?

Fuck yall!

Dagens Haiku:
Fan, inte en chans
Skulle inte dikta nu
så skiter i det.

(Det kan uppfattas som hostilt av vissa personer, men just nu uttrycker jag mest allmän frustration. Allt jag önskar mig av tomten är en neutronbomb eller kanske ett större parti VX. Hoppas att han verkligen finns...)

Nu blev jag glad igen

Det har varit en SÅDAN DÄR dag idag. Jublande upptäckte jag att då min granne helt saknar vett och reson (och har en normal dygnsrytm), då han började renovera lägenheten vi halv elva. Så sova har jag inte gjort. Väl på jobbet upptäckte jag att det absolut inte var min dag idag. Efter att ha krockat in alla kollin jag ens försökt mig på att flytta på i diverse dyra saker (som höll om någon kollega skulle se detta) lyckades jag göra två dundertabbar med bilen som potentiellt kunde ha slutat i för mig dyra olyckor, även fast turen var med mig och ingenting hände...
Sedermera upptäckte jag att genom en planeringsmiss kan jag eventuellt leva på "fisens mosse" första kvartalet 08. På toppen av detta har jag blivit genuint ignorerad av en bekant de senaste dagarna av någon för mig okänd anledning, en anledning som byter form och växer dag för dag i min vagt störda sinnesvärld. Då vi bara är ytligt bekanta borde inte detta vara ett problem, men av någon mystisk anledning är det det iallafall...
Till råga på allt pockar en liten vinterdepression någonstans under ytan. Den är lite som en svag förkylning kan man säga. Den blir aldrig stor nog att tvinga ned en i ett svart hål av ångest, men inte liten nog att inte vara djävligt störig. Skit alltså.

Men så upptäckte jag att jag behövde föra över lite pengar till syrran. Väl inne på internetbanken blev jag vagt förvirrad och ringde till kundtjänst, där en glad skånsk telefonkontaktpersonskille förklarade för mig hur jag skulle göra, varpå vi gled in i en längre diskussion kring hur de skickade ut Slobodan och Ivan till folk som fått överföringar av pengar de inte skulle ha. Då blev jag på bättre humör direkt.

Spännande hur sånt där funkar...

Dagens Haiku:
Jag såg en likfisk
Den simmade förbi nyss
För att säga hej

Förklaring till ovanstående dikt, även den på Haiku:
Nobelprissatsning:
Pretentiös, svår och obskyr
Hör du mig, Horace?

(För er som onanerar versmått: Horace har bara två stavelser, stavningen till trots. E är stumt. Fakk yoo!)

Jag har uppenbarligen blivit placerad i ett mycket svängigt fack...

Litet om Läkare och Fnask

Har idag besökt kinematografen och sett "Stardust". Kickass rulle.

Hursomhelst

Så besökte jag farbror doktorn igår. Jag brukar av hälsoskäl inte besöka läkare särskilt ofta, det känns som om de blir lite förnärmade av det. Jag tänkte nu utsätta en yrkeskår för grava generaliseringar, men jag har nog aldrig varit utsatt för en yrkeskår som visat så svalt intresse för sina kunder, vårdtagarna.
De få gånger jag besökt läkare eller tandläkare för akuta besvär (eller annat) har de varit mycket måna om att inte prata med en och inte spendera för mycket tid på en. Den läkare som genomförde hälsoundersökningen av mig igår hade den hastighet i rörelserna man enbart ser hos en mycket hantverkskicklig person som gör någonting väldigt trist. Han smittade av sig såpass mycket på mig att när det var dags för blodtryckskoll sa han åt mig att gå och lägga mig på en brits, på vilket jag med vagt chockad ton svarade att "Ja det är nog bäst så...".
När jag bröt två revben för ett par år sedan var det samma visa, man kände sig som att man var på McDonalds, snarare än en vårdcentral. Det faktum att jag var tvungen att lura mig till en tid var bara det löjligt som fan.
Och man undrar, hur kan dessa människor må egentligen? det kan inte vara lätt att vara läkare. Jag tycker fan synd om dem. Det känns som ett tragiskt levnadsöde, förutsatt att alla läkare är sådana. Då jag försökt småprata på mitt vanliga, nästintill klassiskt charmiga vis med denna yrkeskår har de verkat väldigt undvikande.
De enda två läkarna jag känt privat bjöd inte heller till en positiv bild av yrket. Jag ska inte gå djupare in på deras levnadsöden (för att skydda deras identiteter, deras efterlevande och för att inte ge mina läsare Iatrofobi) men de skulle kunna användas som avskräckande exempel i valfritt syfte.
Det skulle nog bli bättre om alla läkare var som frisörer. Gör så här, nästa gång du går till doktorn, ge honom/henne en stor kram! Bjud ut dem på en fika, eller vad fan som helst.

Hursomhelst.

Det har blossat upp en debatt om prostitution i Sverige, mycket tack vare att Veckorevyn publicerat en artikel om en prostituerad som gillar sitt jobb. Grattis till henne.
Vad som stör folk är att Veckorevyn (Denna fantastiska publikation som länge hållit integritetens fackla högt) lagt upp artikeln som en positiv beskrivning av ett skojsigt litet extraknäck. So far so good. Tydligen har skiten blivit JK och PO-anmäld också. Dagens nyheter rapporterar som vanligt.
Jag tänkte i ett plötsligt infall av journalistisk integritet och opartisk rapportering att jag skulle läsa själva artikeln (till skillnad från de flesta andra bloggare) men den går fan inte att få tag i! Om du, käre läsare har en länk till artikeln anser jag att det är din förbannade plikt att skicka länken till mig via en "kommentar" nedan.
Jag sökte igenom webben bland nyhetssidor, glada fnask's hemsidor och liberalistbloggar och så vidare, men ingenstans fann jag den åtråvärda texten, enbart debattinlägg i stil med "det är mäns förbannade rättighet att få knulla om man har pengar", problematisering av horstigma (Det var ett flertal bloggande prostituerade som framhöll att deras yrke är gravt stigmatiserande) samt moralmaniska personer vars inlägg i debatten närmade sig häxbål och så vidare.
Här ville jag bilda mig en egen uppfattning, men jag gick för långt i mitt sökande. Jag surfade in på Veckorevyns egen hemsida, i min oändliga idioti (Naivitet, Masochism).
Sidan började ladda, och det visuella intrycket som mötte mig fick mig att skrika till och febrilt hamra på off-knappen på datorn och vråla "THE POWER OF CHRIST COMPELLS YOU!!!". Medans datorn startade om vandrade jag en stund runt i mitt vardagsrum och gjorde vissa andningsövningar för att få ned min hjärtrytm, efter en stadig whisky.
När jag gjorde samma research kring nätvåldsdebatten (Som det inte blev något inlägg av) var det rätt så lugnt, men här blev jag riktigt illamående! Veckorevyn skulle kunna få världens samlade elit av porrstjärnor att bli vita i ansiktet och stödja sig mot närmaste stol.
Nu ska inte jag bli någon moralkärring här. Jag tycker att det är att gå till överdrift att JK och PO-anmäla denna publikation, men jag tycker inte att det är något bra forum för artiklar om lyckliga fnask heller. Men jag har ju inte ens läst artikeln. Det alternativet som kvarstår verkar vara att faktiskt gå och köpa det aktuella numret, och jag tänker här utöva min konsumentmakt genom att aldrig i helvete betala för skräpet.
Kort summering: Lugna ner er för helvete. Betala inte för skräpet. Ge det ingen uppmärksamhet.

Dagens Haiku:
Ingenting stämmer
Antikrist i min laptop
Fy, Stackars tjejer!

(Med Antikrist menas här veckorevyn i en negativ avsikt, och inte antikrist i den mer positiva bibliska bemärkelsen)

Moder natur är blind, eller rättvis

På aftonbladets hemsida kan man följa den stora naturbranden i området kring Los Angeles.
Man kan läsa om i synnerhet de stackars miljonärerna i Malibu som nu tvingas fly från lågorna, lämnandes efter sig bilsamlingar, plasma-TV, diamantplätterade bowlingbanor och vad nu ett liv i omåttligt slöseri kan anskaffa dig, ett mycket tragiskt levnadsöde. Sorgligt att individer ska drabbas, men det är inte utan att skadeglädjen far över mig med en vagt euforisk känsla. Folk som lever i överdåd bidrar garanterat mer till den globala uppvärmningen än folk som inte har råd att okynnesflyga, samla på bensinslukande veteranbilar och så vidare. Moder natur är en fantastisk skapelse. Hennes gunst är en av de mycket få saker som inte går att köpa för pengar. Inte heller lyckan, sägs det ofta av folk som inte har råd att försöka. Dock så drabbas rika människor långt mindre än vad en mindre bemedlad person hade gjort då det står tämligen klart att allt materiellt kan ersättas, bara man har råd.
Är det hemskt av mig att känna så? Har gottat mig i snaskiga bilder på webben ett tag nu, det är nästan pornografiskt! Hurra?

Om det är till någon tröst kan dessa stackars nu hemlösa personer resa iväg till något av sina andra hem, sommarstugor eller helt sonika köpa ett nytt ställe, eller varför inte tälta?

Dagens Haiku:
Segregationen
I lågor, Naturens Hämnd
Brinn Mercedes, Brinn!

(Jag kanske drar lite väl höga växlar här kring moder naturs motiv, men va fan, jag kan ju alltid åberopa konstnärlig förvrängning av sanningen)

Kring Kvaliteten på kontemporära artister

Det är inte utan att man skäms lite, att skriva blogginlägg vid halv tre en fredagkväll. I de bästa av världar hade man just nu varit full och på efterfest, i sitt esse. I stället sitter man hemma, full och lyssnar på Tango via Shoutcast (batanga radio), så jag tänker ursäkta mig redan i förväg för semantiska missöden, grammatiska profaniteter och allmänt språkmord. Detta är första fredagen på otroligt länge jag slutat mitt arbete före midnatt, och jag valde att gå på Satin för att träffa en "kompis", SpejsE som jag inte träffat på ett tag. Jag gick ut utan förhoppningar. Det visade sig att jag känner Vokalisten i ett av de två banden som spelade under kvällen från den korta tid jag Wallraffade som rumpmas.
Efter ett tags snack om hur livet ter sig i Dalarna nuförtiden var det dags för gig. Det är inte utan att man är lite impad. Jag har inte sett en krog så folktom på länge. 17 tappra själar stod och lyssnade (Förutsatt att jag räknade rätt) och det kändes mycket tomt framför scenen.
Billion Dollar Babies äntrade först. Äkta Sleazerock från Falun, och jag måste säga att trots den skamliga publikmängden (17) så betedde sig bandet mycket professionellt Bandets frontman Frank Kooistra vickade på höfterna på ett sätt som anammade allt det Van Halen, Mötley Crüe och dess gelikar satte som standard för många år sedan, och bandet gjorde en skitbra spelning överlag, trots dåligt publiktryck (17 jävla personer!!!). Man hade en bra kontakt med de få som stod framför scenen. Därefter gick "Sinicess" från Göteborg på scenen, och kontrasten var total.
Trots en sångerska vars röst var hänförande, och en batterist som fick ordentlig feeling så nådde Sinicess inte fram till publiken alls. Jag fick känslan av "Shoegaze"-förstagigetpåfritidsgården, och att bandet bara ville få giget ur världen, så de kunde åka någon annanstans och spela för lite mer publik. Delar av bandet verkade titta på sina polare i publiken och sucka, bitvis.
Sinicess verkade dock vara ganska skillade på vad de gjorde, så jag hoppas att de kan tända till lite mer på scen, även när det är lite folk. Jag kan tänka mig att de är riktigt bra live under rätt förutsättningar, men det räcker inte. För att vara en kickass Liveakt MÅSTE man hålla en skyhög lägstanivå.

Jag antar att jag är lite förstörd. Jag har arbetat länge med proffsmusiker, människor som vet att även om de betalande gästerna är få så har de faktiskt pröjsat en ansenlig mängd kosing för att se framförandet, och således förtjänar valuta för pengarna. Nu de senaste dagarna har det varit en fröjd att arbeta för/med Peter Carlsson och de blå grodorna, ett band som förkroppsligar hela konceptet med musikern som underhållare främst. Deras framträdande är... publikfriande är inte ordet jag söker, även om det är synonymt.

Många artister av idag har förlorat det centrala i artisteriet: Underhållning.

Underhållning är vad det hela handlar om. Men nuförtiden (iof har det kanske alltid varit så, men jag kan handen på hjärtat inte säga att jag är gammal nog att kunna ge en empirisk bedömning som sträcker sig längre tillbaka än -95) verkar det mer som att musiker över lag gör sin grej för att förverkliga sig själva och att få cred snarare än att ge publiken en upplevelse, att underhålla.
De riktigt legendariska artisterna är oftast borna entertainers. Jag kan här nämna band som Iron Maiden, Rolling stones, Iggy Pop, Aqua, David Bowie, Marilyn Manson, The blue man group och Povel Ramel. Detta är typexempel på musiker/artister som sätter den konstnärliga upplevelsen i första rummet, artister för vilka publikens välbefinnande sätts före det egna egot. Kanske är det en mognadsfråga, eller så är det helt enkelt en funktion av uppfostran. Hursomhelst så märker man ganska tydligt (iallafall om man övat sig lite) vilka motiv en person som står på en scen egentligen har. När man arbetar skiter man fullständigt i vad folk tar sig för på andra sidan multikabeln, man har fullt upp med att få dem att låta/se så bra ut som möjligt, men när man som publik står där och förväntar sig att bli underhållen så är det ganska svårt att njuta av en artist vars främsta motiv är att synas.
Efter mina egna (tafatta, katastrofiska eller helt enkelt gediget totalkassa) försök i rampljuset vet jag hur man känner sig däruppe också, och det är inte världens lättaste sits att vara i, men om man som etablerad artist tillåter sig att inte göra sitt bästa av någon anledning, vilken som helst, kanske det är bäst att låta någon annan äntra scenen.

I dagens DN.se kan man läsa under rubriken "Celine Dion Mobbad i Kanada - Ställer in" att sagda vokalissa valt att ställa in sin konsert i Halifax då elakheter har förekommit i lokalpressen. Jag måste säga att DET ÄR FAN SKANDAL att en av världens mest erkända sångerskor uppträder så OTROLIGT oprofessionellt att hon ställer in en konsert på grund av kritik. Jag skulle vilja se siffrorna på biljettförsäljningen innan jag uttalar mig vidare, men hon har som artist ett ansvar att genomföra en aviserad konsert om hon så bara skulle sälja en sketen biljett. Säga vad man vill om Celine Dion (ord som Överskattad, Publikfriande och Feg infinner sig i mitt sinne) men om alla artister som fått svidande omdömen i pressen skulle ställa in sina konserter skulle vi inte ha någon livescen kvar någonstans.
Lite extra fekalier vill jag här kasta på DN, som i denna notis gjort sig skyldiga till inte bara en Rubrik värdig kvällstidningarnas nöjessidor, men även tagit upp dyrbar tid (Min) med onödig information kring en Divas fasoner i en stad i storleksordningen Malmö på andra sidan Atlanten. Man kan ju undra vad detta har för nyhetsvärde. Själv använde jag detta för att vidare illustrera min tes kring Artisteriet och så vidare, skit samma. Dags för Haiku och lägga sig.

Dagens Haiku:
Som en Boll, helt rund
Uppfylld av härligt dalmål
Skall jag nu sova

(Har en känsla av att jag är på väg in i Surrealismen med min Haikudiktning, och det kan aldrig vara bra)

Bara en liten till

Jag känner mig bara tvungen att efter diskussionen om svenskarnas lättja länka till denna sajt.

I nikotinabstinensens sviter

Efter att ha kommit på mig själv med att stå ute i regnet och rusket och darrande på näven tända en cigarett, fast jag inget hellre ville än att gå in igen och efter att ha sugit i sig halva cancerpinnen märka att det smakade som ett mellanting mellan bajs och ångest så beslöt jag mig för att sluta röka igen. Fantastiskt, eller hur?
Femtioelfte gången gillt, tänkte jag och gick och lade mig. Morgonen därpå frukosterade jag med Herr Grön (En Baguette, en Cola, Två koppar kaffe och en kaka), varefter jag utan att tänka på det vandrade in på min lokala tobaksaffär. Jag väntade i kön, och kom på mig själv väl framme vid kassan att jag faktiskt inte skulle ha någonting, och lyckades i förvirringen köpa godis jag inte tycker om.
Senast jag slutade röka var det på grund av Ex-3. Mycket kan man säga om det förhållandet, men käringen hade en fantastiskt positiv inverkan på min konsumtion av rus- och livsmedel. Mestadels för att jag är en jävla toffel. Började igen på grund av stressig arbetssituation (Sommar, kallas det. Tro inte att min tillvaro är lugn sommartid, och det är garanterat ert fel. Vad ska ni med så mycket underhållning till?) och nu när vintern dykt upp och allt lugnat ned sig finns ett flertal anledningar till att inte röka.

• När man arbetar 200% har man råd med 50 spänn om dagen på cigg, Vid 25% är det värre

• Jag hinner numera ta det lugnt på andra sätt
• Det är svinkallt ute.
  

Så, när suget slog till ordentligt igår kväll surfade jag runt på sajter där de visade hiskeliga bilder på Kol och Lungcancerpatienter. Detta stillade mitt sug något, men jag är fortfarande lite stingslig. Letade igenom min lägenhet efter en CD tidigare idag, och var på vippen att skada flera av mina dyrare ägodelar.
Då jag är en dubbelmoral till naturen (Kvinnorättsförespråkare och mansgris, Socialist och misantrop etc ad naseum) så har jag ökat min konsumtion av snus lavinartat de senaste dagarna, och tagit till drastiska åtgärder i form av lösgodis och att dricka vatten tills jag nästan spyr. Det är inte särskilt kul att vara substansberoende på det viset.
Jag känner mig dock beslutsam denna gång (också) så det ska nog vara lugnt. Fast jag kallsvettas lite ibland.

I Frankrike strejkas det. Det är Sarkozy som ska reformera de statsanställdas avtal, och sparka närmare 23 000 anställda. Nu tycker folk att det är dåligt att de gått ut i generalstrejk, och bloggliberalisterna har en veritabel "field day" (Anglosaxiskt uttryck som betyder i princip "lycklig period på annans bekostnad" wiktionary) att kasta bajs på såväl den franska som internationella solidaritetsrörelsen. De vanliga flosklerna haglar: Sarkozy har faktiskt mandat (vann väl med halvannan procentenhet, vill jag minnas), Stackars entreprenörer drabbas och ekonomin går åt skogen. Har hört allt detta förut.
Strejken kostar frankrike enligt Finansministern 3-4 Miljarder sek om dagen, där har vi facklig kamp som KÄNNS, Booya! Dessutom har man börjat med sabotageverksamhet (Eller Direkt aktion och civil olydnad, som det heter om man inte är helt avert mot facklig kamp) mot järnvägens strejkbrytare.
Här har vi ett exempel på hur det kunde ha sett ut i sverige för ett år sedan. Ni vet, när "Det nya arbetarpartiet" och dess onda hantlangare på ett synnerligen arbetarvänligt vis rövknullade den substansiella del av befolkningen som någon gång under sitt liv kommer att vara i behov av A-kassa och fackliga representanter så djupt att det nådde tolvfingertarmen. SAC fick ödleflippen och gick ut i generalstrejk, medan LO (Överraskning!) höll blygsamma manifestationer eftersom de inte ville urholka sin "trovärdighet" inför avtalsrörelsen. Det är denna skribents fasta övertygelse att LO's passivitet i denna fråga som urholkade deras trovärdighet mest i deras historia. Ingen skandal med hyresrätter kan någonsin smälla högre än deras totala brist på solidaritet med arbetarklassen de så tydligt visade på ett riksplan hösten -06 och jag skulle tro att delar av fallet i medlemsantal det senaste året inte bara beror på att det har blivit dyrare, utan även det svek LO utsatte sina medlemmar och potentiella medlemmar för. Jag vet att det finns ett flertal LO-medlemmar som känner som jag, och till dem kan jag bara säga: VARFÖR I HELVETE LÄMNAR NI INTE ETT KORRUPT, SJUNKANDE SKEPP!?!

Sverige är i stort behov av en riktig fackföreningsrörelse, fri från kopplingar till politiska partier, fri från en ledning som bangar för att ta kamp mot sina privata vänner i näringsliv och riksdag. För inte alls många år sedan misshandlades strejkbrytare till döds i sverige, och nu blockerar man en salladsbar som inte vill teckna kollektivavtal medan man låter regeringen komma undan med att återinföra det samhälle vi hade när fackföreningarna först bildades. Nu förespråkar jag inte fysiskt våld mot strejkbrytare (Skamstraff, mobbing och offentlig uthängning räcker gott) men man kan ju välja en gyllene medelväg? Här håller jag faktiskt med Johan Staël Von Holstein (Som i vanliga fall räknas som en antagonist av rang, och jag ryser av skam och ångest i hela kroppen när jag get honom ett medgivande): Jantelagen måste krossas, så att vettiga människor vågar gå i facklig kamp mot Regeringen, LO och entreprenörer.
Lite som fransmännen gör nu. Vive la arbetarrörelse francaise!

Vidare kan man läsa att värnplikten inte skall avskaffas. Helt okej, men jag anser fortfarande att den skall vara allmän. Alla skall tvingas mönstra. Kvinnor som män, annars urholkas vidare den svenska jämställdheten.

Dagens Haiku:
Tågen står stilla
Sarkozy får fett med pisk
Men Reinfeldt skrattar

En broder eller en antagonist

Jag har tänkt att jag ska bli som de flesta andra bloggare och skriva korta innehållslösa små kommentarer kring aktuella ämnen (helt nytt för mig) med en femårings argumentationsteknik (inget nytt där dock).

Hittade en krönika skriven av Tennisspelaren Nisse Holm, som alla borde läsa. Denne man är antingen en helt GENIALISK satiriker, eller värd ett guldkånkelbär i kategorin "årets idiotförklaring av sig själv".

Jag är mållös. Jag kan inte argumentera för eller emot hans åsikter. Detta är en retorisk landvinning av rang.

Dagens Haiku:
Jag är helt mållös
Kan han verkligen mena't?
Nisse Holm, Hurra!

Arbeit macht betyg

Och så efter en lång dag av förvirrade telefonsamtal och allmän disorganisation som mest haft en ökande effekt på min redan relativt starka misstro mot unga gymnasieflickor och utövare av sporten konståkning slog jag mig ned framför datorn med en vilja att återskapa vad som kunde ha varit ett gott humör, då jag drabbades av en total känsla av att behöva avreagera mig verbalt på världen.
Jag hade kunnat ringa och skälla ut Fröken E, min ständiga slagpåse (hon brukar ta ned mig på jorden igen genom tillmälen som "Bitterfitta" och liknande när jag behöver det) men hejdade mig i sista stund, då hon så sent som igår gjort det till en rolig grej genom att visa upp ett utdrag ur en gammal SMS-diskussion, till allas stora glädje och mitt stora förtret. Jag rodnar väldigt sällan, och skäms ungefär en gång per årtusende, men jag kunde inte hjälpa det.
Det hela hade den positiva effekten att såväl JK som BDS och Herr Grön vred sig i skrattplågor. Alltid trevligt att man kan roa någon.
Herr Grön gav mig på ett lustigt sätt tillbaka tron på mänskligheten då han medan jag införskaffade middag till honom och mig själv passade på att städa lite i mitt vardagsrum och besteg det beundransvärda berget av disk jag åstadkommit de senaste veckorna. På eget bevåg dessutom! Det är så man blir lite rädd egentligen. Han kanske förväntar sig någon gentjänst?

Såg en intressant journalfilm från 30-talet om ämnet skoluniformer en gång. Den verkade väldigt positivt inställd till skoluniformer...

Är inte riktigt säker dock, med tanke på att speakerrösten var på tyska, ett språk jag inte riktigt behärskar...

Det verkar som att en skoluniformsdebatt har blossat upp i Sverige, högst troligtvis en effekt av skolans ineffektivitet (eller kompletta inkompetens?) på senare år, samt den liberalistiska skolpolitik Högerregeringen med Björklund i spetsen fört.
Grunden till just denna debatt lär enligt utsago vara att en skola i vår kungliga huvudstad har förbjudit sina elever att ha häng på byxorna och urringning.
Folk verkar tro att om vi klär oss likadant löser vi alla skolans problem, Liksom att man kan fixa en brusten missbrukarfamilj med ett lager färg på huset, eller laga en trasig dator med silvertejp. Fan, man kanske kan lösa Irakkriget med lite friska blomsterarrangemang på väl valda platser?
Förespråkarna hävdar att (den demokratiska) rättigheten att bära vilka kläder man än vill skall motverkar disciplin i skolorna, och främja mobbing.
Först och främst bygger inte de disciplinära problemen i skolorna på kläderna, hur skulle de kunna göra det? Jag är nästan övertygad om att Pelle 15 skulle bete sig lika illa som han gör nu om han bar skoluniform. Anledningarna till detta är många: Skolans otroligt dåliga befogenheter att göra någonting åt någonting, kvaliteten på lärare de senaste decennierna (Jag själv minns ett antal klappmongon av olika slag och framför allt olika utbildningsnivå vars mångalna idéer och pedagogiska Chernobylkatastrofer jag tvingades lyssna på under i princip hela min skolgång), Curling och Babyboomföräldrarnas daltande med sina yngel samt de senaste årens landvinningar för konsumismen, i o m de livsstilsbyggande företagens grepp om de yngre generationerna.
Vi får komma ihåg att ett stort antal av dagens ungdomar har förebilder som absolut inte ger ett intryck av att bry sig ett skit om att vara samhällsbyggande medborgare, det är kort och gott inte Coolt att vara välutbildad, väluppfostrad eller ha ett nyttigt arbete. Jag vill här dela ut ett "millenniets skitstövlar" - stipendium till ett antal institutioner i vår västerländska anticivilisation: Idol och dess likar, TV3 och dess likar, Dokusåpor, MTV, Paris och Britney och allt vad de heter, Nokia och Ericsson, Apple och Sony, Prada och HM, Ebba Von Sydow och Slitz.

Men om man skall förbjuda det som utmärker de "coola" livsstilarna, dvs ett fritt val av klädsel så tar man bort den fundamentala rättigheten att uttrycka sig själv; snart förbjuds även vissa frisyrer, smink och sen sitter vi där med en hel generation dagligen invaggade i vuxenvärldens paradigm att man inte får sticka ut, inte uttrycka sig, inte vara till besvär. Lite som man gjorde i Nazityskland, men där med en fundamentalt mycket bättre utgångspunkt ur ett attraktionsperspektiv: tillhörighet.
Debatten gäller nämligen ett förbud, snarare än en uppmuntran. Jag är själv ett fantastiskt bevis på hur väl förbud fungerar, och utan att gå in på mina egna "synder" (mest för att inte skryta faktiskt, men också för att jag nog är lite rädd för diverse myndigheter) så kan jag ändå ge en vink om att jag inte respekterat särskilt många förbud i mitt liv, och många har de varit.

Sen kommer det där med mobbing. Då jag är av åsikten att mobbing är någonting mycket naturligt (Studera för all del i princip alla andra flockdjur) så har valet eller avsaknaden av valmöjlighet av klädsel ingen större inverkan på mobbing. Fördomar, visst, men mobbing bottnar sällan i fördomar då man i en skolmiljö lever såpass nära varandra att andra saker sticker fram efter ett tag.
Mobbing bottnar i flockbeteendet hos människor. Det rotar sig i den gamla evolutionära principen att stöta bort oönskade element ur en grupp, såsom rivaler eller svaga individer. Då vårt samhälle är ett socialt sådant är sociala svagheter de som grundar mobbing, och inte förflugna idéer om att folks klädval ska göra dem till mål för bespottning. På senare tid har vi haft vilda debatter kring rasism och jämställdhet och hur man ska behandla utvecklingsstörda och handikappade väl, vilket ju är fint och trevligt men troligtvis bara gjort skitungarna riktigt förvirrade.
Man kommer aldrig någonsin att få grepp om mobbing före det att man får bort den evolutionära principen att en flock stöter bort oönskade element.
Uppfattningen hos barn kring vad dessa oönskade element är rotar sig i föräldrars uppfostran och hur de beter sig, samt kamraterna och den kulturella synen på hur en individ ska bete sig. Jag är övertygad om att om man inför en paradigm att alla barn skall klä sig och bete sig likadant i skolan kommer toleransen mot oliktänkande att minska i det långa loppet, och således kommer mobbing och andra effekter av minskad tolerans att öka.

Personligen är jag ju en mycket intolerant människa, men när man omges av en värld full av kretiner och troglodyter som i princip förtjänar att få sina tonsiller borttagna via deras ändtarmsöppningar medelst rostiga salladsbestick är det svårt att vara något helgon. Helgon och profeter och guddomar har för övrigt inte visat sig vara särskilt toleranta de heller.

Dagens Haiku:
Marsch, på jämna led!
Tillsammans under piskan
Mot Morötterna!

Inte för alla

Jag har återgått till vinterläge, dvs att jag spenderar all min lediga tid i mitt snåluppvärmda vardagsrum i mysbyxor med en filt över mig. Förra vintern var det TV-apparaten som gjorde mig sällskap, denna vinter har jag som bekant införskaffat en internetuppkoppling som sällskap.
Om Televisionen tidigare är ett bra substitut för mänsklig kontakt är Datorn ännu bättre.
Här kan man (till exempel) ifall andan skulle falla på avskärma sig, eller välja själv vem man skall bli envägskommunicerad av. I den händelse att sagda envägskommunikation skulle göra en upprörd kan man alltid avreagera sig, antingen genom att ta livet av 3D-renderade små figurer skapade i ett grafikkort (vilket ju är mycket mindre problematiskt än att faktiskt göra någonting konkret emot folk som man stör sig på) eller genom att skriva små lagom agitatoriska blogginlägg.

Då mitt dygn har vänts på ända av en illvillig 50-årsfest, ett Discoband och en 23 våningar hög byggnad med hissar som inte riktigt var stora nog för att man ska få plats med allt i dem utan tvingade en att gå uppför alla trappor sitter jag nu och skriver vid 2330-rycket en tisdagskväll.
Jag antog att det skulle bli en trevlig dag. Jag fick sova ut i morse (steg upp 14:48) Har repat med bandet och har precis ätit en hemlagad middag för första gången på jag vet inte hur länge. För någon som jag som ensam står för likviditeten hos ett antal Pizzerior i mitt direkta närområde är känslan av att ha tillagat en måltid helt själv mycket tillfredsställande, även om den bestod av snabbpasta, halvfabrikat, ketchup och lite överbliven Ranch-dip av okänt ursprung tillagad under gårdagen av min granne BDS under en synnerligen lyckad session av rollspelet Eon, en hobby jag stolt utövar, trots att jag vid min ålder borde ha slutat med sånt larv för många år sedan och i stället skaffat mig en meningsfull vuxen fritidssysselsättning, som att byta blöjor, betala räkningar och i hemlighet planera att mörda min respektive.

Så när jag med ett närmast Zenlikt välbefinnande slog mig ned framför datorn, knäppte på en harmonisk platta (Cannibal Corpse - Kill) och lutade mig tillbaka för en kvälls meningslös underhållning gjorde jag det fatala misstaget att klicka på "Dagens Nyheter"- snabblänken i min Firefoxlänkrad. Jag har vid upprepade tillfällen beslutat mig för att låta bli massmedial nyhetsrapportering (jag har t o m satt upp en lapp på kylen) men jag verkar inte kunna låta bli! Och så sitter man där, än en gång är ens kväll förstörd av att en eller flera klappidioter har utnyttjat sin grundlagsskyddade yttrandefrihet.
Tidningen "Connoisseur", en publikation jag själv aldrig läst men som enligt utsago riktar sig till en demografisk grupp som har en jävla massa pengar (de förmodligen inte förtjänar) och som således inte delar den verklighet vi förvärvsarbetande stackare lever i har genomfört en enkätundersökning bland 1100 av sina läsare som tjänar mer än 1,1 miljoner om året eller har en nettoförmögenhet över 5,5 miljoner, där det framkommer att 43% av dem anser att vi mindre bemedlade arbetar för lite, en troligtvis mycket väl underbyggd åsikt.
Då ens aktier inte ökar i värde i den takt man tänkt sig, och produktiviteten i de verksamheter man investerat pengar i håller tillbaka avkastningen på ens investerade kapital är det ju självklart att det är arbetskraftens lättja som är problemet. Man kan tycka att det är ett otroligt ruttet av de människor som ger upp en stor del av sin vakna tid för att företagsledare och kapitalägare skall tjäna pengar utan att själva göra något faktiskt arbete skall tycka att 8 timmars arbete var dag, plus eventuell övertid bara är lagom. Kan de inte betala för hushållsnära tjänster, nu när det blivit så billigt så att de kan arbeta mer och förvärva mer kapital de aldrig kommer att se röken av?

Sen kommer ju de arbetslösa in i bilden. Dessa soffpotatisar som till och med saknar uppfostran nog att skaffa sig ett arbete är ju en varböld på samhällskroppen! Någon vettig A-kassa ska de inte ha i alla fall, enligt 74% av de som svarade på enkäten.
Och de sjuka sen. Även om man lider av kroniska hemmorrojder eller totalförlamning kan man väl arbeta? Jag betalar ju skatt så att Samhall och liknande organisationer ska kunna sälja fattiga funktionshindrade, "språkhandikappade" och andra mindre värderade personers arbete kraftigt subventionerat till storföretag som har råd att anställa dessa personer med bättre villkor än "normala" arbetare. Lata slappskaft hela bunten, som inte tar en sådan chans att bidra till andras personliga förmögenhet!
Visserligen har troligtvis ett flertal av de som läser "Connoisseur" bidragit till dessa personers livssituation, genom att "Effektivisera produktionen", Motverka såna där ruskiga fackförbund och så vidare, men ändå!

Det framkommer även i undersökningen att dessa personer inte vill arbeta mer själva, åtminstone inte 96% av dessa personer. Så varför ska vi andra arbeta mer?
Ska inte dessa personer, vars julklappar direkt skulle gå ner i Karl-Bertils "speciella" postsäck föregå med gott exempel för oss "lata slappskallar", och ge upp sina liv och sin hälsa för andras skull?
Varför ska inte de arbeta hårdare för lägre löner än de förtjänar, precis som alla vi andra?
Här är en idé: flytta decimalkommat ett snäpp åt vänster i era löner, och ta det som blir kvar. Det är ju bara en tiondel av vad du tjänar på ett år, vad är det värt? Tja, exempelvis studielånet för två och ett halvt års högre studier, för den som tjänar minst av er som svarat på enkäten.

Jag tycker att vi gör så här: Alla som svarade att vi arbetar för lite i Sverige skulle väl kunna ta och Wallraffa på en vanlig svensk arbetsplats i en månad? Jag skulle vilja se dessa personer som exempelvis Johan Staël Von Holstein (som jag inte har några belägg för att han har svarat på enkäten över huvud taget, men som tack vare sina metrokolumner för all framtid kommer att få agera galjonsfigur i min värld för kapitalismens alla vederstyggliga påhitt, och i denna kolumn gett mig grund för den misstanke jag närt om vad han faktiskt hade svarat) arbeta i orderplocken på DHL eller Schenker, eller varför inte servera på en större lunchrestaurang?

För er som inte tror att jag är seriös, här är ett seriöst förslag: Om någon av er som svarat på enkäten att vi andra jobbar för lite läser detta (jag är tämligen övertygad om att dessa efter att ha kommit så här långt i brödtexten avfärdat mig som ett socialistyngel och klickat sig vidare i cyberrymden, möjligen sökandes efter en torped att skicka på mig) skulle ni kunna komma och arbeta "i mina skor" en dag. Jag kommer naturligtvis att guida dig i arbetsuppgifterna, men jag kommer att kräva av dig att du tar arbetet lika seriöst som jag gör.
Viktigt är att du bär oömma kläder, inte har ett alltför stort behov av raster och att du inte har problem med att göra marklyft på över 35 kilo. Lunch kan du troligtvis glömma.
Naturligtvis kommer du att få en lön som är representativ för vad vi som utför sådana arbetsuppgifter tjänar (ca 100 spänn i timmen, före skatt). Hoppas att ni känner er lockade!
Skicka ett svar på detta inlägg och lägg till en E-postadress där jag kan nå dig, så löser vi det hela!

14,1 % av befolkningen var miljonärer 2005 (enligt SCB), men jag misstänker att då detta är siffror över nettoförmögenhet (då inklusive alla tillgångar som bostad och liknande) är inte Connoisseurs undersökning representativ för alla miljonärer så om någon känner sig kränkt av ovanstående text så kan de låta bli att gnälla och göra någonting konstruktivt som att skänka sin SUV till materialåtervinning och lära sig cykla i stället.

Artiklarna som väckte min vrede var:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=715112
Och
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=714983

Dagens Haiku:
Vissa Människor
Tror att de är mer värda
Kapitalister?

Igång igen

Efter att under många år levt i en annan tidsålder, av min något överambitiöse polare JK titulerad stenåldern men som jag själv skulle benämna som "tidigt nittiotal" har man nu kopplat upp sig mot det där globala nätverket alla talar om och trätt in i 2000-talet!

Internet, som när jag först testade det var till för universitet och forskningssäten (jag är alltså inte äldre än 24, men jag var tidig) på det gamla uppringningsmodemets tid har under årens lopp gått från att vara en plats att utbyta idéer och teser med varann blivit var mans forum för i princip allt man vill. Har en gammal PC gamer hemma någonstans där de förklarar vad internet är och att man kan spela en sorts spel där som heter MUD...
Exemplen haglar, men det känns som att de viktigaste punkterna för hemanvändaren är att kommunicera med vänner man träffar ändå, skaffa gratis film och musik, Porr, och att antasta andra med sina åsikter (Check.), så det är la det sistnämnda jag tänkt ägna mig åt här. Attack!

De senaste dagarna har jag haft fullt upp med att styra ihop mitt eget liv, samt att spela datorspel i 180. Fullt ställ alltså. ska på semester nästa vecka dock. sova i skogen och förtära ANSENLIGA mängder sprit. Men det blir nog bra.

Så dagens lilla politiska Rant. Reportrar utan gränser har publicerat sin årliga lilla undersökning om Journalisters rättigheter i olika länder, dvs hur länder rankas i hur lätt yrkeslivet är för journalister. På en kanske inte oväntad delad förstaplats kommer Island (de två-tre yrkesverksamma journalisterna där lever alltså gott) och Norge (kjempekult!). Längst ned på listan kommer Eritrea, nordkorea, Turkmenistan och Iran (surprise!). Känn er informerade, dammit!!!
Sverige klockar in på en stark 7:e plats, vilket ju är riktigt bra, även om man kanske tänker att en 150:eplats skulle kännas vettigt så fort man öppnar någon av våra större kvällstidningar och läser om Lokets tinnitus och den försvunna lilla Madeleines favoritnalle. Om vi hade lite äkta förtryck i det här landet hade vi kanske sluppit den typ av journalistik som dominerar kvällstidningslöpen, men å andra sidan kanske kvällstidningarna i Eritrea och Turkmenistan också skriver stora rubriker så fort applicerbar Realitykändis gråter i direktsändning.

Det lite intressanta i läsningen, som jag reagerade på var att två Västerländska Demokratier har två placeringar på listan: Israel och USA, som respektive klockar in på plats 44/103 och 48/111. Den högre placeringen på lista gäller inom landet, och den lägre i "extra territoriala områden" (Läs: Ockuperade, här ingår amerikanska intressen i Irak, Guantanamobasen och Palestina).
De högre placeringar dessa länder tillskansat sig är väl ingenting att vara stolt över, men allvarligt talat? De lägre placeringarna ligger ett antal punkter under under klassiska exempel på demokratiska övergrepp som Uganda och Kambodja. Är inte ett lands lagstiftning och journalisters rättigheter applicerbar i ockuperat territorium?
Detta är ett bra statistiskt exempel på hur dessa mer eller mindre aggressiva stater för en mycket svår balansgång för att rättfärdiga sina utrikespolitiska handlingar för världssamfundet.
Man frågar sig, hade oppinionen kring irakkriget svängt mycket om journalister motarbetats där i samma utsträckning som de motarbetas på Amerikansk mark? Och varför har inte journalister utan gränser cojones nog att slå ihop dessa siffror, vilket de gjort med alla andra stater i indexet?
Det känns som förstasidesstoff för vilken tidning som helst i världen att det propagandakrig som förs i det globala samhället är såpass uppenbart att det är mätbart. Men det skiter våra tidningar i.

Hela listan: http://www.rsf.org/article.php3?id_article=24021

Dagens Haiku:

Krig om uppfattning
Det är fan så man blir trött
Ska man stänga av?