Farbror Clqwrx's fabulösa ungkarlswok för studenter, ensamstående och seriösa Cateringföretag

Det var ett tag sedan jag kom med ett matlagningstips till er, mina kära läsare och då det nu gått ett år så känner jag mig relativt säker på att min kokkonst inte är särdeles hälsovådlig, eller i alla fall inte direkt dödlig. Dessutom har det kommit till min kännedom att man bör variera sin kost. För er som nu har levt på min goda pastasallad i ett år kan jag bara ursäkta att ni fått vänta så länge på min nästa gastronomiska välsignelse, men Haute Cuisine är en delikat process som kräver ett långtidsengagemang. Jag känner mig nu såpass färdig med min anrättning att jag kan dela detta recept med er, så här kommer den andra installationen i serien "Farbror Clqwrx's lagar mat".

Farbror Clqwrx's fabulösa ungkarlswok
För 1 och 1/2 person (Så bjud någon som är liten i maten, eller förbered dig på en besvikelse när du öppnar lunchlådan dagen efter).

• 1 röd paprika (De är dyrast, så de borde vara bäst...)
• 1 näve böngroddar
• Några Svampuschlingar (Det är tydligen nyttigt. Sort spelar inte så stor roll)
• 2 klyftor vitlök (Vill man hångla får man gå hungrig)
• En lagom bit ingefära
• En chilifrukt, färsk
• Rostad lök
• Chilinötter
• Nudlar (Ta bara och kasta kryddpåsen. Här lagar vi mat på riktigt!)
• Teriyakisås
• 2 ägg

Hade du haft en stereo i köket så hade detta varit ett ypperligt tillfälle att slå på lite matlagningsmusik, varför inte lite Organism 12? Tänk på att investera i en fet ljudanläggning till köket.
Hetta upp vad som förefaller vara en lagom mängd matolja i en Wokpanna, vilket är som en vanlig stekpanna fast lite Lah-Di-Dah liksom. Koka upp lite vatten i en kastrull bredvid.
Ta fram en kniv och en skärbräda och skala vitlöken (vitlök är inte ett dugg som potatis, skalen innehåller inget märkvärdigt) och hacka den sedan.
Skala Ingefäran. Potatisskalare är att föredra men om NÅGON råkat förlägga den så går det lika bra med en osthyvel, har jag märkt.
Inse att det går sådär, och riv sedan ingefäran på skärbrädan. Finhacka en chilifrukt. Hacka sedan paprikan och svampen (just jävlar. Kantareller är inte helt hundra. Ta nån annan svamp) och titta sedan på stekpannan. Om du nu lyfter på stekpannan och vrider den lite så kan du se hur matoljan blivit lättflytande. Undra lite hur det har gått till och ta sedan reda på det genom att hälla i allt du redan gjort i ordning. Sprätter det nu varm matolja över hela köket så har du kanske inte gjort rätt, men följt receptet!

Tillsätt böngroddarna, rör om lite och häll i nudlarna i det nu kokande vattnet. Titta en stund på hur färgglad rätten är när den fräser ihop i pannan. Knäck ned de två äggen och börja en våldsam kamp emot att de ska bränna fast.
När det inte gjort det så har hela anrättningen antagit en vagt gråaktig ton. Det är fullt normalt.
Passa på att klia dig i ögonvrån, bara för att påminna dig själv om att du inte har tvättat händerna sedan du hanterat ingefära, hackad vitlök och färsk chili. Om du nu håller huvudet kallt och bara rider ut smärtan så kan vi straxt återgå till matlagningen.

Undra om nudlarna är överkokta, smaka och inse att så nog är fallet, svär lite och häll sedan över dem i Woken. Fundera en stund över varför du just lade dem i Woken, vad det skulle tjäna till och häll sedan över allting i en djup tallrik. Toppa med Teriyakisåsen, lite rostad lök och en näve chilinötter (Caschew går bra också, men det är sällan sånt blir över efter förfesten). Passa på att diska allt innan du äter, så att maten hinner bli kall.
Förstå att du inte gjort dig förtjänt av Vin eller Öl till maten (för att du inte pallat gå på systemet) och avnjut det hela med ett glas kranvatten.

Till dessert rekommenderas varmt en Dumlekola du hittat under soffan, och en snus som förhoppningsvis inte legat under soffan.

Bon Apetit!

Mitt förslag till president, och litet om Almedalsveckan

Käre läsare, det vankas val!

Så som er egen guide i den politiska djungeln (som börjar se mer ut som en sojaodling, om ni ursäktar en något krystad Dysfemism) så har jag beslutat att ta mig i kragen och bjuda en tirad över den senaste tidens händelser för att jag helt enkelt måste nämna dem. Det är det här med att skjuta upp saker som gör att man får hafsa ur sig dem i all hast i sista sekund, men vad ska jag göra? (Alla som räcker upp handen för att gissa på "skriva oftare" kan snällt ta ned den igen.)

Valårets våndor har drabbat oss alla under våren. Utspelen har tätnat, skandalerna har haglat och politiken har (trots misstänkt lika intentioner och metoder från både Allians och Opposition) polariserats till max.
Jag misstänker att det inte undgått någon att vissa inköp av triangulär tröst "Inte bör ligga någon till last" men ändå nämns osedvanligt ofta. Jag misstänker att de flesta känner till hur allas vår favoritminister Sven Otto Littorin nu skaffat sig en trevlig fallskärm, statsrådspension och säkerligen ett antal trevliga styrelseuppdrag genom att raskt avgå från sin post, när någon journalist påpekade att han kanske inte hade rent klet i pälsen.
Nu kan jag ju ha fått det hela om bakfoten, han sa ju själv att det var mediebevakningen av hans privatliv som var det som fick honom att lämna sin post. Någonstans här finns det ett (skämt) skämt om prostitution och bristen på sociala skyddsnät, men detta är ingenting att skämta om så jag låter bli!

Ja, årets Almedalsvecka bjöd på en hel del strunt, och det slog mig att det här med höghastighetståg har ältats tre år i rad nu.
Det intressanta var väl att i de stora talen var det främst Göran Hägglund som sken. Ett förbaskat bra tal var det: Välskrivet och väl framfört av en vältalig värmlänning, snitsigt utsirat med stilfigurer och fina formuleringar (I text, I tal).
Synd bara att det sken av ren desperation och hårda dödsryckningar från ett parti vi kan komma att ta farväl av i September. Om Göran kanske hade koncentrerat sig på att formulera sitt partis ståndpunkter i stället för att vagt kalla sig alternativet till det kommunistiska hotet (eller vad det nu var han försökte få oppositionen att framstå som) så kanske risken att deras väljare sviker hade minimerats. Gliringarna mot Castros Cuba där i början var inte där som kuriosa, men jag måste fråga vart Israel tog vägen. Han glömde nog det, men det var ju inte alls den stora utrikespolitiska frågan vid tillfället för talets författande.

Nåväl. Vad jag egentligen ville komma till var att förutom pajkastningen och det vanliga valfläsket så står den politiken på samma plats som den gjort i fyra år, det är fortfarande detta Rut-avdrag som står i centrum. Det verkar som att hela Sverige står och faller med detta bidra... Förlåt, det kallas visst "avdrag" när det tillfaller folk som har betalningsförmåga.
Men var är de viktiga frågorna? Var är reformerna, var är löftena om att allt kommer bli perfa?
Faktum är att de lyser med sin frånvaro. Oppositionen har blygsamt lovat att skademinimera Alliansens välfärdspolitik en smula, och Alliansen har inte lovat ett skvatt mer än att vi kommer leva i en Orwellsk dystopi om de rödgröna vinner.

För alliansen har en snuttefilt med sig vart de än går, ett stjärnstopp mot all kritik man kan framföra emot dem med fyra år i backspegeln. Det är ett litet harmlöst ord på fyra stavelser som ekar såväl i media som i plenissalen som bland förblindade väljare på gator och fik:
Finanskrisen.
Det är ett mycket laddat ord, och det ger en ansvarsfrihet för vartenda skit som vi fått utstå de senaste åren: Arbetslösheten, Chokladpriset, Nedskärningar i vård och omsorg, vädret. Allt beror det på denna finanskris. Men är det ett hållbart argument?

Det är lätt att pröva; ska vi behöva tolerera (sätt in valfritt missförhållande argumentet appliceras på) bara för att det marknadsekonomiska systemet nästan fallit sönder på grund av bristfällig reglering, transparens och dess aktörers inkompetens?

Jag kan erkänna att detta kanske är lite svagt av mig. Men kanske, bara kanske så ska vi titta på de långtgående effekterna av politiken, snarare än finanskrisen. Säg att vi låter dessa reformer stå kvar i medvind, vad får vi då?
Tål att tänkas på.

Hursomhelst så kan man undra om någonting kommer att bli bra av någonting. Hur det än blir blir ju ingen nöjd. Almedalsveckan är den vecka då allt kommer ut i ljuset, på något slags absurt vis. Sakfrågor politiseras så hårt att man inte orkar bry sig. Så hårda ord haglar att de humorlösa små humoristiska inläggen om andra sidan lika gärna kan appliceras på det egna lägret.
För alla är egentligen överens, det är fortfarande bara metoden som skiljer: Liberalismens individualiserade allt mot Socialismens solidariska kravsamhälle. Utfallet antas bli det samma, utgångspunkten är densamma och såpass mitten som alla partier idag försöker vara så är väl alla framsteg sönderkompromissade hur det än går i september.

Det finns bara en sak som är säker, och det är Maud Olofsson:


För att sammanfatta min Almedalsvecka (och för att leva efter devisen "gå aldrig och lägg dig arg") så tänkte jag avsluta detta med att berätta om det bästa med årets politikervecka:

Ska man dit kan man flyga eller åka båt och då jag är en av de där mindre bemedlade medborgare som KD valt att inte kalla "Verklighetens folk" (det handlar inte om mig, jag tillhör den del av befolkningen som inte omfattas av det begreppet. Vi kallas "Majoriteten") och jag dessutom har ett visst miljötänk med mig så valde jag att spendera 210 minuter av mitt liv bland skrikande barn, skrikande ungdomar, hysteriska vuxna och oroväckande lugna pensionärer på en av Destination Gotlands turer.

Plötsligt skrapar det till i PA-systemet och hela min resa är räddad, ty den glada grötigt dialektala stämma som strömmar ur högtalarna är ingen mindre än Kapten Göran Wassberg. Denna klippa till kapten har en outtömlig förmåga att med sin breda dialekt och osvikliga humör få mig att känna att allt är okej. Utan pardon informerar han om väderförhållanden, marschtakt och vilka som arbetar ombord, och när han sedan tar (inte alls) samma information på bruten och halvt korrekta svengelska men med en säkerhet i rösten få förunnad kan jag inte annat än att känna att vi har rätt man vid rodret. Inget manus, ingen korrekur men massor av kompetens.

Följ länken. Kolla den loja men stabila posen, kolla mustaschen och hur väl uniformen sitter. Han framför på bilden 195x25 meter metallskrot med VÄNSTERN!
Mina damer och herrar, jag tror här att jag har en kandidat till den svenska presidentposten, så fort vi skakat av oss det monarkistiska oket och skaffat oss demokrati i det här landet.

Om du läser detta Göran, vet att du är höjdpunkten på mina turer med ert rederi. Det kan verka som att jag gör mig lustig på din bekostnad men jag försäkrar att om det är någonting som kan göra mig varm i själen ombord på M/S Visby/Gotland så är det du. Tack för att du finns.

Dagens Haiku:

Nedsjunken ensam
Bland turistsvett och ångest
men rätt vid rodret

Nu får det räcka för ikväll.

Ett lovtal

Vi tenderar att bara se det sämsta i våra sinnestillstånd, vi dömer dem för tidigt. För att kunna leva i nuet måste vi kunna stärkas i alla stämningar, och idag vill jag här försvara ett av de livets modus som jag anser har ett oförtjänt dåligt rykte!

Men för att förstå storheten måste vi kunna särskåda hur vi hamnar i en viss sinnesstämning.
Tillåt mig att ta er med på en liten resa:

Det är lönefredag.
Arbetsveckan är slut och överallt i stan har folk duschat, piffat till sig, tagit på party-stassen och dragit iväg till förfesten. Här minglas det och vinglas det med vinglaset i hand, ingen lägger band på sig utan släpper loss från den fasad de håller upp i det proffessionella livet.
Det är en speciell mimik, en speciell retorik, specifik för fredagens frestelser.
Taxin är här, och det bär av ut i natten.

Efter att ha deltagit i ett par kökonversationer kan man äntligen få hänga av sig jackan och kasta sig in i smeten, det här med "varannan vatten" är inte värt ett vitten på den här festen.
Vanvettigt dansar vi enade i eufori och svett. Envetet går beatet och piskar dansgolvet till ett frenetiskt hav, och det är där någonstans som filmen går av...

Så plötsligt strålar Solens första strålar in genom persiennerna, sköljer likt stråkarna i Griegs "morgonstämning" bort sömnen, och man öppnar långsamt ögonen.
Och precis som när man slår stortån i en dörrpost så tror man först att "Hey, det gick bra..." men då anfaller huvudvärken som en guerillasoldat som legat i bakhåll bakom hjärnans startsträcka.
Smärtan gör en uppmärksam på doften av askkopp, doften av Au de "ledig klädsel" och doften av den försakade, halvätna hemvägsfalafeln som ligger i sin folie på nattduksbordet.
Och kanske hade man kunnat somna om igen om det inte vore för att tre liter processad pilsner pockar på uppmärksamheten, toaletten har aldrig legat så långt bort som den gör just nu.
Men kanske tror du att jag med detta vill ge sken av att bakfyllan är straffet,
Men det är det som är hela Idén!

För när man återfått kontrollen över kopparslagarna kan man koncentrera sig på att komma tillbaka till livet:
Tipset är att rena sig med en Resorb, en rejäl kopp kaffe och en Omelett med Fetaost, paprika och en skiva rostat bröd.
Jag vrider upp stereon och låter Kenta's "väna" stämma stämma upp i den refräng som bäst beskriver hur jag mår en dag som denna: Just idag är jag stark, just idag mår jag bra, och med tanke på hur det känns i magen så förs jag framåt av kraftiga vindar!

Det har gång efter annan stötts och blötts huruvida hungern är den bästa kryddan, och den som förespråkar det har aldrig festat på riktigt, för det finns få institutioner i den svenska kulturen som är så starka som Bakfyllepizzan, kanske för att kroppens febrila försök att få ut gifter kan göra även det sunkigaste snabbmatsstället värdigt michelinguiden.
Så ser du mig i solglasögon i botaniska en varm lördagseftermiddag med en kartong i knät kan du med gott samvete fråga om jag hade kul igårkväll.

Hur många gånger har man inte sagt, Aldrig IGEN! Sanningen är den att det är renande att få ett straff för att man syndat, och det är aldrig så betryggande att bli påmind om att Karma verkligen verkar i vår värld!
Spriten i sig sprider split och tvedräkt, men utan alkoholen hade vi aldrig enats i bakfylleångesten.
Det är nu vi kollar igenom fickorna, tänker efter noga och ringer våra vänner för att ta reda på:
"vafan hände egentligen"?
Så ses vi över en fika bakom våra solglasögon där vi kan vara oss själva. Man kommer varandra närmare av att dela sinnesstämningen, det råder bot på skammen att sitta tillsammans och vara befriande bittra, skämta och fnittra över gårdagens övningar i att göra bort sig.

Att känna sig nyttig, ambitiös och effektiv är också det fantastiskt men ibland måste man lata sig, man måste få vältra sig i självömkan och bara glida ned i dekadensen.
Betongkepsen skänker perspektiv. Den gör tidsfördriv som sällskapsspel och kassa komedier till gudagåvor.
Den ger en simpel kall cola ambrosians karaktär.

Att det är en dagen efter är en okränkbar ursäkt att få slippa vara duktig, att få vältra sig i självömkan utan att bli klassad som lat, att få frossa i dålig mat och att få njuta av fulkultur.
Det är som en nåd, en frisedel, ja som självaste julafton där vi bland vänner vältrar oss i julbord och snask och sen faller pladask ned framför TV:n där en mysig frid infinner sig till tonerna av tecknad satir, saxofoner och Tage Danielssons varma röst.

Och om du trots alla dessa härligheter fortfarande behöver tröst, min vän
Kom ihåg att du inte behöver vara fit for fight förens på måndag igen!

The Dude abides to the Goob's advice

Jag kan kanske kännas vid att jag just nu slösar min tid på triviala tidsfördriv.
Hamsterhjulet snurrar ogenerat oengagerat vill jag lova:
Äta plugga äta softa sova äta plugga äta softa sova äta spela äta supa spy sova bakisdag sen da capo,
Ja det är så som jag, allas vårt narrativ just nu lever mitt liv.

Sleeps förvridna fadda frekvenser fyller grytets skrymslen medans samma gamla visa spinner runt på skärmen:
Facebook, DN, Amatörsatir, Forum frekventerade av några få Fascister, Falska Förhoppningar,
Facebook igen.

Reklamen hackar sig in i medvetandet med sina envetna blinkande banér, fler och fler fönster erbjuder bizarra lösningar på vafan folk kan tänkas lida av men jag har stängt av.
Kom och köp den avgörande prylen
Kom och köp den stora kärleken
Kom och köp spänningen och rikedomen
Kom och köp den västerländska lögnen
Fan ta den.

Och Maslows menande ok hänger över mig, sträcker sig med sina kalla fingrar ända in under mitt skinn och skenet av styrka fejdar ut.
Med en fot på toppen och den andra på botten gränslar jag avgrunden där som tur är några pixelaktiga svampar paradoxalt står, annars hade det nog varit slut.

Men jag står ut, för egentligen är tillvaron toppen.
Inget hack i skivan, den är på Repeat men nåde den som syftar att störa ordningen!

Det här är friheten.

Det är slut med stressen och Strebern inom mig har störtats från styrpulpeten. Arbetsnarkomanen har blivit jävligt Zen.
Våren har vräkt sig in i sinnet och trängt undan minnet och oron för vad som skall komma sen.

Så kom igen världen,
jag är William Wallace, jag är rebellen
Jag är Paradis-Oscar och jag är Snusmumriken
och jag kommer aldrig igen falla för frestelsen.
Så vad ska du göra?

(Ja ja, jag borde skriva oftare. Tålamod är en dygd.)

I spy with my Blood-shot eye

Det har slutat snöa i Lund nu. Vitt ligger det tunga, blöta täcket som de senaste veckornas ivriga vinter valt att besmycka backen och staden med, värdigt och vackert värmande i den mörka vinternatten. Nej, nu regnar det i stället. REGNAR!

Jag har ett längre tag fått dras med skåningarnas gnäll över att det är en vit vinter. Det verkar som att de inte känner någon som helst glädje över att vi nu har en årstid som för första gången på flera år verkligen är sig själv, så som den beskrivs. Årets vinter är inte hemsk: Den är Klyschig!
Det är en riktig sagovinter, en sån där som vi kommer att berätta om för våra barnbarn när de klagar över lite snö (även om den vintern är resor värre än denna). Nej, skit i att pågatågen inte håller tidtabellerna, skaffa en rejäl vinterstass och gå ut och bygg en snögubbe. Nu har de lovat ännu mer snö!

Men medan andra sitter av tiden tills våren genom att återupprätta intresset för idrotter de annars inte bryr sig om som Curling, Rodel och Damernas Halfpipe så har jag själv suttit och läst tidningen igen.
I USA (Naturligtvis. Det är bara i USA det händer grejer som är intressanta) har en elev stämt sin skola. Anledningen till stämningen är att hans skola hade informerat hans föräldrar om att han hade gjort någonting "Olämpligt". Nu kan ju de av mina läsare som känner mig anta att jag ska raljera över hur löjlig stämningen är, och hur dumma i huvudet folk (i USA) är och det kommer jag naturligtvis att göra. Men den här gången så finns det ett men.
De hade nämligen fotograferat eleven medan han gjorde detta "olämpliga". Med hjälp av den inbyggda Webbkameran i hans Laptop.

Elever och deras föräldrar är tydligen rätt upprörda. Tydligen så har skolan installerat ett trackingprogram på alla de Laptops som eleverna får av sin skola som kan slå på bl a webbkameran över internet, för att hitta stulna datorer heter det. Ett antal elever har uttryckt oro då de har datorn på dygnet runt och byter om i samma rum. Denna termin har de också läst George Orwells klassiska "1984" (Även om Aldous Huxley faktiskt var mer spot on).
Okej, det är nu officiellt över med klagandet på Ipred, de har blivit ägda. Nej, detta är så mycket värre. Men det viktigaste i hela den här soppan är ändå vad "olämpligt" är?
Jag är så sjukt nyfiken!
Vad var så otroligt "olämpligt" att skolan valde att gå till killens föräldrar och säga: "Jo, det är så här att vi har spionerat på din son via Webbkameran i hans Laptop och sett att han..."? Ströp han en ung flicka och styckade liket? Satt han neddrogad på kontaktlim, iklädd grön spandex framför TV:n och onanerade till Oprah Winfrey? Läste han konvolutet till en Anaal Nathrakh-skiva?

Skolan har skrivit ett långt (och ganska tråkigt) pressmeddelande där de förklarar att de inte anser att de har gjort någonting fel, att de bara använde programvaran för att hitta stulna datorer och att de inte informerat folk om programvaran fast de kanske borde (å fan!). Till sitt försvar säger de också att studierektorn inte alls hade använt programmet för att ge eleven en reprimand, utan bara uttryckt oro inför hans familj om hans beteende.
Detta besvarar inte ett skit! Man kanske kan räkna bort styckmordet då man nog hade hållit tyst om man sluppit undan så lätt, men jag har fortfarande inte en suck om vad det var ungen gjorde. Har man sagt A får man säga B. Det är ju en regel, eller en gammal tradition eller nåt.

Ingen vet ju vad en jänkare kan hispa upp sig över, men tro mig när jag säger att jag inte kommer att kunna få någon egentlig sömn före jag har gått till botten med det här. Klockan är ju trots allt 04:20, så det verkar vara så det är. Tills detta blir känt ska jag roa mig med att läsa en liten text skriven av en person jag misstänker är Sveriges mest anala. Efter att jag har letat fram en rulle PVC och tejpat över min Webbkameralins.

Dagens Haiku:
Nollfyra trettio
Dygnet är ofelbart vänt
som vanligt alltså

Att göra kollektivtrafik till ett moment 22.

Så jag har alltså flyttat 50 mil.

Likt fåglarna flyttade jag söderut för vintern, lyckligt ovetandes om att vinter fanns här också!
Inte för att någonting blev direkt bättre av det.
Efter att ha letat bostad i veckor fick jag tag i ett rum där jag tack vare mina otroligt förfinade logistiska skills lyckades få in det mesta av vad som krävs för ett anständigt liv (här kom åratal av idogt spelande av Tetris väl till pass), men trots min skicklighet så står det en full flyttkartong under soffbordet, den syns dock inte så väl.
Den stora kärleken stod inte och väntade på mig på stationen (Fortfarande straight, Jeppe), det välbetalda drömjobbet blev mig inte erbjudet direkt när jag gjort min närvaro känd och jag sitter fortfarande inne på min kammare på kvällarna i min ensamhet och smider ränker. Spotify hackar trots tiodubbla bredbandshastigheten värre än vanligt.
Men jag hänger inte läpp för det, alternativet är värre och jag måste ha tålamod blah blah.

Nej, det som däremot tar emot är kollektivtrafiken. Jag har aldrig egentligen haft någonting emot att åka buss per sé, och jag försöker som vanligt ta min verklighet med ödmjukhet och jämnmod men när jag för tredje gången på lika många veckor stått och knackat på en stängd bussdörr efter att ha haft ögonkontakt med föraren en god stund (som stängt dörren efter att denna kontakt upprättats) fått se hur denne lägger i växel och kör därifrån började det rycka i min högra scalenus medius.
Det kanske inte känns så käre läsare, men att springa ikapp en buss för att lära chauffören en läxa är lättare sagt än gjort (speciellt på snö och blankis) så jag har var gång tvingats att verbalt uttrycka min frustration med ord som kunnat få självaste Eminem att nervöst se sig över axeln och skaka på huvudet. Jag vill här passa på att påpeka att jag är pacifist, för alla er som stått på Malmö C och sett rädda ut.

Eftersom jag på grund av detta fått stå och frysa i vad som verkat som en evighet har jag haft gott om tid att reflektera över de stackars busschaufförernas motivation till detta beteende. Kanske är empati en av de känslor en busschaufför måste stänga av för att kunna utföra sitt jobb (De skiter nämligen blankt i om du missar en föreläsning p g a vädret, vad ska de göra åt det liksom) och i så fall kan jag inte annat än att lida med dem. Kanske är detta beteende ett resultat av att ha ett serviceyrke med så låg status, deras lilla privata hämnd emot akademikern som för omväxlings skull står i beroendeställning dem emot.
Kanske är det en effekt av att de är emotionellt uttröttade av skiftesarbete, tidtabeller och stökiga ungdomar.

Eller så kan det vara den känsla av hopplöshet som infinner sig när man inser att man arbetar för ett företag som hjälper en stat att bryta emot Genévekonventionen.
Veolia i det här fallet håller på att bygga spårvagnslinjer till Judiska bosättningar på ockuperad palestinsk mark i östra Jerusalem och på västbanken. Detta uppdagades för mig i förbifarten i SVT:s eminenta program "Korrespondenterna", och har lett till ett av de svåraste dilemman jag stått inför på mycket länge:
Hur bojkottar man ett företag som har monopol på en tjänst man måste nyttja?
Det enda alternativet jag ser är att köpa en bil, men det är inget alternativ.

Det är dessutom på tok för långt att cykla mellan Lund och Malmö när det ser ut så här.

Man undrar hur pass hemliga Veolia är med detta. Det verkar ju inte allmänt känt i Sverige, som trots allt är tämligen involverade i Israel-Palestinakonflikten.
Jag undrar i all min enkelhet hur busschaufförerna i Veolias personalstyrka ställer sig till detta, eller för den delen hur den ändå tämligen stora muslimska minoriteten i Malmö skulle reagera om detta var allmän kännedom. Vad gör Ilmar Reepalu, eller för all del de moderata politiker (som traditionsenligt torde vara vårdkasar av internationell solidaritet) som håller i upphandlingen av kollektivtrafiken i Stockholm där Veolia är intressent?
Allvarligt talat Carl Bildt, är inte detta lite pinsamt och hämmande för UD:s verksamhet?
En länkjävel till, bara för att ytterligare källhänvisa.

För bollen ligger lite hos er. Jag tycker om att promenera, och lever efter devisen att "det finns inget dåligt väder, bara dåligt jävlaranamma" men någon måtta får det vara. För mig som pendlar mellan Malmö och Lund är det lite för mycket begärt att traska, och jag kan ju inte sumpa min utbildning för några futtiga principer, jag är ju trots allt Svensk och 80-talist!
Nej, jag får fortsätta att åka buss men jag vill här tydliggöra att jag gör det i protest mot företaget som tar emot mina surt förvärvade, och att jag härmed utlovar min röst i nästa kommunalval (då jag ändå är skeptisk till den representativa demokratin, men det är en fråga för ett annat inlägg) till den som lovar att Veolias beteende inte accepteras i nästa upphandling av lokaltrafiken i Skåne.

Dagens Haiku:
Om det blott varit
Systemet var det nog lätt
Hembränt, men Icke!

P.S: Tydligen har Haikudiktning blivit en fluga på Twitter. Jag bockar och bugar, och tar det som en komplimang, men när en naggande känsla av att ingen någonsin kommer ge mig kredd som den föregångare jag känner mig som. Otack är värdens lön, och cynisk bitterhet är den krossade romantikerns lott.

P.S 2: Egentligen är jag ganska glad och harmonisk just nu, men denna blogg (brrr) har ju trots allt ett tämligen väl etablerat Pathos att tänka på.

Porr, SD & Anna Anka

Somliga människor försummar sina arbetsuppgifter genom att dumsurfa på internet. Detta är enligt många arbetsgivare ett problem, då de anställda i mindre utsträckning bidrar till sagda arbetsgivares förmögenhet genom att göra så.

Dessutom så är det tydligen vanligt att folk konsumerar pornografi (dvs nakenbilder, japanska teknade nakenbilder & Aftonbladets nätupplaga) på arbetet. Detta ska tydligen vara ett problem i "sexuella trakasserier"-kategorin. Visst kan jag köpa det, och tack vare en empirisk undersökning på bl a DSV:s & Schenkers terminaler i Örebro har det visat sig att nakenkalendern fortfarande är en verklighet på Svenska arbetsplatser.

Själv har jag ett arbete där jag ibland kan sköta mina uppgifter samtidigt som jag surfar och kommunicerar över IM. Idag är ett perfekt exempel på ett sådant "ibland".
I stället för att titta på den metaforiska härdningsprocessen av pigmenterade bindemedel har jag försökt att vara en produktiv medborgare: jag har researchat mitt inlägg i den feministiska debatten, som gått under arbetsnamnet "Anna Anka & Charlton Heston, lika som bär".
Jag har länge fört tesen att denna kvinna, som av någon outgrundlig anledning tillåts ta plats i det offentliga rummet är en laboratorieframställd klon av den kända amerikanske skådespelaren, hon ser ju trots allt väldigt konstgjord ut (RaggadaDish! måste hitta ett skript som spelar trumräkor (Musikerslang (parentesrekord!!!), men ni fattar nog) "On eyes over"). Men seriöst, hon har lyft lika mycket som en 747:a i linjetrafik! Hon har mer nervgift i ansiktet än... än... hmm... i alla fall:

Jag har inga egentliga bevis för denna teori, men bara se på de fakta vi har:
Den ene är född på 20-talet, den andre hyser värderingar som hör hemma på 20-talet.
Den ene slog igenom på 50-talet, den andre ligger med en person som slog igenom på 50-talet.
Båda har på grund av sina galna konservativa åsikter synts i media.
Men i synnerhet så är det utseendet. Jag tycker allvarligt talat att de två är lika som bär!

Så för att ge fog för denna tes bildgooglade jag en god stund för att få till en sån där putslustig "Lika som bär"-bild skräpmedia roar sig med, men jag hittade ingen. Dessa två människor har fotograferats i alla möjliga miljöer, nakna, leendes, allvarliga och bistra, men aldrig någonsin i samma pose!
Kraftigt förbittrad av det faktum att hela detta skitroliga blogginlägg föll platt på grund av dessa två praktarslens ovana att inte se likadana ut på bild så lackade jag ur lite.
Nu när jag precis som andra svenska debattörer försöker plocka fördomar, sammanträffanden och tunna, tunna samband för att få ut en moraliskt tvivelaktig, grundlös artikel om människor jag aldrig ens försökt lärt känna, eller vars livssituation jag inte har en chans att veta någonting om så vill jag ju kunna ta den enkla vägen ut. Exempel på populära (eller populistiska) retoriska metoder är att vidareföra rykten om våldtäktsstatistik och spela på folks (komplett grundlösa) rädsla för terrorism, eller i mitt fall sätta två orelaterade bilder brevid varandra för att göra en poäng.

Men när det nu inte passade herr Heston och fru Anka att se likadana ut på bild så tröttnade jag ut, sket i det hela och letade i stället upp en bild som jag antog skulle locka hit lite läsare på samma sätt som ett skamlöst, mediahorande inlägg om en offentlig person som inte förtjänar någon som helst uppmärksamhet hade gjort:

Idén

Dagens Haiku:
Tråkigt på Jobbet
Skriver bara blaj, sån tur
att ingen läser