Nöjda nu?

Plopp i lådan. Vaknade varm och lycklig idag, så nu ska jag bita huvudet av ett gammalt ämne:

I dagens press kan man läsa för mig knappast chockerande artiklar om hur EMI, som tillhör de fyra stora musikförlagen/skivbolagen (Tillsammans med Universal, Sony BMG och Warner) skall avskeda upp till 2000 anställda, eller en tredjedel av sina medarbetare inom skivinspelning och trycksaker. Tillsammans med den dystra statistik kring skivförsäljning som jag tidigare nämnt på denna sida så är det inte utan att man blir lite domedagsprofetisk.

Ett av de starkaste argumenten för piratkopiering har varit att det enbart drabbar rika storföretag, vilket ju nu har hänt. 2005 hade EMI 13,4 % av hela marknaden för inspelad musik, vilket ju torde klassa dem som ett av dessa stora, ondskefulla bolag som drabbas.
De mellan 1500 och 2000 medarbetare på EMI som nu kommer varslas om uppsägning har nog ett och annat att säga om vem som egentligen drabbas.
För att sätta det hela i perspektiv så är denna uppsägning lika stor som om man hade avskedat alla anställda på lantmäteriet i Sverige. Ni vet, de där som ritar de flesta kartor som man använder, och ser till väg och byggnadsplanering.
Man brukar hålla som tumregel att för ett skivbolag är en av tio artister lönsam, denna artists intäkter främjade nio andras produktion. Jag kan lova att det finns ett antal artister DU (dvs du som läser detta) älskar som aldrig fått chansen om så inte var fallet. Ändå demoniseras film- och skivbolag och artister som ena snikna själviska jävlar, som nu går på knäna.

För att exemplifiera, låt mig här lista ett par artister knutna till EMI och dess etiketter, som teoretiskt kan komma att bli undanprioriterade vid nedskärningar, eller vars like kanske inte kommer att signas och finansieras av ett sådant skivbolag i framtiden:

• Beastie Boys
• Blur
• Nick Cave
• Depeche Mode
• Ed Harcourt
• Iron maiden
• Korn
• Kraftwerk

Det är ett välkänt faktum att när ett företag måste göra nedskärningar eller omprioritera sina investeringar så måste företaget satsa på "säkra kort". Alla vi som uppskattar lite mindre publikfriande kultur kommer att märka en tillbakagång av publicerandet av sådan, då det kommer att bli svårare att få sådan produktion att gå runt ekonomiskt. Detta lär man sig på företagsekonomilektionerna på gymnasiet.

För att göra exemplet ännu mer tydligt, gå bort till din skivsamling. Plocka fram alla CD (LP för er som fattat) och titta i fodralen. Räkna antalet EMI-loggor. Lägg dessa för sig i en hög och se skillnaden i storlek mellan EMI och inte högarna. Vill du gå ett steg längre kan du pricka av plattorna mot denna lista.

Så vad ska vi ta oss till? Vad kommer att hända med musikbranschen?
När det inte går att tjäna pengar på inspelad musik längre (Och den dagen kommer nog snarare än man tror) kommer kulturen att behöva tjäna pengar på annat sätt. Livescenen har vuxit i Sverige de senaste åren, och merchandising kommer att växa. Man kan anta att bokningsagenturer kommer att ta över skivbolagens roll med finansiering av inspelningar, och förr eller senare kommer inspelad musik mer att användas i reklamsyfte för livespelningar och T-shirts. För att täcka sina kostnader lär dessa företag ta ut feta arvoden, och artisten står åter med lång näsa.
Men det finns inte utrymme för hur mycket livemusik som helst. De artister som inte genomför livespelningar kan komma att försvinna in i obskyriteten som heminspelade plattor ofta medför.

Men vänta säger piratförespråkarna. Radiohead släppte sitt senaste album på internet under devisen "betala vad du tycker det är värt", och folk betalade.
Denna distributionsform är naturligtvis ett stråk av framtiden, och verkar vara i ropet just nu. Jag tycker att det är spännande och önskar alla som väljer denna form av distribution lycka till, men innan det används som ett argument för fildelning och piratkopiering skulle jag vilja läsa statistiken från Radioheads lilla experiment. Men av någon tokig anledning har de valt att inte publicera denna statistik...

Skivbranschen är ett praktexempel på när kapitalistiska motiv främjar de estetiska, och när dessa pengar slutar flöda in kommer denna del av vår kultur att urholkas. Att inte betala för sin konsumtion av populärkultur (eller impopulärkultur) är således delvis att bita sig själv i arslet.
När en artist inte kan leva av sitt värv enkom så måste han/hon arbeta med annat, och man kan bara spekulera i vilka låtar eller plattor, älskade och högt aktade av millioner människor som aldrig sett dagens ljus (eller större spridning) om upphovsmännen haft ett heltidsjobb utöver musiken att koncentrera sig på.
Tänk er bara Björn och Benny som inte riktigt hann få till ett vettigt bidrag till melodifestivalen -74 då det dykte upp en stororder på smedjan, hade Bob Marley skrivit "No woman no cry" om han kört buss 9h om dagen?

Inget ont som inte för något gott med sig dock. Man kanske kan få möta en mycket tyst Per Gessle i drive-in kassan på Max om ett par år.

Dagens Haiku:
Vill gå och fiska
Människor på rad i kö
Pommes-frites till burgarn?

(Pommes-Frites. Uttala ordet. Två stavelser, dammit!)