For my foreign visitors

After installing a Counter-application on this Blog I realised that I get quite some traffic from abroad. This blog is written in Swedish, by a Swede with an intended target group of (drumroll) Swedes!
Hence, I really can't see the point of you actually visiting this site, though I am honoured.
I am sure that this is coincidential, Maybe you suffer from severe Dyslexia and mistyped "Clockworks"?
Google "Michael Jackson + Jimi Hendrix" and what do you get?
A seriously confusing site in a language spoken by some 10 million people.

So I will inform you that you are missing out on a lot of personal thoughts and experinces, sociopolitical satirical commentary (often in poor taste), and confusing rants about how the ideal combination of film genre is Splatter Horror and Musicals.
So I guess youre not actually missing out on anything important.

As I am too lazy to write a real translation of every entry and cant afford to hire a translator (see the lack of Ad banners? They are evil, you know...), and as I really feel a little too disconnected from British and North American (and Australian) culture and societal norms I see no point in writing in English.

Sorry, I guess.

I can only give you this entry, however small it might be of some comfort?
If you're still not satisfied, there's always Google translate but after reading through a couple of entries through that site I can only say that with that application they make very little sense and have the worst grammar, but have impeccable spelling of recognized words and is a quite funny read to someone who know Swedish! Laughed my ass off (Oh yeah, Internet abbreviations are for Lazy Sissies) for sure!

Anywho, the only reason for me writing is to shamelessly push my Haiku's, and if anything does not translate well on "Google Translate" it's poetry!
Seriously, poetry is pretty much indecipherable as it is! And in such a formulated form of poetry as Haiku, it really screws up the syllable thing.
So I'll leave you with a Haiku in English:

My Luggage, all gone
All my clothes, all souvenirs...
British Airways FUCK!

Now: Do something important, Peace!

Tack så mycket, björnjävel!

Så har det börjat mörkna på allvar. Mysbelysningen gick idag på redan vid 21, då solen fått för sig att gå ned. Sommaren är än en gång över, gott folk!

Hursomhelst, som ett barn av 80-talet introducerades jag tidigt för serietidningar. Detta är en form av berättande som underlättar skrivandet för en författare då dessa inte behöver lära sig beskriva miljöer och karaktärer på ett tillfredsställande vis, utan kan utan omsvep koncentrera sig på story och dialog. En serietidning placerar sig således mitt emellan litteratur och film på den berättartekniska kulturvärdesskalan (dock fortfarande långt över de flesta fantasyromaner) och fyller en viktig nisch.
Serier som medium lämpar sig utmärkt för barn, då enklare text tillsammans med bilder är lätt att hantera för ett outvecklat psyke. Barn är ofta vana vid att meddelanden överförs via bilder från pekböcker och horribla tapeter, och att med en pratbubbla tillskriva en karaktär dess dialogbitar är tacksamt enkelt att ta till sig. Alternativen är ju film som ofta innehåller skeva kvinnobilder, våldsskildringar och stelt konservativa (amerikanska) värderingar, och att påtvinga ett barn Bukowski och Voltaire (name dropping tungt som Elefantdynga) är ju inte riktigt ett alternativ.

Hursomhelst, mitt långvariga förhållande till serietidningar började i mycket unga år och då med en ikon inom den svenska barnkulturen, en liten publikation av Rune Andreasson vid namn "Pellefant", men då denna tidning sög rätt stenhårt gick jag omsider in på lite tyngre grejor: Bamse.
För er som lever ett lite enklare liv i en grotta någonstans i Medelpad (eller läste Kalle Anka) så är Bamse berättelser om de öden och äventyr som upplevs av världens starkaste (och enligt vissa källor, dock ej vetenskapligt säkerställt: snällaste) Björn, hans familj och förlängda bekantskapskrets som gemensamt gett upphov till en av svenska Wikipedias mer lönlöst ambitiösa artiklar.
Bamse är i sig en slags Robin Hood-karaktär, en äkta folkhjälte i blå snickarbyxor. Det är ofta serien beskylls för att vara vänsterpropaganda, främst då av Nyliberaler vars egen stora hjälte är en förbittrad, fattig looser utan vänner eller självförtroende med försörjningsansvar gentemot tre barn vars tjej hela tiden vänstrar mot honom, som aldrig kommer bryta sig ur sin negativa livsspiral där han hankar sig fram på småjobb åt sin hemske farbror som trots ett ekonomiskt överflöd inte betalar honom tillräckligt för att han ens ska ha råd med ett par byxor (inte helt olikt vardagen för många svenskar idag)!



Hursomhelst, om nu Bamse är vänsterpropaganda så är det i min mening det minsta av de problem serien medför. Om man ser till persongalleriet dyker det upp en hel del tvivelaktiga beteenden. Självaste hjälten missbrukar en typ av Stereoider vid namn "dunderhonung", som tillverkas av en mystisk släkting till honom under förhållanden som liknar tillverkningen av Metamfetamin. Hans två vapendragare är en neurotisk och paranoid vegetarian, och en sävlig uppfinnare med brutala tvångssyndrom.
Av hjältens fyra barn är ett en burdus flicka med ett beteende som i det närmaste liknar en bokstavskombination, och hans andra dotter är dokumenterat utvecklingsstörd. Dessutom hänger han med före detta kriminella element.
Nu hävdar ju vissa att de senare nämnda exemplen går helt i linje med Andreassons engagemang för jämlikhet, tolerans och att tidigt ge barn en sekulär värdegrund, men detta faller platt när det ställs emot hans eviga demonisering av de stackars företagsledarna gestaltade av seriens store antagonist Krösus Sork. Det är ansvarslöst av en så populär serie utsätter små barn för etiska dilemman och ett persongalleri som beskriver världen som en komplex plats med många olika levnadsöden, det är ingenting som ett litet barn skall behöva utsättas för!
Nu är ju dock Andreasson bortgången sedan länge, och sedan han gick i pension 1990 har man valt att profilera om serien emot en mindre kontroversiell ton, troligtvis till MUF's stora glädje. Andreasson har ju kritiserats för att undanhålla information om folkmord och andra barnvänliga teman från sina läsare, någonting vi nu kommer att slippa!

Hursomhelst: På grund av diverse omständigheter (två vuxna som kramades väldigt länge) för en sådär 26,75 år sedan så kommer jag att få gäster imorgon. Problemet är att när den närmaste släkten får för sig att titta förbi känner i alla fall yours truly att det medför vissa åtaganden, närmare bestämt "Ungkarlens tre D:n": Dammsugning, Disk och Desinficering.
Det är här kärnan av Bamse-problematiken ställs till sin spets: under mina första sju, mycket formativa levnadsår var mina populärkulturella referenser till städning mycket negativa, och när en sådan förebild som Bamses snusförnuftiga farmor konstant häver ur sig att "städa gör man en gång om året, vare sig man vill eller inte!" så kan ni förstå, käre läsare att efter timtal av röjande i mitt eget lilla helveteshörn av denna vår gemensamma tillvaro så förbannar jag bittert Rune A's inverkan på mig och den jag är idag, samtidigt som jag bittert sörjer att inte fler har tagit till sig kärnan i vad denne dignitär inom pedagogiken försökte säga oss:

Fred.

Kärlek.

Jämlikhet.

Respekt.

Men för all del. Låt honom vila i frid, jag är säker på att de generationer som lär sig rätt och fel från Japanska Monstergladiatorer och Ankor för vilka pengar är den enda motivationen kommer att borga för ett fantastiskt samhälle!

Dagens Haiku:
Med denna Livsstil
Skulle jag behöva en
Mat och sovklocka