Efter att ha njutit (nåja) av värmeböljan som dragit in över mina hemtrakter de senaste dagarna, med bad och festival och andra trevligheter så har det infunnit sig en massa insikter, ser ni. Här har man lallat runt och filosoferat med sina medresenärer på livets stig, på stimmiga stigar i sin solgassiga stad. För mig så är den urbana backdropen lika vilsam och meditativ som en alptopp, med den skillnaden att man ibland blir avbruten vänligt uppmärksammad på en "dat ass" eller en "dat deformity" eller någon annan av de brokiga syner som man kan möta i en folkmassa.
Insikter är viktiga saker. De är ungefär som åsikter med den väsentliga skillnaden att de dels har praktiska användningsområden, dels låter lite mer häftiga. Man kan säga att det är mer övertygande att lufta en insikt än en åsikt, även om de två olika klasserna är så till förbannelse lika varandra att vanligt folk som jag själv kan ha svårt att hålla isär dem.
Men det är en viktig skillnad, om jag säger att jag anser någonting så låter det långt ifrån lika vist som att säga att man exempelvis har insett att chokladglass passar bäst med limesorbet, eller att proffsskateboarding bäst avnjuts med thrash metal från 80-talet som ackompanjemang.
Att komma till en insikt låter som att man har funderat på dem ett tag, verkligen vägt andra alternativ och dragit en välgrundad slutsats. Åsikter däremot är, som någon vis man (det är alltid en man, är det inte?) en gång sa, något man kan trolla fram ur röven vid behov. Om någon frågar mig vad jag anser om till exempel en tapet så kan jag nästan direkt säga att den är fin, ful eller okej.
Ni kan gärna testa er själva här: Be någon säga någonting helt random, och försök sedan ha en åsikt om det. Det är busenkelt!
Att däremot komma till insikt om det hela är en helt annan sak.
En insikt jag har kommit till är att folk överlag är insocialiserade i passiv-aggressivitet.
Det är möjligt att detta är ett typiskt svenskt drag, men det finns en hel del oskrivna regler om vad man kan och inte kan göra eller säga. På latin kallas det Decorum, det betyder det passande. Det lite jobbiga med vad som är passande och inte beror på att det är olika. Olika för olika människor, olika för situationer och sammanhang och platser och Lemmy vet vad. Att det dessutom inte finns någon vettig guide till det hela gör inte saken lättare. De guider som har skrivits brukar i regel handla om hur man tilltalar kungen eller i vilken ordning man använder vissa bestick eller vad som egentligen menas med "ledig klädsel".
Men det finns ingen guide till de där små sakerna i vardagen som hur nära man står varandra i busskön, vad som är en passande tidsrymd för att höra av sig efter en dejt eller hur man snällt ber någon att ta en dusch som omväxling.
För man vill inte såra eller kränka någon annan, då är man ju ett arsel. Själv vet jag hur otroligt provocerande det kan vara att någon till exempel säger åt mig hur jag borde göra mitt jobb, speciellt då människor som på ett uppenbart sätt inte har någon erfarenhet av yrket men "faktiskt hade en fyra i slöjd". De allra flesta har nog upplevt den känslan, hur urbota dum den andre personen verkar och därför kommit till insikten att sådär vill man inte att andra uppfattar en själv.
Här kan vi ana en krock: Om jag verkligen känner att någonting är inihelvete fel så kan det vara svårt att säga åt någon för man vill inte lägga näsan i blöt, kränka eller bryta mot reglerna för vad som är passande.
Resultatet blir då att vi går omkring och irriterar oss på att andra inte gör som vi tycker att de borde, vi ironiserar eller surar eller pikar så att folk ska fatta själva vad de ska göra.
Det är precis det som verkar hända inom alliansen just nu. Jag vet inte om de har det lite extra kyligt just nu för att EN VISS PERSON har varit ute och festat med sina polare när hon egentligen borde ha städat sitt näringsdepartement, eller att några tycker att pappa inte riktigt ser till deras behov och inte alls vill "komma överens" att bli en enda stor familj.
Dock så har nu utbildningsminister Jan Björklund slagit något slags rekord i passiv-aggressivitet. Han har nämligen bestämt sig för att tillsätta en utredning för att se hur vårdprogrammet på gymnasiet ska förbättras för att locka fler att plugga till undersköterska.
Låt mig här citera vår utbildningsminister från artikeln:
– Om hälso- och sjukvården inte är en tillräckligt attraktiv arbetsgivare påverkar det ungdomarnas val mycket mer än hur utbildningen är upplagd.
Här ser vi alltså vad detta mycket hämmande mönster i vår mellanmänskliga kommunikation kan ställa till med: I stället för att Björklund rakt ut säger åt Socialminister Hägglund eller Statsminister Reinfeldt att det kanske är dags för att höja lönerna i vården, se till att minska arbetsbördan genom att anställa fler och se till att det blir lite mer status för ett yrke som kräver tre års heltidsstudier, har han valt att lite surmulet tillsätta en utredning.
Jag är helt övertygad om att denna utredning säkert kommer komma till nyttiga slutsatser, men de pengar som plöjs ned i projektet hade kunnat komma till bättre nytta. Kanske genom att tillsätta en utredning om hur bra utredningar fungerar för att "få folk att fatta själva". Björklund vill nog inte verka som ett arsel eller trampa på ömma tår i andra departement, men att utreda hur utbildningar ska bli bättre för att folk ska vilja bli sjuksköterskor är som att försöka få sin sambo att inte kolla på fotboll med grabbarna för att "man inte är sur".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar