Sagan om den lille företagaren som blåljög

Det var en gång ett litet kallt och vindpinat kungarike där tågen bara gick i tid i teorin och människor bodde på olika ställen beroende på hur de såg ut. Där bodde det en företagare (som om vi ska se till statistisk sannolikhet var man) som ägde en butikskedja. Nu stod julen för dörren, en högtid som de allra flesta använde till att dricka snaps och träffa släktingar. Denna högtid firades till minne av födelsen av en snubbe som blev kändis för att han påpekade att man skulle vara vänlig mot alla, dela med sig och inte bara tänka på sig själv. Företagaren tyckte väldigt mycket om julen eftersom hans företrädare genom åren hade lyckats peta in i folkets trånga skallar att det enda sättet att visa att man bryr sig om någon är att ge dem dyra saker. Företagaren sålde dyra saker så många gick till honom för att köpa små symboler över att de brydde sig om sina nära och kära, eftersom det var lite för mycket begärt att ringa till sina mormödrar och farbröder nån gång ibland.

Men det fanns folk i det lilla landet som tyckte annorlunda. Dessa människor påpekade att det var ganska absurt att visa att man bryr sig om någon genom att ge dem saker de ändå inte ville ha. Dessa människor brukade lite nedlåtande kallas för "kulturvänstern" och eftersom skolorna i det lilla landet var pinsamt dåliga på grund av konkurrensutsättning så visste folk inte längre riktigt vad vare sig "kultur" eller "vänster" betydde.

Företagaren hade sedan länge insett att om de flesta började lyssna på dessa människor så skulle det drabba honom. Ty det lilla landet hade i ungefär hundra år hållti sig med ett statsskick som kallades "demokrati", ett sätt att arbeta och bestämma tillsammans för att alla ska få det så bra som möjligt. Detta stack lite i ögonen på företagaren som genom ett stort arv, skattefusk och exploatering av arbetskraft i tredje världen hade lyckats få en massa makt över andra. Det förhöll sig bara naturligt att denna företagare, som ju hade vant sig vid att bestämma över andra hade skapat sig någon slags fix idé att bara för att han hade makt så hade han rätt till denna makt. Om människor slutade köpa sakerna han sålde, som de ju i själva verket inte behövde så skulle hans makt försvinna och då skulle företagaren kanske, hemska tanke bli tvungen att själv arbeta i sin fabrik i stället för att andra gjorde jobbet åt honom bara för att han ägde hela alltet.

Så företagaren bildade en liten klubb tillsammans med andra företagare som inte heller gillade att dela med sig av sin makt för att göra någonting åt det hela.

Nu när julen närmade sig så började folket i landet tänka på sitt kulturarv, och i detta ingick sagor. Företagarna fick så en snilleblixt: om vi berättar sagor som handlar om hur hemskt det är att de inte får bestämma och att folk säger emot dem, så kommer folk att tro på dessa sagor och göra som företagarna tycker. Någon långt bak i salen räckte upp en hand och sade att "detta låter lite som propaganda" men blev snabbt nedtystad; alla andra var överens om att "saga" var ett mycket bättre ord. Så anställde man en PR-expert som fick skriva några sagor som publicerades i de tidningar som företagarna gav ut.

Den första sagan handlade om en liten gumma som faktiskt tog till sig "kulturvänsterns" (som i sagan kallades arga tanter och farbröder för att med hjälp av negativa ordval göra dem till skurkarna) budskap och slutade handla. I den sagan målade PR-experten skickligt upp en bild av att gumman, som ju bara ville vara snäll i själva verket försatte en företagare i konkurs så att han inte fick fira jul, och dessutom tvingade en stackars arbetare i tredje världen att svälta ihjäl. I själva verket så hade företagaren i sagan en massa pengar undangömda i hemliga konton i skatteparadis, så han fick nog fira jul ändå. Den lilla gumman i sagan, som själv fick en jättetråkig jul kunde dock känna en viss inre frid då pengarna hon hade tänk att köpa saker för i stället denna jul fick gå till en organisation som ordnade med ett microlån till de stackars fattiga arbetarna i tredje världen så att de kunde börja ett kooperativt jordbruk och på så sätt klara sig bra utan slavlönerna som företagaren hade betalat. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.

Den andra sagan handlade om en liten röd höna som ville baka bröd. Här lät PR-experten de andra djuren på gården uttala repliker som klingade av de där jobbiga "rättigheterna" som arbetare brukar ha. Eftersom denna saga var en liten allegori över hur jobbigt det är att vara företagare så skulle den som läste tycka synd om de stackars företagarna som slet i all välvilja för att bonden sen skulle komma och ta ifrån den lilla hönan allt hon åstadkommit. I själva verket så var ju landet som bondgården skulle symbolisera ett ganska komplext system, där de olika djuren hade olika uppgifter. Vad sagan inte förtäljde var att hönan inte alls tänkte dela lika med de andra djuren i slutändan, eftersom det ju var hennes idé så skulle de andra djuren få dela på ett av de fem bröden och de andra skulle finansiera en ny Mercedes åt hönan, nya små projekt och slutligen, efter ett par kampanjer ett övertagande av makten på gården. Eftersom den lilla hönan kontrollerade allt bröd kunde hon ju tvinga bonden att göra som hon ville, eftersom bonden annars inte skulle få något bröd. Att sen ankan var multisjuk och utförsäkrad brydde sig inte hönan om, för kan man inte jobba så ska man svälta ihjäl eftersom man inte är nyttig. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.

Den tredje lilla sagan handlade om en flitig liten flicka som inte fick chansen att behålla ett riktigt jobb, eftersom turordningsreglerna i det lilla landet förbjöd att man sparkade vem som helst och hon som var sist in också var först ut. Två gånger drabbade det henne, bara för att ytterligare förstärka eländet. Här berättade PR-experten bara om ett litet offer för reglerna. Men var flickan verkligen ett offer? 

I det lilla landet fanns nämligen en viss möjlighet att förhandla med facket om vilka som skulle få sparken. Dessutom nämnde inte PR-experten de stora bonusarna som cheferna på företagen tog ut utöver deras lön, som nog hade kunnat låta den lilla flickan stanna kvar på företagen. Nu sparkade man i stället henne, och lade alla hennes arbetsuppgifter på andra anställda som nu fick arbeta dubbelt, bara för att chefen skulle ha råd att betala medlemskapet i den lilla företagarklubben. Nej, i själva verket fick hon sparken för att hon skulle bli lydig och desperat efter jobb, så att företagarna inte skulle behöva behandla henne så schysst nästa gång hon fick ett jobb och dessutom ge henne lägre lön. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.

Den fjärde lilla sagan handlade om en företagare som inte ville göra vinst. Här berättades en historia om en företagare som betalade sina arbetare skäliga löner och inte tog ut överpriser för sina varor. Idén var att eftersom han inte ville bli rik så skulle han inte kunna hålla ordning på ekonomin i sin fabrik. Denna lilla saga var ganska dålig, eftersom den komplett idiotförklarade alla som vill bygga upp en verksamhet där personlig rikedom inte är det allomfattande målet. PR-experten, som skrev denna saga sist var lite trött och kom därför till felslutet att en verksamhet måste göra någon rik för att kunna fungera över huvud taget. Här tog hon dock en chansning på att eftersom skolan i det lilla landet var så dålig så skulle folk nog inte märka den otroliga logiska luckan.

Nu visade det sig att eftersom sagorna var så tokigt enkla och löjliga så blev folk ganska förbannade. Flera som läste dem tyckte att det här med att använda julen för att propagera nyliberal smörja var ett ganska fult knep. För att lugna ned folk publicerade man svar på frågorna, men i god propagandistisk sed valde man frågor som framställde frågeställarna som ganska knäppa och frågor som man tyckte att man hade ett bra svar på.

Självaste Jultomten tog direkt fram sin stora röda penna och skrev med stora feta bokstäver "STYGG" bredvid namnet på alla de företagare som var med i den lilla klubben, och på PR-experten som glatt tagit emot en massa pengar för att skriva dessa friserade sagor ritade han en liten mustasch och horn (mest för att han hade tråkigt). Nu förhöll det sig dock så att företagarna och PR-expertens familjer och släktingar, liksom alla andra i det lilla landet hade gått på valsen att det enda sättet att visa att man bryr sig om någon är att köpa saker åt dem och att konsumtion är lösningen på alla problem, så de märkte inte att tomten aldrig dök upp: de var för upptagna med att köpa och sälja saker de inte behövde på Ebay.

Dagens Haiku:

Mellandagsrea

Extrapris på goda slut

För de som har allt

En historielektion med farbror Clqwrx

Som många av er kanske uppmärksammat så verkar allas vår vårdkase i den vida, vidriga världen (det vill säga jag alltså) ha hamnat i ett mindre produktivt stadium, som jag gör ibland. Vanligtvis brukar jag då komma med undanflykter inför mig själv och andra, sådana som "Stress" och "mycket annat som tar tid".

Och det tänker jag göra nu också!

För det finns mycket annat som upptar min tid, saker som jag (av olika anledningar) valt att prioritera högre än att uppmärksamma min omvärld. Det blir lätt så när man har sitt fokus 2000 år tillbaka i tiden.

För er som tror att detta skulle vara en bitter liten zinger mot den av alliansen förda politiken så är det vad det vanligtvis hade varit. Men just nu hänvisar det till att jag för tillfället studerar idéhistoria, ett ämne som kan sägas gör en tämligen insnöad.

Men det öppnar också upp en fantastisk värld: Tänka sig att det fanns humanister redan före Jesu födelse! Att ateismen är äldre än kristendomen, även om den kanske inte varit lika populär. Redan de gamla grekerna (just dom ja!) arbetade med att skapa en sekulär värdegrund, baserad på demokrati och likhet inför lagen. Nu får man ju erkänna att vissa visserligen var mer jämlika än andra, säg en 10% av befolkningen men kom igen, det var tvåtusen år sen!

De talade om de saker som var goda egenskaper hos en människa, hur vi skulle bete oss mot varandra och hur vi skulle möta världen: med öppna sinnen. Man såg alla intryck som viktiga att ta in, alla ställningar värda att omprövas. Att världen förändrades, och att det var okej.

Ett fint exempel hittade jag i en liten text av den gamle greken Lysias (en av de gamla grekerna). Han höll ett tal på en massbegravning i Aten av soldater som hade dödats i ett krig med Sparta (som i "THIS... IS....), ett ganska blodigt och hemskt krig dessutom. Man kan tänka sig att stämningen mellan de två länderna var ganska kass.

Så dröm om min förvåning när han i sitt tal berättar beundrande om kung Leonidas (som i THIS ... IS ... SPARTA...), snackar sig varm om vad som i princip är "the true story" i "based on a true story".

Det är som att Fredrik Reinfeldt skulle ge credd till Göran Persson. Det är som att Machmoud Ahmadinedjad skulle säga att han faktiskt gillade Jaffa-apelsiner. Det är som att Churchill skulle ha kläckt ur sig någonting i stil med "Say what you will about that Hitler Fellow, but the Autobahn is a marvellous invention!".

Redan de gamla grekerna kunde se att kultur, politik, ja till och med krig var saker som hände, som visst kunde påverka våra relationer med andra. Men det betydde inte nödvändigtvis att vi inte kunde komma överens, förr eller senare. Man insåg att världen förändrades, och att det bästa att göra var att försöka påverka den i rätt riktning.

De gamla grekerna lämnade efter sig en hel del godis åt oss om naturvetenskap, filosofi och konst. Nu har mer än tvåtusen år gått och mycket av det är sedan länge förlegat. Men när det kommer till demokratin så finns alla huvuddragen där, precis det som vi grundar demokratin på.

Den stora skillnaden är att vi idag har vidgat demokratin. Den omfattar nu inte bara 10% av befolkningen, det vill säga infödda vuxna manliga medborgare utan även deras familjer, och alla de andra som bor i landet!
Det ska vi vara stolta över.

Nu verkar det finnas människor som tycker att det var bättre förr, när vissa var lite mer jämlika än andra. Faktum är att det verkar krylla av dem, jag ser dem dagligen på webben, på TV och i tidningen.
Men redan de gamla grekerna visste att världen förändrades och redan då talade man om att döma en man för dennes handlingar, snarare än dennes härkomst. Nu när vi idag, tvåtusen år senare äntligen har lyckats komma väldigt långt med att dessa principer ska gälla alla människor så finns det folk som tycker att det var bättre förr.

Som föredrar en värld där man gör tydlig skillnad på två människor enbart beroende på varifrån de kommer. Som föredrar att frysa ute snarare än att välkomna. Att låsa och regla dörren framför att bjuda in på en bit mat och ett trevligt samtal.

Det är dessa människor som förstör för alla andra, som jobbat i tvåtusen år för att komma dit vi nu är. Gudskelov är de inte så många i riksdagen.

Än.

Dagens Haiku:

Och för övrigt så 

anser jag att Karthage 

borde förstöras.

Vill till slut rekommendera ännu en klok historisk gubbe, som råkar vara svensk. Han sa det bättre än jag.

En ovanligt kort fundering:

I Spanien och Frankrike generalstrejkas på grund av nedskärningar i välfärden. Dessa genomförs för att minska ländernas skenande budgetunderskott till 6% av BNP. Bara i Spanien så är kollektivtrafik och flyg lamslaget, med synbara effekter i hela Europa.

I Sverige har vi inte något budgetunderskott. Vi har sunda statsfinanser och det går bra för oss och ÄNDÅ gör vi nedskärningar i trygghetssystem, skola, vård och omsorg. Men här är det tyst. Strejk talas om på samma sätt som Gustav III; som historisk kuriosa. LO, TCO, Unionen och SAC gör inte mycket liv av sig.

Det är bara en organisation som verkar föra kampen här, för precis som i Spanien är tågtrafiken satt ur spel. 

Dagens Haiku:

Statens Järnvägar

Arbetarnas ledstjärna

Upp till kamp, tågvärd!

Kapitulationstal

Det är lustigt, vänner. 

Vi har inget ord i det där språket vi kommit överens om att alla ska försöka använda som betyder "Att erkänna sig besegrad, för tillfället ... ". Det närmaste man kommer är "kapitulation" och det låter ju inte så jävla bra. Slutgiltigt liksom. 

En Kapitulation är slutgiltig: Japan Kapitulerade till USA efter att de skickade en liten pojke och en fet man att framföra deras argument.

Karl den XII Kapitulerade vid Perevolotjna efter att ha försökt sig på ett anfallskrig mot Ryssland (den dumme fan, Ryssarna är ju ruggigt bra på hemmaplan) och förlorade så allt det som Sverige byggde upp under stormaktstiden.

Detta är tämligen hyperbola metaforer för valresultatet, eller en tydlig överdrift som det heter på ren svenska, men jag tycker här att de passar för att visa vilket stort ord kapitulation är. Det är inte rätt ord för ett tal där man erkänner sig besegrad för tillfället, men kommer att fortsätta att kämpa för frihet, jämlikhet och solidaritet. Det är ett alltför svulstigt ord för att maskera ett "Ja ja, låt gå för det då", så det går egentligen inte att applicera på det som skedde igår. 

Vad jag här ville göra var att gratulera Alliansen, tacka för god match och sända en liten erinran om att man inte behöver vara ond bara för att man vill betala mindre skatt. Jag ville berömma DNs ledarredaktion för den där svulstiga, vackert skrivna segertexten som de säkert slipat på i veckor, även om den för ett hårt språk mot oss besegrade.

Jag ville säga att jag trots allt känner att de som arbetar inom Alliansen är kompetenta människor, även om de är ideologiskt mycket olika mig. Jag ville be dem att väl förvalta det fina rike de fått låna en stund utav Vänstern: ett land med en god sekulär värdegrund (hos ca 94,3% av befolkningen), ett land där de flesta tror på social rättvisa och att ta hand om sina medmänniskor (i alla fall ca 94,3% av befolkningen), ett land som brutit sin isolering i den kalla norden och genom internationellt utbyte och handel blomstrat som en del av en global värld (vilket 94,3% av befolkningen verkar tycka är bra).

Nej, detta är inte en kapitulation men det är tyvärr det ord som kommer närmast. Man kan ju inte kalla en sådan här text för ett ge-sig-tillfälligt-tal, det låter ju skitlöjligt!

Det brukar sägas att språket är en tydlig markör för en kultur, hur ett folk pratar brukar kunna säga en hel del om deras världsuppfattning. Vad säger det egentligen om oss som folk, att vi inte har ett eget ord för "erkänna sig besegrad tillfälligt"? Hur kan vi svenskar, som med vår jantelag och våra långa traditioner av att sträva efter jämlikhet och tolerans kan anses ha ödmjukheten starkt inbyggd i vår kultur inte ha ett sådant ord? Hur kan vi, som genom historien fört en politisk kamp för ett samhälle som bygger på samsyn, en sann demokrati i den bemärkelsen att den är till för var och en och inte bara den med mandaten inte har ett lite mer akademiskt ord för att offentligt och värdigt väsa "Nästa gång Reinfeldt, nästa gång ... "?

Kanske är det för att vi i detta landet ser allt som svart och vitt? Kanske är det för att vi tror att det är smidigare med majoritetsbeslut än att försöka arbeta mot en lösning så alla blir nöjda? Kanske vill vi leva i en tydlig värld, där alla frågor är snävt formulerade med tre svarsalternativ; "Ja", "Nej" och "Skit samma"?

Jag antar att det kanske betyder att vi som folk är lite konfliktskygga. Vi gillar inte när Fredrik och Mona skriker på varandra och därför känns det kanske bättre om den ena kapitulerar, snarare än att de ska behöva komma överens. Det hade ju obönhörligen lett till mera käbbel, och det hade det väl inte varit värt. 

Men tänk om morgonens löpsedlar läste: 

"Den parlamentariska krisen löst, samlingsregering!"

Det är faktiskt ingen dum idé. Enligt min egen guru i gruppdynamik professor Michael A West så är samsynsbeslut den mest framgångsrika typen av beslut, följt av kompromissen. Röstning placerar sig först som femma, när det gäller att ta hållbara och väl grundade beslut. Nu när det var så jämnt kanske vi ska lyssna på svenska folket och låta båda blocken vara med och regera, det var ju trots allt väldigt jämnt? Är det inte bättre att alla hjälps åt?

Nu kanske jag verkar famla lite efter hoppets sista halmstrån, men det är inte min mening. Jag har en hel del att säga om Sveriges demokrati och hur den kan förbättras oavsett vilka som regerar men det system vi nu har duger så länge, trots att det tvingar mig till en vad vi nu ska kalla detta. Det enda jag vill uppnå med detta är att vädja till de styrande att vara lite konsekventa: sist vi hade en samlingsregering var sist vi hade fascister i faggorna.

Nej, nu är valrörelsen över för mig och alla oss andra. Det känns naturligtvis surt, men jag är ingen dålig förlorare och har aldrig varit det. 

Men förlorare är jag som representant för 80-talisterna, den första generationen som fått det socioekonomiskt sämre än sina föräldrar sen vi införde allmän rösträtt. Förlorare är jag, som har haft yrkesrelaterade skador. Förlorare är jag, som vet hur det är att jobba på timanställningar.

Men någon dålig förlorare är jag inte. Jag vill bara klargöra att jag erkänner det demokratiska utfallet, med en vädjan att regeringen verkligen skall ta sitt utlovade ansvar för Sverige och att deras definition av Verklighetens folk skall ändras till att verkligen innefatta verklighetens folk och inte bara det som verkar vara idealmedborgaren, vilket nog hade lett till en politik till och med jag om än motvilligt skulle kunna godkänna.

Jag hade verkligen gärna velat kalla denna lilla text någonting snyggt och lite halvakademiskt sådär, eftersom det både får mig att verka och känna mig smartare. Jag hade känt mig mindre frustrerad såhär på nattkröken om vi hade haft ett ord för den typen av text jag nu skrivit, eftersom rubriken är så viktig för hur innehållet kommer att uppfattas. Men jag får nöja mig med att använda ett ord som i alla fall har någonting gemensamt med det som jag försöker skriva, även om jag hade fördragit ett ord som betydde precis det jag menade.

Att kalla detta en kapitulation känns trots allt väldigt fel, då kapitulation inte kommer på fråga.

Nu är jag sådär charmigt arg igen

Det verkar endast finnas ett sätt att bilda sig en någotsånär verklighetstrogen uppfattning om vad de olika partierna som kandiderar i valet står för: Blunda, hålla hårt för öronen och försöka dränka ut hela eländet med lite sköna toner.

Det står helt uppenbart att den svenska journalistkåren, med undantag för de flesta av de som arbetar inom Public Service har drabbats av total pressetisk härdsmälta. När jag läste mina fem poäng journalistik (Vilket bör ställas emot mediakårens samlade vetande) så låg tonvikten av diskussionerna på lektionstid om Mediaetik, där dryftades bland annat urval, rubriksättning och vinkling. Jag är helt övertygad om att mina egna stapplande kunskaper inom området inte på långa vägar kan mäta sig med den akademiska rikedom som avsedda personer sitter, men det finns ett ord som verkar ha gått dem helt förbi:

Objektivitet.

Jag har tidigare dryftat detta ämne men nu är det inte roligt längre! Det är skrämmande att se hur dagspressen blir mer och mer av ett propagandaorgan för borgerlig politik. För propaganda är precis vad det är. Nu när vi ändå försöker stärka mitt Ethos så är mitt intresse för och utbildning inom retorik betydligt större än den gällande journalistik, och jag har ett speciellt intresse för propaganda. Därför så känns det särskilt beklämmande att läsa den valbevakning som görs av DN, SvD, Aftonbladet etc, och Expressen är bara löjlig!

Om jag skulle ge mig på att exemplifiera all min kritik mot årets bevakning av valet så hade detta inlägg blivit lika omfattande som en doktorsavhandling, så jag tänker ta den enkla vägen ut och länka till någon annan som gjort det. Ta sedan och läs den grundliga Wikipedia-artikeln om propagandatekniker, och vänd sedan med dessa glasögon blicken emot valfri dagstidning.

Men ett litet exempel på hur detta fungerar ska jag ge. Läs först denna artikel i DN, med rubriken "Rutavdraget gratis för staten". Rubriken säger allt. Nu går det inte att diskutera längre, bevisen är klara.

När man sedermera läser själva innehållet i artikeln upptäcker man snabbt ett par mindre viktiga ord: Kan, Bedömer och rimligt. Senare visar det sig att det hela inte baseras på aktuell forskning, utan en rapport som är från 2007. Men här är det för sent, ty rubriken har redan planterat värderingen i läsaren.

När jag idag läste en annan artikel i DN hittar jag, begravt längst ned under en massa trist text gömt i en vag formulering en dementi, publicerad i källan för den tidigare artikeln. Denna dementi ges av KI:s Generaldirektör (som ju kan antas ha en viss trovärdighet) och påpekar att den undersökning som den ovan nämnda artikeln stödde sig på var fem år gammal och beställd av lobbyorganisationen Almega.

Denna dementi fick (liksom partiledarutfrågningen med Maria Wetterstrand) ingen som helst uppmärksamhet i DN. Att denna publikations tystnad kring Miljöfrågorna, Carl Bildts okända förtroendekris, vurmandet för diktaturer och konstanta inhamrande av opinionssiffror påverkar utfallet av valet är tämligen uppenbart. Jag är så arg (uppgiven, bitter, desillusionerad) att jag ... Gaaah ... Rogntudjuuuu ... Cue BUNNIES!

Aaah, nödläge avvärjt!

Så var det med det. Detta valet kommer att gå till historien som det val där pressetik och objektivitet föll i glömska. Min Indiske granne påpekade häromdagen sin fascination för att vi i Sverige, i TV ställde vår statsminister till svars, sånt händer inte där han kommer ifrån. Snart gör det kanske inte det här heller?

Men censur och politisk styrning av pressen är inte svaret, även om jag måste medge att det hade känts  mycket tillfredsställande.

Jag skulle vilja föreslå en liten politisk reform, obetydlig men ändock oerhört viktig för demokratin: en demokratimärkning av media! Vi varningsmärker trots allt det mesta här i landet, och när det gäller ett val som kommer att få stor effekt på hur Sverige utvecklas de kommande decennierna då båda alternativen kan orsaka irreparabel skada på statsapparaten så är det inte mer än rätt att väljarna informeras om  vart deras rapportering kommer ifrån. Tom Scott visar här hur det skulle kunna se ut!

Jag har nu två frågor till representanter för Journalistkåren: 

Hur känns det att bryta så mot den grundläggande värdering om oberoende rapportering som är den sköra tråd ert existensberättigande hänger i?

Kommer detta blogginlägg att abuseanmälas och försvinna från era sidor?

Dagens Haiku:

Otroligt upprörd

Så det blir ingen Haiku

Förlåt så mycket

Sagostund med Farbror Clqwrx

En gång, på lägereldarnas och sagornas tid i ett litet konungadöme där solen sken om dagen och månen om natten bodde en ung man. Han hade, som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd satts av de styrande i landet att valla valboskapen, ett arbete som var lagom lökigt för en lat ungdom som honom. 

Han hade inte några särskilt kreativa arbetsuppgifter stackarn, då man ju i regel inte ger något särskilt ansvar eller utmanande uppgifter till kostnadsfria praktikanter. Det hela gick mest ut på att sitta och titta på boskapen som försökte leva sina liv efter bästa förmåga, och att lojt iaktta de som höll på med den egentliga näringen kring denna industri.

Dagarna var långa, och trots att de som arbetade med djuren var nog så underhållande att titta på så blev det bra monotont i längden. Totalt uttråkad bestämde sig så en dag pojken för att få sig ett gott skratt. 

Han såg ut ett lämpligt offer: en av de nyaste Arbetsledarna på fältet, som haft stora problem att komma in i gänget. Detta kan nog ha berott på att denne arbetsledare var rädd för saker som var mer eller mindre ofarliga, och hade en ganska ogenomtänkt inställning till hur saker och ting skall gå till.

  "Nazist! Nazist!" Ropade pojken och pekade på den unge arbetsledaren. 

Huruvida arbetsledaren verkligen var Nazist eller endast Xenofob förtäljer inte historien då såväl boskapen som de andra arbetarna helt sonika jagade bort honom från bygden. Hur det verkligen förhöll sig hade nog uppdagats om han inte hade blivit överröstad eller hyssjad så fort han öppnade munnen och i såna fall hade nog inte djuren lytt honom det minsta, men såsom det förhöll sig så verkade hela historien göra flera av djuren mer intresserade av vad han hade att säga, och dessa följde honom till Landskrona där han var mer välkommen.

Veckor passerade och det hela började lugna ned sig en smula, och med lugnet kom tråkigheten som ett brev på posten levererad av någon av rikets tre konkurrerande distributörer. Gossen såg lojt på hur arbetsledarna gjorde sitt värv och ledde boskapen än hit, än dit för att lydigt beta på ängens olika områden, så de skulle få i sig de olika ämnen som de diverse grödorna hade att erbjuda. Tänk om det faktiskt kunde hända någonting, tänkte gossen. Då fick han en snilleblixt! Han drog sig till minnes en liten incident som de gamle berättat om, som hände straxt innan han föddes. Han väntade tills arbetet hade satt igång ordentligt, varpå han plötsligt studsade upp och pekade anklagande på en av äldre och mer erfarna arbetsledarna på fältet:

  "Opålitlig! Omoralisk! Förtroendelös!" Skanderade han och pekade på arbetsledaren, som förskräckt började försvara sig emot den lynchmobb som snabbt bildades. Djuren blev oroliga, och en viss panik spreds på fältet. Det blev ett ohemult surr bland de andra arbetarna på fältet, gamla sår hade rivits upp och trots att denne ensamme person som blott ledde ett av arbetslagen gjort bot och bättring och faktiskt hade blivit ombedd att leda arbetet av de andra, så blev arbetsordningen sig aldrig lik igen. De följande dagarna blev arbetsledaren mer och mer kritiserad av de som arbetade med henne, trots att hon blott förde ett av de största arbetslagens talan. Några av de som jobbade på fältet knatade över till pojken, tog honom i örat och skällde lite på honom, men inte kunde han nu ta tillbaka det hela ty skadan var redan skedd.

Nu var oron på fältet ett faktum. Tack vare att några av de mer skrupelfria anhängarna till några av de mer populära arbetsledarna tyckte väldigt mycket om att sprida rykten späddes den oroliga stämningen på. Pojken njöt nog av sitt värv, men nu hade han blivit hungrig efter mer. 

Han hoppade upp och pekade på en av arbetsledarna som var mycket engagerad för att alla som arbetade skulle hjälpas åt och bry sig om varandra:

  "Kommunist! Kommunist!" Skanderade han högt. Arbetsledaren såg sig förvirrat omkring, och djuren blev som tokiga då de trodde att alla som frivilligt arbetade för arbetarens rättigheter var kommunister, och därför ville förslava mänskligheten och avrätta alla som bar glasögon. De andra arbetsledarna som inte riktigt var glada över att den påstådde kommunisten försökte ge bort deras makt till de som faktiskt gjorde jobbet greppade sina olika verktyg och jagade ut honom ur bygden med glåpord och smutskastning. Det var en synnerligen uppiskad stämning.

 En av traktens urmakare som råkade gå förbi och höra honom tog pojken i örat och utropade "Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för sånt här!" men pojken bara hånlog mot honom och svarade raskt att "Kommunister är ju skitfarliga, se bara på Stalin". Hade pojken inte gått i en kommunalt driven (och därför utfattig) skola utarmad av en friskolereform där vinstintressen och skattesänkningar fått stå före all vett och sans hade han kanske kunnat sätta in Stalinismen i såväl ett historiskt som politiskt perspektiv och kunnat se absurditeten i sina anklagelser, men detta kommer vi aldrig att få veta. Urmakaren suckade, skakade på huvudet och gick hem till sitt för att argt blogga för döva öron om vart världen var på väg.

Men de kvarvarande arbetsledarna klappade pojken på axeln och för att visa hur nöjda man var med honom så gav man honom en riktig provanställning som till och med gav honom en lön, om än en låg sådan. Ty man hade råd tack vare sina affärer med en av världens människorättsvidrigare kapitalistiska, eller kommunistiska diktaturer beroende på hur pass konsekvent man vill vara,

Nu passerade några månader och saker och ting lugnade ned sig en smula. Man bestämde att fyra av arbetsledarna, som förvisso alla hade sina sidor var de som var bäst lämpade att leda arbetet i landet och de högg med glatt mod tag i sitt arbete. Pojken återgick till sina sysslor och försökte göra det som faktiskt  nu var hans jobb, stolt över att kunna bidra till sitt land.

När det så gått elva månader av hans provanställning och han närmade sig sin första löneökning blev han uppsagd från sitt arbete, som nu snabbt tillsattes av en utförsäkrad, totalförlamad prostatacancerpatient. Det hela hade nog inte varit något större problem om det inte varit så att pojken hade struntat att gå med i A-kassan då just den som gällde hans yrkeskår kostade 450:- i månaden, vilket han ju med sin lilla lön inte hade råd med. Eftersom han gått ett yrkesförberedande program på gymnasiet så var han inte högskolebehörig, och efter att förjäves ha försökt komma in på komvux vände han sig till arbetsförmedlingen, där en jobbcoach lärde honom att hitta sitt blå chackra. 

Detta hjälpte inte honom alls så han slokade moloken iväg till socialen, där han fick städa toaletter 30 timmar om dagen för att få sitt bidrag. Och där kunde han ha blivit kvar i sextio år om inte det lokala, nybyggda kärnkraftverket drabbats av en explosiv "barnsjukdom" som på ett effektivt sätt fick slut på den här sagan.

Fick jag med allt?

Dagens Haiku (som av en semantisk nyck idag bara har tre ord):

Centerpartiet

Partiledarutfrågning

Skräckupplevelse!

Åsså lite länkar, appropå inspirationen: Peter Larsson, Badlands Hyena, ARAR, 

När orden inte räcker till

Det är faktiskt finfint med den här nymodiga, digitala tekniken ibland. Som jag tidigare varit tydlig med så övervakar jag noggrant trafiken kring denna sida, om inte annat så för att nära mitt ego. Det är allmänt känt att undertecknad är ödmjukheten själv men jag har likt alla andra vissa behov, och då de tre första stegen i Maslows (som vi förstår honom) modell är uppfyllda så jobbar jag nu enligt planen för projekt METAmorphosis på steg fyra: bekräftelse.

Framför allt så är det intressant att kunna se hur folk hittar hit via de konstigaste sökord, och det hjälper att se vad folk läser för skräp på internet egentligen. Ingångslänkarna brukar i regel sammanfalla med de webbsidor jag pingat, och det är ju ett gott betyg på att systemet fungerar!

Men idag så upptäckte jag att mitt senaste inlägg hade besökts från en alldeles speciell adress:

http://admin.twingly.com/UserPages/Abuse.aspx

Där kommer jag ju inte in, lösenordsskyddat som det är men det får mig att dra en slutsats: Någon därute tyckte uppenbarligen att mina tankar kring Peter Erikssons senaste debattartikel var tillräckligt "olämpliga" för att abuseanmäla min blogg. Ett Censurförsök, ett försök att tysta en kritisk röst emot etablissemanget för att använda Sverigedemokratisk retorik.

Shit! Nu har jag liknat mig själv vid SD... Måste överkompensera!

Men jag blir tokigt lycklig, för detta är den bekräftelse jag så desperat behövt. Detta är ett kvitto på att folk läser mina texter och blir upprörda! För att inte verka som ett vanligt forumtroll försöker jag formulera mig ordentligt, men jag har varit orolig att människor skall tänka ett rungande "meh" och klicka sig vidare.
Men nu vet jag: Folk stör sig på mig. Äntligen kan jag titulera mig "Bloggare"!
Jag måste här tacka denna person, som gjort de här tre årens skrivande mödan värd. Åsså vill jag tacka juryn, mamma och pappa för allt stöd jag fått, mina fantastiska objekt för all inspiration, publiken!

Jag kanske drar lite höga växlar på detta i och för sig. Det kan ju alltid vara någon som snedklickat lite, det hela skedde ju någonstans mellan 04:00 och 07:15 i morse så det kan ju vara någon som av trötthet inte riktigt hade pli på finmotoriken.
Eller så kan det vara så att någon, som sitter och läser bloggar antingen i Kista eller Tyresö inte riktigt höll med mig i min argumentation. Jag kan inte riktigt se vad det var som var fel med den, någon vänlig själ får gärna förklara det för mig. Tydligen så höll Admin på Twingly inte med om att det jag skrivit var över gränsen då länken är kvar, så frågan kvarstår: Hur tänkte anmälaren i fråga?

Jag har en kommentarsfunktion som fungerar ypperligt, och jag hade gärna sett att vederbörande förklarar sig där. Om inte annat så hade det varit trevligt att få ett motargument som omväxling!
Men kanske, bara kanske så är det enklare att klicka på en "anmäl Abuse"-ikon än att faktiskt försvara ett par regeringspartier som försöker hålla hemligt vilkas fickor de bor i?