En gång, på lägereldarnas och sagornas tid i ett litet konungadöme där solen sken om dagen och månen om natten bodde en ung man. Han hade, som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd satts av de styrande i landet att valla valboskapen, ett arbete som var lagom lökigt för en lat ungdom som honom.
Han hade inte några särskilt kreativa arbetsuppgifter stackarn, då man ju i regel inte ger något särskilt ansvar eller utmanande uppgifter till kostnadsfria praktikanter. Det hela gick mest ut på att sitta och titta på boskapen som försökte leva sina liv efter bästa förmåga, och att lojt iaktta de som höll på med den egentliga näringen kring denna industri.
Dagarna var långa, och trots att de som arbetade med djuren var nog så underhållande att titta på så blev det bra monotont i längden. Totalt uttråkad bestämde sig så en dag pojken för att få sig ett gott skratt.
Han såg ut ett lämpligt offer: en av de nyaste Arbetsledarna på fältet, som haft stora problem att komma in i gänget. Detta kan nog ha berott på att denne arbetsledare var rädd för saker som var mer eller mindre ofarliga, och hade en ganska ogenomtänkt inställning till hur saker och ting skall gå till.
"Nazist! Nazist!" Ropade pojken och pekade på den unge arbetsledaren.
Huruvida arbetsledaren verkligen var Nazist eller endast Xenofob förtäljer inte historien då såväl boskapen som de andra arbetarna helt sonika jagade bort honom från bygden. Hur det verkligen förhöll sig hade nog uppdagats om han inte hade blivit överröstad eller hyssjad så fort han öppnade munnen och i såna fall hade nog inte djuren lytt honom det minsta, men såsom det förhöll sig så verkade hela historien göra flera av djuren mer intresserade av vad han hade att säga, och dessa följde honom till Landskrona där han var mer välkommen.
Veckor passerade och det hela började lugna ned sig en smula, och med lugnet kom tråkigheten som ett brev på posten levererad av någon av rikets tre konkurrerande distributörer. Gossen såg lojt på hur arbetsledarna gjorde sitt värv och ledde boskapen än hit, än dit för att lydigt beta på ängens olika områden, så de skulle få i sig de olika ämnen som de diverse grödorna hade att erbjuda. Tänk om det faktiskt kunde hända någonting, tänkte gossen. Då fick han en snilleblixt! Han drog sig till minnes en liten incident som de gamle berättat om, som hände straxt innan han föddes. Han väntade tills arbetet hade satt igång ordentligt, varpå han plötsligt studsade upp och pekade anklagande på en av äldre och mer erfarna arbetsledarna på fältet:
"Opålitlig! Omoralisk! Förtroendelös!" Skanderade han och pekade på arbetsledaren, som förskräckt började försvara sig emot den lynchmobb som snabbt bildades. Djuren blev oroliga, och en viss panik spreds på fältet. Det blev ett ohemult surr bland de andra arbetarna på fältet, gamla sår hade rivits upp och trots att denne ensamme person som blott ledde ett av arbetslagen gjort bot och bättring och faktiskt hade blivit ombedd att leda arbetet av de andra, så blev arbetsordningen sig aldrig lik igen. De följande dagarna blev arbetsledaren mer och mer kritiserad av de som arbetade med henne, trots att hon blott förde ett av de största arbetslagens talan. Några av de som jobbade på fältet knatade över till pojken, tog honom i örat och skällde lite på honom, men inte kunde han nu ta tillbaka det hela ty skadan var redan skedd.
Nu var oron på fältet ett faktum. Tack vare att några av de mer skrupelfria anhängarna till några av de mer populära arbetsledarna tyckte väldigt mycket om att sprida rykten späddes den oroliga stämningen på. Pojken njöt nog av sitt värv, men nu hade han blivit hungrig efter mer.
Han hoppade upp och pekade på en av arbetsledarna som var mycket engagerad för att alla som arbetade skulle hjälpas åt och bry sig om varandra:
"Kommunist! Kommunist!" Skanderade han högt. Arbetsledaren såg sig förvirrat omkring, och djuren blev som tokiga då de trodde att alla som frivilligt arbetade för arbetarens rättigheter var kommunister, och därför ville förslava mänskligheten och avrätta alla som bar glasögon. De andra arbetsledarna som inte riktigt var glada över att den påstådde kommunisten försökte ge bort deras makt till de som faktiskt gjorde jobbet greppade sina olika verktyg och jagade ut honom ur bygden med glåpord och smutskastning. Det var en synnerligen uppiskad stämning.
En av traktens urmakare som råkade gå förbi och höra honom tog pojken i örat och utropade "Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för sånt här!" men pojken bara hånlog mot honom och svarade raskt att "Kommunister är ju skitfarliga, se bara på Stalin". Hade pojken inte gått i en kommunalt driven (och därför utfattig) skola utarmad av en friskolereform där vinstintressen och skattesänkningar fått stå före all vett och sans hade han kanske kunnat sätta in Stalinismen i såväl ett historiskt som politiskt perspektiv och kunnat se absurditeten i sina anklagelser, men detta kommer vi aldrig att få veta. Urmakaren suckade, skakade på huvudet och gick hem till sitt för att argt blogga för döva öron om vart världen var på väg.
Men de kvarvarande arbetsledarna klappade pojken på axeln och för att visa hur nöjda man var med honom så gav man honom en riktig provanställning som till och med gav honom en lön, om än en låg sådan. Ty man hade råd tack vare sina affärer med en av världens människorättsvidrigare kapitalistiska, eller kommunistiska diktaturer beroende på hur pass konsekvent man vill vara,
Nu passerade några månader och saker och ting lugnade ned sig en smula. Man bestämde att fyra av arbetsledarna, som förvisso alla hade sina sidor var de som var bäst lämpade att leda arbetet i landet och de högg med glatt mod tag i sitt arbete. Pojken återgick till sina sysslor och försökte göra det som faktiskt nu var hans jobb, stolt över att kunna bidra till sitt land.
När det så gått elva månader av hans provanställning och han närmade sig sin första löneökning blev han uppsagd från sitt arbete, som nu snabbt tillsattes av en utförsäkrad, totalförlamad prostatacancerpatient. Det hela hade nog inte varit något större problem om det inte varit så att pojken hade struntat att gå med i A-kassan då just den som gällde hans yrkeskår kostade 450:- i månaden, vilket han ju med sin lilla lön inte hade råd med. Eftersom han gått ett yrkesförberedande program på gymnasiet så var han inte högskolebehörig, och efter att förjäves ha försökt komma in på komvux vände han sig till arbetsförmedlingen, där en jobbcoach lärde honom att hitta sitt blå chackra.
Detta hjälpte inte honom alls så han slokade moloken iväg till socialen, där han fick städa toaletter 30 timmar om dagen för att få sitt bidrag. Och där kunde han ha blivit kvar i sextio år om inte det lokala, nybyggda kärnkraftverket drabbats av en explosiv "barnsjukdom" som på ett effektivt sätt fick slut på den här sagan.
Fick jag med allt?
Dagens Haiku (som av en semantisk nyck idag bara har tre ord):
Centerpartiet
Partiledarutfrågning
Skräckupplevelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar