom ja!) arbetade med att skapa en sekulär värdegrund, baserad på demokrati och likhet inför lagen. Nu får man ju erkänna att vissa visserligen var mer jämlika än andra, säg en 10% av befolkningen men kom igen, det var tvåtusen år sen!

De talade om de saker som var goda egenskaper hos en människa, hur vi skulle bete oss mot varandra och hur vi skulle möta världen: med öppna sinnen. Man såg alla intryck som viktiga att ta in, alla ställningar värda att omprövas. Att världen förändrades, och att det var okej.

Ett fint exempel hittade jag i en liten text av den gamle greken Lysias (en av de gamla grekerna). Han höll ett tal på en massbegravning i Aten av soldater som hade dödats i ett krig med Sparta (som i "THIS... IS....), ett ganska blodigt och hemskt krig dessutom. Man kan tänka sig att stämningen mellan de två länderna var ganska kass.

Så dröm om min förvåning när han i sitt tal berättar beundrande om kung Leonidas (som i THIS ... IS ... SPARTA...), snackar sig varm om vad som i princip är "the true story" i "based on a true story".

Det är som att Fredrik Reinfeldt skulle ge credd till Göran Persson. Det är som att Machmoud Ahmadinedjad skulle säga att han faktiskt gillade Jaffa-apelsiner. Det är som att Churchill skulle ha kläckt ur sig någonting i stil med "Say what you will about that Hitler Fellow, but the Autobahn is a marvellous invention!".

Redan de gamla grekerna kunde se att kultur, politik, ja till och med krig var saker som hände, som visst kunde påverka våra relationer med andra. Men det betydde inte nödvändigtvis att vi inte kunde komma överens, förr eller senare. Man insåg att världen förändrades, och att det bästa att göra var att försöka påverka den i rätt riktning.

De gamla grekerna lämnade efter sig en hel del godis åt oss om naturvetenskap, filosofi och konst. Nu har mer än tvåtusen år gått och mycket av det är sedan länge förlegat. Men när det kommer till demokratin så finns alla huvuddragen där, precis det som vi grundar demokratin på.

Den stora skillnaden är att vi idag har vidgat demokratin. Den omfattar nu inte bara 10% av befolkningen, det vill säga infödda vuxna manliga medborgare utan även deras familjer, och alla de andra som bor i landet!
Det ska vi vara stolta över.

Nu verkar det finnas människor som tycker att det var bättre förr, när vissa var lite mer jämlika än andra. Faktum är att det verkar krylla av dem, jag ser dem dagligen på webben, på TV och i tidningen.
Men redan de gamla grekerna visste att världen förändrades och redan då talade man om att döma en man för dennes handlingar, snarare än dennes härkomst. Nu när vi idag, tvåtusen år senare äntligen har lyckats komma väldigt långt med att dessa principer ska gälla alla människor så finns det folk som tycker att det var bättre förr.

Som föredrar en värld där man gör tydlig skillnad på två människor enbart beroende på varifrån de kommer. Som föredrar att frysa ute snarare än att välkomna. Att låsa och regla dörren framför att bjuda in på en bit mat och ett trevligt samtal.

Det är dessa människor som förstör för alla andra, som jobbat i tvåtusen år för att komma dit vi nu är. Gudskelov är de inte så många i riksdagen.

Än.

Dagens Haiku:

Och för övrigt så 

anser jag att Karthage 

borde förstöras.

Vill till slut rekommendera ännu en klok historisk gubbe, som råkar vara svensk. Han sa det bättre än jag.

En ovanligt kort fundering:

I Spanien och Frankrike generalstrejkas på grund av nedskärningar i välfärden. Dessa genomförs för att minska ländernas skenande budgetunderskott till 6% av BNP. Bara i Spanien så är kollektivtrafik och flyg lamslaget, med synbara effekter i hela Europa.

I Sverige har vi inte något budgetunderskott. Vi har sunda statsfinanser och det går bra för oss och ÄNDÅ gör vi nedskärningar i trygghetssystem, skola, vård och omsorg. Men här är det tyst. Strejk talas om på samma sätt som Gustav III; som historisk kuriosa. LO, TCO, Unionen och SAC gör inte mycket liv av sig.

Det är bara en organisation som verkar föra kampen här, för precis som i Spanien är tågtrafiken satt ur spel. 

Dagens Haiku:

Statens Järnvägar

Arbetarnas ledstjärna

Upp till kamp, tågvärd!

Kapitulationstal

Det är lustigt, vänner. 

Vi har inget ord i det där språket vi kommit överens om att alla ska försöka använda som betyder "Att erkänna sig besegrad, för tillfället ... ". Det närmaste man kommer är "kapitulation" och det låter ju inte så jävla bra. Slutgiltigt liksom. 

En Kapitulation är slutgiltig: Japan Kapitulerade till USA efter att de skickade en liten pojke och en fet man att framföra deras argument.

Karl den XII Kapitulerade vid Perevolotjna efter att ha försökt sig på ett anfallskrig mot Ryssland (den dumme fan, Ryssarna är ju ruggigt bra på hemmaplan) och förlorade så allt det som Sverige byggde upp under stormaktstiden.

Detta är tämligen hyperbola metaforer för valresultatet, eller en tydlig överdrift som det heter på ren svenska, men jag tycker här att de passar för att visa vilket stort ord kapitulation är. Det är inte rätt ord för ett tal där man erkänner sig besegrad för tillfället, men kommer att fortsätta att kämpa för frihet, jämlikhet och solidaritet. Det är ett alltför svulstigt ord för att maskera ett "Ja ja, låt gå för det då", så det går egentligen inte att applicera på det som skedde igår. 

Vad jag här ville göra var att gratulera Alliansen, tacka för god match och sända en liten erinran om att man inte behöver vara ond bara för att man vill betala mindre skatt. Jag ville berömma DNs ledarredaktion för den där svulstiga, vackert skrivna segertexten som de säkert slipat på i veckor, även om den för ett hårt språk mot oss besegrade.

Jag ville säga att jag trots allt känner att de som arbetar inom Alliansen är kompetenta människor, även om de är ideologiskt mycket olika mig. Jag ville be dem att väl förvalta det fina rike de fått låna en stund utav Vänstern: ett land med en god sekulär värdegrund (hos ca 94,3% av befolkningen), ett land där de flesta tror på social rättvisa och att ta hand om sina medmänniskor (i alla fall ca 94,3% av befolkningen), ett land som brutit sin isolering i den kalla norden och genom internationellt utbyte och handel blomstrat som en del av en global värld (vilket 94,3% av befolkningen verkar tycka är bra).

Nej, detta är inte en kapitulation men det är tyvärr det ord som kommer närmast. Man kan ju inte kalla en sådan här text för ett ge-sig-tillfälligt-tal, det låter ju skitlöjligt!

Det brukar sägas att språket är en tydlig markör för en kultur, hur ett folk pratar brukar kunna säga en hel del om deras världsuppfattning. Vad säger det egentligen om oss som folk, att vi inte har ett eget ord för "erkänna sig besegrad tillfälligt"? Hur kan vi svenskar, som med vår jantelag och våra långa traditioner av att sträva efter jämlikhet och tolerans kan anses ha ödmjukheten starkt inbyggd i vår kultur inte ha ett sådant ord? Hur kan vi, som genom historien fört en politisk kamp för ett samhälle som bygger på samsyn, en sann demokrati i den bemärkelsen att den är till för var och en och inte bara den med mandaten inte har ett lite mer akademiskt ord för att offentligt och värdigt väsa "Nästa gång Reinfeldt, nästa gång ... "?

Kanske är det för att vi i detta landet ser allt som svart och vitt? Kanske är det för att vi tror att det är smidigare med majoritetsbeslut än att försöka arbeta mot en lösning så alla blir nöjda? Kanske vill vi leva i en tydlig värld, där alla frågor är snävt formulerade med tre svarsalternativ; "Ja", "Nej" och "Skit samma"?

Jag antar att det kanske betyder att vi som folk är lite konfliktskygga. Vi gillar inte när Fredrik och Mona skriker på varandra och därför känns det kanske bättre om den ena kapitulerar, snarare än att de ska behöva komma överens. Det hade ju obönhörligen lett till mera käbbel, och det hade det väl inte varit värt. 

Men tänk om morgonens löpsedlar läste: 

"Den parlamentariska krisen löst, samlingsregering!"

Det är faktiskt ingen dum idé. Enligt min egen guru i gruppdynamik professor Michael A West så är samsynsbeslut den mest framgångsrika typen av beslut, följt av kompromissen. Röstning placerar sig först som femma, när det gäller att ta hållbara och väl grundade beslut. Nu när det var så jämnt kanske vi ska lyssna på svenska folket och låta båda blocken vara med och regera, det var ju trots allt väldigt jämnt? Är det inte bättre att alla hjälps åt?

Nu kanske jag verkar famla lite efter hoppets sista halmstrån, men det är inte min mening. Jag har en hel del att säga om Sveriges demokrati och hur den kan förbättras oavsett vilka som regerar men det system vi nu har duger så länge, trots att det tvingar mig till en vad vi nu ska kalla detta. Det enda jag vill uppnå med detta är att vädja till de styrande att vara lite konsekventa: sist vi hade en samlingsregering var sist vi hade fascister i faggorna.

Nej, nu är valrörelsen över för mig och alla oss andra. Det känns naturligtvis surt, men jag är ingen dålig förlorare och har aldrig varit det. 

Men förlorare är jag som representant för 80-talisterna, den första generationen som fått det socioekonomiskt sämre än sina föräldrar sen vi införde allmän rösträtt. Förlorare är jag, som har haft yrkesrelaterade skador. Förlorare är jag, som vet hur det är att jobba på timanställningar.

Men någon dålig förlorare är jag inte. Jag vill bara klargöra att jag erkänner det demokratiska utfallet, med en vädjan att regeringen verkligen skall ta sitt utlovade ansvar för Sverige och att deras definition av Verklighetens folk skall ändras till att verkligen innefatta verklighetens folk och inte bara det som verkar vara idealmedborgaren, vilket nog hade lett till en politik till och med jag om än motvilligt skulle kunna godkänna.

Jag hade verkligen gärna velat kalla denna lilla text någonting snyggt och lite halvakademiskt sådär, eftersom det både får mig att verka och känna mig smartare. Jag hade känt mig mindre frustrerad såhär på nattkröken om vi hade haft ett ord för den typen av text jag nu skrivit, eftersom rubriken är så viktig för hur innehållet kommer att uppfattas. Men jag får nöja mig med att använda ett ord som i alla fall har någonting gemensamt med det som jag försöker skriva, även om jag hade fördragit ett ord som betydde precis det jag menade.

Att kalla detta en kapitulation känns trots allt väldigt fel, då kapitulation inte kommer på fråga.

Nu är jag sådär charmigt arg igen

Det verkar endast finnas ett sätt att bilda sig en någotsånär verklighetstrogen uppfattning om vad de olika partierna som kandiderar i valet står för: Blunda, hålla hårt för öronen och försöka dränka ut hela eländet med lite sköna toner.

Det står helt uppenbart att den svenska journalistkåren, med undantag för de flesta av de som arbetar inom Public Service har drabbats av total pressetisk härdsmälta. När jag läste mina fem poäng journalistik (Vilket bör ställas emot mediakårens samlade vetande) så låg tonvikten av diskussionerna på lektionstid om Mediaetik, där dryftades bland annat urval, rubriksättning och vinkling. Jag är helt övertygad om att mina egna stapplande kunskaper inom området inte på långa vägar kan mäta sig med den akademiska rikedom som avsedda personer sitter, men det finns ett ord som verkar ha gått dem helt förbi:

Objektivitet.

Jag har tidigare dryftat detta ämne men nu är det inte roligt längre! Det är skrämmande att se hur dagspressen blir mer och mer av ett propagandaorgan för borgerlig politik. För propaganda är precis vad det är. Nu när vi ändå försöker stärka mitt Ethos så är mitt intresse för och utbildning inom retorik betydligt större än den gällande journalistik, och jag har ett speciellt intresse för propaganda. Därför så känns det särskilt beklämmande att läsa den valbevakning som görs av DN, SvD, Aftonbladet etc, och Expressen är bara löjlig!

Om jag skulle ge mig på att exemplifiera all min kritik mot årets bevakning av valet så hade detta inlägg blivit lika omfattande som en doktorsavhandling, så jag tänker ta den enkla vägen ut och länka till någon annan som gjort det. Ta sedan och läs den grundliga Wikipedia-artikeln om propagandatekniker, och vänd sedan med dessa glasögon blicken emot valfri dagstidning.

Men ett litet exempel på hur detta fungerar ska jag ge. Läs först denna artikel i DN, med rubriken "Rutavdraget gratis för staten". Rubriken säger allt. Nu går det inte att diskutera längre, bevisen är klara.

När man sedermera läser själva innehållet i artikeln upptäcker man snabbt ett par mindre viktiga ord: Kan, Bedömer och rimligt. Senare visar det sig att det hela inte baseras på aktuell forskning, utan en rapport som är från 2007. Men här är det för sent, ty rubriken har redan planterat värderingen i läsaren.

När jag idag läste en annan artikel i DN hittar jag, begravt längst ned under en massa trist text gömt i en vag formulering en dementi, publicerad i källan för den tidigare artikeln. Denna dementi ges av KI:s Generaldirektör (som ju kan antas ha en viss trovärdighet) och påpekar att den undersökning som den ovan nämnda artikeln stödde sig på var fem år gammal och beställd av lobbyorganisationen Almega.

Denna dementi fick (liksom partiledarutfrågningen med Maria Wetterstrand) ingen som helst uppmärksamhet i DN. Att denna publikations tystnad kring Miljöfrågorna, Carl Bildts okända förtroendekris, vurmandet för diktaturer och konstanta inhamrande av opinionssiffror påverkar utfallet av valet är tämligen uppenbart. Jag är så arg (uppgiven, bitter, desillusionerad) att jag ... Gaaah ... Rogntudjuuuu ... Cue BUNNIES!

Aaah, nödläge avvärjt!

Så var det med det. Detta valet kommer att gå till historien som det val där pressetik och objektivitet föll i glömska. Min Indiske granne påpekade häromdagen sin fascination för att vi i Sverige, i TV ställde vår statsminister till svars, sånt händer inte där han kommer ifrån. Snart gör det kanske inte det här heller?

Men censur och politisk styrning av pressen är inte svaret, även om jag måste medge att det hade känts  mycket tillfredsställande.

Jag skulle vilja föreslå en liten politisk reform, obetydlig men ändock oerhört viktig för demokratin: en demokratimärkning av media! Vi varningsmärker trots allt det mesta här i landet, och när det gäller ett val som kommer att få stor effekt på hur Sverige utvecklas de kommande decennierna då båda alternativen kan orsaka irreparabel skada på statsapparaten så är det inte mer än rätt att väljarna informeras om  vart deras rapportering kommer ifrån. Tom Scott visar här hur det skulle kunna se ut!

Jag har nu två frågor till representanter för Journalistkåren: 

Hur känns det att bryta så mot den grundläggande värdering om oberoende rapportering som är den sköra tråd ert existensberättigande hänger i?

Kommer detta blogginlägg att abuseanmälas och försvinna från era sidor?

Dagens Haiku:

Otroligt upprörd

Så det blir ingen Haiku

Förlåt så mycket

Sagostund med Farbror Clqwrx

En gång, på lägereldarnas och sagornas tid i ett litet konungadöme där solen sken om dagen och månen om natten bodde en ung man. Han hade, som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd satts av de styrande i landet att valla valboskapen, ett arbete som var lagom lökigt för en lat ungdom som honom. 

Han hade inte några särskilt kreativa arbetsuppgifter stackarn, då man ju i regel inte ger något särskilt ansvar eller utmanande uppgifter till kostnadsfria praktikanter. Det hela gick mest ut på att sitta och titta på boskapen som försökte leva sina liv efter bästa förmåga, och att lojt iaktta de som höll på med den egentliga näringen kring denna industri.

Dagarna var långa, och trots att de som arbetade med djuren var nog så underhållande att titta på så blev det bra monotont i längden. Totalt uttråkad bestämde sig så en dag pojken för att få sig ett gott skratt. 

Han såg ut ett lämpligt offer: en av de nyaste Arbetsledarna på fältet, som haft stora problem att komma in i gänget. Detta kan nog ha berott på att denne arbetsledare var rädd för saker som var mer eller mindre ofarliga, och hade en ganska ogenomtänkt inställning till hur saker och ting skall gå till.

  "Nazist! Nazist!" Ropade pojken och pekade på den unge arbetsledaren. 

Huruvida arbetsledaren verkligen var Nazist eller endast Xenofob förtäljer inte historien då såväl boskapen som de andra arbetarna helt sonika jagade bort honom från bygden. Hur det verkligen förhöll sig hade nog uppdagats om han inte hade blivit överröstad eller hyssjad så fort han öppnade munnen och i såna fall hade nog inte djuren lytt honom det minsta, men såsom det förhöll sig så verkade hela historien göra flera av djuren mer intresserade av vad han hade att säga, och dessa följde honom till Landskrona där han var mer välkommen.

Veckor passerade och det hela började lugna ned sig en smula, och med lugnet kom tråkigheten som ett brev på posten levererad av någon av rikets tre konkurrerande distributörer. Gossen såg lojt på hur arbetsledarna gjorde sitt värv och ledde boskapen än hit, än dit för att lydigt beta på ängens olika områden, så de skulle få i sig de olika ämnen som de diverse grödorna hade att erbjuda. Tänk om det faktiskt kunde hända någonting, tänkte gossen. Då fick han en snilleblixt! Han drog sig till minnes en liten incident som de gamle berättat om, som hände straxt innan han föddes. Han väntade tills arbetet hade satt igång ordentligt, varpå han plötsligt studsade upp och pekade anklagande på en av äldre och mer erfarna arbetsledarna på fältet:

  "Opålitlig! Omoralisk! Förtroendelös!" Skanderade han och pekade på arbetsledaren, som förskräckt började försvara sig emot den lynchmobb som snabbt bildades. Djuren blev oroliga, och en viss panik spreds på fältet. Det blev ett ohemult surr bland de andra arbetarna på fältet, gamla sår hade rivits upp och trots att denne ensamme person som blott ledde ett av arbetslagen gjort bot och bättring och faktiskt hade blivit ombedd att leda arbetet av de andra, så blev arbetsordningen sig aldrig lik igen. De följande dagarna blev arbetsledaren mer och mer kritiserad av de som arbetade med henne, trots att hon blott förde ett av de största arbetslagens talan. Några av de som jobbade på fältet knatade över till pojken, tog honom i örat och skällde lite på honom, men inte kunde han nu ta tillbaka det hela ty skadan var redan skedd.

Nu var oron på fältet ett faktum. Tack vare att några av de mer skrupelfria anhängarna till några av de mer populära arbetsledarna tyckte väldigt mycket om att sprida rykten späddes den oroliga stämningen på. Pojken njöt nog av sitt värv, men nu hade han blivit hungrig efter mer. 

Han hoppade upp och pekade på en av arbetsledarna som var mycket engagerad för att alla som arbetade skulle hjälpas åt och bry sig om varandra:

  "Kommunist! Kommunist!" Skanderade han högt. Arbetsledaren såg sig förvirrat omkring, och djuren blev som tokiga då de trodde att alla som frivilligt arbetade för arbetarens rättigheter var kommunister, och därför ville förslava mänskligheten och avrätta alla som bar glasögon. De andra arbetsledarna som inte riktigt var glada över att den påstådde kommunisten försökte ge bort deras makt till de som faktiskt gjorde jobbet greppade sina olika verktyg och jagade ut honom ur bygden med glåpord och smutskastning. Det var en synnerligen uppiskad stämning.

 En av traktens urmakare som råkade gå förbi och höra honom tog pojken i örat och utropade "Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för sånt här!" men pojken bara hånlog mot honom och svarade raskt att "Kommunister är ju skitfarliga, se bara på Stalin". Hade pojken inte gått i en kommunalt driven (och därför utfattig) skola utarmad av en friskolereform där vinstintressen och skattesänkningar fått stå före all vett och sans hade han kanske kunnat sätta in Stalinismen i såväl ett historiskt som politiskt perspektiv och kunnat se absurditeten i sina anklagelser, men detta kommer vi aldrig att få veta. Urmakaren suckade, skakade på huvudet och gick hem till sitt för att argt blogga för döva öron om vart världen var på väg.

Men de kvarvarande arbetsledarna klappade pojken på axeln och för att visa hur nöjda man var med honom så gav man honom en riktig provanställning som till och med gav honom en lön, om än en låg sådan. Ty man hade råd tack vare sina affärer med en av världens människorättsvidrigare kapitalistiska, eller kommunistiska diktaturer beroende på hur pass konsekvent man vill vara,

Nu passerade några månader och saker och ting lugnade ned sig en smula. Man bestämde att fyra av arbetsledarna, som förvisso alla hade sina sidor var de som var bäst lämpade att leda arbetet i landet och de högg med glatt mod tag i sitt arbete. Pojken återgick till sina sysslor och försökte göra det som faktiskt  nu var hans jobb, stolt över att kunna bidra till sitt land.

När det så gått elva månader av hans provanställning och han närmade sig sin första löneökning blev han uppsagd från sitt arbete, som nu snabbt tillsattes av en utförsäkrad, totalförlamad prostatacancerpatient. Det hela hade nog inte varit något större problem om det inte varit så att pojken hade struntat att gå med i A-kassan då just den som gällde hans yrkeskår kostade 450:- i månaden, vilket han ju med sin lilla lön inte hade råd med. Eftersom han gått ett yrkesförberedande program på gymnasiet så var han inte högskolebehörig, och efter att förjäves ha försökt komma in på komvux vände han sig till arbetsförmedlingen, där en jobbcoach lärde honom att hitta sitt blå chackra. 

Detta hjälpte inte honom alls så han slokade moloken iväg till socialen, där han fick städa toaletter 30 timmar om dagen för att få sitt bidrag. Och där kunde han ha blivit kvar i sextio år om inte det lokala, nybyggda kärnkraftverket drabbats av en explosiv "barnsjukdom" som på ett effektivt sätt fick slut på den här sagan.

Fick jag med allt?

Dagens Haiku (som av en semantisk nyck idag bara har tre ord):

Centerpartiet

Partiledarutfrågning

Skräckupplevelse!

Åsså lite länkar, appropå inspirationen: Peter Larsson, Badlands Hyena, ARAR, 

När orden inte räcker till

Det är faktiskt finfint med den här nymodiga, digitala tekniken ibland. Som jag tidigare varit tydlig med så övervakar jag noggrant trafiken kring denna sida, om inte annat så för att nära mitt ego. Det är allmänt känt att undertecknad är ödmjukheten själv men jag har likt alla andra vissa behov, och då de tre första stegen i Maslows (som vi förstår honom) modell är uppfyllda så jobbar jag nu enligt planen för projekt METAmorphosis på steg fyra: bekräftelse.

Framför allt så är det intressant att kunna se hur folk hittar hit via de konstigaste sökord, och det hjälper att se vad folk läser för skräp på internet egentligen. Ingångslänkarna brukar i regel sammanfalla med de webbsidor jag pingat, och det är ju ett gott betyg på att systemet fungerar!

Men idag så upptäckte jag att mitt senaste inlägg hade besökts från en alldeles speciell adress:

http://admin.twingly.com/UserPages/Abuse.aspx

Där kommer jag ju inte in, lösenordsskyddat som det är men det får mig att dra en slutsats: Någon därute tyckte uppenbarligen att mina tankar kring Peter Erikssons senaste debattartikel var tillräckligt "olämpliga" för att abuseanmäla min blogg. Ett Censurförsök, ett försök att tysta en kritisk röst emot etablissemanget för att använda Sverigedemokratisk retorik.

Shit! Nu har jag liknat mig själv vid SD... Måste överkompensera!

Men jag blir tokigt lycklig, för detta är den bekräftelse jag så desperat behövt. Detta är ett kvitto på att folk läser mina texter och blir upprörda! För att inte verka som ett vanligt forumtroll försöker jag formulera mig ordentligt, men jag har varit orolig att människor skall tänka ett rungande "meh" och klicka sig vidare.
Men nu vet jag: Folk stör sig på mig. Äntligen kan jag titulera mig "Bloggare"!
Jag måste här tacka denna person, som gjort de här tre årens skrivande mödan värd. Åsså vill jag tacka juryn, mamma och pappa för allt stöd jag fått, mina fantastiska objekt för all inspiration, publiken!

Jag kanske drar lite höga växlar på detta i och för sig. Det kan ju alltid vara någon som snedklickat lite, det hela skedde ju någonstans mellan 04:00 och 07:15 i morse så det kan ju vara någon som av trötthet inte riktigt hade pli på finmotoriken.
Eller så kan det vara så att någon, som sitter och läser bloggar antingen i Kista eller Tyresö inte riktigt höll med mig i min argumentation. Jag kan inte riktigt se vad det var som var fel med den, någon vänlig själ får gärna förklara det för mig. Tydligen så höll Admin på Twingly inte med om att det jag skrivit var över gränsen då länken är kvar, så frågan kvarstår: Hur tänkte anmälaren i fråga?

Jag har en kommentarsfunktion som fungerar ypperligt, och jag hade gärna sett att vederbörande förklarar sig där. Om inte annat så hade det varit trevligt att få ett motargument som omväxling!
Men kanske, bara kanske så är det enklare att klicka på en "anmäl Abuse"-ikon än att faktiskt försvara ett par regeringspartier som försöker hålla hemligt vilkas fickor de bor i?

Demokrati, Korruption & Peter Eriksson

Igårkväll satt jag och slölyssnade på lite olika program på SVT Play. Det fina med debattprogram och partiledarutfrågningar är att det är tokigt trist visuellt så om man inte vill se deras ansiktsuttryck funkar det perfekt som radio, så man kan göra annat samtidigt. Det ledde fram till ett par viktiga insikter: Jag är för gammal för att definieras som ungdom och behöver därför inte ta åt mig av Bert Karlssons befängda påhopp, och en debatt mellan en halvrabiat Ung Vänster-profil och en flottig entreprenör från Skara blir tokigt mycket bättre om man kan byta ut det visuella mot lite mer uppmuntrande intryck, jag föreslår Lolcats eller någonting annat som inte gör en fullt lika deprimerad som en debatt om huruvida ungdomsarbetslösheten är deras eget fel.

En annan viktig insikt var att jag gillar Göran Hägglund, han verkar vara en sval snubbe och om man kunnat hålla samtalet ifrån politik så hade en kväll med honom, Ohly och en platta pilsner kunnat vara en riktigt trevlig upplevelse. Jag kan tänka mig att de båda nog skulle behöva en paus i dessa tider, så har ni vägarna förbi Skåne så slå en pling!

Men jag kan inte undgå att komma in på politiken i alla fall, för idag så kom den debattartikel jag väntat så på. Det har varit lite av en snackis i det senaste att S gått ut med den exakta siffran på vad familjen Reinfeldt själva tjänat på sina skattesänkningar. Allt för att i ett dubbelt slag visa hur mycket alliansen sänkt skatten för de redan rika, samt för att misstänkliggöra statsministerns uppsåt med sin politik. Nu har ju alla vi som faktiskt räknat efter och lyssnat på de diskussioner som fördes kring skattesänkningarna redan vetat om att de gynnat de redan rika mer. Hur kan jag nu påstå någonting sådant? Pja, sist jag såg efter var priset på kaffe runt 40:- halvkilot (för visst köper man väl krav- och rättvisemärkt, va VA?), en mycket exakt siffra och inte en procentsats. 

Problemet med just detta utspel från de Rödgröna är att det fått något motsatt effekt, om DNs kommentarsfält är någon slags indikation. Ad Hominem-argument ses faktiskt inte med särskilt blida ögon i Sverige, och därför så var det ganska oklokt gjort att använda just Fredde som exempel.

Men det är här som jag vill höja en liten röst för just Ad Hominem-argument. Missförstå mig rätt, personangrepp i linje med "Tobleronepolitik" eller liknande (och exemplen är många) är naturligtvis inte okej, men att ifrågasätta en politikers motiv är otroligt viktigt ibland. 

Det är därför jag blev alldeles varm inombords när jag nyss läste en debattartikel där Peter Eriksson (med en timing enbart en luttrad mediastrateg kunnat uppbringa) lyfter en av det tidiga tvåtusentalets otvivelaktigt viktigaste demokratifrågor, genom just välskrivna Ad Hominem-argument.

För här är denna typ av argument det centrala, det gäller nämligen vilka privata intressen det är som dikterar villkoren för alla som råkar uppehålla sig i det här landet. Bidragen till partierna, de pengar som mycket väl kan avgöra utgången på valet hålls hemliga av Moderaterna, det största partiet i landet just nu som genom sin dominans i det borgerliga blocket i mångt och mycket dikterar dess politik.

Det är en i sig hätsk artikel. Ord som "korruption" och jämförelser med U-länder flyger i luften. Med all rätt.

Detta är nämligen en otroligt viktig fråga för demokratin, för när jag röstar vill jag veta vem jag röstar på. Våra förtroendevalda har, i en representativ demokrati en skyldighet att representera folkviljan, det är lite själva poängen med det hela har jag fått förklarat för mig. Om mångmiljonbelopp getts i hemlighet till ett parti som rotat runt i vår samhällsstruktur och välfärd så grundligt som Moderaterna så vill jag naturligtvis veta vem som satsat sådana ofantliga summor pengar på att de ska få göra det, för det är deras agenda vi röstar på.

Mångmiljonbelopp är inget man ger någon för att de har en snygg logotyp eller en karismatisk partiledare (uppenbarligen). Det är alltid ett medvetet försök att skapa förändring. LO stödjer S, för att de för en fackföreningsvänlig politik men de har heller aldrig hymlat med det. Men vem stödjer egentligen M förutom då Skattebetalarnas förening, Timbro, Svenskt Näringsliv och flera stora dagstidningar som ju inte är så förbannat hemliga med det?

Jag kan enbart applådera Erikssons artikel, ty den är vad man kan kalla retoriskt vattentät. Det finns inte ett enda argument som kan motsäga hans tes. Vissa har ju prövat, den blogg som fick skrika "FIRST!" var Norah4you, där SO-läraren Inger E underkänner Eriksson i samhällskunskap genom att kasta en av regeringsformens paragrafer i nyllet på honom:

2 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (1976:871).

 Vad som här föreslagits är att denna paragraf tydligt motverkar en lagstiftning om öppenhet med vart pengarna kommer ifrån. Nu tänker jag inte underkänna Inger i något ämne då jag i all min ödmjukhet saknar den utbildning som ger mig den möjligheten, men ska vi prata läsförståelse så har jag här ett par invändningar:

Medborgare är inte synonymt med bidragsgivare i detta fall. Det kan antas att det främst är företag, organisationer och bättre bemedlade som skänker större summor till ett parti, och de flesta personer som har så mycket pengar kan nog gömma sig bakom en eller annan juridisk person, om begreppet är bekant.

Vidare kan denna paragraf tolkas till Erikssons fördel: en medlem i en organisation som ger en ohemul massa pengar i partistöd till ett parti denne medborgare inte vill stödja har på sätt och vis tvingats att delta i en politisk sammanslutning, då en organisation antar den rollen så fort den använder sina pengar till att påverka utfallet på valet.

Slutligen så kan nog inte detta klassas som samhällskunskap utan snarare Juridik, men vad vet jag?

Men det är inte detta som är det centrala. Denna paragraf skrevs inte med partistöd i åtanke, och jag är övertygad om att det aldrig var författarnas intention att den skulle användas som slagträ i en debatt för att underlätta korruption. Låt oss vara lite pragmatiska här: kan det inte antas att befolkningens rättighet att slippa korruption står över individers, som är såpass politiskt övertygade att de skänker mer än en genomsnittlig månadslön (efter skatt) rättighet att slippa stå för sina åsikter?

Men framför allt så är det inte särskilt konsekvent av Moderaterna. Vi har idag en FRA-lag tack vare dem som ger staten rätten att snoka reda på både det ena och det andra om oss medborgare, vilket visar exakt hur stor respekt de har för just denna paragraf. Visst, det rör sig ju inte om tvång men ett minst lika stort övergrepp på våra medborgerliga rättigheter.

Om denna paragraf nu otvetydigt står emot Erikssons förslag i juridisk mening så bör grundlagen ändras, och med tanke på att fem av sju riksdagspartier står eniga i denna fråga så är en grundlagsändring så gott som klubbad, även om det skulle ta två mandatperioder för det hela att få effekt. Men jag kan vänta.

Hoppas bara att det då inte är för sent, om det inte redan är det.

Dagens Haiku:

 Ny kom ihåg-lapp:

"Måste börja hejda mig"

ska ju upp imorrn!

Detta innebär att jag kommer att bänka mig framför SVTs partiledarutfrågning ikväll, att inte ta upp denna fråga som tydligt ligger i allmänintresset hade ju varit ett skamligt brott emot den journalistiska integriteten och public service-uppdraget. Jag laddar med popcorn, för jag är genuint intresserad av att höra hur Fredrik ska lyckas skylla detta på finanskrisen och sossarna!

Ett blygsamt föslag på ett nytt statsskick

Jag (och många med mig) har länge kritiserat politiken för att sakna verklighetsförankring, och framför allt så känns det som att i synnerhet denna valrörelse har varit diskussioner över huvudet på väljarna. 

Alliansen valde att fylla sitt manifest med "Ambitioner", och ett fåtal skarpa förslag där definitionen av "skarp" var tämligen luddig (klockan är halv två, Bear with me (rooooaawwwrrr)) och de rödgröna har inte varit mycket sämre, även om de tryckt ur sig förslag med i mitt tycke något större skärpa.

Alliansen kallar sitt manifest för "Jobbmanifestet" och för er som öppnar PDF-en och tänker att det verkar som skitträlig läsning så kan jag glatt informera er om att det är det också. Alliansfritt Sverige släppte en "For Dummies" som faktiskt inte är så dum dock.

Nu råkar jag av bitter erfarenhet veta att ordet "Ambition" snarast betyder någonting i stil med "pallar inte, fixart sen". Jag har till exempel Ambitionen att dammsuga grytet, men så länge som silverfiskarna håller sig i hallen håller jag igen med dammsugningen, och jag vidhåller att Halo håller högre prio i hemmet. På detta vis (som jag beskrivit tidigare) så blir det inte så mycket städning gjort, på samma sätt som det inte blev någon obligatorisk A-kassa trots att man lovade det. Regeringen pallade inte det helt enkelt. 

Det finns ju konspiratoriskt lagda personer som hävdar att A-kassereformen bara var en medveten strategi att försvaga fackförbunden, men frågan är om våra politiker är tillräckligt klipska (diaboliska) för att lägga upp en sådan plan. Reinfeld vill ju trots allt värna den svenska modellen, som i detta fall bl a verkar vara att en arbetsgivare ska vara velig och inkompetent: Det tar tydligen ungefär ett år att bestämma sig för huruvida en person är lämplig för ett jobb, snarare än sex månader.

Eller snarare: de ska få längre tid på sig att leva upp till ambitionen att anställa någon tills vidare, på friskt kontinentalt mañana-manér. Eller skjuta upp den där jobbiga processen att hitta en ny provanställd så fort den provanställde börjar närma sig den tidpunkt då den kommer att få rättigheter på arbetsplatsen.

Regeringen är lite som en tonåring, de vet inte hur bra de har det. De kan glassa runt på Rosenbad och ställa krav men så fort de flyttat hemifrån så börjar verkligheten... Nej vänta nu här. Littorin fick 112 000:- i avgångsvederlag. Den där liknelsen höll inte.

Okej. Regeringen är lite som stekarna i Visby, som skapar 8000 jobb och samtidigt vaskar 2,8 miljarder. Pappa betalar!

Det är detta som fick mig att tänka på vårat statsskick, och jag har här ett förslag som kan göra Sverige till ett föregångsland i världen!

Regeringen behöver nämligen inte en kung eller en president: Den behöver en förälder.

Någon som kärleksfullt tar den i örat och säger åt den att städa sina statsfinanser ögonaböj, annars blir det ingen ny förbifart. Någon att stå emot argument som "Alla andra får ju!".Någon att lära dem klappa fint och tala med små bokstäver. Att vara snäll mot de mindre och att alla ska få vara med och leka.

Men först och främst behövs det någon som tar den i örat ibland och skriker "HUR FAN TÄNKTE DU EGENTLIGEN!?!". Lite som min nya idol Britt:

Fyndkredd

Se på Fredriks kroppsspråk. Det är som att mamma har hittat hans stash med folköl! Fingrarna är i den så kallade syltburken! Skamsen står han där och försöker försvara sig efter bästa förmåga, trots att han vet vad han ställt till med och även om han försöker skylla på Mollgan (S) så räcker det inte den här gången.

Hade vi haft en sådan statschef hade det här landet varit mycket drägligare att leva i. Nu förespråkar jag inte på något sätt en totalitär diktatur, regeringen är ju trots allt gammal nog att ta eget ansvar. Men lite uppfostran hade nog inte skadat. 

Nu står Britt tillsammans med Göran Wassberg på min lista över möjliga föräldrakandidater. 

Så vad sägs mina vänner, ska vi slå till och bli världens första Parensokrati?

Dagens Haiku:

Varför president

När man kan ha "Landsfader"?

det hade vart nåt!

Jag vill också ha!!!

Det börjar hetta till nu. Utspel på utspel lovar mer och mer pengar till alla, eller i alla fall från allianshåll. De rödgröna försöker bjuda över, samtidigt som de är lite mer försiktiga vilket säkert kommer att kosta dem segern i valet.

Idag kan vi läsa att Alliansen tänker höja studiemedlen, om de vinner valet. Jag kan bara anta att detta är synonymt med "om studenterna röstar på oss". Eller ja, lånet i alla fall. Det är en viss skillnad, men jag är säker på att de som får problem med återbetalningarna kommer trivas bra på de fina jobb som de kommer att få!

På samma sätt ska skatten sänkas för pensionärer, förutsatt att de röstar på Alliansen. Att de Rödgröna gett ett likvärdigt bud skapar ju ett visst status quo dem emellan, så kanske kommer pensionärerna att sätta sig in i den breda sakpolitiken i stället, vilket ju inte alls var syftet med att lova skattelättnader från något håll.

För att inte tala om restaurangbranschen! Det ska bli sänkt moms, så att det ska bli billigare att äta ute. Bra va?

Det betyder ju att alla vi som redan fått mer pengar via jobbskatteavdraget ska göra av med mindre av dem när vi äter ute. Dessutom ska det leda till fler jobb inom restaurangbranschen, och för alla som drömmer om att bli kock eller servitris så är ju det perfekt! Bäst att de också röstar på alliansen.

Det är ju solklart att ju mindre det kostar att äta lunch, desto fler kommer att bli anställda i den branschen. Den ordinarie personalen jobbar ju sällan övertid, och stress över tung arbetsbörda har ju effektivt bekämpats så länge vi har haft restauranger.

Nu undrar ju jag hur många krögare som kommer sänka de där siffrorna deras gäster våndas över i menyerna, i stället för att låta oss betala det vi är vana vid och behålla differensen, men även de har nu en anledning att rösta på alliansen!

Alla de som funderar på att köpa ny bil kanske ska ta en titt på en miljöbil? De skall nu bli ytterligare subventionerade med en läcker premie på 40 000:-. Perfa för alla de av oss som tänkt köpa en splitterny bil de närmaste åren, men det krävs att vi röstar på Alliansen...

Men jag då?

Jag äter sällan ute, jag har 40 år kvar till pensionen, jag finansierar mina egna studier, är inte tillräckligt bra på att laga mat för att jobba med det och trivs med att åka buss (trots att det är Veolia som kör). Dessutom har jag i alla fall inte råd med en ny bil. I all rättvisas namn ska väl jag också ha någonting? 

Jag säljer mig inte särskilt dyrt heller, man vill ju inte vara en belastning på statskassan. Jag skulle behöva ett par nya Sneakers, eller kanske gardiner? Jag hade tänkt att stränga om basen, kanske ett nytt set strängar hade varit på sin plats. Borgs, det är en fyrsträngad och jag stämmer i C. Det lär gå lös på runt en femhundring, så jag tycker inte alls att det är mycket i sammanhanget! 

Så hör av dig, så styr vi upp det. Jag kan till och med gå och rösta samtidigt som någon av er, så ni ser att allt går rätt till!

För om jag inte får någonting alls så blir jag lite ledsen, jag har ju också rösträtt! Då kan det hända att jag i min besvikelse försöker ta reda på hur alla dessa blingblingblänkande skeddrag i valkretsens vass skall finansieras, och det hade nog inte lett till någon röst på alliansen alls. 

Dagens Haiku:

Lite väl ego

Men till var efter behov

som inte är sjuk

Vad är det med FP egentligen?

Igår skrev jag ett längre inlägg om Folkpartiets idéer kring försörjningsstödet och motprestationskrav.
Jag antog att Folkpartiet, som mot all förmodan faktiskt genom tiderna varit det Alliansparti jag haft mest sympatier med (på temat blinda hönor) faktiskt skulle hysa en liberal värdegrund.

Men av någon anledning så har detta parti nu valt att profilera sig i valet som de starkaste förespråkarna av livegenskap, eller "Debt bondage", Peonism etc. Seriöst, WTF?

Idag kan man läsa i DN och på SVD om FPs förslag att låta utländska studenter studera gratis i Sverige, mot att de förbinder sig att arbeta av skulden efteråt. 

Så om jag har förstått det hela rätt så skall alltså livegna, utländska akademiker sköta vår forskning och utveckling, livegna socialbidragstagare skall sköta produktionen och vi andra som har varit tillräckligt tursamma att födas som svenskar och har en gynnsam socioekonomisk status skall åtnjuta frukterna av detta övergrepp genom sänkt skatt, alternativt att de av oss som kommer att bli utkonkurrerade av denna tvångsarbetskraft tvingas att dansa efter den ekonomiska maktens pipa.

Folkpartiet för nu en aggressiv retorik för att aktivt återskapa det klassamhälle vi kämpat i hundra år för att ta oss ur. Det är förskräckligt.

Det finns säker många Liberaler som inte känner igen sig i detta, liberalismen är till skillnad från konservatismen och övriga, mer förvirrade mitten-högerideologier en ideologi som faktiskt erkänner hierarkiska maktstrukturer som ett problem, och många liberaler jag samtalat med genom åren skulle i det närmaste kunna anses ha mer gemensamt med de rödgröna än Alliansen. Den individuella friheten är Liberalismens starkaste paroll, och den politik som förts på sistone har en mycket stark ton av just inskränkningar i dessa rättigheter.

Var jag dem hade jag fått nog för länge sedan. Folkpartiet är inte liberaler längre. Jag tror att vi inom en snar framtid kommer att se en schism inom Folkpartiet, och det är på tiden.

Frågan är bara när, och vem som kommer att ikläda sig rollen som den svenska liberalismens Martin Luther emot Påven Björklund och Moder Sabuni.

Ty i dagsläget är jag alldeles för liberal för att ens överväga att rösta på Folkpartiet.

Dagens Haiku:

Det friskar nu upp

totalitära vindar

Jag är faktiskt skraj

Fint, Folkpartiet!

Någonting som jag lärt mig är att det farligaste som finns är kommunismen. Att högern länge använt sig av Reductio ad Hitlerum-argumentet att få in ordet "Kuba" så fort man talar om den svenska vänstern har fått mig att förstå att alla reformförslag som på något sätt kan kopplas till ett socialistiskt tänkande kommer att leda till att vi blir en kommunistisk diktatur.
Och det är läskigt. I en inte alltför avlägsen framtid kommer vi kanske att tacka en ikon av Ohly så fort vi fått ta del av sjukvården, enligt Nordkoreansk modell. Vi kommer att avsluta förbönen på söndagarna med "I Marx, Engels och den helige Titos namn", och om man inte passar sig noga för vad man säger så riskerar man att hamna i Eslövs-Gulagen.

Den Borgerliga Alliansen har länge varit det flammande motståndets låga. Förkämpar för friheten och demokratin, för allas lika rättigheter och värde har det stått emot hotet från Vänstern. De har bekämpat  alla de saker som har med den förhatliga Kommunismen att göra, och utan dem hade vi alla varit livegna under staten, slavar under den planekonomiska offentliga sektorn konstant bevakade av GESTÄPO drönaraktigt upprepandes mantrat "Krig är fred, Frihet är Slaveri, Okunnighet är styrka".

Så det är idag, med stor tillfredsställelse jag läser att Folkpartiet, en av de svagas förkämpar tar itu med en av Kommunismens mest förskräckliga företeelser, fy tusan!

Det är Nyamko Sabuni som slår till emot en av Stalinismens vidrigheter, nämligen det förhatliga "till var och en efter deras behov". Det jag avser här är hennes vurmande för Landskrona-modellen, som i god jämlikhetsanda motverkar att vissa mindre nogaräknade individer ska kunna sko sig på andras flit och id, och att hon nu ger som vallöfte att legalisera denna modell, som går helt i linje med Arbetslinjen.

Förslaget går ut på att man skall ge en motprestation för att få försörjningsstöd, eller Socialbidrag som det heter i folkmun. I föregångskommunen Landskrona är normen en arbetsinsats av 30 timmar i veckan inom praktik, eller "arbete med erfarenhet och kompetensutveckling som lön" som det heter på lite finare Svenska.

Detta är en fantastisk idé, såväl ur ett integrations- som ekonomiskt perspektiv. För i stället för att ligga och vältra sig i bidragspengarna hemma i sin lyxiga förortslya framför sextiotumsplasman ska bidragstagaren bidra till samhället och sin egen kompetensutveckling genom att skaffa sig på arbetsmarknaden attraktiva  och kompetenskrävande färdigheter inom exempelvis Sanitetsyrket, som vi alla vet är en språngbräda rätt uppåt i samhällshierarkin och ut ur utanförskapet.

Ur ett ekonomiskt perspektiv är det dessutom fantastiskt finurligt. I stället för att som socialisterna vill skapa arbeten inom offentlig sektor så undviker vi smidigt den segdragna politiska processen med att avskaffa arbetsgivaravgifterna för offentlig verksamhet då det inte ligger några sådana avgifter på socialbidraget.

Att betala skatt är ju inte heller någonting som vi egentligen ska behöva göra och dessa personer kommer att gå i bräschen för alla oss andra, då man inte betalar någon skatt på försörjningsstödet!

Sen slipper man dessutom all jobbig matematik. För att se hur jobbigt och dyrt det hade varit för dem att ge mig (och jag använder mig själv som exempel) en anställning inom den offentliga sektorn tog jag fram socialstyrelsens provberäkningssida. För att göra det hela så korrekt som möjligt iklädde jag mig rollen som totalt barskrapad och inkomstlös, med en relativt normal utgift för hyra och el (4000:-) för en ensamstående. I detta exempel hade jag fått 7680:- i försörjningsstöd i månaden. Hey, det är ju ungefär som en såndäringa student har inklusive lånet! Fett!

Om man sen justerar upp detta belopp som om det hade varit "Ut efter skatt" dvs att man gångrar det med 1,45, och sedan delar det med 132 som är det genomsnittliga antalet arbetstimmar på en månad som någon som jobbar 30 h i veckan jobbar så får man en timlön på svindlande 84,30 :- före skatt. 

Det är ju en väldigt hög timlön, så de klarar sig nog bra på den!

Vi kan dessutom göra det ännu billigare för samhället. Anta att vi löser billigare boenden för dessa individer, och kanske spar in på sådana saker som inte är livets nödtorft, som hemförsäkring till exempel kan vi sänka denna kostnad ytterligare!

Till detta kommer besparingen i det att de inte heller betalar in till sin framtida pension, som ju är en utgift som ligger tungt på arbetsgivarna i o m arbetsgivaravgifterna. Dessutom har ju inte socialbidragstagare en sån där hemsk och jobbig fackförening man måste jiddra med i tid och otid. Det är sannerligen skönt att se att Folkpartiet står starkt emot det kommunistiska hotet, på ett så effektivt och humant vis dessutom!

Det enda vi behöver göra nu är att komma på ett snyggt, fyndigt och lite catchy namn på denna grupp människor, socialbidragstagare har ju en ganska negativ klang. Jag är säker på att Alliansens kommunikatörer kan komma på någonting fint, de har ju gett oss ord som Arbetslinjen, Rödgrön Röra och vårdnadsbidrag.

Jag kan inte ens drömma om att mäta mig med dessa semantiska snickare, slagordens snitsiga supermänniskor som jag håller i så högt anseende, men jag vill ändå ge mina egna små blygsamma förslag på namn som ligger rätt i munnen i det här fallet:

 

Vad sägs om "Proletariatet", det mer internationella "Peon" eller varför inte det gamla beprövade ursvenska ordet "Träl"?

 

Dagens Haiku:

Minns en uppmuntran

Det var något tyskt uttryck...

 Arbeit macht frei, tro?

(Kan Alliansen hålla sig med Retoriska fallasier kan jag det också!)

En Vederläggning av Rankkas Ränker

Nu börjar den där tiden på året. Nollningen. 

En ny termin på Universiteten börjar om knappt en vecka, så jag kände att det var dags att friska upp de akademiska musklerna med en liten debatt kring vetenskap!

Eller nja, det där lät bra men egentligen så har jag spenderat kvällen med att läsa debattartiklar på Newsmill, vilket har lett till att jag blivit lite smått fundersam. Så utan vidare dröjsmål presenterar jag denna mjukstart på terminen: en blygsam liten vederläggning!

Börja nu med att läsa Timbros VD, Maria Rankkas debattartikel "Sahlin har gått på jämlikhetsbluffen". Jag kan vänta.

(*dudidum dum duuuu, duddelidum dumdum duuuu...* Klar?)

Okej, för er lata människor ska jag ge ett litet kort referat:

Maria Rankka angriper i sin debattartikel Mona Sahlin och andra debattörer på vänsterkanten engagerade i jämlikhetsfrågor, eller snarare en av de vetenskapliga källorna till deras argumentation: boken "Jämlikhetsanden" som utreder sambandet mellan Sociala problem och inkomstojämlikhet.

Hon menar att argumentationen i sagda bok har slagits hål på av andra vetenskapsmän. 

Nu är jag den första att ställa upp på att opponering på vetenskapligt material är ett av de viktigaste verktyg vi har för att skapa kvalitativ vetenskap och att Rankka har viss legitimitet i sin kritik av boken, men det är inte detta hennes debattartikel handlar om eller har till syfte.

I grund och botten angriper hon trovärdigheten hos sina meningsmotståndare genom att ifrågasätta den vetenskap de bygger sina argument på, vilket inte är fel i sig.

MEN

När jag läser hennes argumentation slås jag av en ganska uppenbar brist i den. Hon hänvisar konstant till vetenskapliga källor utan att egentligen framföra ett enda bevis på att det inte föreligger ett orsakssamband mellan inkomstojämlikhet och sociala problem. Att angripa boken för att använda ett statistiskt urval är det centrala i hennes text och de argument hon använder baseras på (trumvirvel) statistiskt urval!

Hon argumenterar med beviset att livslängden för mänskligheten i stort ökade under 80-talet, samtidigt som inkomstklyftorna ökade. Låt mig här komma med en liten Interrogatio: Vad ska denna fakta tjäna till?

Detta bevisar ingenstans att det inte föreligger ett samband mellan livslängd och inkomst, enbart att man gjorde någonting rätt på 70-talet. Kanske kan avslutandet av Vietnamkriget, den ökade solidariseringen med Afrika, ett antal förbjudna bekämpningsmedel och världens ekonomiska tillväxt i stort ha haft positiv inverkan på dödligheten? Det är absurt att hävda att bara för att klyftorna ökat och människor lever längre skulle det motbevisa ett samband mellan dödlighet och inkomstojämlikhet.

Och apropå att trolla med statistik väljer hon, som det starkaste argumentet boken "Jämlikhetsbluffen" (som av en händelse lanseras med ett lanseringsseminarium arrangerat av Timbro). Hon argumenterar inte utifrån boken som om hon hade läst den dock, utan genom en snabb omskrivning av bokens beskrivning från seminariepresentationen. Hon nämner att "Jämlikhetsbluffen" med samma statistiska underlag kan bevisa ett samband mellan 15-åringars betyg och deras avstånd till nordpolen, hämtat rätt ifrån presentationen i bokhandeln.

En av de saker man lär sig när man utbildar sig till professor som författaren till "Jämlikhetsanden" är, är att använda sig av relevant statistik. Jag äger, som stolt svensk statistiskt sett en femtedels Ko men det är inte relevant (över huvud taget). Vad som däremot är relevant är att Rankka inte på något sätt visar hur urvalet ändrats för att omkullkasta slutsatserna i "Jämlikhetsanden". Om man statistiskt jämför länder i Skandinavien för att sedan kasta in Etiopien eller Bhutan i mixen så kan man räkna ut (med röven) att det kommer ha en förödande effekt på utfallet. Det är möjligt att hon har vatten på sin kvarn, men utan att exemplifiera duger inte detta argument. Hon menar att vi okritiskt ska ta henne på orden där, ord som hämtats ur en text skriven av en journalist, som inte behöver svara inför en vetenskaplig opponering före publicering. Eller kanske köpa boken av den Lobbygrupp hon representerar?

Hon vill hävda att "Jämlikhetsanden" inte gör skillnad på samband och Orsakssamband. Må så vara, det finns en lång rad andra forskare som pekat på att det existerar ett sådant orsakssamband.

Rankka kommer dock med två stenhårda retoriska frågor som skall få oss att vackla i vår tro på detta samband:

"För om ökad jämlikhet leder till ett mer laglydigt samhälle, varför har Sverige i så fall flest våldtäkter per 100 000 invånare i Europa? Och om jämlikhet leder till bättre hälsa, varför har Danmark den lägsta livslängden av alla de länder som analyseras?"

Ja du Maria, ska vi ta en liten Sightseeing i Malmös olika stadsdelar någon dag och ställa oss frågan om vi verkligen är så jämlika här i Sverige? Men jag kan också ge ett rakare svar på frågan, ty det kan antas rimligt att ju mer laglydiga en befolkning är desto högre anseende har rättsväsendet, vilket ökar benägenheten att anmäla våldsbrott. Nu så antas anledningen även ligga hos tidig sexdebut och hög alkoholkonsumtion, två faktorer som även de har en påvisad koppling till socio-ekonomisk status.

Och Danskarna? Pja, Öl och smörrebröd kanske inte är så bra för en...

Sen detta jävla Kuba. För högerdebattörer är det en nästan lika välanvänd snuttefilt (eller i detta fall Nazistargument) som finanskrisen. Om vi sätter Kuba i ett politiskt, historiskt och nationalekonomiskt perspektiv så tycker jag att de har en förvånansvärt hög levnadsstandard. Jämför gärna med Nordkorea eller Haiti.

Låt mig uttrycka det så här: Om jag och Maria delar på 100 äpplen har vi 50 var. Om vi bara har 4 äpplen att dela på (för att en av världens mest inflytelserika nationer har lagt ett handelsembargo mot oss som hindrat oss från att importera fler) får vi två var. Men vi har i båda fallen lika många, vilket är vad jämlikhetsbegreppet handlar om. Att anta att Sverige skulle bli som Kuba för att vi skulle satsa på jämlikhet är ungefär lika logiskt som att vi skulle bli som Bangladesh av en kvinnlig statsminister. Att på detta sätt (Liksom Hägglund i hans Almedalstal) sätta likhetstecken mellan SVMP och Kubas kommunistiska diktatur är lika relevant som att tala om Lars Winnerbäcks inverkan på barnomsorgen. Så lägg av med det!

Nej, den tes Maria för här är inte att det skulle saknas ett samband mellan sociala problem och ekonomisk jämlikhet. Jag kan inte tro att någon människa som inte kan se att klassamhället medför vissa negativa effekter hade kunnat få en post som VD. Hon är inte dum, tro inte det!

Den agenda som här egentligen förs är att underminera trovärdigheten hos hennes politiska motståndare, som driver jämlikhetsfrågan eftersom Maria Rankka inte vill ha jämlikhet. Det ligger inte i linje med Timbros "folkkapitalistiska[sic som sjutton]" verksamhet. Faktum är att det är oförenligt med kapitalism.

Det Rankka försöker göra är att slå hål på bevis som talar för en utjämning av de sociala klyftorna, eftersom det är positivt ur ett liberalt hänseende att vi har sociala klyftor. Detta är den retoriska motsvarigheten till att skrika "BAKOM DIG" och sedan springa för allt man är värd.

För det är mycket enklare att hävda att det (pilutta dej) inte alls finns ett samband mellan inkomstklyftorna och sjukdomar, kriminalitet och klasshat än att se Anders, Achmed eller Anita i ögonen och säga: Jag anser att min rätt att tjäna pengar går före din rätt att slippa sociala problem.

Slutligen så hävdar Rankka att sociala problem leder till inkomstojämlikheter snarare än tvärtom. Jag undrar lite hur jag ska tolka detta. 

Den neslige besserwissern i mig tar det som "Ja, är du sjuk eller kommer från Rosengård ska du ha sämre betalt för samma arbete, det är lönsamt för arbetsköparen och alltså bra". 

Den naive optimisten inom mig tänker att hon menar "Om du kommer från en lägre social status i samhället så har du sämre förutsättningar att tjäna bra, men det tänker jag försöka ändra på!".

Synd bara att det är något som de som brukar stödja sig på "Jämlikhetsanden" skulle säga.

Dagens Haiku:

Blev lite upprörd

En avledningsmanöver

Rakt in från höger

'Nuff Said.

Viktiga insikter från nätspionage

Vill här inleda med att ReTweeta (eller vafan man nu ska kalla det) dagens Haiku från den 27/10 -09, bara för att ge en liten teaser om vad som komma skall såhär innan mitt som vanligt ovidkommande och förvirrade exordium:

Tråkigt på Jobbet
Skriver bara blaj, sån tur
att ingen läser

 

I det senaste har jag, mot egentligt bättre vetande gjort en ansats att kasta mig ut i den därna "bloggosfären" jag hört så mycket om. Den främsta anledningen till detta har varit att jag läst en och annan artikel om valet på nätet och jag har känt mig förpliktigad att delta i debatten.

Problemet är bara att det finns så lite att debattera. Detta fasansfulla ordkrig som rasar i vårat offentliga rum med "FP är SD" hit och "V vill att alla ska knarka" dit har tröttat ut mig. En sketen artistavbokning blir en av detta valets största diskrimineringsfrågor. 

Så när världen har blivit tokig tappar jag intresset. I stället så har jag plockat upp mitt brinnande intresse för statistik och övervakning!

Som ni luttrade internetanvändare säkert vet så är det ganska enkelt att ta reda på vad ni pysslar med. Man behöver inte vara en statligt finansierad spionageverksamhet eller världens mäktigaste informationsföretag för att ta reda på saker om folk!

Så det bestämde jag mig för att göra. Jag installerade en sån därna flashig och modern "Counter Application" på denna sidan för ett tag sedan, mest för att se om folk faktiskt läser detta dravel jag slösar bort min tid på och till min glädje så gör folk faktiskt det!

 

Som mina trogna läsare båda vet så handlar denna blogg (brrr!) mest om tråkiga saker som politik och matlagning, och då jag inte har för vana att skriva om saker som är så viktiga som "Livsstil" (Läs: Kändismediefnaskande) så får jag ganska lite uppmärksamhet i dagspressen. Den uppmärksamheten kan iof tvåhundraordsbloggarna gärna få ha för sig själva, men då jag faktiskt har trafik till denna sida så krävs att jag ställer frågan: Hur hittar folk hit egentligen?
Så jag klickade mig runt i min "Counter Application" och hittade fliken "Search Keyword Analysis"...

Där har vi det svart på vitt, mina vänner!

Mitt stora bidrag till vår kollektiva elektroniska kanon var ett inlägg som jämförde Anna Anka med Charlton Heston (och mig själv med Jimmie Åkesson) och hade en som vanligt slentrianmässigt skriven, ovidkommande och förvirrande ingress. Om Porr.

Efter att ha analyserat statistiken kom jag fram till ett antal viktiga insikter: Jag borde skriva mer om porr, Jag har eventuellt förstört ett barn för all framtid genom att skriva om Bamse, plilles och mitt eget handle är lika viktiga för min besöksstatistik och HERREGUD DET FINNS MÄN SOM MED FLIT SKULLE DRA EN HANDTRALLA TILL NAKENBILDER PÅ ANNA ANKA!

Jag visste att internet var en plats där sjuka människor samlades. Vad värre var var att jag insåg att min journalistiska integritet krävde av mig att jag skulle bli tvungen att Googla "Anna Anka Porr". Med Safesearch av, ingen pardon här inte.

Så jag hällde upp en stadig Whiskey, slog in numret till Psykjouren så det skulle vara redo i telefonen, tog ett djupt andetag och klickade på Search-knappen. Jag tänkte att det skulle vara lite som att riva av ett plåster, om ett plåster hade kunnat ge en hemska psykoser.

Hon har inte gjort porr, vilket gjorde mig alldeles varm inombords. Detta betyder (antagligen) att fler personer har läst (början på) min lilla text än sett hennes fjas. Det känns på något konstigt vis bra.

Så vad gör jag nu? Jag måste ju ge min läsekrets vad den vill ha. 

Så hädanefter så kommer denna blogg fortfarande att hängivet följa, kommentera och kritisera offentliga personer och deras dåraktiga beteenden, uttalanden och åsikter.

Men alla inlägg kommer att taggas med "porr", och dess synonymer.

Dagens Haiku:

Anna Anka porr

Seriöst mina herrar

Vad fan tänkte ni?

Mediaetik och Ethosproblematik

Det har varit lite väl torrt med politiska skandaler i år.

Nu när man mycket snabbt sopade undan den smått sensationella sexskandalen Sven-Otto stod för, så lämnade det ett visst vacuum. Detta har vår fjärde statsmakt valt att fylla med faktisk analys av partiernas valmanifest och sakfrågepolitik (samt en och annan artikel om naturkatastrofer), som vanligt genom att ge mycket utrymme åt de mer iögonfallande ordvalen (som Butler eller Könsneutrala toaletter) snarare än att faktiskt diskutera de långtgående effekterna av politiken bakom sagda formuleringar.
Nu finns det ju vissa hemska cyniker därute som muttrar över att långsiktighet inte riktigt står på dagordningen hos de som slåss om våra röster, men det tycker jag är att ta det hela lite för långt. Bättre en skattesänkning i handen än A-kassa för skogsarbetare, brukar jag alltid säga!

Men idag har det seglat upp en liten skandal, och jag sitter som på nålar för att se hur det hela utvecklar sig!
Tillåt mig att ge en liten bakgrund:
För ett gäng veckor sedan så hade er egen guide i verkligheten (jag själv alltså) haft en synnerligen stressig dag. Jag beslutade mig för att spatsera ned på hamnen i Visby, inhandla en rejäl glass (En kula Choklad och en Citron-Limesorbet, om jag inte minns helt galet) för att sedan strosa ned till stora scenen i Almedalen och okritiskt lyssna på vad Jan Björklund hade att säga. Efter att ha genomlidit detta tal kände jag mig dock mer kritisk, men mina invändningar emot folkpartiets politik tänker jag inte dryfta nu.
Nej, min känsla av talet var överlag att Björklund inte riktigt har det där med att tala till nationen riktigt under kontroll. Ställd bredvid de andra partiledarna så står han så att säga i skuggan (jag tänker Maud Olofsson, men tjockisskämt är lite för buskis för mig).

Tydligen var jag inte ensam om att tycka detta, och någon på "Alliansfritt Sverige" anade en jordfäst medlem av släktet Canis lupus familiaris i faggorna då "Retorikexperten" Camilla Eriksson hyllade Björklund. Hon fick till och med "gåshud över hela kroppen" av talet, vilket jag själv också upplevde men av definitivt andra anledningar.
Visst så visade det sig att de hade fog för sina misstankar: Camilla är djupt insyltad i Folkpartiet, och det har i sviterna av detta uppdagats att även Svenska Dagbladets "retorikexpert" Martina Skowronska kandiderar för Folkpartiet.
Camilla Eriksson visade direkt att hon är väl insatt i det svenska politiska systemet genom att raskt avgå, och förklara sig i en liten blygsam pressrelease på sin egen blogg.

Men det får mig med mina få men väl godkända högskolepoäng i Retorik att bli lite fundersam kring hur det står till med våra "Retorikexperter". Det verkar ju som att de uppenbarligen missat en stor del av innebörden i Ethos-begreppet: Ett partipolitiskt engagemang är oförenligt med trovärdigheten som oberoende expert, och om man missat en sådan detalj så kan man föga kalla sig expert. I detta fallet så kan man faktiskt klassa det som en "Rookie-miss".
Att dessutom som representant för en redan illa ansedd vetenskap ge dess kritiker vatten på "retorik-är-lurendrejeri-och-taskspel"-kvarnen känns ganska sorgligt.

Det verkar som att det finns en massa retorikexperter i folkpartiet, vilket ställt i ljuset av deras väljarstöd kräver att man ställer frågan: Kräver titeln retorikexpert någon egentlig kompetens, eller går det inte att polera en klick bajs?
Dessutom så har TV4 och SvD nu lite problem med trovärdigheten. Man kan tycka att två av landets största arbetsgivare för Journalister (som ju ska kunna det där med informationssökning) borde kontrollera hur pass oberoende deras experter egentligen är.
Det är skönt att presstödet inte delas ut med kvalitetskriterier, eller hur Schibstedt?

Men skandalen i sig är djupare än så. Det verkar som att befolkningen har börjat få upp ögonen för objektiviteten i media. Folk förfasas över hur Folkpartister har nästlat sig in i deras hem, likt vargar i fårakläder.
Bloggosfären, Media och resten av landet verkar nu ha upptäckt att de olika mediaföretagen har en politisk agenda.



Faktum är att media inte hymlat med detta tidigare heller. De flesta tidningar har ett uttalad politiskt ställningstagande, och att anta att de politiska experter som uttalar sig skulle vara helt opartiska är ganska störtlöjligt. För det finns ingen myndig person som saknar en uppfattning, och om man är tillräckligt insatt för att kunna kalla sig expert så har man garanterat bildat sig en.
Jag vill här påpeka att jag inte är någon expert på någonting, och till och med jag har, hör och häpna en (cementerad, komplicerad, impopulär) politisk uppfattning!

Vad som står utom allt rimligt tvivel är att media är de starkaste opinionsbildarna vi har. Valen av rapportering, formulering och författare påverkar oss väljare mer än vad partierna vill erkänna. Det arbetar fler retorikexperter, mediastrateger och kommunikatörer inom partierna än vi vill känna till för att hantera det odjur den fria pressen är.
Kanske, bara kanske skulle man ta och läsa partiernas valmanifest, lyssna på vad de har att säga och kanske bilda sig en egen uppfattning? Pallar man det?

De svenska politiska skandalerna säger mycket om oss som folkslag. Vi blir otroligt upprörda över förvånansvärt små brott emot moralen. De svenska skandalerna är platta, trista och saknar ambition. Precis som yrkeskåren bakom dem.

Dagens Haiku:
Bara så ni vet:
Tex-Mex fyra dar i rad
Ni är varnade