Lönefredag

Kvällens enda SMS:

"Din parkering går ut om ca 10 minuter,
om du vill förlänga skicka 'Ja' till 723 95"

Då vet jag. Fan ta allt och alla.

Återvinning

Detta är ett litet inlägg jag en gång skrev i Notepad när min internetuppkoppling låg nere i Januari -08. Sedan dess har det legat i ett mörkt och obesökt hörn av hårddisken tills jag nu hittade det. Då jag inte bara är ganska lat utan även helt utarbetad och trasig fysiskt och mentalt så har jag beslutat att i stället för att skriva någonting nytt ikväll bjuda mina läsare på lite ctrl+v-magi. Mycket nöje!

Jag har liksom varit fri från kvinnlig kontakt rätt länge nu. I vanliga fall hänger kvinnor i klasar över mig (OBS: desinformation!), men på senare tid har det varit lite fattigt på den fronten.
Då jag har sett människor i min omvärld lyckas finna kärleken (eller iaf små "äventyr") via högst specialiserade sajter på internet så tänkte jag, what the hell liksom. Så jag googlade och en helt ny värld öppnade sig för mina ögon. Det verkar som om hela Sverige söker en partner på internet!
Efter att ha skapat ett halvhjärtat användarkonto på en av de mer välbesökta sajterna och surfat runt ett tag så insåg jag att det fanns hur mycket folk som helst här, ja kanske var detta någonting för mig!
Jag insåg direkt att det var kutym att lägga upp en bild på sig själv (tagen i en vinkel där man inte kan få någon riktig uppfattning om kroppsform eller anletsdrag), fylla i standardformulären med längd, trosuppfattning (tihihi) och önskemål om barn, samt att skriva en presentation. Men hur gör man det egentligen?
Man vill ju vara iögonfallande, och presentationen bör ju locka presumtiva "Dejter" (herregud vad jag hatar det ordet...) att ta kontakt. Så jag läste en sida med tips om hur man skrev en presentation som skulle locka "den rätte". Där tipsades om att vara sig själv, vara artig och inte vara negativ. De tipsade om att skriva iögonfallande, som till exempel roligt eller kanske lägga in en liten dikt.

Jag tänkte att det där med poesi som de tipsade om var grejen för mig, då jag har ett livslångt och tämligen komplicerat förhållande med det skrivna ordet, och gjorde ett försök.
Problemet var det att min musikaliska diet den senaste månaden uteslutande hade bestått av Gangsta-Rap, och denna ovanas påverkan gjorde att resultatet av mitt diktande blev tämligen självgott, på gränsen till skrytigt.
Då detta är ett attribut jag inte känner är representativt för mig (t o m någonting jag strävar efter att låta bli med) raderade jag det jag åstadkommit.

Jag gjorde ett nytt försök och denna gång koncentrerade jag mig på att undvika klicheérna från Hiphopen. Jag gav mig in i en virvlande dans med paragrafer, rim, ord som vanligt folk är tvugna att slå upp och versmått sedan länge glömda i denna vår av 4/4-delstaktsmusik förstörda västvärld. Jag försökte verkligen formulera mina känslor i ord, då det visade sig att min andra stora musikaliska passion här i livet satte käppar i hjulet för mig.
För de flesta människor är ett specifikt estetiskt grepp som inspiration ett bra sätt att göra storverk på. Albert Einstein lär ha sagt att "Skillnaden mellan en ordinär person och ett Geni är att ett Geni är bättre på att dölja sina källor", bevingade ord som i min värld klingar med den renaste tonen av sanning (ett C# förmodar jag).
Faktum är att nästan alla uttryck redan är gjorda, om än i skiftande form och med milsvida skillnader i kvalitet. Mitt problem är att då min närvaro på sagda dejtingsajt var ett försök att lära känna nya människor så passar inte riktigt de lyriska koncepten från Death Metal särskilt bra.

Tanken korsade mitt sinne att jag skulle spela in en självbiografisk film (eller "Videokontaktannons" som vissa förhärdade individer kallar det) för att ge en mer nyanserad bild av mig själv. Jag ser mycket film och känner att jag behärskar ämnet tillräckligt bra, men även här låg min smak mig i fatet.
Det korta (genialiska) synopsis jag fick till involverade en hel del blod, zombies, politiskt färgad svart humor och framför allt mig själv i huvudrollen som den högreste hjälten, en riktig karlakarl i samma liga som Snake Plissken och John McClane. Men jag insåg att det fanns ett par problem med denna plan:
För det första så hade produktionsbudgeten vida överstigit min hushållsbudget. För det andra är politik det mest avsexualiserade ämnet man kan diskutera och jag har vid upprepade tillfällen blivit varnad för att diskutera politik med folk jag vill göra ett gott intryck på, det är nämligen inte god etikett och så råkar jag vara tämligen radikal.
För det tredje så är sanningen att min personlighet ligger tämligen långt ifrån filmens rakryggade, förbistrade Machohjältar. Jag är dessutom skitkass på oneliners.

Jag gjorde ett försök med en "jag heter och gillar" presentation, men allvarligt talat. Hur lamt känns det inte att beskriva vad jag är intresserad av, det ger ju inget egentligt egentligt hum om vem jag är.
Jag försökte beskriva min personlighet på ett objektivt och sakligt vis, men det blev alldeles för stelt (och ärligt kanske) så jag vände på steken och försökte beskriva vad jag känner, tömma ur mitt hjärta så att säga. Resultatet blev en tokigt banal orgie i klyschor, någonting jag är helt övertygad om att folk som freventerar dejtingsajter har fått nog av.
Jag försökte kombinera de tre närmast ovanstående, men det blev en hackig soppa av känslomässigt dravel, idiosynkratiska intressen och mindre smickrande personlighetsdrag.

I panik skrev jag till slut en bunt relativt slumpmässigt utvalda ord. Sen tog jag bort ord som inte förekommer i vardagligt tal. Därefter tog jag bort allt det som eventuellt skulle kunna uppfattas negativt eller avskräckande av en presumptiv läsare. Nästa sak att försvinna från brödtexten var saker som inte bör publiceras på internet enligt mina källor. Därefter tog jag bort allt som har att göra med mitt jobb, då jag inte vill bli alltför tätt förknippad med mitt yrke i denna kontext. Sist redigerade jag stycket så att det skulle komma i logisk följd och ha korrekt stavning och grammatik.
Resultatet blev det mycket korta och koncisa: "Och samt kanske men nej".

I förtvivlan insåg jag att just denna ordföljd, som var slutprodukten av en lång uteslutningsprocess är identisk med Punchlinen i en gammal sketch med Magnus & Brasse. Jag lyckades med nöd och näppe kontrollera impulsen att kasta ut min laptop genom fönstret (på min grannes nya, fina merca som står parkerad där) och ett tungt finger föll på "delete"-tangenten.

Vad skulle jag ta mig till? All den kreativitet som bor inom mig hade fördämts av min vilja att göra ett gott intryck på mina presumptiva presentationsbesökare, ibland vilka ordstävets "kvinnan i mitt liv" kanske stod att finna.

Jag beslutade mig efter att jag lugnat ned mig en smula för att jag skulle sticka ut från mängden på dessa sidor och inte skriva någon presentation alls. Jag är ju ganska lång och mörk, och om jag kan hålla mig i ett perpetuellt stadium av att vara en främling torde jag vara "home free", för det är enligt många (populärkulturella) källor just en sån som alla kvinnor drömmer om.

(Ingen Haiku fanns i originalet, och jag har ingen ork. Jag är inte skyldiga er någonting!)

Nödslakt

Allas vårt narrativ ser över sitt liv, sin giv mest som
ett tidsfördriv förvrider han sinnet, drar dårskap
från minnet och skinnet krusar och pirrar.

Irrar, suktar efter lukter, smaker, ord och saker
svunna från gamla segrar vunna, unnar sig en
stunds universell frid inför en kommande strid.

Men pockar på sinnet så det förvridna minnet. Vansinnet träder i kraft, kan inte bli fri från sin fantasi, den gäckar och häcklar, målar framtiden färggrann och tänker minsann stärka besvikelsen litegrann.

Den man som han tror han är, han tror på det där,
är principfast kär. Varför är det då så svårt att
förstå att den man han än är är här och inte där
än på länge, snor och svänger mellan
sorgfri eufori och koncis skepsis, beklagligtvis
utifrån en orättvis expertis företrädesvis
förvärvad av förbehållna förutfattade meningar:
Förhoppningar.
Grundlösa osanningar.

Tvi för fantasi som tvingar en att varsebli
hur bra allting aldrig kommer bli.

Ett lustigt sammanträffande

Tänk vad en ledig, solig vårdag kan göra under för ens sinne!
Började dagen med en lyxfrukost (hemgjorda mackor för 50 spänn, det ni!) och tidningen, och där i DN's kulturdel hittade jag ett litet sammanträffande på sida fyra.
I artikeln "Utopierna är tillbaka", som recenserar Slavoj Zizeks bok "In defense of lost causes" hittade jag följande citat:

"Vi har gått från dårskapens regim till dumhetens <...>Av kommunismen blev man galen, men av nyliberalismen blir man korkad"

-Marcel Gauchet

Man kan ju tycka att detta är lite ogrundat ändå. Har ju inte läst Gauchet (Inte Zizek heller för den delen) och jag har ju en hel del emot nyliberalismen, men kan man verkligen uttrycka sig så? Tänkte jag och smuttade eftertänksamt på mitt mörka, varma och aromatiska kaffe. Småfåglar kvittrade utanför mitt fönster i takt med Skinny Puppys skiva "The Process". Längre bort lekte några barn glatt och högljutt.
Så gled min blick ned på sidan, där man hade fällt in ett citat från en intervju med en stark profil inom bloggosfären, en egenföretagare som dessutom är ledamot i MUF och en förebild för många unga svenska tjejer:

"Kvinnan är inte underordnad, hon har inte lägre lön och killar pratar inte mer än tjejer"

-Blondinbella (om varför hon inte är feminist i tidningen Fokus)

Varpå jag insåg att där nog fanns en poäng ändå, suckade lite och njöt sedan en liten stund av våren.

Fri tolkning: "I huvudet på en nyliberalist"

Dagens Haiku:
Idag är jag stark
men hur blir det I morgon?
Och gör det något?

Förkylningsblues

(Melodi: vanlig tolva, dammit! orka liksom.)

Och här sitter man trött och helt förbannat inhabil
slut på ork, slut på kraft, slut på luft och slut på neseril
borde i sängen blitt kvar
den står där tom och underbar

Skallebankad till golvet, en skitdeppig ångestvirtuos
Halvt döv utav snuvan, Med helt ogenomtränglig nos
med hjärnan snuten till mos
Kraxar Cl(o)qw(o)rx förkylningsblues

(gitarrsolo)

Är så sabla trött på denna virusskit
och inte blir det nå bättre, vare sig med Ipren eller Sprit
Snoret är hårt som granit
Känns ju inte så jävla elit

Utanför kvittrar fåglar, de sjunger vårens lovsång
Och i morse så kände jag mig faktiskt riktigt på gång
Men känslan flydde sin kos
så jag sjunger förkylningsblues

(munspelssolo, sen slut)

Sömnstörningar

Alltså:
Jag brukar sova så mycket det bara går. Det finns fortfarande ingen väckarklocka i bruk idag som kan få mig att vakna till liv ordentligt.
På vardagar följer jag en strikt ritualiserad process för att vakna till liv. Väckarklocka #1, mobiltelefon från finsk tillverkare påpekar med mekanisk och förebrående kvinnoröst vad klockan är och att det är dags att gå upp. Zombifierad vinglar jag bort dit jag lagt den (varierar dagligen dess placering för att få leta en stund så jag kanske vaknar till lite) där jag trycker på "snooze" för att sedan vingla tillbaka till sängen och somna om. Tre minuter senare ringer Väckarklocka #2, även detta en mobiltelefon från vår vänlige (om än smått berusade) granne i öst. Jag letar fram denna, trycker på "snooze", somnar om ståendes i vardagsrummet för att sedan magiskt återvända till sängen, hur det går till vet jag inte.

Därefter tar en period jag valt att kalla "snoozefasen" vid, då de två alarmen tjuter omväxlande. #1 återkommer med sin bittra, hatiska och lite moderliga kvinnoröst var 9:e minut (vilket är snooze standard. Detta beror på att kugghjulen i väckarklockor på 50-talet var standardiserade och 9 minutersintervallet var det enklaste att få till) medans #2 återkommer var tredje minut med sin alarmton (då teknikutvecklingen nu tillåter att man kan ställa in snoozetiden själv).
Denna fas avslutas när jag är tillräckligt vaken för att inse att barnen i skolkorridoren mitt emot mitt vardagsrumsfönster står och stirrar gapandes på den nakna tatuerade lönnfete yrvakne yours truly, varpå jag skyler mig själv med en blomkruka och avviker mot toaletten med snabba steg.

Väl inne på toaletten glömmer jag raskt varför jag gick in där och går till köket för att stoppa ett nytt kaffefilter i bryggaren. Då kommer jag plötsligt ihåg varför jag gick till toaletten från början och återvänder dit. Efter att ha topsat ur öronen kommer jag plötsligt ihåg att det var kissa jag skulle göra och gör så det. Därefter lagar jag frukost och läser tidningen. Det är då jag inser att jag ska vara på jobbet om tio minuter och springer tillbaka till toaletten för att borsta tänderna (vissa människor borstar tänderna före frukost, det tycker jag är sanslöst kontraproduktivt) och tvätta mina "key areas", varpå jag rusar ned till bilen.
Det är ungefär en halvtimme senare, efter att jag druckit ytterligare en kopp kaffe som jag verkligen är vid medvetande.
På helgerna däremot gäller inga regler. Väckarklockorna är avstängda, och det är lite av ett lotteri om jag ska vakna över huvud taget. Vanligtvis kommer jag ur sängen vid trerycket på eftermiddagen.

Men inte idag. Idag väcktes jag av FÅGELKVITTER vid halv åtta på morgonen, pigg som en jävla lärka studsade jag ur sängen. Jag kom hemrumlande full som en knubbsork vid ett på natten, men likförbattat vägrade bakfyllan att infinna sig. Klockan är nu kvart över elva. Jag har hunnit öva lite bas, städa, lyssna på musik, blogga (duh) och tröttna på internet.

Hur i hela världen gick detta till?
Och vidare: hur kan jag återskapa dessa förutsättningar, att vakna tidigt är ju skitbra!

Dagens haiku:
Rosa hörlurar
Ingen diktinspiration
what the fuck liksom

(Jag gick ovetande på hbt-klubb i fredags. Polletten trillade ned efter ca 1 timme och ett par B52:or... träffade dessutom ett gäng människor jag känner där. Undrar om jag är "outad" nu?)

Projekt METAmorphosis, steg 2

Som ett led i min förvandling så har jag under ett par trista dagar på jobbet suttit och rannsakat mig själv. Mitt arbete med att förbättra från en förbittrad osund bakrund har tagit en stund, men tanken är sund och målet är inte särskilt efterblivet, givet att det önskade tempot uteblivit.

Som tidigare beskrivet (OK, nu ska jag sluta) så var barret inte rätt (vafan!?!) så det åkte av, rätt och slätt, och hur mycket har inte det gett? (Nu lägger du av, annars blir det huvudvärk i en månad! -reds. anm.) Jo en hel del faktiskt. Reaktionerna har varit överlag positiva.

När jag flyttade till mitt nuvarande gryt lade jag ned mycket tid och pengar på att inreda, och efter att jag blivit nöjd med resultatet så infann sig en känsla av tomhet, och nu då liksom?
Svaret blev att nu är det en makeover som gäller: nya pjuck, kläder, frisyr och tatueringar. Jag har börjat spendera min tid framför spegeln med nya aktiviteter, förr blev det mest hårdrocksposer och att öva på "arga minen", "sarkastiska minen" och "men herregud vad du är totalt dum i huvudet- minen", men nu är det hårformning, tandborstning och hudvård som gäller.
Jag har blivit fåfäng.

Eller vänta nu här, jag har alltid varit fåfäng. Skillnaden ligger nu i att det har börjat ta sig nya uttryck, och jag gillar det.
Denna nyfunna vurm för min fåfänga har börjat ta drastiska proportioner, och andra fasen i Projekt METAmorphosis har tagit sin början: mina naglar.

Ex-1:s största träta (Näst efter hårborstning, städning, matlagning, disk, personlighet och ambitioner) i vårat förhållande var att få mig att sluta bita på naglarna. Det började som "kärleksfullt" gnäll, vidareutvecklades via direkta order till handgripligheter och när inte ens det bet gav hon upp och dog en smula inombords, vilket skapade ett visst andrum för mig. Men häromdagen satt jag och tittade på mina egna händer av en helt ovidkommande anledning, och jag kom fram till insikten att hon kanske hade en poäng ändå: tre millimeter är kanske inte en bra längd för en långfingernagel iallafall. När jag såg över andra fingrars dito insåg jag att att de påminde om någonting mycket vackert:

Vänster pekfingernagel i närbild

Faktum är att de flesta kvinnorna i mitt liv har tagit upp det hela. Om detta nu är en indikation på att de är mer uppmärksamma eller mer kinkiga än män i frågan låter jag vara osagt, men då jag gjort det lite till en grej att inte lyssna på andra människor så har jag fortsatt att odla en tämligen rivig manikyr (Humorklubben flaggar på halv stång).

Tills i förra veckan. Jag fick lite nog och beslutade mig att sluta bita på naglarna.

Min vana trogen när det gäller att sluta med en dålig vana (tjugoelva rökavvänjningar på 13 år) så slutade jag "cold turkey". Det fungerade lika bra som vanligt, så jag beslutade att låta läkarvetenskapen lösa mina problem åt mig.
Glad i hågen traskade jag in på apoteket och frågade om de hade något piller mot dåliga vanor. Svaret var att nej, men de hade det fyndigt stavade "stop n grow" (sic), en dekokt i en liten glasflaska med ett utseende som påminner om flytande lim för byggmodeller.
Denna häxbrygd appliceras med en liten pensel, så om man är rädd om sin maskulinitet så är denna produkt inte riktigt rätt då man sitter och "målar" naglarna i tid och otid (efter måltider, handtvätt och vid sänggående).

Så hur fungerar det hela?
Jo denna färglösa luktlösa lösning härdar på nageln och löses upp av saliv, dvs att den aktiveras när man sätter tänderna i sina delikata keratinappendix. Det är ungefär som att krydda rådjurssadel med smörsyra.
Smaken kan enklast beskrivas som den av grapefrukt utan sötman och citrussmaken.
"Fy fan gris skitäckligt!" tänker nu i synnerhet JK och de flesta andra i något mindre utsträckning (Jag har aldrig hört någon hata en frukt så mycket som han) men det föreligger här ett litet problem: Jag råkar älska Grapefrukt, och trots att "stop n grow" verkligen smakar förjävligt så är den där lilla gemensamma nämnaren med denna konung av citrusfamiljen någonting som via en av de underligaste placeboeffekter jag varit med om tillräckligt för att jag ska förnimma grapesmaken.

Detta kan visa sig vara ett problem. Jag håller er underrättade.

Dagens Haiku:

Snuvig och skittrött
Behöver gå på muggen
Gnagelignag, Woops!

(Ipred var det ja, veckans heta potatis. Många bloggar hej vilt fram och tillbaka om det hela, IP-döljarprogrammen upplever ett stort uppsving och Piratpartiet skriker som små stuckna grisar. Roligast var dock Johan Hakelius)