Jag (och många med mig) har länge kritiserat politiken för att sakna verklighetsförankring, och framför allt så känns det som att i synnerhet denna valrörelse har varit diskussioner över huvudet på väljarna.
Alliansen valde att fylla sitt manifest med "Ambitioner", och ett fåtal skarpa förslag där definitionen av "skarp" var tämligen luddig (klockan är halv två, Bear with me (rooooaawwwrrr)) och de rödgröna har inte varit mycket sämre, även om de tryckt ur sig förslag med i mitt tycke något större skärpa.
Alliansen kallar sitt manifest för "Jobbmanifestet" och för er som öppnar PDF-en och tänker att det verkar som skitträlig läsning så kan jag glatt informera er om att det är det också. Alliansfritt Sverige släppte en "For Dummies" som faktiskt inte är så dum dock.
Nu råkar jag av bitter erfarenhet veta att ordet "Ambition" snarast betyder någonting i stil med "pallar inte, fixart sen". Jag har till exempel Ambitionen att dammsuga grytet, men så länge som silverfiskarna håller sig i hallen håller jag igen med dammsugningen, och jag vidhåller att Halo håller högre prio i hemmet. På detta vis (som jag beskrivit tidigare) så blir det inte så mycket städning gjort, på samma sätt som det inte blev någon obligatorisk A-kassa trots att man lovade det. Regeringen pallade inte det helt enkelt.
Det finns ju konspiratoriskt lagda personer som hävdar att A-kassereformen bara var en medveten strategi att försvaga fackförbunden, men frågan är om våra politiker är tillräckligt klipska (diaboliska) för att lägga upp en sådan plan. Reinfeld vill ju trots allt värna den svenska modellen, som i detta fall bl a verkar vara att en arbetsgivare ska vara velig och inkompetent: Det tar tydligen ungefär ett år att bestämma sig för huruvida en person är lämplig för ett jobb, snarare än sex månader.
Eller snarare: de ska få längre tid på sig att leva upp till ambitionen att anställa någon tills vidare, på friskt kontinentalt mañana-manér. Eller skjuta upp den där jobbiga processen att hitta en ny provanställd så fort den provanställde börjar närma sig den tidpunkt då den kommer att få rättigheter på arbetsplatsen.
Regeringen är lite som en tonåring, de vet inte hur bra de har det. De kan glassa runt på Rosenbad och ställa krav men så fort de flyttat hemifrån så börjar verkligheten... Nej vänta nu här. Littorin fick 112 000:- i avgångsvederlag. Den där liknelsen höll inte.
Okej. Regeringen är lite som stekarna i Visby, som skapar 8000 jobb och samtidigt vaskar 2,8 miljarder. Pappa betalar!
Det är detta som fick mig att tänka på vårat statsskick, och jag har här ett förslag som kan göra Sverige till ett föregångsland i världen!
Regeringen behöver nämligen inte en kung eller en president: Den behöver en förälder.
Någon som kärleksfullt tar den i örat och säger åt den att städa sina statsfinanser ögonaböj, annars blir det ingen ny förbifart. Någon att stå emot argument som "Alla andra får ju!".Någon att lära dem klappa fint och tala med små bokstäver. Att vara snäll mot de mindre och att alla ska få vara med och leka.
Men först och främst behövs det någon som tar den i örat ibland och skriker "HUR FAN TÄNKTE DU EGENTLIGEN!?!". Lite som min nya idol Britt:
Se på Fredriks kroppsspråk. Det är som att mamma har hittat hans stash med folköl! Fingrarna är i den så kallade syltburken! Skamsen står han där och försöker försvara sig efter bästa förmåga, trots att han vet vad han ställt till med och även om han försöker skylla på Mollgan (S) så räcker det inte den här gången.
Hade vi haft en sådan statschef hade det här landet varit mycket drägligare att leva i. Nu förespråkar jag inte på något sätt en totalitär diktatur, regeringen är ju trots allt gammal nog att ta eget ansvar. Men lite uppfostran hade nog inte skadat.
Nu står Britt tillsammans med Göran Wassberg på min lista över möjliga föräldrakandidater.
Så vad sägs mina vänner, ska vi slå till och bli världens första Parensokrati?
Dagens Haiku:
Varför president
När man kan ha "Landsfader"?
det hade vart nåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar