Litet om passiv-aggressivitet

Efter att ha njutit (nåja) av värmeböljan som dragit in över mina hemtrakter de senaste dagarna, med bad och festival och andra trevligheter så har det infunnit sig en massa insikter, ser ni. Här har man lallat runt och filosoferat med sina medresenärer på livets stig, på stimmiga stigar i sin solgassiga stad. För mig så är den urbana backdropen lika vilsam och meditativ som en alptopp, med den skillnaden att man ibland blir avbruten vänligt uppmärksammad på en "dat ass" eller en "dat deformity" eller någon annan av de brokiga syner som man kan möta i en folkmassa.

Insikter är viktiga saker. De är ungefär som åsikter med den väsentliga skillnaden att de dels har praktiska användningsområden, dels låter lite mer häftiga. Man kan säga att det är mer övertygande att lufta en insikt än en åsikt, även om de två olika klasserna är så till förbannelse lika varandra att vanligt folk som jag själv kan ha svårt att hålla isär dem.

Men det är en viktig skillnad, om jag säger att jag anser någonting så låter det långt ifrån lika vist som att säga att man exempelvis har insett att chokladglass passar bäst med limesorbet, eller att proffsskateboarding bäst avnjuts med thrash metal från 80-talet som ackompanjemang. 

Att komma till en insikt låter som att man har funderat på dem ett tag, verkligen vägt andra alternativ och dragit en välgrundad slutsats. Åsikter däremot är, som någon vis man (det är alltid en man, är det inte?) en gång sa, något man kan trolla fram ur röven vid behov. Om någon frågar mig vad jag anser om till exempel en tapet så kan jag nästan direkt säga att den är fin, ful eller okej. 

Ni kan gärna testa er själva här: Be någon säga någonting helt random, och försök sedan ha en åsikt om det. Det är busenkelt! 

Att däremot komma till insikt om det hela är en helt annan sak.

En insikt jag har kommit till är att folk överlag är insocialiserade i passiv-aggressivitet.

Det är möjligt att detta är ett typiskt svenskt drag, men det finns en hel del oskrivna regler om vad man kan och inte kan göra eller säga. På latin kallas det Decorum, det betyder det passande. Det lite jobbiga med vad som är passande och inte beror på att det är olika. Olika för olika människor, olika för situationer och sammanhang och platser och Lemmy vet vad. Att det dessutom inte finns någon vettig guide till det hela gör inte saken lättare. De guider som har skrivits brukar i regel handla om hur man tilltalar kungen eller i vilken ordning man använder vissa bestick eller vad som egentligen menas med "ledig klädsel".

Men det finns ingen guide till de där små sakerna i vardagen som hur nära man står varandra i busskön, vad som är en passande tidsrymd för att höra av sig efter en dejt eller hur man snällt ber någon att ta en dusch som omväxling.

För man vill inte såra eller kränka någon annan, då är man ju ett arsel. Själv vet jag hur otroligt provocerande det kan vara att någon till exempel säger åt mig hur jag borde göra mitt jobb, speciellt då människor som på ett uppenbart sätt inte har någon erfarenhet av yrket men "faktiskt hade en fyra i slöjd". De allra flesta har nog upplevt den känslan, hur urbota dum den andre personen verkar och därför kommit till insikten att sådär vill man inte att andra uppfattar en själv.

Här kan vi ana en krock: Om jag verkligen känner att någonting är inihelvete fel så kan det vara svårt att säga åt någon för man vill inte lägga näsan i blöt, kränka eller bryta mot reglerna för vad som är passande.

Resultatet blir då att vi går omkring och irriterar oss på att andra inte gör som vi tycker att de borde, vi ironiserar eller surar eller pikar så att folk ska fatta själva vad de ska göra.

Det är precis det som verkar hända inom alliansen just nu. Jag vet inte om de har det lite extra kyligt just nu för att EN VISS PERSON har varit ute och festat med sina polare när hon egentligen borde ha städat sitt näringsdepartement, eller att några tycker att pappa inte riktigt ser till deras behov och inte alls vill "komma överens" att bli en enda stor familj.

Dock så har nu utbildningsminister Jan Björklund slagit något slags rekord i passiv-aggressivitet. Han har nämligen bestämt sig för att tillsätta en utredning för att se hur vårdprogrammet på gymnasiet ska förbättras för att locka fler att plugga till undersköterska.

Låt mig här citera vår utbildningsminister från artikeln:

– Om hälso- och sjukvården inte är en tillräckligt attraktiv arbetsgivare påverkar det ungdomarnas val mycket mer än hur utbildningen är upplagd.

Här ser vi alltså vad detta mycket hämmande mönster i vår mellanmänskliga kommunikation kan ställa till med: I stället för att Björklund rakt ut säger åt Socialminister Hägglund eller Statsminister Reinfeldt att det kanske är dags för att höja lönerna i vården, se till att minska arbetsbördan genom att anställa fler och  se till att det blir lite mer status för ett yrke som kräver tre års heltidsstudier, har han valt att lite surmulet tillsätta en utredning. 

Jag är helt övertygad om att denna utredning säkert kommer komma till nyttiga slutsatser, men de pengar som plöjs ned i projektet hade kunnat komma till bättre nytta. Kanske genom att tillsätta en utredning om hur bra utredningar fungerar för att "få folk att fatta själva". Björklund vill nog inte verka som ett arsel eller trampa på ömma tår i andra departement, men att utreda hur utbildningar ska bli bättre för att folk ska vilja bli sjuksköterskor är som att försöka få sin sambo att inte kolla på fotboll med grabbarna för att "man inte är sur".

Projekt METAmorphosis: Rapport.

Vet ni vänner, det är omåttligt intressant att sitta och läsa igenom en massa gamla saker som man skrivit som aldrig sett dagens ljus (eller ja, blivit ljus genom kronan på den mänskliga teknologiska utvecklingen: skärmen). Den här "bloggen" (brrrr) är p i n s a m t sällan uppdaterad, jag fasar lite inför att jag alienerar alla dem som mot all förmodan kan tänkas intressera sig för mig och det jag så sporadiskt spottar ur mig genom att spotta så sporadiskt.

Som vanligt så har jag nu fått dåligt samvete för att jag inte skrivit på väldigt länge, men jag har faktiskt gjort annat. 

Som att skriva en helt normal gammaldags dagbok, det ni! 

Jag lade för en stund (typ nitton månader) denna sida åt sidan för att författa någonting som ni aldrig kommer att få läsa. Ledsen för det antar jag. Men det var ett välbehövt led i "projektet" som fört det längre fram än jag kunde ana!

För det är lite så: när man skriver saker som inte ska publiceras så släpper en hel del spärrar. Det blir som samtalsterapi, med den skillnaden att det i stället för en gråhårig, glasögonprydd tant med en vänlig min som nickar ofta och försynt föreslår att "man kanske borde pröva lite KBT..." var femte minut så är du själv din egen terapeut. Jag vill här påpeka att jag inte på något sätt vill förringa samtalsterapi eller någon annan terapiform heller, men jag vill berätta att ett ärligt samtal med sig själv kan vara det man behöver. Om vi får tro Michel de Montaigne (om ni ursäktar lite humaniora-hybris) och "det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra" så borde vi försöka se oss själva från ett annat perspektiv för att få lite perspektiv på oss själva.

Sagt och gjort.

Det som utlöste det hela (pun intended) var faktiskt att jag inledde en relation. Utan att gå närmare in på mitt privatliv (då jag är tämligen privat av mig) så är hon helt fantastisk och underbar på alla sätt och vis och jag är störtförälskad. Men vad hon framför allt åstadkom var att jag kom i kontakt med mina egna känslor, något jag är djupt tacksam för. För en sådan som mig, som hela mitt liv ventilerat min frustration mot tydliga, enkla mål såsom serietidningar, självcensur och regeringen så blev det lite av ett uppvaknande, en kalldusch om man så vill.

Nu ska jag vara ärlig här: självhat är inte direkt obekant för mig det heller, men jag har varit duktig på att söka yttre mål för mina egna negativa känslor. Jag har dessutom gjort det i text, och när jag ser tillbaka på produktionen på denna sida så verkar jag vara/varit en ganska osympatisk person.

Det är måhända sant.

För när jag läser igenom min produktion, dessa nuförtiden tämligen respektingivande många raderna så uppstår en annan bild av mig själv. Det blir som att ta en bira med en person man trodde man kände väl, som visar de sidor och tankar som man normalt inte pratar om. Från att ha varit den där bittre jäveln som ska dra upp politik varenda jävla gång han får några innanför västen (denna blogg) så blir man den där nakne personen som är ack så mänsklig (dagboken). Som man kan känna empati inför, även om man inser att vissa av de tankar som surrar runt i huvudet är tämligen sjuka. Framför allt så hjälper det att göra sig själv medveten om sina tankar och känslor.

Jag kommer aldrig att publicera den dagbok som jag skrivit. Det är inte lönt att ni tjatar.

Vad jag däremot kan göra är att rekommendera alla att göra detsamma. Om inte annat så kan ni inse att ni gillar den ni är, alternativt att ni kan lära er att hantera de tankar som hindrar er från att leva väl. Det allra minsta det kan göra är att ge er ett slags fotoalbum över era känsloliv, att se tillbaka på senare i den process som är ni själva.

För det är vad jaget är, en process. Ingenting är stabilt, efter regn kommer solsken eller mer regn eller "växlande molnighet med spridda skurar". Det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra, både i våra olika sociala verkligheter och på olika punkter i våra liv. Det kan bara vara hälsosamt att lära känna sig själv, eller i alla fall att skaffa sig den möjligheten.

Så vad har jag kommit fram till? Jo, projektet är mer av ett långtidsprojekt än jag anat. Det kommer kanske inte att ta slut förens jag lägger benen i vädret, och jag hoppas att jag kommer att ha förstått åtminstone en liten det av mig själv vid det laget.

Det, och att jag faktiskt tycker om att skriva. Att jag trivs med att kanalisera mina tankar och känslor ner i tecken, för att kittla och röra runt i de komplex av abstraktioner som utgör människors verklighetsuppfattningar. Sen om dessa uppfattningar rör min egen självbild, matlagning, Anna Anka, Kungen eller splatterfilmer är mindre viktigt.

Det viktiga är: Jag är tillbaka.

Ett öppet brev till min högra Gastrocnemius

Käre medarbetare!

Som du kanske har märkt så har du belagts med lite högre arbetsbörda såhär efter Jul och nyårshelgen, vilket ju inte är så konstigt. När man betänker hur den ömma moder inom vilken du (tillsammans med resten av den helhet jag faktiskt utgör) spenderade nio månader i början av 80-talet proppat oss fullkomligt fulla av mat, snaps och snask under ett par veckor, samt det faktum att vi därefter återvände till en ledighet som kom att omfatta filmkvällar, finöl och flottig mat så kan man utan att vara något större geni räkna ut att den börda du bär blivit betydligt bredare. 

Då du, liksom resten av mig är väl införstådd med det faktum att vi (jag) är fullkomlig och perfekt, en fröjd för ögat, örat liksom det taktila sinnet (doftsinnet ej inräknat, där förekommer fusk från Frankrike) kanske det kan komma som en chock att det från högre ort (Huvet då alltså) kommit order om ökad aktivitet på sistone. 

Varför, kanske du undrar?

Det ligger till så att du, liksom dina gelikar i det här systemet på sistone har betett er som ena riktiga bidragsfuskare, tagit igen er utan att göra någon egentlig nytta och skördat frukterna av andras slit. Ni har fått föda för att ligga på sofflocket. Jag kan villigt medge att systemet på sistone klarat sig oklanderligt utan er och att ni nog efter åratals slit "på golvet" (och på stegar, i tak, i bilar, i terräng och i snö) förtjänat en stunds vila. Det är trots allt åtminstone delvis er vi har att tacka för att vi fortfarande har mat på bordet trots att vi inte längre förvärvsarbetar, för vilket ni förtjänar all ära och heder.

Dock så har detta beteende hos dig och dina gelikar lett till en belastning på systemet. Trots att ni ibland ryckt in för att avhjälpa vissa logistiska problem så har er inaktivitet, i kombination med ett ökat intag av mat och dryck lett till vissa funktionella och kosmetiska tillkortakommanden. Det är inte så lätt för centralare enheter att tillgodose de behov vi har, vilket har lett till en obalans: Dina kusiner Rectus Abdominis kan intyga den numer sneda fördelningen av bördan. Dessutom har er ovilja att hjälpa till lett till att vissa delar av den interna logistiken har fungerat sämre.

I början lekte högsta ort (huvudet) med planer på att ge dig ett avgångsvederlag och sedan skilja er från er tjänst, i enlighet med lagen om "sist ut, först av" men då du visat dig oumbärlig för vissa aktiviteter skrotades dessa planer. Vi sitter trots allt i samma båt och nu när den glider mot framtiden så ska alla med!

Därför beslöt ledningen av ovan nämnda anledningar att anordna ett aktivitetsprogram i projektform för att du och dina gelikar inte skulle bli helt försoffade. Projektet sjösattes straxt efter nyår och tidiga analyser har varit optimistiska.

Jag medger villigt att jag efter genomförandet av den första milstolpen i projektet upplevde starkt ogillande ifrån flera medarbetare. Pectoralis Major uttryckte starkt missnöje och efter två dagar gick Deltoiderna ut i en koordinerad punktstrejk. Dock så genomfördes förhandlingar och nu verkar det som att alla inblandade parter är överens och känner en stor entusiasm inför projektet.

Alla utom du.

Din motpart i det vänstra benet har gladeligen fallit in i ledet och även om det gnällts lite på sina håll efter aktiviteterna så är det en, och bara en i gemenskapen som stretar emot. 

Jag har aldrig varit en att inte lyssna på kritik. Faktum är att kritik står för den överväldigande majoriteten av den inkommande kommunikationen och jag hanterar dagligen denna typ av information. Problemet här är inte att du kritiserar förfarandet, problemet är att du är för vag i din kritik: Vi förstår att någonting är fel, du måste säga VAD som är fel.

Om det finns ett problem så måste du berätta det för ledningen, så att vi kan komma fram till en lösning. Eftersom du är försiktig med uppdateringarna av din facebooksida (vilket är förståeligt) så kan vi bara gissa vad som är problemet. Vi har pratat med din närmaste medarbetare Soleus som bedyrat att du inte öppnat dig för honom. Vi vet samtidigt att du hade det lite struligt i våras, hela debaclet med diskbråck och ischias men vi bedömer att tillräckligt lång tid förflutit för att du ska ha återfått arbetsförmågan. Det är därför vi valt att författa detta brev till dig.

Projektet kommer nämligen att genomföras vare sig du vill eller inte. Då vi i ledningen uppfattar att det finns en stark majoritet för projektet bland medarbetarna på din avdelning så ser vi gärna att du "gettar with the program" som man säger i den anglosaxiska världen. Om det finns något problem som inte kommit till ledningens kännedom bör du omedelbart kontakta oss så vi kan komma fram till en lösning som gynnar alla parter.

Med vänliga hälsningar
Ledningen, genom:

Lobus Parietalis (H)

Dagens Haiku:

Burpees och Crunches

Den nye, slimmade clqwrx

Med värk i vaden!

Sagan om den lille företagaren som blåljög

Det var en gång ett litet kallt och vindpinat kungarike där tågen bara gick i tid i teorin och människor bodde på olika ställen beroende på hur de såg ut. Där bodde det en företagare (som om vi ska se till statistisk sannolikhet var man) som ägde en butikskedja. Nu stod julen för dörren, en högtid som de allra flesta använde till att dricka snaps och träffa släktingar. Denna högtid firades till minne av födelsen av en snubbe som blev kändis för att han påpekade att man skulle vara vänlig mot alla, dela med sig och inte bara tänka på sig själv. Företagaren tyckte väldigt mycket om julen eftersom hans företrädare genom åren hade lyckats peta in i folkets trånga skallar att det enda sättet att visa att man bryr sig om någon är att ge dem dyra saker. Företagaren sålde dyra saker så många gick till honom för att köpa små symboler över att de brydde sig om sina nära och kära, eftersom det var lite för mycket begärt att ringa till sina mormödrar och farbröder nån gång ibland.

Men det fanns folk i det lilla landet som tyckte annorlunda. Dessa människor påpekade att det var ganska absurt att visa att man bryr sig om någon genom att ge dem saker de ändå inte ville ha. Dessa människor brukade lite nedlåtande kallas för "kulturvänstern" och eftersom skolorna i det lilla landet var pinsamt dåliga på grund av konkurrensutsättning så visste folk inte längre riktigt vad vare sig "kultur" eller "vänster" betydde.

Företagaren hade sedan länge insett att om de flesta började lyssna på dessa människor så skulle det drabba honom. Ty det lilla landet hade i ungefär hundra år hållti sig med ett statsskick som kallades "demokrati", ett sätt att arbeta och bestämma tillsammans för att alla ska få det så bra som möjligt. Detta stack lite i ögonen på företagaren som genom ett stort arv, skattefusk och exploatering av arbetskraft i tredje världen hade lyckats få en massa makt över andra. Det förhöll sig bara naturligt att denna företagare, som ju hade vant sig vid att bestämma över andra hade skapat sig någon slags fix idé att bara för att han hade makt så hade han rätt till denna makt. Om människor slutade köpa sakerna han sålde, som de ju i själva verket inte behövde så skulle hans makt försvinna och då skulle företagaren kanske, hemska tanke bli tvungen att själv arbeta i sin fabrik i stället för att andra gjorde jobbet åt honom bara för att han ägde hela alltet.

Så företagaren bildade en liten klubb tillsammans med andra företagare som inte heller gillade att dela med sig av sin makt för att göra någonting åt det hela.

Nu när julen närmade sig så började folket i landet tänka på sitt kulturarv, och i detta ingick sagor. Företagarna fick så en snilleblixt: om vi berättar sagor som handlar om hur hemskt det är att de inte får bestämma och att folk säger emot dem, så kommer folk att tro på dessa sagor och göra som företagarna tycker. Någon långt bak i salen räckte upp en hand och sade att "detta låter lite som propaganda" men blev snabbt nedtystad; alla andra var överens om att "saga" var ett mycket bättre ord. Så anställde man en PR-expert som fick skriva några sagor som publicerades i de tidningar som företagarna gav ut.

Den första sagan handlade om en liten gumma som faktiskt tog till sig "kulturvänsterns" (som i sagan kallades arga tanter och farbröder för att med hjälp av negativa ordval göra dem till skurkarna) budskap och slutade handla. I den sagan målade PR-experten skickligt upp en bild av att gumman, som ju bara ville vara snäll i själva verket försatte en företagare i konkurs så att han inte fick fira jul, och dessutom tvingade en stackars arbetare i tredje världen att svälta ihjäl. I själva verket så hade företagaren i sagan en massa pengar undangömda i hemliga konton i skatteparadis, så han fick nog fira jul ändå. Den lilla gumman i sagan, som själv fick en jättetråkig jul kunde dock känna en viss inre frid då pengarna hon hade tänk att köpa saker för i stället denna jul fick gå till en organisation som ordnade med ett microlån till de stackars fattiga arbetarna i tredje världen så att de kunde börja ett kooperativt jordbruk och på så sätt klara sig bra utan slavlönerna som företagaren hade betalat. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.

Den andra sagan handlade om en liten röd höna som ville baka bröd. Här lät PR-experten de andra djuren på gården uttala repliker som klingade av de där jobbiga "rättigheterna" som arbetare brukar ha. Eftersom denna saga var en liten allegori över hur jobbigt det är att vara företagare så skulle den som läste tycka synd om de stackars företagarna som slet i all välvilja för att bonden sen skulle komma och ta ifrån den lilla hönan allt hon åstadkommit. I själva verket så var ju landet som bondgården skulle symbolisera ett ganska komplext system, där de olika djuren hade olika uppgifter. Vad sagan inte förtäljde var att hönan inte alls tänkte dela lika med de andra djuren i slutändan, eftersom det ju var hennes idé så skulle de andra djuren få dela på ett av de fem bröden och de andra skulle finansiera en ny Mercedes åt hönan, nya små projekt och slutligen, efter ett par kampanjer ett övertagande av makten på gården. Eftersom den lilla hönan kontrollerade allt bröd kunde hon ju tvinga bonden att göra som hon ville, eftersom bonden annars inte skulle få något bröd. Att sen ankan var multisjuk och utförsäkrad brydde sig inte hönan om, för kan man inte jobba så ska man svälta ihjäl eftersom man inte är nyttig. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.

Den tredje lilla sagan handlade om en flitig liten flicka som inte fick chansen att behålla ett riktigt jobb, eftersom turordningsreglerna i det lilla landet förbjöd att man sparkade vem som helst och hon som var sist in också var först ut. Två gånger drabbade det henne, bara för att ytterligare förstärka eländet. Här berättade PR-experten bara om ett litet offer för reglerna. Men var flickan verkligen ett offer? 

I det lilla landet fanns nämligen en viss möjlighet att förhandla med facket om vilka som skulle få sparken. Dessutom nämnde inte PR-experten de stora bonusarna som cheferna på företagen tog ut utöver deras lön, som nog hade kunnat låta den lilla flickan stanna kvar på företagen. Nu sparkade man i stället henne, och lade alla hennes arbetsuppgifter på andra anställda som nu fick arbeta dubbelt, bara för att chefen skulle ha råd att betala medlemskapet i den lilla företagarklubben. Nej, i själva verket fick hon sparken för att hon skulle bli lydig och desperat efter jobb, så att företagarna inte skulle behöva behandla henne så schysst nästa gång hon fick ett jobb och dessutom ge henne lägre lön. Dessa små detaljer valde dock PR-experten att inte ta med för då hade nog människorna som läste tyckt att "kulturvänstern" hade rätt.

Den fjärde lilla sagan handlade om en företagare som inte ville göra vinst. Här berättades en historia om en företagare som betalade sina arbetare skäliga löner och inte tog ut överpriser för sina varor. Idén var att eftersom han inte ville bli rik så skulle han inte kunna hålla ordning på ekonomin i sin fabrik. Denna lilla saga var ganska dålig, eftersom den komplett idiotförklarade alla som vill bygga upp en verksamhet där personlig rikedom inte är det allomfattande målet. PR-experten, som skrev denna saga sist var lite trött och kom därför till felslutet att en verksamhet måste göra någon rik för att kunna fungera över huvud taget. Här tog hon dock en chansning på att eftersom skolan i det lilla landet var så dålig så skulle folk nog inte märka den otroliga logiska luckan.

Nu visade det sig att eftersom sagorna var så tokigt enkla och löjliga så blev folk ganska förbannade. Flera som läste dem tyckte att det här med att använda julen för att propagera nyliberal smörja var ett ganska fult knep. För att lugna ned folk publicerade man svar på frågorna, men i god propagandistisk sed valde man frågor som framställde frågeställarna som ganska knäppa och frågor som man tyckte att man hade ett bra svar på.

Självaste Jultomten tog direkt fram sin stora röda penna och skrev med stora feta bokstäver "STYGG" bredvid namnet på alla de företagare som var med i den lilla klubben, och på PR-experten som glatt tagit emot en massa pengar för att skriva dessa friserade sagor ritade han en liten mustasch och horn (mest för att han hade tråkigt). Nu förhöll det sig dock så att företagarna och PR-expertens familjer och släktingar, liksom alla andra i det lilla landet hade gått på valsen att det enda sättet att visa att man bryr sig om någon är att köpa saker åt dem och att konsumtion är lösningen på alla problem, så de märkte inte att tomten aldrig dök upp: de var för upptagna med att köpa och sälja saker de inte behövde på Ebay.

Dagens Haiku:

Mellandagsrea

Extrapris på goda slut

För de som har allt

En historielektion med farbror Clqwrx

Som många av er kanske uppmärksammat så verkar allas vår vårdkase i den vida, vidriga världen (det vill säga jag alltså) ha hamnat i ett mindre produktivt stadium, som jag gör ibland. Vanligtvis brukar jag då komma med undanflykter inför mig själv och andra, sådana som "Stress" och "mycket annat som tar tid".

Och det tänker jag göra nu också!

För det finns mycket annat som upptar min tid, saker som jag (av olika anledningar) valt att prioritera högre än att uppmärksamma min omvärld. Det blir lätt så när man har sitt fokus 2000 år tillbaka i tiden.

För er som tror att detta skulle vara en bitter liten zinger mot den av alliansen förda politiken så är det vad det vanligtvis hade varit. Men just nu hänvisar det till att jag för tillfället studerar idéhistoria, ett ämne som kan sägas gör en tämligen insnöad.

Men det öppnar också upp en fantastisk värld: Tänka sig att det fanns humanister redan före Jesu födelse! Att ateismen är äldre än kristendomen, även om den kanske inte varit lika populär. Redan de gamla grekerna (just dom ja!) arbetade med att skapa en sekulär värdegrund, baserad på demokrati och likhet inför lagen. Nu får man ju erkänna att vissa visserligen var mer jämlika än andra, säg en 10% av befolkningen men kom igen, det var tvåtusen år sen!

De talade om de saker som var goda egenskaper hos en människa, hur vi skulle bete oss mot varandra och hur vi skulle möta världen: med öppna sinnen. Man såg alla intryck som viktiga att ta in, alla ställningar värda att omprövas. Att världen förändrades, och att det var okej.

Ett fint exempel hittade jag i en liten text av den gamle greken Lysias (en av de gamla grekerna). Han höll ett tal på en massbegravning i Aten av soldater som hade dödats i ett krig med Sparta (som i "THIS... IS....), ett ganska blodigt och hemskt krig dessutom. Man kan tänka sig att stämningen mellan de två länderna var ganska kass.

Så dröm om min förvåning när han i sitt tal berättar beundrande om kung Leonidas (som i THIS ... IS ... SPARTA...), snackar sig varm om vad som i princip är "the true story" i "based on a true story".

Det är som att Fredrik Reinfeldt skulle ge credd till Göran Persson. Det är som att Machmoud Ahmadinedjad skulle säga att han faktiskt gillade Jaffa-apelsiner. Det är som att Churchill skulle ha kläckt ur sig någonting i stil med "Say what you will about that Hitler Fellow, but the Autobahn is a marvellous invention!".

Redan de gamla grekerna kunde se att kultur, politik, ja till och med krig var saker som hände, som visst kunde påverka våra relationer med andra. Men det betydde inte nödvändigtvis att vi inte kunde komma överens, förr eller senare. Man insåg att världen förändrades, och att det bästa att göra var att försöka påverka den i rätt riktning.

De gamla grekerna lämnade efter sig en hel del godis åt oss om naturvetenskap, filosofi och konst. Nu har mer än tvåtusen år gått och mycket av det är sedan länge förlegat. Men när det kommer till demokratin så finns alla huvuddragen där, precis det som vi grundar demokratin på.

Den stora skillnaden är att vi idag har vidgat demokratin. Den omfattar nu inte bara 10% av befolkningen, det vill säga infödda vuxna manliga medborgare utan även deras familjer, och alla de andra som bor i landet!
Det ska vi vara stolta över.

Nu verkar det finnas människor som tycker att det var bättre förr, när vissa var lite mer jämlika än andra. Faktum är att det verkar krylla av dem, jag ser dem dagligen på webben, på TV och i tidningen.
Men redan de gamla grekerna visste att världen förändrades och redan då talade man om att döma en man för dennes handlingar, snarare än dennes härkomst. Nu när vi idag, tvåtusen år senare äntligen har lyckats komma väldigt långt med att dessa principer ska gälla alla människor så finns det folk som tycker att det var bättre förr.

Som föredrar en värld där man gör tydlig skillnad på två människor enbart beroende på varifrån de kommer. Som föredrar att frysa ute snarare än att välkomna. Att låsa och regla dörren framför att bjuda in på en bit mat och ett trevligt samtal.

Det är dessa människor som förstör för alla andra, som jobbat i tvåtusen år för att komma dit vi nu är. Gudskelov är de inte så många i riksdagen.

Än.

Dagens Haiku:

Och för övrigt så 

anser jag att Karthage 

borde förstöras.

Vill till slut rekommendera ännu en klok historisk gubbe, som råkar vara svensk. Han sa det bättre än jag.

En ovanligt kort fundering:

I Spanien och Frankrike generalstrejkas på grund av nedskärningar i välfärden. Dessa genomförs för att minska ländernas skenande budgetunderskott till 6% av BNP. Bara i Spanien så är kollektivtrafik och flyg lamslaget, med synbara effekter i hela Europa.

I Sverige har vi inte något budgetunderskott. Vi har sunda statsfinanser och det går bra för oss och ÄNDÅ gör vi nedskärningar i trygghetssystem, skola, vård och omsorg. Men här är det tyst. Strejk talas om på samma sätt som Gustav III; som historisk kuriosa. LO, TCO, Unionen och SAC gör inte mycket liv av sig.

Det är bara en organisation som verkar föra kampen här, för precis som i Spanien är tågtrafiken satt ur spel. 

Dagens Haiku:

Statens Järnvägar

Arbetarnas ledstjärna

Upp till kamp, tågvärd!

Kapitulationstal

Det är lustigt, vänner. 

Vi har inget ord i det där språket vi kommit överens om att alla ska försöka använda som betyder "Att erkänna sig besegrad, för tillfället ... ". Det närmaste man kommer är "kapitulation" och det låter ju inte så jävla bra. Slutgiltigt liksom. 

En Kapitulation är slutgiltig: Japan Kapitulerade till USA efter att de skickade en liten pojke och en fet man att framföra deras argument.

Karl den XII Kapitulerade vid Perevolotjna efter att ha försökt sig på ett anfallskrig mot Ryssland (den dumme fan, Ryssarna är ju ruggigt bra på hemmaplan) och förlorade så allt det som Sverige byggde upp under stormaktstiden.

Detta är tämligen hyperbola metaforer för valresultatet, eller en tydlig överdrift som det heter på ren svenska, men jag tycker här att de passar för att visa vilket stort ord kapitulation är. Det är inte rätt ord för ett tal där man erkänner sig besegrad för tillfället, men kommer att fortsätta att kämpa för frihet, jämlikhet och solidaritet. Det är ett alltför svulstigt ord för att maskera ett "Ja ja, låt gå för det då", så det går egentligen inte att applicera på det som skedde igår. 

Vad jag här ville göra var att gratulera Alliansen, tacka för god match och sända en liten erinran om att man inte behöver vara ond bara för att man vill betala mindre skatt. Jag ville berömma DNs ledarredaktion för den där svulstiga, vackert skrivna segertexten som de säkert slipat på i veckor, även om den för ett hårt språk mot oss besegrade.

Jag ville säga att jag trots allt känner att de som arbetar inom Alliansen är kompetenta människor, även om de är ideologiskt mycket olika mig. Jag ville be dem att väl förvalta det fina rike de fått låna en stund utav Vänstern: ett land med en god sekulär värdegrund (hos ca 94,3% av befolkningen), ett land där de flesta tror på social rättvisa och att ta hand om sina medmänniskor (i alla fall ca 94,3% av befolkningen), ett land som brutit sin isolering i den kalla norden och genom internationellt utbyte och handel blomstrat som en del av en global värld (vilket 94,3% av befolkningen verkar tycka är bra).

Nej, detta är inte en kapitulation men det är tyvärr det ord som kommer närmast. Man kan ju inte kalla en sådan här text för ett ge-sig-tillfälligt-tal, det låter ju skitlöjligt!

Det brukar sägas att språket är en tydlig markör för en kultur, hur ett folk pratar brukar kunna säga en hel del om deras världsuppfattning. Vad säger det egentligen om oss som folk, att vi inte har ett eget ord för "erkänna sig besegrad tillfälligt"? Hur kan vi svenskar, som med vår jantelag och våra långa traditioner av att sträva efter jämlikhet och tolerans kan anses ha ödmjukheten starkt inbyggd i vår kultur inte ha ett sådant ord? Hur kan vi, som genom historien fört en politisk kamp för ett samhälle som bygger på samsyn, en sann demokrati i den bemärkelsen att den är till för var och en och inte bara den med mandaten inte har ett lite mer akademiskt ord för att offentligt och värdigt väsa "Nästa gång Reinfeldt, nästa gång ... "?

Kanske är det för att vi i detta landet ser allt som svart och vitt? Kanske är det för att vi tror att det är smidigare med majoritetsbeslut än att försöka arbeta mot en lösning så alla blir nöjda? Kanske vill vi leva i en tydlig värld, där alla frågor är snävt formulerade med tre svarsalternativ; "Ja", "Nej" och "Skit samma"?

Jag antar att det kanske betyder att vi som folk är lite konfliktskygga. Vi gillar inte när Fredrik och Mona skriker på varandra och därför känns det kanske bättre om den ena kapitulerar, snarare än att de ska behöva komma överens. Det hade ju obönhörligen lett till mera käbbel, och det hade det väl inte varit värt. 

Men tänk om morgonens löpsedlar läste: 

"Den parlamentariska krisen löst, samlingsregering!"

Det är faktiskt ingen dum idé. Enligt min egen guru i gruppdynamik professor Michael A West så är samsynsbeslut den mest framgångsrika typen av beslut, följt av kompromissen. Röstning placerar sig först som femma, när det gäller att ta hållbara och väl grundade beslut. Nu när det var så jämnt kanske vi ska lyssna på svenska folket och låta båda blocken vara med och regera, det var ju trots allt väldigt jämnt? Är det inte bättre att alla hjälps åt?

Nu kanske jag verkar famla lite efter hoppets sista halmstrån, men det är inte min mening. Jag har en hel del att säga om Sveriges demokrati och hur den kan förbättras oavsett vilka som regerar men det system vi nu har duger så länge, trots att det tvingar mig till en vad vi nu ska kalla detta. Det enda jag vill uppnå med detta är att vädja till de styrande att vara lite konsekventa: sist vi hade en samlingsregering var sist vi hade fascister i faggorna.

Nej, nu är valrörelsen över för mig och alla oss andra. Det känns naturligtvis surt, men jag är ingen dålig förlorare och har aldrig varit det. 

Men förlorare är jag som representant för 80-talisterna, den första generationen som fått det socioekonomiskt sämre än sina föräldrar sen vi införde allmän rösträtt. Förlorare är jag, som har haft yrkesrelaterade skador. Förlorare är jag, som vet hur det är att jobba på timanställningar.

Men någon dålig förlorare är jag inte. Jag vill bara klargöra att jag erkänner det demokratiska utfallet, med en vädjan att regeringen verkligen skall ta sitt utlovade ansvar för Sverige och att deras definition av Verklighetens folk skall ändras till att verkligen innefatta verklighetens folk och inte bara det som verkar vara idealmedborgaren, vilket nog hade lett till en politik till och med jag om än motvilligt skulle kunna godkänna.

Jag hade verkligen gärna velat kalla denna lilla text någonting snyggt och lite halvakademiskt sådär, eftersom det både får mig att verka och känna mig smartare. Jag hade känt mig mindre frustrerad såhär på nattkröken om vi hade haft ett ord för den typen av text jag nu skrivit, eftersom rubriken är så viktig för hur innehållet kommer att uppfattas. Men jag får nöja mig med att använda ett ord som i alla fall har någonting gemensamt med det som jag försöker skriva, även om jag hade fördragit ett ord som betydde precis det jag menade.

Att kalla detta en kapitulation känns trots allt väldigt fel, då kapitulation inte kommer på fråga.