Det är inte utan att man skäms lite, att skriva blogginlägg vid halv tre en fredagkväll. I de bästa av världar hade man just nu varit full och på efterfest, i sitt esse. I stället sitter man hemma, full och lyssnar på Tango via Shoutcast (batanga radio), så jag tänker ursäkta mig redan i förväg för semantiska missöden, grammatiska profaniteter och allmänt språkmord. Detta är första fredagen på otroligt länge jag slutat mitt arbete före midnatt, och jag valde att gå på Satin för att träffa en "kompis", SpejsE som jag inte träffat på ett tag. Jag gick ut utan förhoppningar. Det visade sig att jag känner Vokalisten i ett av de två banden som spelade under kvällen från den korta tid jag Wallraffade som rumpmas.
Efter ett tags snack om hur livet ter sig i Dalarna nuförtiden var det dags för gig. Det är inte utan att man är lite impad. Jag har inte sett en krog så folktom på länge. 17 tappra själar stod och lyssnade (Förutsatt att jag räknade rätt) och det kändes mycket tomt framför scenen.
Billion Dollar Babies äntrade först. Äkta Sleazerock från Falun, och jag måste säga att trots den skamliga publikmängden (17) så betedde sig bandet mycket professionellt Bandets frontman Frank Kooistra vickade på höfterna på ett sätt som anammade allt det Van Halen, Mötley Crüe och dess gelikar satte som standard för många år sedan, och bandet gjorde en skitbra spelning överlag, trots dåligt publiktryck (17 jävla personer!!!). Man hade en bra kontakt med de få som stod framför scenen. Därefter gick "Sinicess" från Göteborg på scenen, och kontrasten var total.
Trots en sångerska vars röst var hänförande, och en batterist som fick ordentlig feeling så nådde Sinicess inte fram till publiken alls. Jag fick känslan av "Shoegaze"-förstagigetpåfritidsgården, och att bandet bara ville få giget ur världen, så de kunde åka någon annanstans och spela för lite mer publik. Delar av bandet verkade titta på sina polare i publiken och sucka, bitvis.
Sinicess verkade dock vara ganska skillade på vad de gjorde, så jag hoppas att de kan tända till lite mer på scen, även när det är lite folk. Jag kan tänka mig att de är riktigt bra live under rätt förutsättningar, men det räcker inte. För att vara en kickass Liveakt MÅSTE man hålla en skyhög lägstanivå.
Jag antar att jag är lite förstörd. Jag har arbetat länge med proffsmusiker, människor som vet att även om de betalande gästerna är få så har de faktiskt pröjsat en ansenlig mängd kosing för att se framförandet, och således förtjänar valuta för pengarna. Nu de senaste dagarna har det varit en fröjd att arbeta för/med Peter Carlsson och de blå grodorna, ett band som förkroppsligar hela konceptet med musikern som underhållare främst. Deras framträdande är... publikfriande är inte ordet jag söker, även om det är synonymt.
Många artister av idag har förlorat det centrala i artisteriet: Underhållning.
Underhållning är vad det hela handlar om. Men nuförtiden (iof har det kanske alltid varit så, men jag kan handen på hjärtat inte säga att jag är gammal nog att kunna ge en empirisk bedömning som sträcker sig längre tillbaka än -95) verkar det mer som att musiker över lag gör sin grej för att förverkliga sig själva och att få cred snarare än att ge publiken en upplevelse, att underhålla.
De riktigt legendariska artisterna är oftast borna entertainers. Jag kan här nämna band som Iron Maiden, Rolling stones, Iggy Pop, Aqua, David Bowie, Marilyn Manson, The blue man group och Povel Ramel. Detta är typexempel på musiker/artister som sätter den konstnärliga upplevelsen i första rummet, artister för vilka publikens välbefinnande sätts före det egna egot. Kanske är det en mognadsfråga, eller så är det helt enkelt en funktion av uppfostran. Hursomhelst så märker man ganska tydligt (iallafall om man övat sig lite) vilka motiv en person som står på en scen egentligen har. När man arbetar skiter man fullständigt i vad folk tar sig för på andra sidan multikabeln, man har fullt upp med att få dem att låta/se så bra ut som möjligt, men när man som publik står där och förväntar sig att bli underhållen så är det ganska svårt att njuta av en artist vars främsta motiv är att synas.
Efter mina egna (tafatta, katastrofiska eller helt enkelt gediget totalkassa) försök i rampljuset vet jag hur man känner sig däruppe också, och det är inte världens lättaste sits att vara i, men om man som etablerad artist tillåter sig att inte göra sitt bästa av någon anledning, vilken som helst, kanske det är bäst att låta någon annan äntra scenen.
I dagens DN.se kan man läsa under rubriken "Celine Dion Mobbad i Kanada - Ställer in" att sagda vokalissa valt att ställa in sin konsert i Halifax då elakheter har förekommit i lokalpressen. Jag måste säga att DET ÄR FAN SKANDAL att en av världens mest erkända sångerskor uppträder så OTROLIGT oprofessionellt att hon ställer in en konsert på grund av kritik. Jag skulle vilja se siffrorna på biljettförsäljningen innan jag uttalar mig vidare, men hon har som artist ett ansvar att genomföra en aviserad konsert om hon så bara skulle sälja en sketen biljett. Säga vad man vill om Celine Dion (ord som Överskattad, Publikfriande och Feg infinner sig i mitt sinne) men om alla artister som fått svidande omdömen i pressen skulle ställa in sina konserter skulle vi inte ha någon livescen kvar någonstans.
Lite extra fekalier vill jag här kasta på DN, som i denna notis gjort sig skyldiga till inte bara en Rubrik värdig kvällstidningarnas nöjessidor, men även tagit upp dyrbar tid (Min) med onödig information kring en Divas fasoner i en stad i storleksordningen Malmö på andra sidan Atlanten. Man kan ju undra vad detta har för nyhetsvärde. Själv använde jag detta för att vidare illustrera min tes kring Artisteriet och så vidare, skit samma. Dags för Haiku och lägga sig.
Efter ett tags snack om hur livet ter sig i Dalarna nuförtiden var det dags för gig. Det är inte utan att man är lite impad. Jag har inte sett en krog så folktom på länge. 17 tappra själar stod och lyssnade (Förutsatt att jag räknade rätt) och det kändes mycket tomt framför scenen.
Billion Dollar Babies äntrade först. Äkta Sleazerock från Falun, och jag måste säga att trots den skamliga publikmängden (17) så betedde sig bandet mycket professionellt Bandets frontman Frank Kooistra vickade på höfterna på ett sätt som anammade allt det Van Halen, Mötley Crüe och dess gelikar satte som standard för många år sedan, och bandet gjorde en skitbra spelning överlag, trots dåligt publiktryck (17 jävla personer!!!). Man hade en bra kontakt med de få som stod framför scenen. Därefter gick "Sinicess" från Göteborg på scenen, och kontrasten var total.
Trots en sångerska vars röst var hänförande, och en batterist som fick ordentlig feeling så nådde Sinicess inte fram till publiken alls. Jag fick känslan av "Shoegaze"-förstagigetpåfritidsgården, och att bandet bara ville få giget ur världen, så de kunde åka någon annanstans och spela för lite mer publik. Delar av bandet verkade titta på sina polare i publiken och sucka, bitvis.
Sinicess verkade dock vara ganska skillade på vad de gjorde, så jag hoppas att de kan tända till lite mer på scen, även när det är lite folk. Jag kan tänka mig att de är riktigt bra live under rätt förutsättningar, men det räcker inte. För att vara en kickass Liveakt MÅSTE man hålla en skyhög lägstanivå.
Jag antar att jag är lite förstörd. Jag har arbetat länge med proffsmusiker, människor som vet att även om de betalande gästerna är få så har de faktiskt pröjsat en ansenlig mängd kosing för att se framförandet, och således förtjänar valuta för pengarna. Nu de senaste dagarna har det varit en fröjd att arbeta för/med Peter Carlsson och de blå grodorna, ett band som förkroppsligar hela konceptet med musikern som underhållare främst. Deras framträdande är... publikfriande är inte ordet jag söker, även om det är synonymt.
Många artister av idag har förlorat det centrala i artisteriet: Underhållning.
Underhållning är vad det hela handlar om. Men nuförtiden (iof har det kanske alltid varit så, men jag kan handen på hjärtat inte säga att jag är gammal nog att kunna ge en empirisk bedömning som sträcker sig längre tillbaka än -95) verkar det mer som att musiker över lag gör sin grej för att förverkliga sig själva och att få cred snarare än att ge publiken en upplevelse, att underhålla.
De riktigt legendariska artisterna är oftast borna entertainers. Jag kan här nämna band som Iron Maiden, Rolling stones, Iggy Pop, Aqua, David Bowie, Marilyn Manson, The blue man group och Povel Ramel. Detta är typexempel på musiker/artister som sätter den konstnärliga upplevelsen i första rummet, artister för vilka publikens välbefinnande sätts före det egna egot. Kanske är det en mognadsfråga, eller så är det helt enkelt en funktion av uppfostran. Hursomhelst så märker man ganska tydligt (iallafall om man övat sig lite) vilka motiv en person som står på en scen egentligen har. När man arbetar skiter man fullständigt i vad folk tar sig för på andra sidan multikabeln, man har fullt upp med att få dem att låta/se så bra ut som möjligt, men när man som publik står där och förväntar sig att bli underhållen så är det ganska svårt att njuta av en artist vars främsta motiv är att synas.
Efter mina egna (tafatta, katastrofiska eller helt enkelt gediget totalkassa) försök i rampljuset vet jag hur man känner sig däruppe också, och det är inte världens lättaste sits att vara i, men om man som etablerad artist tillåter sig att inte göra sitt bästa av någon anledning, vilken som helst, kanske det är bäst att låta någon annan äntra scenen.
I dagens DN.se kan man läsa under rubriken "Celine Dion Mobbad i Kanada - Ställer in" att sagda vokalissa valt att ställa in sin konsert i Halifax då elakheter har förekommit i lokalpressen. Jag måste säga att DET ÄR FAN SKANDAL att en av världens mest erkända sångerskor uppträder så OTROLIGT oprofessionellt att hon ställer in en konsert på grund av kritik. Jag skulle vilja se siffrorna på biljettförsäljningen innan jag uttalar mig vidare, men hon har som artist ett ansvar att genomföra en aviserad konsert om hon så bara skulle sälja en sketen biljett. Säga vad man vill om Celine Dion (ord som Överskattad, Publikfriande och Feg infinner sig i mitt sinne) men om alla artister som fått svidande omdömen i pressen skulle ställa in sina konserter skulle vi inte ha någon livescen kvar någonstans.
Lite extra fekalier vill jag här kasta på DN, som i denna notis gjort sig skyldiga till inte bara en Rubrik värdig kvällstidningarnas nöjessidor, men även tagit upp dyrbar tid (Min) med onödig information kring en Divas fasoner i en stad i storleksordningen Malmö på andra sidan Atlanten. Man kan ju undra vad detta har för nyhetsvärde. Själv använde jag detta för att vidare illustrera min tes kring Artisteriet och så vidare, skit samma. Dags för Haiku och lägga sig.
Dagens Haiku:
Som en Boll, helt rund
Uppfylld av härligt dalmål
Skall jag nu sova
Som en Boll, helt rund
Uppfylld av härligt dalmål
Skall jag nu sova
(Har en känsla av att jag är på väg in i Surrealismen med min Haikudiktning, och det kan aldrig vara bra)
3 kommentarer:
Det är jättesvårt att läsa nu när texten är röd på svart bakgrund. Kan du inte göra den ljusare?
Jag orkade inte läsa hela texten så jag läste bara slutet. Det var de tråkigaste tre bokstäver som jag har läst.
Grattis "peter", som här placerat sig högst på denna sidas lista över "mest menlösa kommentarer", med juryns motivering: "För att lyckats bry sig tillräckligt för att dissa någonting man enligt egen utsago inte ens läst, och på så vis placerat sig i det fack av recenscenter som ignoreras utan pardon. En guldstjärna i kanten för att han även gett sig på ordet "bra".
Skicka en kommentar