Söndagsnatt

In sveper så den månklara natten, över vinterstaden och försänker den i den pittoreska värmen bara en kylig vinternatt kan ge, det var bara att inse att den orangea 25-wattarens sken bara gav sken av att ha någonting att sätta emot den.

Utanför kör två plogar och föser med sina bogar undan den snö som fallit de senaste dagarna pö om pö upp i en snöborgstäckt ö omgiven av en vändplansvallgrav, skrapet av deras skopor dovt genom väggen, men en smäll rakt in i gatstenen skanderar och hela vardagsrummet vibrerar.

Jag skvatter till där jag sitter, försjunken i serier varm, trött och själaglad får jag syn på triangeluret någon skulpterat och skurit ur kromat stål, som obarmhärtigt visar på ett gapande hål i tid och rum, stum stirrar jag i tvivlan på urtavlan, är hon redan halv två?

Jag sträcker på mig och gäspar så, gnuggar gruset ur ögonen och grubblar lätt över hur det kunde ha blivit så sent, det var ju bara nyss jag kom hem, även om det var fyra timmar sen. Tröttheten har smugit sig på så jag lägger ifrån mig publikationen, avnjuter den sista gäspningen och dras zombielikt emot bädden. Lakanens förföriska charm lurar mig, Jag faller som en fura, faller en faller i alla fall en trött en med huvudet rätt ned i kudden, och seglar ut i den paradisiska drömmen.