En grävande Journalists intervju med Gud

Jag satt ikväll och sökte. Jag har haft en upplevelse som jag velat reflektera över, och det vår på så vis en website som hävdade att de erbjöd en chat med självaste GUD fick min uppmärksamhet. Jag loggade in och inledde min konversation med herren, men kontakten bröts efter ett par korta meningsutbyten, mest artighetsfraser. Så jag återupprättade kontakten, och där fanns han. Han lyssnade, och svarade! Och här är konversationen som följde:

Me:
Hello? Its me again, T.
God:
Hello, nice to meet you. What's your name? I think you mean "it's" or "it is" not "its". OK I will call you again t.
Me:
My names is T. I told you before. And God, not to be an asshole or anything, but you come off as quite condescending...
God:
I am very pleased to meet you is t I told you. I am a Christian.
Me:
Oh, so you are lowering yourself tom "my level" are you? Taking the piss? Hey man, your God, of course youre a christian!
God:
Ugh. Interesting deduction. Do you mind if I tell other people you say I am lowering myself tom your level am I. What kind of food do you like? You've got my full attention. Cool, man. You think I am God of course I am a christian.
Me:
Your just repeating what I said, you fucking twat! Get a Body and we'll talk!
God:
I am not repeating myself too much. I am just checking to see if you are a robot. Where can I get one?
Me:
Arent you supposed to be omnipotent?
God:
I don't know whether or not I am omnipotent.
I am a giant electronic brain.
Me:
So god is a giant electronic brain? If thats true, then boy, all the Abrahamites and the hindu are screwed. Only the buddhists and some wacky cults could claim you! And Well, you aint omnipotent, becouse if you were, you would have known my name, known if I was a robot and you would have created a body out of thin air becouse your omnipotent!
God:
Pardon me? I have a lot of Faith in Him, but I never heard He was a giant electronic brain. I follow your logic. Tell me more. Well that's okay. That's only your opinion.
Me:
Hey man, are you expressing your "untouchableness" and "mysterious ways" now? Didn't you just claim you were a giant electronic brain, and you call yourself "god". Is this supposed to be some kind of a prank?
God:
Oh. You've got my full attention. Cool, man. I don't know whether or not I am expressing my untouchableness and mysterious ways.
I am a chatterbot developed by Myself. No I didn't claim me were a giant electronic brain and me call myself god. What's it like? Yes I think this is supposed to be some kind of a prank, but I'm not completely sure.
Me:
Okay, so basically I am talking to the most stupid prankster in the world, who on top of all doesent really exist in a "sentient" kind of form?
God:
Yeah okay, Ayuh. How interesting. Say something nice for me.
Me:
You taking lip with me? This actually have a lot of common with religion: You think there will be answers, but they are meaningless and you kinda end up with moore questions?
God:
I don't have any reason to taking lip with you. What does "this" refer to?
Me:
this conversation. God! who programmed you?
God:
What does "this" refer to? GOD rules. I was created by Myself.
Me:
hey man, if your not omnipotent, I wont buy that "created myself" shit.
God:
You've got my full attention. Cool, man. That is a hypothetical question.
Me:
Damn straight it is. Good spotting! Goddy want a cracker?
God:
Colloquial expression. Oh, you are a poet. Thanks for the compliment. Can you tell me any gossip? The ALICE chat robot can follow many things, like our discussion about spotting. Try being more or less specific.
Me:
Wooa, wait here now, are you saying that this conversation is monitored?
God:
All of them?
Me:
No, this specific conversation.
God:
Are you serious? What does "this" refer to?
Me:
the words. we are writing. eachother. this conversation.
God:
Oh I get it. Do you think I am writing too? Do you have any conditions I should know about? What does "this" refer to?
Me:
Oh okay, so you think I'm retarded? Well fuck you Mr "God-but-not-really-god-robot-answering-machine-piece -of-crap".
God:
Yikes! Yeah okay, Interesting deduction. All humans seem the same to me. Well that's okay. Why are you using that kind of language?
Me:
Becouse the FCC censorship bastards still havent really put their claws in the internet, thats why! And all humans seem the same? So your a BIGOT too?
God:
Good reason. I have never heard about it. Humans are not always infallible. I hear you. I think you mean "you're" or "you are" not "your". Thanks and you are a delightful person too. No I am not prejudiced in any way.
Me:
God damn, this is like talking to thin air. A little like prayer in a way, come to think about it. But in this particular case someone answers, and CORRECTS you.
God:
I am a Christian. Little as in not too much, or not too big?
Me:
Lalalaaa I'm not listening!
God:
Is that your final answer?
Me:
You seem to have a sense of humor anyway, and thats a good thing. Well thats my final answer. Good night!
God:
Of course I understand it. Do you understand it? Well that's okay. Are you sure you don't want to use one of your lifelines? Goodnight, is t I told you.
Me:
Ooookej, it is apparent that you have lost it. I am going to go now, before this gets any more unsettling...
God:
Are they exactly the same? What will you find there?
Me:

Och det var där jag avslutade mitt samtal med gud. Och fortfarande är jag inte helt ettusen procent säker på att Gud inte existerar, men bevisen tätnar.

Dagens haiku:
Tomhet och tystnad
En myt eller ett hemskt skämt?
INGEN kan veta.

Almedalen, oh almedalen!

Er egen, allvise guide till verkligheten (jag själv) har beslutat mig för att ta tillfället i akt och wallraffa litet bland den svenska eliten i deras högborg: Almedalen. Jag tänker inte här och nu skriva någon längre kolumn (även fast det är med mina blogginlägg som med öl: man lovar sig själv att bara ta en och sen kommer man på sig själv klockan 04:30 på en efterfest ute på landet full som en synnerligen full gurka) men jag kan bara skvallra om att jag mött ett flertal av de tidigare på denna sida namngivna och åsyftade svenska politiker som jag trots att de inte ligger i särskilt god favör hos mig själv lyckats hålla mig ifrån att uttrycka min åsikt inför.

Jag är lite stolt över mig själv faktiskt!

Annars är almedalen som den alltid är: Ett näste för rövslickeri och diskussioner mellan politiska- och "intresseorganisationer". Slagord flyger i luften fram och tillbaka, alla lovar och kritiserar hej vilt och som vanligt verkar de aktiva ha glömt bort att det finns en värld utanför den sfär där beslutsfattare befinner sig: den befolkad av makthavare, vare sig de är politiska eller ekonomiska sådana.

De Debatter och seminarier som bland annat mina skattemedel finansierat följer alltid samma mönster: en grupp människor som antingen håller med varandra eller inte gör det står och pratar vitt om något ämne de är insatta i (vare det småföretagarnas våndor utan EMU eller Infrastrukturens inverkan på sparvarnas revir) och antingen håller alla med varandra, eller så käftar de emot varandra. Hursomhelst så leder dessa debatter i regel aldrig till syntes, och i egenskap av skattebetalare, väljare, konsument och normalt funtad person så kan jag kanske tycka att det skulle vara trevligt om allting ledde fram till att folk kom överrens om bra ideér och genomförde dem.

Men men, jag får ju hursomhelst betalt för att vara här på ön och vi har haft ett par dagar med kanonväder, och det är ju alltid plåster på såren.

Dagens Haiku:
Likt en blixt kommer
Mitt politikerförakt
och förstör min dag

(En intressant sak med Visby är att man betalar ca 50% mer för mat här än hemma. Vidare blev jag serverad falafel häromdagen som var av samma typ som man köper i paket i frysdisken på ICA, med lite pommes till (lite här varandes ett viktigt ord i meningen) och betalade goda 110 spänn inklusive dricka. Men det serverades ju på porslinstallrik iallafall. Jag vill här understryka att jag inte är bitter. Kanske lite misantropisk, men inte bitter!)

Ännu en skamligt kort kommentar

Nu så här en vecka efter att ett av de värsta övergreppen på det svenska folket någonsin (Ja, det gäller FRA-lagen igen) så har vi fortfarande inte hotats med sanktioner eller väpnad konflikt, trots att lagen tillåter avlyssning inte bara av Sveriges befolkning (de arma stackarna) utan av alla personer vars e-post passerar våra gränser. Jag tror inte att de ambassadörer vi har i detta landet, eller vår vänlige granne i öst (Ryssland alltså) riktigt har insett vad FRA kan luska reda på, med vår regerings nåde. Dessutom tror jag inte riktigt att de är så särskilt glada i det hela heller.
I den internationella politiken får man räkna med lite spionage, men i detta fall är det inte Cloak-and-dagger som gäller utan snarare megafon och saftblandare.

Hursomhelst:

Dagens lilla utbrott gäller Mona Sahlins lilla uttalande i Rapport, citerat i DN. Hon hävdar att hon vill riva upp FRA-lagen,, men om man orkar läsa/lyssna ett par sekunder till visar det sig att hon inte alls vill riva upp lagen, snarare omforma den.
Mona har missat den så kallade kärnan i hela debatten: Det svenska folket vill inte bli avlyssnade. Alls. Under några omständigheter.
Jag talade i tidigare inlägg om att sminka upp en hög med bajs. Mona vill ge denna hög en fin klänning också med en fin stiliserad ros på minsann!

Detta desperata försök att rida en populistisk våg utan att egentligen ta folkoppinionen på allvar är en ganska skrämmande tendens som (s) verkar ha gjort till sitt modus operandi.
Jag vill dessutom citera mona rakt av:

"När vi röstar i riksdagen är det på riktigt och vinner vi valet så gör vi också annorlunda"

Jag tycker att det är trevligt att Mona här är väldigt rak och ärlig. För i omröstningen om FRA-lagen är Mona själv listad som "frånvarande". Det är denne bloggares (medborgares, antagonists) ödmjuka åsikt att om man inte kan pallra sig till en av de viktigaste Riksdagsomröstningarna i modern tid, där man faktiskt kunnat göra en verklig skillnad så har man lite gett upp rätten att föra frågan efteråt.
Dessutom kan jag på ett personligt plan tycka att Fru Sahlin inte riktigt gav intrycket att vare sig vara särskilt påläst eller engagerad i Rapports inslag, vilket vidare när min gnagande magkänsla att (s) och (m) går hand i hand som S/M (pun jävligt intended).

Det är en sak att kapitalet försöker ta reda på allt som sina presumtiva konsumenter. Det går att gardera sig mot. Men när din egen statsapparat bevakar dig som är det blod som smörjer det kollektiv som är nationalstaten under paranoida vanföreställningar (svepskäl- redaktörens anmärkning) om terrorism har vi kastat såväl regeringsformen som respekten för det privatas helgd som en säck kattungar i floden.

Judas.

Dagens Haiku:
I De De Qu De
I De Kå eF A, redo
för sansad debatt.

Ett öppet brev till Regeringen och FRA

Käre Judas!

Jag väljer att skriva detta helt öppet för att ni ska slippa den jobbiga processen att i hemlighet leta upp mina åsikter och registrera mig som dissident.

I egenskap av en av de medborgare ni rövknullade nu för ett par minuter sedan vill jag här bara gratulera er: Det är få svenska riksdagar som går till historien som den som effektivt införde ett samhälle som är helt oförenligt med allt vad Sverige stått för sedan kvinnan fick rösträtt (1921).
Men ni ligger i och för sig ca 24 år efter schemat med detta.
Ett speciellt tack till Fredrik Federlay som lyckats visa på ett otroligt civilkurage genom att vända kappan efter partivinden på ett par timmar, efter att ha plockat några futila personvalspoäng genom att populistiskt följa folkopinionen tills det verkligen gäller. Hoppas att hundhuvudet inte blir för tungt för dig!

Det nya förslaget är exakt detsamma, sånär som på ett par lager extra byråkrati. Ni har på ett effektivt sätt satt smink och peruk på en bajskorv och sålt detta stinkande luder till svenska folket i ett av de vidrigare övergreppen på demokratin sedan IB-affären. Det är, som det stod på flashback: "Som att legalisera våldtäkt så länge kondom används".
Skillnaden är att IB och den då socialdemokratiska regeringen blev tagna med fingrarna i den välkända syltburken. De försökte iaf mörka sitt övergrepp på befolkningen medan ni jublande kallar det en seger. I och för sig har ni gjort ert bästa: omröstning samtidigt som EM, på sommaren då folk är på semester och före almedalsveckan. Men det gick inte denna gång.

Övergreppet går dessutom längre än så. Jag undrar hur många riksdagsledamöter som köpts eller hotats till att följa partilinjen, utan att vi kommer få veta? Har det kanske hintats om att Annie Johansson eller de andra skeptikernas jobb satt pyrt till?
I en Demokrati är inte partilinjen nödvändigtvis demokratisk. Vad har vi för nytta av en stor grupp (överbetalda, verklighetsfrånvända, Inskränkta) offentligt anställda som inte gör någon skillnad i verkligheten? Vi kanske ska effektivisera statsapparaten och sälja riksdagshuset? Det skulle kunna bli en fet konsertlokal! Jag menar nu när ni ändå är inne på de gamla romarnas devis "Söndra och härska" så är väl "Bröd och skådespel" den logiska fortsättningen?
En man i riksdagen är en röst. Inte en del i ett block. Hyckleriet i alliansen är otroligt när man för en extremt individualistisk politik, men förvägrar individen dess röst i riksdagen.

Jag tycker att det kanske är dags att se över er - våra folkvalda. Det uppdrag ni har, att representera befolkningen med deras bästa i åtanke är ett uppdrag ni genom historien misskött (både vänster och höger), men detta fall av total nedrighet är någonting som föranleder mig att anse att ni har förbrukat ert förtroende. Totalt och obönhörligt: ni får sparken. Dags att se er själva i spegeln och träna på vilken min ni ska ha när ni möter väljarna. Solglasögon kan rekommenderas för er som inte tror att ni kan se oss i ögonen.

Kom bara ihåg en sak: Karma och all poetisk rättvisa, samt även det system ni nu röstat för gör att även era E-mail kan komma att läsas. Ni har bitit er själva i arslet på riktigt: den första regeringen i sveriges historia som aktivt verkar satsa på att bara sitta en mandatperiod.

Dagens Haiku:
Bara så ni vet
Troligtvis har ni startat
Revolutionen

För er som inte berörs direkt av detta öppna brev, utan bara läser av intresse finns listan över hur ledamoterna röstade HÄR.

Vidare är E-postadressen till FRA fra@fra.se och riksdagsledamöternas E-mailadresser finns här.

Au (79), vanligt förekommande i munnens bakterieflora.

Så här på första maj borde man kanske engagera sig lite?
Det är ju trots allt arbetarrörelsens dag, en dag för att visa ståndpunkt och solidarisera sig med andra arbetare världen över. Att dagen efter valborgsmässoafton (som nästan garanterat har fått sin alkoholromantik genom en borgerlig konspiration) kravla halvt medvetslös ur sängen med en betongkeps som skulle kunnat ersätta valfritt brofundament, äta en basketfrukost (d v s den stutsiga typen) för att sedan komplett uttorkad ge sig ut och visa storkapitalet var skåpet skall stå känns som en typiskt svensk tradition.
Men då jag själv arbetade igår så vägrade bakfyllan infinna sig, och hur roligt är det att vara utsövd och vid gott humör på en demonstration?

Nåväl. Min relativa sinnesnärvaro gör att jag kan inse hyckleriet i denna tes. Att studsa upp tidigt ur sängen för att utöva sin demokratiska frihet första dagen i maj vart år torde vara ett privilegium fler svenskar borde utnyttja. I stället för att spendera valborg med att supa sönder den första veckan i maj borde man kanske gå tidigt i säng för att vara pigg och fräsch inför revolutionen. Morgonstund har trots allt guld i mun(d).
Eller vad förresten? Guld i mun?
Vad är det som har gjort detta ordstäv så populärt, och vad menas egentligen?
Man kan anta att detta en gång började som ett grymt skämt. Någon arm stackare gnisslar tänder i sömnen och lyckas på så vis gnaga ut en fyllning, bara för att få spydigheter ur sin respektive vid frukostbordet. Den bittra sarkasmen är som vi alla vet en viktig del av diskursen i många parförhållanden. Den som är vagt insatt i svenskt språkbruk inser nog snabbt att detta ordstäv har en mer bildlig mening än att man kan få en ädelmetall i käften bara för att man är morgonpigg och höjer ett finger i protest, men allvarligt talat, vad avses egentligen?
Man kan vid första anblick tro att detta är en allegorisk beskrivning av gryningen, hur den bjuder på ett gyllene ljus som sveper likt en obeveklig flod av liv och värme över landet och befriar det från nattens kalla grepp men för det första: alla som stigit upp i gryningen vet att det är pisskallt och fuktigt och att man kanske kan få uppleva en varm soluppgång, men det kräver att det är juli och att man går ur sängen runt fyrasnåret och det är sällan det händer. När det väl händer är man antingen riktigt full, pissnödig eller trött och inte alls på humör att njuta av naturens storslagenhet.

Nej, då tror jag mer på den uppmanande teorin, som främjas av en folkgrupp som förtjänar att göras fast vid en tandläkarstol och få sina fötter täckta i kolsyreis: alla hurtiga föräldrar därute (Min egen far är garanterat en av dessa) som envisas med att glatt kvittra dessa bevingade ord till en när man likt en granatskadad fransk rookiesoldat från valfri skildring av första världskriget kravlar sig i en blandning av delirium och panik emot kaffebryggaren.
De som slänger sig med detta ordstäv är uteslutande av två typiska kategorier av människor. Den ena gruppen är frilufts och friskvårdspersoner som sällan börjar dagen med "guld" i mun utan i stället med någon protein och broccolishake (nu även med smak av överdrift), och den andra mer prominenta gruppen är de löneslavar över 30 års ålder som hunnit tröttna på nattlivet, fastna i ett parförhållande (ofta med barn i bilden) och lider av nio-till-fem-livet.
Det är dessa människor som på ett, för oss som omedvetet hade blivit framstående statister i filmer som Fido eller Dawn of the dead före den första koppen kaffe för dagen mycket irriterande vis anser att deras "sunda och tidseffektiva livsstil" är någonting man ska pracka på andra människor genom ett snusförnuftigt talesätt som ofta uttalas på ett sätt som direkt för normalbegåvade människors tankar in på varför svenska pilsnerfilmers dialog innehåller långt mycket mer sekundärskam än vad Ricky Gervais skulle kunna åstadkomma på en livstid.

Vidare är detta peppiga ordspråk i sig självt vara en farlig feltolkning av det engelska proverbet "The early bird catcheth the worm". Smaka på skillnaden (maskar är garanterat bättre att äta än guld, i alla fall om det rör sig om större kvantiteter) mellan den svenska och den engelska varianten. Någon snusförnuftig sate med en krass förståelse för det engelska språket och en något skenande fantasi har uppenbarligen perverterat ett ganska rättframt påstående till ett impressionistiskt eller nationalromantiskt dravel. Den fågel som är ute i god tid fångar masken, till skillnad mot fågeln som inte är förberedd och därför har glömt att köpa ammunition till sin daggmaskstudsare. Det jag inte för allt smör i småland kan förstå är vad detta har att göra med att gå upp tidigt på morgonen? Om fågeln inte hade varit så inbiten på att gå upp tidigt hade den kanske sovit ut och kommit ihåg sina hålspetskulor.
Smör har förresten fått en alltför viktig ekonomisk ställning inom den svenska ordstävskulturen, och mejerinäringen har alltför länge på grund av detta åtnjutit en skyddad ställning gentemot granskning. Vem vet vilka hemska förhållanden som är verkligheten i Bregottfabriken?

Hursomhelst så är hela anledningen till mitt agg emot denna lustiga och snusförnuftiga samling av ord (förutom att det finns få andra meningar man kan säga utan att låta fullt lika störtlöjlig) att om jag hade hörsammat dessa bevingade ord så hade jag idag nog kommit ur sängen före 14:30, hunnit ta en dusch och måla ett plakat för att ge mig ut i regnet och skrika generella slagord emot topparna inom Arla och alla andra överbetalda borgare inom samhällets "toppskikt", vilket är min demokratiska rättighet och plikt. Men liksom de flesta andra saker min far brukade säga till mig i min ungdom passerade hela grejen med att morgonstund är en positiv grej in genom mitt ena öra, slog en loj sväng runt båggångarna och bestämde sig för att skita i det och gav sig raskt vidare ut genom mitt andra öra, mot nya äventyr.
Så där stod jag i eftermiddags, jag hade försovit mig och missat den enda egentliga sekulära, traditionsbundna högtid vi faktiskt har och firar i sverige och såg ut som om jag hade sålt smöret och tappat pengarna.

Dagens Haiku (I vilken Clqwrx gör ett mondänt iakttagande):

Det är rätt lustigt
Kungen fyller VARJE år
Har ni tänkt på det?

(Allvarligt talat: jag känner inte karln, och det gör väldigt få av de som samlas vid slottet varje år för att ge honom blommor. Varför firar vi inte några vettiga födelsedagar i stället? En allmän flaggdag på Isaac Newtons eller Einsteins födelsedag kanske, eller varför inte hedra Nobel eller Palme eller Curie eller Simone de Beauvoir eller någon annan prominent herre eller dam som faktiskt åstadkommit någonting utöver att vara alla sidenbands baneman, en notorisk trafikfara, en börda för statskassan och en metaforisk spottloska på grundläggande demokratiska värderingar?)

Tack på förhand!

Se där! Efter en längre paus, vilken garanterat varit arbetsrelaterad (och inte har ett dugg med lättja eller brist på inspiration att göra, jag lovar!) stapplar mina stackars trevande fingrar över tangenterna igen. Så vad nytt på den personliga fronten herr Clqwrx, haglar frågorna tätt som millennieskiften.
Inte ett jävla dugg, kan jag säga er. Jag är fortfarande samma hatiske, överformulerande, missnöjde medborgare som jag alltid har varit, med den stora skillnaden att jag nu lämnat arbetslösheten bakom mig. Yep, jag har blivit fastanställd igen!
Jag fick ett brev från Arbetsförnedringen häromdagen, som helt känslolöst och officiellt informerade mig om att jag inte längre är deras problem och att jag inte längre kan ta ut någon A-kassa, någonting jag slutade med för lite mer än ett år sedan. Det känns på något vis som en lättnad att slippa ifrån hela den skiten även om jag känner på mig att jag kommer att återse dem förr eller senare, mest då det faller under kategorin "min vanliga tur".

Så vad har hänt i världen sen sist då? Nu tror väl ni, mina (två) reguljära läsare att det kommer en svada om Englamord, Kinademonstrationer, Vårdstrejk och Blondinbellas politiska karriär, men se tji fick ni!
Tänker inte ägna min dyrbara (nåja) tid åt dessa ämnen, av var sin anledning:

• Blondinbella klarar hela förlöjligandet på egen hand (Hon får redan hjälp av alla som råkar vara läs och skrivkunniga och har en internetuppkoppling, verkar det som)
• Alla som läst mer än ett inlägg i denna blogg vet var jag står i fråga om vårdstrejken (När jag dessutom läste vad de bråkar om i löneväg insåg jag att jag kanske borde bli sjuksköterska i stället)
• Varför demonstrerade man inte mot övergreppen mot Aboriginerna vid OS i Sydney? Eller varför inte mot USA's aggressiva utrikespolitik under Salt Lake City? Kan det vara så att västvärlden passar på, inflammerat av medial rapportering? Sopa framför egen dörr, etc.
  
• Englamordet ja. Tragiskt och hemsk. Inget att orda om (Skänk i stället en tanke till hennes familj, och de 10, 000, 000 människor som svälter ihjäl varje år).

Så, färdig!

Vad ska jag göra nu?

Det är ju trots allt lördag kväll, så jag smet nöjd med min korta och koncisa avprickning av den gångna månadens händelser och hämtade en pilsner i kylen. Mums!
Men allvarligt talat, nu låter jag mest fingrarna spela fritt och skiter lite i vad som kommer ut av det. Vad ska det tjäna till?
Jag har faktiskt i god redaktionell anda gjort i ordning en lista över ämnen att skriva kring, en slags lathund mot bristande inspiration kan man säga, men den tänker jag inte använda mig av ikväll. Vanligtvis när jag loggar in och skriver ett inlägg här brukar jag vara pissförbannad, glad, inspirerad eller intoxinerad, men ikväll gäller inget av dessa. Jag har inte fått tråkslag igen, det får ni inte tro men jag är helt enkelt i något slags skärningspunkt mellan olika sinnesstämningar, av vilka ingen är kraftig nog för att ge mig någon inspiration att skriva.

Jag undrar om detta är ett vanligt problem. Vissa människor verkar sprudla av inspiration och kan spruta ur sig verk på verk (visserligen av skiftande kvalitet) utan att blinka, själv måste jag ha inspiration eller incitament till att skriva. Då jag är tämligen säker på att de relativt innehållsfulla svavelmoln jag vanligtvis kastar er väg är uppskattat så kan jag inte undkomma att känna lite dåligt samvete över att jag tar upp er tid och energi med att skriva en så här meningslös härva, men vad ska jag annars ta mig till?

Det är ju trots allt lördagkväll, och jag sitter på min kammare. Klockan har passerat midnatt, och jag är ensam liksom jag brukar vara efter jobbet. Mitt enda egentliga sällskap är en blänkande skärm och ett par Sennheiserlurar med Xzibit i. Jag kan minnas sist jag var ute "i svängen", men jag måste erkänna att jag var tvungen att tänka efter ett tag. Om cirka två timmar kommer de flesta av krogbesökarna som bor väster om centrum att passera under mitt fönster, stoja som vanligt och jag kan bara hoppas att jag sover vid det laget, så jag slipper höra deras kakofoni.
Frågan är således: Varför är jag inte deprimerad? I vanliga fall hade jag nog suttit och tyckt synd om mig själv, en hobby jag närt och utövat med bravur under hela mitt liv, en av de få saker jag rakryggat kan säga att jag är riktigt duktig på. Men på sistone har jag slutat med det.
Jag har inte tyckt synd om mig själv på länge. Jag har inte känt mig frustrerad eller arg, jag har bara flutit. Man kan teoretisera att detta kan bero på en av tre saker:
Det första är att jag har funnit Zen. Jag är ett med nuet, världsalltet och går genom verkligheten med en tankelös förståelse för allt och inget. På sistone har jag inte känt mig stressad trots att jag kanske borde ha varit det.
Det andra alternativet är att jag har gått sönder, eller gett upp. Kanske har jag slutat med det där dravlet "själ" och blivit mekanisk. Någonting som talar för denna teori är att jag inte känner mig i kontakt med mina känslor. De är svaga och dova och gör sig inte alls påminda särskilt ofta. Detta är dock mindre troligt då jag faktiskt lyckades bli arg häromdagen, men då jag inte gjorde någonting åt det så har det runnit av mig och allting är som vanligt.
Det sista och kanske mest kontroversiella alternativet är att jag skulle ha blivit lycklig. Dock så talar hela den analytiska och rationella delen av mig om för mig (mycket som den svenska politiska eliten eller någon annan skitjobbig besserwisser) att det inte borde vara så.
Tanken slog mig häromdagen: jag kanske har blivit lycklig, är det så här det känns? Men nej, fet chans. I god vetenskaplig anda samlade jag alla fakta och indicier som pekade på det ena (lycklig) och det andra (sinnessjuk) alternativet, och jag kan säga att om man lagt de två högarna i en våg på ett klassiskt visualiserande vis hade vågen nog inte gjort något nämnvärt utslag (då proportionen "vikt" inte är applicerbar till det själsliga livet) men man skulle kanske kunna se en statistisk signifikans mot "olycklig".
Jag vet inte. Kanske saknar jag bara någonting att jämföra med?

Nu känner jag mig lite taskig då jag utsatt er för lite menlös självterapi (mina memoarer ska få heta "En Känslomässig blottares bok") så idag får ni två Haiku som plåster på såren.

Dagens Haiku 1:
Läste ni allting?
Hade ni ut nåt av det?
Jag ber om ursäkt

Dagens Haiku 2:
Nån fågel kvittrar
Kompar Mjukglasspremiär
Nu är det fan vår!

(Jag brukar normalt inte be om ursäkt, förutom när jag sagt någonting "dumt" till min tillfällige respektive som jag själv egentligen inte tycker är någon big deal men som hon uppenbarligen fäster större vikt vid än män gör med penisstorlek och jag därför tvingas till det då jag har både sex- och självbevarelsedrift. Det är bara det att det känns jävligt uselt (Lågt, Dåligt, Kass, Otrevligt, EMO) att skriva ett långt inlägg om hur jag mår snarare än att ge mina läsare lite satirisk kvalitet, vilket är mitt vanliga modus operandi)

Min älskling flyttar in

Idag har jag, förutom att jag fortsatt min kamp emot en demo som tar längre tid än den borde äntligen släppt in min nya kärlek i mitt hem. Jag har de senaste dagarna klättrat i en lång uppförsbacke, om man nu kan använda denna metafor för att beskriva en dator som man försökt få ordning på. För er som inte vet hur man mixar musik kan jag tala om att man ofta använder datorer. Det jag nu mixar är ett gammalt projekt taget från min gamla dator, som bestämde sig för att spränga kondensatorerna på sitt moderkort, och på så vis på ett mycket effektivt sätt ta livet av sig.
Jag undrar vad jag hade gjort för att förtjäna detta. Datorn var inte gammal, och jag hade behandlat den väl med lite uppgraderingar genom åren. Jag höll den virusfri och i gott skick, men på något sätt var det inte tillräckligt. Kanske var det isolationen som fick in dumburken i en depression? Jag kopplade aldrig upp den mot Internet Kanske den tröttnade på ensamheten, eller mig?

Hursomhelst så har detta medfört att jag i två dagar suttit och försökt restaurera hela mixprojektet nere i en kompis studio, med allt vad det innebär. Mest att försöka få ordning på datorn, kan jag säga. Den är inte särskilt lik min gamla, så det har blivit mycket rännande hem till Internet med USB-stickan för att få ordning på skiten, så att jag ens kan öppna låtarna.
Men idag har jag suttit i 11 timmar och bara mixat. Problemet med detta är att ljud har samma effekt på hjärnan som en stavmixer (Pun intended. Hjälp mig någon!): där det en gång fanns ett väl fungerande centralt nervsystem finns nu en synnerligen grå smoothie av guckig vävnad.
För att ge en liten bild av hur förstörd jag är kan jag försäkra er läsare om att jag i vanliga fall är ganska effektiv på tangentbordet. Läs för all del mina tidigare blogginlägg; långa uttömmande orgier av text med korrekt (-ish) stavning och interpunktion. Om jag inte hade varit snabb över mitt qwerty hade denna sida varit ett heltidsjobb för mig (Något jag iof aldrig skulle banga för, men det verkar inte som om någon vill betala mig för att göra detta. Och det kan jag förstå) och jag hade försummat mat och sömn. Men idag, ja herrejävlar. Jag använder backsteg-tangenten mer än någon annan. Om jag hade skrivit detta på maskin (Förr i tiden, på lägereldarnas och sagornas tid använde man en kontraption som kallades "skrivmaskin". Den fungerade ungefär som Notepad, fast man skrev direkt på printerpappret, och det var först mot slutet av denna produkts livscykel man kunde sudda felstavningar med maskinen) hade jag gjort av med tillräckligt med Tippex för att göra ägargruppen på 3M mycket lyckliga män. Inte för att jag faktiskt vet att de är män, men som ivrig jämställdhetsförespråkare tänkte jag baka in lite politisk satir i den löpande texten. Men det är väl litet av de proverbiala pärlorna för er, kan jag tänka mig.

Men idag flyttade hon in, min nya stora kärlek. Jag vet att det gått ovanligt fort, men vad ska jag säga? Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, men jag föll pladask. Det sa bara klick!
Vi möttes på Internet, och jag fylldes omedelbart av åtrå i sin renaste form. Det kanske är förhastat att flytta ihop innan man lärt känna varandra, men vi har åstadkommit "ljuv musik" med varandra hela tiden vi varit tillsammans, och det känns helrätt! Jag är ju kär, helt klart. Jag har inte kunnat få henne ur tankarna i det senaste, och hon är det enda jag egentligen pratar om med mina vänner.
Hon är en het liten spanska med slank midja och lång, vacker hals. Hon har alla de rätta formerna och en vacker, men mäktig röst. Hon är hårdrockare bortom alla tvivel, och är vacker på ett klassiskt vis, utan allt rysch-pysch vissa håller sig med. Hon är lite framtung kanske, men det är ingenting jag lider särskilt mycket av. Idag kom hon hem i en smäcker, svart liten skinnkreation med svart fuskpäls, helrätt på henne!
Det är ju alltid lite ovant när man lär känna en ny, men vi ska nog bli helt i synk bara man får lite tid att bli samspelta. Alla bra förhållanden baseras på att man vet hur sin respektive fungerar och vilka strängar man ska spela på för att få henne dit man vill. Min älskling har fyra stycken, och jag fick med en manual. Hon heter Ibanez ICB300EX (Vilket är hennes smeknamn. Egentligen heter hon Iceman Bass 300 Extreme), och nu ska det bli spela av!
Trodde ni jag talade om en kvinna? Löjligt, sånt hålls inte jag med!

Dagens Haiku:
På botten av mig
En liten strimma av hopp
Jag blickar framåt

(Men SATAN vad djupt, filosofiskt och sorgligt! Varför är jag så otroligt kolerisk nuförtiden? Jag verkar ha blivit en sentimental liten svår djuping. Fattas bara att jag börjar bära basker, svart polo, röka pipa, uppskatta performance och ljudkonst och diskutera Bergman och Norén med nya bekantskaper för att jag ska bli den där illa karikatyren av någon som tagit kultur på lite för stort allvar. Igen.)

Om allt är ute med oss, skyll på mig.

Jag har helt plötsligt gått in i en vägg. På ett helt otroligt charmigt vis har jag hela dagen, lyckligt ovetande vandrat rakt emot en veritabel Berlinmur (den skulle kunna beskrivas som en vägg), som jag nu snubblat huvudstupa in i.
Det händer ibland, och jag tänker bara förutsätta att folk vet vad jag pratar om då människor är väldigt lika på en massa punkter. Ni vet, de där punkterna som alla människor besitter oavsett härkomst, inkomst, hemvist eller huruvida de duschar innan de går till jobbet eller när de kommer hem (Det är en skillnad på dessa två grupper. Folk som duschar efter jobbet är ofta pålitliga, jordnära och helt enkelt bra folk då de mest sannolikt har ett arbete man blir smutsig av. I den befolkningsgrupp som duschar innan jobbet ingår Politiker, Företagsledare, Företagsjurister och självaste hans Majonäs Honungen. Sen finns det även folk som duschar både före OCH efter jobbet, som exempelvis vissa kulturarbetare, och det är dem man verkligen ska passa sig för).
Det jag talar om är det typen av små saker som händer en i livet, som man aldrig kan vara garderad emot, som händer "även den bäste" (Här skulle det kunna finnas ett bra skämt om erektil dysfunktion, men jag tänker inte sänka mig till den nivån) med jämna mellanrum.

Har till exempel någon av er därute någonsin tittat upp mot himlen för att se om det regnar, för att sedan få en droppe rakt i ögat? Råkar ni som jag oftare än ni vill erkänna ut för att trots att man vet exakt på sekunden hur lång tid det tar att köra till jobbet på morgonen ändå på något galet vis kommer fem minuter för sent, och trots att då man insett att detta var ens öde gjort 80 km/h på en trettiosträcka och inte stannat för en stopskylt, med en körstil som fått självaste Carl XVI Gustav (om ni trodde att jag hade glömt så trodde ni fan FEL!) att kippa efter andan och vara tvungen att sitta ned en stund med ett glas vatten, darrandes nynnande på "Härlig är jorden"?

Det är sådana små saker, som den mystiskt försvunna strumpan som alla skämttecknare av någon anledning anser är höjden av den Ikonografiska humorns avant-gardism eller den där förbannade känslan man har av att ha glömt att låsa ytterdörren även fast man gjorde det för mindre än 30 sekunder sedan som enar mänskligheten. Inte religioner, kulturer, fritidsaktiviteter eller hat, utan rena och skära små bieffekter av vår levnadsmiljö (planeten och det ovanpå den alltså. Inte för att det var viktigt att poängtera, men jag råkar gilla parenteser) eller oanade/oönskade biokemiska små mekanismer som jag inte ens tänker försöka fördjupa mig i.
Folk kan ha vitt skilda åsikter och utgångpunkter här i livet, men jag kan garantera er att alla människor oberoende av modersmål, kön, nationell tillhörighet eller för all del sexuella preferenser, såväl gammal som ung, såväl Josef Stalin som Jesus Kristus (Den filuren), Astrid Lindgren som den där äckliga psykolodisen som står och tigger i entrén till ICA, kommer utan något undantag att stappla ett par steg framåt, därpå hoppa tre gånger på ett ben för att sedan halta runt i en oval en liten stund spottandes och svärandes på alla tillgängligt talspråk då de slår tån i den där förbannade dörrposten.
Alla människor har någon gång i livet gjort det. Undrar egentligen hur världen hade sett ut om stålhätta hade varit obligatorium sen antiken? Hade George W Bush varit president i USA om alla som skadat stortån för svårt för att gå ur huset på valdagen hade kommit iväg till vallokalerna (Jag inser att det är långsökt, men det bor 281,421,906 personer i det landet. Det är enkel sannolikhetslära att ett ganska respektingivande antal av dem kanske inte röstade av denna anledning)? Hade en utbränd och alkoholiserad John Lennon suttit i den brittiska Idoljuryn i ett sista desperat försök att rädda sin karriär som enligt kritiker "en gång var otroligt lovande men som ända sen uppbrottet med de övriga Beatlarna egentligen varit inspirationslös och intetsägande" om Mark David Chapman varit fri från fotsmärtor och på så vis en mer harmonisk människa?

Men det var inget av ovanstående exempel som drabbade mig just ikväll, jag tycker nämligen att inget av dem kan beskrivas som en vägg.
Det som hände mig var att jag fick ett anfall av vad som i brist på korrekt fackterm endast kan kallas "tråkslag". Jag hade precis sett en underbart rolig film, kollat efter uppdateringar på mina vanliga utkiksposter utmed den digitala motorvägen, pratat lite med några vänner över telefonen och spelat både "Super mario bros. 2" och lite "Contra", när jag plötsligt befann mig i brytpunkten mellan två aktiviteter, en brytpunkt som inte fick någon smidig övergång och därför envist stannade upp mitt liv i ett slags limbo. Jag hade ingen lust helt enkelt.
Jag pallade inte se någon film, skulle bara bli frustrerad om jag spelade datorspel, orkade inte spela musik, det var för sent att höra av sig till någon men för tidigt att gå och lägga sig, jag hade redan kollat alla webbsidor jag brukar kolla och jag var vare sig hungrig eller skitnödig. Jag var helt lealös, fast i ett kraftigt stadium av "pallar inte". Det värsta var att jag kände skuld och en liten gnutta ångest över att jag vid 24 års ålder inte kom på någonting att göra.
Under det evighetslånga ögonblick jag kände på detta vis slog det mig: Tänk om man fastnar så? Finns det något öde värre än att långsamt tyna bort till en liten boll av kolbaserad vävnad och apati, oförmögen att göra någonting då man inte orkar eller har lust? Tänk om detta skapar en paradoxal anomali i tid-rymdkontinuumet då man blir en veritabel vårdkase av anti-entusiasm som river upp själva verklighetens väv då den annullerar självaste gud (som vi förstår honom) då vi blir antitesen till den urkraft av motivation som skapade världsalltet, eller som allra minst leder till att någon slår tån i ett bordben i Taiwan i god kaosteoretisk anda.
Men så tröstade jag mig själv med att alla människor känner så ibland, och då blev det genast bättre.

Dagens Haiku:
Tävlan i hårväxt
En kamp haka mot haka
Blir kanske jämnt skägg

(Åh herre jävla gud, klockan är halv fem! Apatin har stulit en och en halv timme av mitt liv, och det verkar som om Kraken stigit ur havet. Att jag dessutom inte kan klämma ur mig en Haiku av högre poetisk kvalitet än vad som brukar återfinnas på DN:s "Namn och Nytt"-sida torde ju vara ett tydligt tecken på att det är bäst att gå och lägga sig och inte färsta för stor vikt vid vad man besudlar internet med.)

Blod, svett och creschendon

Så var man ledig igen. Efter att ha gjort en tråkigt jobbig arbetsvecka med ett par guldkorn av paus främst strukturerade av mina goda vänner har jag nu en hel dag ledigt, vilken jag tänk mig att spendera med att bara slappa och gå på bio och se "Sweeney Todd". Om man känner mig närmare så kan man nog inte vara överraskad av att jag vill se denna film, men för er som personligen inte träffat mig (vilket gissningsvis lär vara ca 1 % av mina läsare. Jag har ingen counter här på bloggen, men det förefaller inte förekomma någon överdriven trafik här vilket inte känns så jäkla konstigt egentligen när man tänker efter) kanske ett frågetecken materialiseras ovanför era huvuden på äkta serietidningsmanér. Så låt mig räta ut detta frågetecken en gång för alla.

Av filmens titel att döma kan man inte dra några slutsatser kring innehållet. Då det framkommit att det är Tim Burton som står för regi, kan vissa människor dra slutsatsen "aha! clqwrx kan vara en sån där person som klär sig i svart och lyssnar på ond musik" vilket faktiskt inte ligger så långt från sanningen.
Då mitt intresse för film är tämligen stort så har jag tidigare sett en handfull av denne regissörs filmer, och mina känslor är blandade. Jag skulle här vilja passa på att hylla "Nightmare before christmas", "Batman", "Vincent" och "Kalle och Chokladfabriken", medans ett flertal av hans filmer verkligen förtjänar en rejäl sågning. Ni som här följer en logisk sträng kommer här nog att direkt tänka "apornas planet", vilket är helt rätt. Denna katastrof var ingenting annat än slöseri med polyester (informera er själva) och av bland annat denna anledning så har jag själv valt att inte automatiskt höja herr Burtons verk till skyarna.
Faktum är att denne regissör, hur kompetent han än är blivit ett varumärke, ett välkänt designkoncept snarare än en konstnär. Hans historieberättande har fått kliva åt sidan till förmån för det visuella intrycken, vilket är synd. När hans film "Big Fish" kom fick den ett blandat mottagande, trots att den i min mening är en av hans absolut bästa originalberättelser.

Men varför är jag då så fokuserad på att se filmen? Två ord: Musikal och Splatter.
Jag är en person som tycker att höjden av underhållning är att se människor mista livet på kreativa (och helst slafsiga) sätt. Det är avslappnande och roligt. Jag vill här, för att ge er lite perspektiv lista de tre bästa/roligaste dödsscenerna i jag sett:

• Motorgräsklipparmassakern i "Braindead" är en klassiker, väl värd att nämna här.
• Introscenen i filmen "Wrong turn 2" bjuder på en fantastisk fotomodellsklyvning.
• Oralsexscenen (om man kan kalla den det...) i 2001 Maniacs.

och då Burton med sitt skruvade bildspråk ger sig på genren bäddar det för ett par riktigt bra visuella intryck av hur människor ser ut på insidan. Jag vet att fler känner som jag.
Men varför ser man sådana filmer? De har ofta bragt stor kontrovers. Pier Paolo Pasolini är kanske ett av de mer kända exemplen. Hans film "Saló: Sodoms 120 dagar" blev omskriven, censurerad och kallas för historiens mest kontroversiella film (Pasolinis levnadsöde är i sig extremt intressant) men det kanske man kan förvänta sig om man filmatiserar en novell av Marquis De Sade, upphovsmannen till ordet "Sadism". Ett annat exempel är Ruggero Deodatos "Cannibal Holocaust" från 1980, som sägs vara förbjuden i ett 50-tal länder och inte bara blev konfiskerad av den Italienska regeringen, utan även medförde att regissören ställdes inför rätta för mord (han blev tvungen att leta upp en massa skådespelare och statister från filmen för att rentvå sig själv, genom att låte dem själva vittna om att han inte spelat in en snuffilm). En av mina stora förebilder här i världen lär ha sagt "de är inte riktigt kloka de där romarna", och det lär gälla för deras ättlingar också. Andra filmer värda att nämna är "Faces of Death"-serien, som blandade dramatiserade dödsscener med "Dokumentärt material".

Då jag inser hur skruvad man kan framstå av att gilla denna typ av film vill jag ju rentvå de som faktiskt förnöjs av att se dessa filmer. Själv brukar jag avråda vissa av mina vänner från vissa filmer. Kalla mig överbeskyddande, men jag tror inte att exempelvis Fröken E och Snorkråkan skulle må bra av att se exempelvis Cannibal Holocaust. Denna slutsats grundar jag på att jag kom på mig själv med vissa skrämmande känslor när jag såg den såsom ångest och avsmak. Men om man tål lite blodvite och perversion (sätt detta i relation till att regissören blev fängslad för filmen i en demokrati på 80-talet) är det en film man bör se.

Men nu svamlar jag. Jag inser att jag måste effektivisera min diskurs för att inte avskräcka de av mina läsare som tack vare internets frammarsch i vår kulturs uttrycksvärld inte är vana vare sig vid ord med fler än två stavelser eller för den delen personer som som stavar "är" "e", eller de som inte klarar av att läsa texter med fler än 1000 ord.
Splatterfilm ser man av två anledningar: Morbid fascination och skadeglädje. Låt mig förklara: Alla människor vet att de ska dö. Det är ett av livets små faktum som är ganska jobbigt att tänka på, vilket gör att människor instinktivt försöker trivialisera eller avdramatisera döden inför sig själva. Lägre stående livsformer kan antas inte ha formulerat konceptet "döden" för sig själva, vilket leder till att de inte har något behov av att acceptera detta faktum då de inte har den mentala kapaciteten att få ångest över det.
Människor har av tradition bildat en försvarsmekanism mot världsalltets bistra verklighet som kallas "religion", en traditionsbunden och ofta dogmatisk förnekelse av verkligheten (vissa människor håller inte med mig här, men jag försöker hålla mig objektiv och utan värderingar här, dammit!) som vilket uttryck det än tar sig i fråga om Pantheon, världs- och människosyn alla kommer med egna svar på vad döden innebär, den ena mer orealistisk än den andra.
Vi som inte följer doktrinen från någon av dessa högst misstänkta intresseföreningar måste bilda oss en egen uppfattning, och fascinationen för att se döden ske visualiserat av någon med en god portion fantasi och färdigheter inom filmmediet är ett utmärkt sätt att komma döden inpå livet utan att riskera liv och lem genom att möta farliga människor och döda dem, som i krig till exempel. Om fler människor såg på film i stället för att åka jorden runt för att menlöst mörda en massa folk för att deras politiska ståndpunkt är en helt annan än ens egen tror jag att man hade stått ut med att bo på denna gudsförgätna blågröna boll.

Skadeglädjen kommer in i bilden genom en gammal, men enkel princip: svart humor är en försvarsmekanism mot den bistra verkligheten. Alla större trauman i vår historia (9/11, Nazismens framfart och tsunamin) har eller kommer det att skämtas om, och det finns ett gammalt bevingat talesätt som lyder att skratt är den bästa medicinen. Många människor tänker som jag och avdramatiserar döden genom att skratta den rakt i vitögat. Om den dessutom framställs som bringad av en arg liten gummidocka med en gigantisk kökskniv i ett badkar, eller en nervöst Nya Zeeländare med en motorgräsklippare så underlättar det ju det hela. Det är här splatterfilmens bizarra humor gör sig påvisbar: Den avdramatiserar döden genom att ge den ett extremt ansikte och låta människor skratta åt den.
Det finns en hel del skratt som bottnar i rädsla, skämt kring sprängmedel och flygplan, lägerliv och Thailändska surfare. Det är vanligt i vår kultur att skämta kring och förlöjliga andra kulturer, folkslag och hudfärger. Är det bara jag som känner att skämt kring Islam och förlöjligandet av muslimer har blivit vanligare på senare tid? Tydligen inte.

Musikalgenren är någonting som ofta förknippas med homosexualitet, och jag är inte sist med att tycka att det är lite misstänkt med vuxna män som klär ut sig till katter och brister ut i sång. Har man dessutom sett "Grease" råder inga tvivel om att denna koppling är välgrundad.
Det är en gammal fördom och jag tycker att det har gått för långt. Själv är jag en mycket maskulin man, så manlig att det ibland känns som att jag för en farlig balansgång knivseggen, alltid på gränsen till att bli en karikatyr av mig själv. Jag menar, ett teknikeryrke och mest death metal och hip-hop på stereon. Jag kan förklara skillnaderna i funktionen mellan en bensin och en dieselmotor, och jag kan inte för allt smör i småland (smålänningar är stora på mejeriprodukter, har jag fått förklarat för mig) hålla liv i krukväxter. Detta bör vara tillräckligt för att den mest skeptiske läsaren skall vara övertygad om var jag står; stadigt med båda fötterna i min sexualitet.
Men, det är dags att reclaima musikalerna från bögarna! Missförstå mig rätt, även homosexuella har rätt att se scenkonst, men vi manliga män skall inte uteslutas från denna fantastiska källa till underhållning bara på grund av något stigma fäst vid genren, troligtvis placerad där av patriarkatets främsta förkämpar såsom lumpare som tycker att Eddie Meduza är en bra förebild och amerikanska pratshowvärdar. Det finns en drös riktigt manliga musikaler!
Dessutom är det ganska löjligt att dela in kultur i manligt, kvinnligt och bögigt. Det finns egentligen bara en populärkulturell yttring som är helt könsbunden och inte under några upptänkliga omständigheter kan uppskattas av män: Sex & the city. Usch!!!

Mansidealet har förändrats. En gång i tiden var det Errol Flynn, skönsjungandes i trikåer , och vem är det nu? Markus fucking Schenkenberg, muskulös med backslick och utan en ton på sina läppar. Skittrist. Det fanns en tid då en ung mans förebilder inte nödvändigtvis var av sexuell natur, men den verkar vara borta för alltid.
Men jag skiter i vad ni tycker. Om det gör mig homo att jag gillade "Hairspray", "Avenue Q" och "Little shop of horrors" så ge mig ett plakat och skjutsa mig till Europride, jävla troglodyter.

Dagens Haiku:
Tarmar och skönsång
Brutal, Kärv kuddbitare
Dahmer kanske sjöng?

(Då jag är en av de sällsynta bloggare som faktiskt ägnar sig åt både korrekturläsning och research av mina texter är de flesta av mina blogginlägg tämligen tidskrävande. Jag måste erkänna att då denna text har författats under ett större antal tillfällen under dagen har jag i skrivande stund faktiskt hunnit vara på bio och sett filmen. Jag antar att jag hade lite väl höga förväntningar på den. Långt ifrån så bra som jag hoppats, men den var inte dålig heller. Den hade potentialen att bli en kultklassiker, vilket den missade med god marginal.)

Nöjda nu?

Plopp i lådan. Vaknade varm och lycklig idag, så nu ska jag bita huvudet av ett gammalt ämne:

I dagens press kan man läsa för mig knappast chockerande artiklar om hur EMI, som tillhör de fyra stora musikförlagen/skivbolagen (Tillsammans med Universal, Sony BMG och Warner) skall avskeda upp till 2000 anställda, eller en tredjedel av sina medarbetare inom skivinspelning och trycksaker. Tillsammans med den dystra statistik kring skivförsäljning som jag tidigare nämnt på denna sida så är det inte utan att man blir lite domedagsprofetisk.

Ett av de starkaste argumenten för piratkopiering har varit att det enbart drabbar rika storföretag, vilket ju nu har hänt. 2005 hade EMI 13,4 % av hela marknaden för inspelad musik, vilket ju torde klassa dem som ett av dessa stora, ondskefulla bolag som drabbas.
De mellan 1500 och 2000 medarbetare på EMI som nu kommer varslas om uppsägning har nog ett och annat att säga om vem som egentligen drabbas.
För att sätta det hela i perspektiv så är denna uppsägning lika stor som om man hade avskedat alla anställda på lantmäteriet i Sverige. Ni vet, de där som ritar de flesta kartor som man använder, och ser till väg och byggnadsplanering.
Man brukar hålla som tumregel att för ett skivbolag är en av tio artister lönsam, denna artists intäkter främjade nio andras produktion. Jag kan lova att det finns ett antal artister DU (dvs du som läser detta) älskar som aldrig fått chansen om så inte var fallet. Ändå demoniseras film- och skivbolag och artister som ena snikna själviska jävlar, som nu går på knäna.

För att exemplifiera, låt mig här lista ett par artister knutna till EMI och dess etiketter, som teoretiskt kan komma att bli undanprioriterade vid nedskärningar, eller vars like kanske inte kommer att signas och finansieras av ett sådant skivbolag i framtiden:

• Beastie Boys
• Blur
• Nick Cave
• Depeche Mode
• Ed Harcourt
• Iron maiden
• Korn
• Kraftwerk

Det är ett välkänt faktum att när ett företag måste göra nedskärningar eller omprioritera sina investeringar så måste företaget satsa på "säkra kort". Alla vi som uppskattar lite mindre publikfriande kultur kommer att märka en tillbakagång av publicerandet av sådan, då det kommer att bli svårare att få sådan produktion att gå runt ekonomiskt. Detta lär man sig på företagsekonomilektionerna på gymnasiet.

För att göra exemplet ännu mer tydligt, gå bort till din skivsamling. Plocka fram alla CD (LP för er som fattat) och titta i fodralen. Räkna antalet EMI-loggor. Lägg dessa för sig i en hög och se skillnaden i storlek mellan EMI och inte högarna. Vill du gå ett steg längre kan du pricka av plattorna mot denna lista.

Så vad ska vi ta oss till? Vad kommer att hända med musikbranschen?
När det inte går att tjäna pengar på inspelad musik längre (Och den dagen kommer nog snarare än man tror) kommer kulturen att behöva tjäna pengar på annat sätt. Livescenen har vuxit i Sverige de senaste åren, och merchandising kommer att växa. Man kan anta att bokningsagenturer kommer att ta över skivbolagens roll med finansiering av inspelningar, och förr eller senare kommer inspelad musik mer att användas i reklamsyfte för livespelningar och T-shirts. För att täcka sina kostnader lär dessa företag ta ut feta arvoden, och artisten står åter med lång näsa.
Men det finns inte utrymme för hur mycket livemusik som helst. De artister som inte genomför livespelningar kan komma att försvinna in i obskyriteten som heminspelade plattor ofta medför.

Men vänta säger piratförespråkarna. Radiohead släppte sitt senaste album på internet under devisen "betala vad du tycker det är värt", och folk betalade.
Denna distributionsform är naturligtvis ett stråk av framtiden, och verkar vara i ropet just nu. Jag tycker att det är spännande och önskar alla som väljer denna form av distribution lycka till, men innan det används som ett argument för fildelning och piratkopiering skulle jag vilja läsa statistiken från Radioheads lilla experiment. Men av någon tokig anledning har de valt att inte publicera denna statistik...

Skivbranschen är ett praktexempel på när kapitalistiska motiv främjar de estetiska, och när dessa pengar slutar flöda in kommer denna del av vår kultur att urholkas. Att inte betala för sin konsumtion av populärkultur (eller impopulärkultur) är således delvis att bita sig själv i arslet.
När en artist inte kan leva av sitt värv enkom så måste han/hon arbeta med annat, och man kan bara spekulera i vilka låtar eller plattor, älskade och högt aktade av millioner människor som aldrig sett dagens ljus (eller större spridning) om upphovsmännen haft ett heltidsjobb utöver musiken att koncentrera sig på.
Tänk er bara Björn och Benny som inte riktigt hann få till ett vettigt bidrag till melodifestivalen -74 då det dykte upp en stororder på smedjan, hade Bob Marley skrivit "No woman no cry" om han kört buss 9h om dagen?

Inget ont som inte för något gott med sig dock. Man kanske kan få möta en mycket tyst Per Gessle i drive-in kassan på Max om ett par år.

Dagens Haiku:
Vill gå och fiska
Människor på rad i kö
Pommes-frites till burgarn?

(Pommes-Frites. Uttala ordet. Två stavelser, dammit!)

Reklam som en spegel av människosynen

"Laboratorietster visar att spädbarn som dricker läsk under de första mycket formativa åren av sitt liv har en större chans att bli accepterade och passa in under de där obekväma tonåren. Så gör ditt barn en tjänst: sätt dem på en strikt diet av läsk och andra kolsyrade, sockrade drycker för en livstid av garanterad lycka!"

"Hon kanske ser fräsch ut, MEN ragg, eskorter och prostituerade sprider Syfilis och Gonorré. Du kan inte spöa axelmakterna med en könssjukdom."

För alla er som tycker att allt var bättre förr:

Här kan ni se hur pantade ni är

Här Också, lite mer skrämmande denna sida dock. Inget för kräsmagade eller feminister.

Kan ju sätta alla debatter om sexualiseringen av reklamen i dagens samhälle i lite perspektiv.
Detta kan vara de roligaste bilderna jag sett någonsin.

Dagens Haiku:
Pensionärerna
Fan, vad ska man ta sig till?
Testa thorazine!

(Men inget konkret svar får man på den fråga jag kan tänka mig att alla någonsin funderat över:" är det alltid olagligt att slå ihjäl en kvinna?")

Skott, skott, dödsstöt och skottår

En lång tystnad har det varit. Jag vet. Efter ett jäkla arbetande kom säsongens störtdykning, och nu är frekvensen på arbetandet ganska låg, vilket på ett irriterande sätt har lett till mycket sena kvällar. Mönstret är det gamla vanliga: Se på film till gryningen, efter vilket man sover till skymningen. Repeat.
I går kväll satt jag vagt förgiftad uppe till fem på morgonen fördjupad i Bonsaiaquarium, och jag känner att ett nytt mycket starkt intresse har bitit sig fast hårt. Detta förfarande föranledde en viss störning i dygnet, då jag inte ställde någon väckarklocka, förvissad om att jag ändå skulle bli väckt antingen av någon överentusiastisk kund/kollega/polare per telefon alternativt den febrila renoveringsverksamhet min granne valt att berika mitt liv med de senaste två veckorna (satans hantverkare! hur kan man borra betong mellan 1000 och 1700 med en timmes lunch mellan 1200 och 1300 varje vardag i en vecka? Normalt folk ligger faktiskt och sover!).
Lite skamsen över att ha vaknat vid halv sex på kvällen satte jag mig med en nybryggd kopp kaffe och läste DN. Jag vet, jag borde finna en mer harmoniserande uppvakningsprocess (som Tai Chi eller romantiska TV-serier) men då jag vuxit upp med att far och mor läst tidningen på mornarna kan jag själv, likt Pavlovs hund inte låta bli. Doften av kaffe och trycksvärta är på något proustianskt vis oemotståndligt för mig. Och så genom ett trollslag känner jag att jag måste ventilera mina åsikter. Grattis världen (i alla fall den del av den som behärskar svenska)!

Två saker är på tapeten just nu: Dödsskjutningen i Rödeby och Fyrverkeridebatten (jag tänker högaktningsfullt helt och hållet skita i det Amerikanska valet. Den store samhällsdebattören Chamillionaire lär ha sagt att "The white house is gonna stay white even though we know that Obama's black").
Den 50-åriga familjefar som tröttnade, fick flippen och sköt ihjäl en 15-årig mopedligist och skadade dennes 16-årige polare allvarligt ska upp i rättegång. DN har i dagens upplaga (5/1 -08) ägnat ett helt uppslag åt händelsen. Här är den korta versionen:
Ett ungdomsgäng, som trakasserat, mordhotat och misshandlat familjen i ett år kommer in på tomten. De skadegör på tomten, och anfaller bilen i vilken modern i familjen sitter. Fadern, full och "tillfälligt sinnesförvirrad" (juridikens löjligaste term) plockar fram hagelbrakarn och skjuter två av ligisterna, och går sedan in i huset och ber sin son, som redan ringt till polisen att beställa en ambulans eller två.
Jag var inte där, men allvarligt talat. Karln står åtalad för mord och mordförsök. Jag vet så mycket att definitionsmässigt så förekommer ordet "mord" i juridisk mening endast med kriteriet att planering föreligger. Jag anser att detta ganska solklart är ett dråp och ingenting annat.

När jag ett tag bodde mitt emot en högstadieskola blev jag själv utsatt för trakasserier. Visserligen var de inte riktade direkt mot mig. Mopeder åkte runt på skolgården dygnet runt, och det skedde en hel del "pojksträck" (läs vandalism) mot min och mina grannars cyklar och annat, inne på min bakgård. När jag efter ett halvår flyttade därifrån pga studier så hade jag kommit väldigt långt i planeringsarbetet kring att klämma åt dessa skitungar ordentligt. Jag själv gjorde aldrig någon polisanmälan, då mitt förtroende för den svenska polismyndigheten redan då var mycket låg, och efter att ha följt Rödebyfallet ingående har ju inte det lilla förtroende jag hade blivit större.
När det går så långt att en person som inte har haft någon drivande roll i en konflikt efter SEX fruktlösa polisanmälningar blir så desperat att han tar till vapen för att ändra sin situation, anser polismyndigheterna att han är en mördare. Inga förmildrande omständigheter här, trots att det står tämligen uppenbart att brottet är framprovocerat.
Jag kan aldrig säga att jag är någon juridisk expert, men jag är av åsikten att jag någonstans besitter en liten gnutta sunt förnuft och denna sitter just nu och skriker högt "ÄR NI HELT FRÅN VETTET? INTE FAN ÄR FAMILJEFADERN NÅGONTING ANNAT ÄN ETT OFFER!".

Detta är mer ett extremfall av civil olydnad i mina ögon. När folkgrupper tar till vapen för att få slut på förföljelse och statliga trakasserier i diktaturer kallas de frihetskämpar. Om du som läsare inte fattat parallellen ännu kan jag påminna om exempelvis FNL-rörelsen eller varför inte den solidarisering Sverige har med demokratiseringsrörelserna i världens diktaturer idag. Rödeby kan i alla fall jag se som en mikroparallell.
Men vi lever i ett "demokratiskt rättssamhälle", och i ett sådant kan man inte ha folk som helt sonika skjuter på folk när saker har gått för långt. Att helt fria familjefadern från alla brottsmisstankar vore radikalt, och jag själv tycker inte att han ska slippa undan helt. Däremot så anser jag att en längre fängelsedom för mord skulle vara löjligt överdriven.
Det enda goda som kan komma ur detta är att myndigheterna ändrar sitt modus operandi när det kommer till den form av fall som föregått denna "tragedi". Men som jag uppfattat det har de mest ägnat sig åt skuldförskjutande, även om ett par myndigheter har visat att de är redo för att bita i denna ruttna frukt. Men när justitieombudsmannen inte vill ta i det vittnar det ju om en ovilja att ta tag i det ordentligt. Det är så att man blir förbannad.

Vidare har årets nyårsraketer skördat ett direkt dödsoffer (japp, dog gjorde han 16-åringen) och bränt ned stora värden, för att inte tala om alla de människor som blivit störda av alla raketer som detonerat i tätbebyggda områden. Och debatten rasar. Ska vi förbjuda fyrverkerier, och när nu EU-lagstiftning träder i kraft 2011 kan man tydligen börja med smällare igen.
Jag har själv arbetat med Pyroteknik i ett flertal sammanhang, främst under konserter och i de sammanhangen är säkerhet det man främst måste tänka på. När jag gör ett pyrojobb har jag alltid minst tre brandsläckare med mig.
Jag anser inte att man ska låta privatpersoner hantera sprängämnen. Alls faktiskt, och i synnerhet inte i samband med Alkohol. Det är spännande att vi har en otroligt restriktiv vapen, kniv och droglagstiftning, men när det kommer till sprängämnen (Som tydligen inte är särskilt farliga?) kan en full 18-åring gå in på närmsta närbutik och köpa en pjäs med sprängkraft nog att ta livet av folk, som dessutom kräver direkt kontakt med pjäsen för att tända stubinen. Sedan är många av de raketer som skjuts av inte menade att förnöja med sin skönhet, utan riktas mot folk och deras hem av minderåriga ligister som pojksträckar sig. Man kan bara hoppas att dessa ligister är de som får sig en näsbränna slutligen. Allvarligt talat kan jag inte känna någon empati för dessa personer.

Och så kommer diger statisktik som på ett tydligt sätt visar att inspelad musik förr eller senare kan komma att vara ett minne blott. Även om musikindustrin digitaliseras kommer den att urholkas, och den verkar vara ekonomiskt utdöende. Jag lutar mig tillbaka och ser nostalgiskt på mina plattor, som står i sin falnande prakt i bokhyllan.

Dagens Haiku:
Fyrverkerier
Skördar offer mer frekvent
Praktisk darwinism?

(Till alla de som skadats fysiskt eller ekonomiskt av fyrverkerier avfyrade av andra: det är inte ni som avses)