fredag 6 augusti 2010

Cynism och Cineasm

Jag tror att jag kan ha missat något.
Det verkar som att det har hänt någonting med vår kultur, eller snarare den västerländska kulturen i stort.
Ingen kan ha gått miste om att filmmediet har blivit lite väl urholkat på senare tid. Det verkar som att saker som originella idéer har gått om intet: man gör nu remakesremakes (listan kan tydligen göras lång) och då den klassiska litteraturen urvattnats med otaliga filmatiseringar har man nu gett sig in på serietidningarna. Det har slutat vara trendigt att göra uppföljare, så i stället gör man s.k. "Reboots", vilket i princip betyder att man tar en välkänd karaktär (typ Stålmannen), ger henom någon slags personliga problem (typ Heroinmissbruk) och gör våldet mer "verkligt" för att sedan göra en massa uppföljare.
Men hav förtröstan, vi har fortfarande kvar det skamlösa plagiatet!

Det verkar nästan som att vi närmar oss vad som den eminente författaren Robert Rankin definierar som "The End", den punkten när alla originella tankar tänkts. Det är den tidpunkt i mänsklighetens historia då allt är gjort, då ingen helt ny tanke är möjlig.
Det kan verka abstrakt, men det är enkel matematik: förr eller senare är alla möjliga utfall prövade, och då återstår bara ett återtuggande av de åtråvärda tankarna.
Porr är ett perfekt exempel. Det finns bara ett mycket begränsat antal sätt två (eller fler) kroppar kan gnuggas samman på, och när man redan utforskat de flesta yrkesgruppers slumpvisa möten så är variationsmöjligheterna ytterst få. Om vi applicerar detta exempel på hela den kultur vi kommit överens om att yttra så ser man snabbt att det visst kan ta lite tid, men förr eller senare så är alla kombinationer testade.
Nu finns det ju en uppsjö av redan färdig högkvalitativ underhållning att ta del av (Chaplin håller än!), mer än en människa kan konsumera under en hel livstid men då en mycket stor del av den globala ekonomin bygger på förströelse så kan "The End" vara ett nog så skrämmande scenario.

Om man ser till vad som gått på biografer de senaste åren så är det inte helt otänkbart att vi är där mycket snart. Idag har jag nämligen blivit uppmärksammad på vad som mycket väl kan vara det 7:e inseglet inför slutet på kreativiteten. Markera den 22/10 i era kalendrar, ty det är ett datum som kommer att eka i historieböckerna. Det är nämligen då filmen "The Social Network" har premiär.

För när man nu filmatiserat alla böcker, serietidningar, krig och kända levnadsöden Ad Nauseam, så har nu David Fincher (som gav oss "Se7en", "Fight Club" etc.) regisserat en film baserat på Facebooks första skakiga år. Ta två och en halv minut av ditt liv och titta på trailern.
Filmen marknadsförs med en fin slogan: "You don't get to 500 million friends without making a few enemies".
Detta är alltså inte en dokumentär. Det är ett thrillerdrama om en datanörd på högskolan som programmerar en webbsida och blir rik. Jag må sakna en fungerande Gaydar, men jag har en PRdar i toppskick och detta stinker varumärkesprofilering lång väg.

Så ni får förstå min oro inför att "The End" är nära, eller bara njuta av ironin i att Hawlewood har sån brist på idéer att man gör en film om skaparna till en webbsida som enbart var en ny modell av ett koncept lika gammalt som internet.

Dagens Haiku:
En facebookfilm då.
Det är ju för fan löjligt
Allvarligt talat

Och poesin når nya höjder. Men klockan är 03:56, så =P


2 kommentarer:

Jesper sa...

Kanske har vi redan nått "the end". Grejen är ju bara den att mänskligheten som sådan har jävligt dåligt kollektivt minne så även om vi har kommit på allt så är det inte en jävel som vet det, så det spelar liksom ingen roll...

Själv tror jag att vi aldrig når "the end" så länge vi fortsätter lära oss nya saker, då finns det alltid nytt råmaterial att bygga idéer av.

Clqwrx sa...

Mycket möjligt.
Tänk bara på all musik som komponerats och framförts genom årtusenden. Vi har bara spelat in i industriell skala i runt 100 år, och notation är, i det långa perspektivet en relativt ny företeelse.