Litet om passiv-aggressivitet

Efter att ha njutit (nåja) av värmeböljan som dragit in över mina hemtrakter de senaste dagarna, med bad och festival och andra trevligheter så har det infunnit sig en massa insikter, ser ni. Här har man lallat runt och filosoferat med sina medresenärer på livets stig, på stimmiga stigar i sin solgassiga stad. För mig så är den urbana backdropen lika vilsam och meditativ som en alptopp, med den skillnaden att man ibland blir avbruten vänligt uppmärksammad på en "dat ass" eller en "dat deformity" eller någon annan av de brokiga syner som man kan möta i en folkmassa.

Insikter är viktiga saker. De är ungefär som åsikter med den väsentliga skillnaden att de dels har praktiska användningsområden, dels låter lite mer häftiga. Man kan säga att det är mer övertygande att lufta en insikt än en åsikt, även om de två olika klasserna är så till förbannelse lika varandra att vanligt folk som jag själv kan ha svårt att hålla isär dem.

Men det är en viktig skillnad, om jag säger att jag anser någonting så låter det långt ifrån lika vist som att säga att man exempelvis har insett att chokladglass passar bäst med limesorbet, eller att proffsskateboarding bäst avnjuts med thrash metal från 80-talet som ackompanjemang. 

Att komma till en insikt låter som att man har funderat på dem ett tag, verkligen vägt andra alternativ och dragit en välgrundad slutsats. Åsikter däremot är, som någon vis man (det är alltid en man, är det inte?) en gång sa, något man kan trolla fram ur röven vid behov. Om någon frågar mig vad jag anser om till exempel en tapet så kan jag nästan direkt säga att den är fin, ful eller okej. 

Ni kan gärna testa er själva här: Be någon säga någonting helt random, och försök sedan ha en åsikt om det. Det är busenkelt! 

Att däremot komma till insikt om det hela är en helt annan sak.

En insikt jag har kommit till är att folk överlag är insocialiserade i passiv-aggressivitet.

Det är möjligt att detta är ett typiskt svenskt drag, men det finns en hel del oskrivna regler om vad man kan och inte kan göra eller säga. På latin kallas det Decorum, det betyder det passande. Det lite jobbiga med vad som är passande och inte beror på att det är olika. Olika för olika människor, olika för situationer och sammanhang och platser och Lemmy vet vad. Att det dessutom inte finns någon vettig guide till det hela gör inte saken lättare. De guider som har skrivits brukar i regel handla om hur man tilltalar kungen eller i vilken ordning man använder vissa bestick eller vad som egentligen menas med "ledig klädsel".

Men det finns ingen guide till de där små sakerna i vardagen som hur nära man står varandra i busskön, vad som är en passande tidsrymd för att höra av sig efter en dejt eller hur man snällt ber någon att ta en dusch som omväxling.

För man vill inte såra eller kränka någon annan, då är man ju ett arsel. Själv vet jag hur otroligt provocerande det kan vara att någon till exempel säger åt mig hur jag borde göra mitt jobb, speciellt då människor som på ett uppenbart sätt inte har någon erfarenhet av yrket men "faktiskt hade en fyra i slöjd". De allra flesta har nog upplevt den känslan, hur urbota dum den andre personen verkar och därför kommit till insikten att sådär vill man inte att andra uppfattar en själv.

Här kan vi ana en krock: Om jag verkligen känner att någonting är inihelvete fel så kan det vara svårt att säga åt någon för man vill inte lägga näsan i blöt, kränka eller bryta mot reglerna för vad som är passande.

Resultatet blir då att vi går omkring och irriterar oss på att andra inte gör som vi tycker att de borde, vi ironiserar eller surar eller pikar så att folk ska fatta själva vad de ska göra.

Det är precis det som verkar hända inom alliansen just nu. Jag vet inte om de har det lite extra kyligt just nu för att EN VISS PERSON har varit ute och festat med sina polare när hon egentligen borde ha städat sitt näringsdepartement, eller att några tycker att pappa inte riktigt ser till deras behov och inte alls vill "komma överens" att bli en enda stor familj.

Dock så har nu utbildningsminister Jan Björklund slagit något slags rekord i passiv-aggressivitet. Han har nämligen bestämt sig för att tillsätta en utredning för att se hur vårdprogrammet på gymnasiet ska förbättras för att locka fler att plugga till undersköterska.

Låt mig här citera vår utbildningsminister från artikeln:

– Om hälso- och sjukvården inte är en tillräckligt attraktiv arbetsgivare påverkar det ungdomarnas val mycket mer än hur utbildningen är upplagd.

Här ser vi alltså vad detta mycket hämmande mönster i vår mellanmänskliga kommunikation kan ställa till med: I stället för att Björklund rakt ut säger åt Socialminister Hägglund eller Statsminister Reinfeldt att det kanske är dags för att höja lönerna i vården, se till att minska arbetsbördan genom att anställa fler och  se till att det blir lite mer status för ett yrke som kräver tre års heltidsstudier, har han valt att lite surmulet tillsätta en utredning. 

Jag är helt övertygad om att denna utredning säkert kommer komma till nyttiga slutsatser, men de pengar som plöjs ned i projektet hade kunnat komma till bättre nytta. Kanske genom att tillsätta en utredning om hur bra utredningar fungerar för att "få folk att fatta själva". Björklund vill nog inte verka som ett arsel eller trampa på ömma tår i andra departement, men att utreda hur utbildningar ska bli bättre för att folk ska vilja bli sjuksköterskor är som att försöka få sin sambo att inte kolla på fotboll med grabbarna för att "man inte är sur".

Projekt METAmorphosis: Rapport.

Vet ni vänner, det är omåttligt intressant att sitta och läsa igenom en massa gamla saker som man skrivit som aldrig sett dagens ljus (eller ja, blivit ljus genom kronan på den mänskliga teknologiska utvecklingen: skärmen). Den här "bloggen" (brrrr) är p i n s a m t sällan uppdaterad, jag fasar lite inför att jag alienerar alla dem som mot all förmodan kan tänkas intressera sig för mig och det jag så sporadiskt spottar ur mig genom att spotta så sporadiskt.

Som vanligt så har jag nu fått dåligt samvete för att jag inte skrivit på väldigt länge, men jag har faktiskt gjort annat. 

Som att skriva en helt normal gammaldags dagbok, det ni! 

Jag lade för en stund (typ nitton månader) denna sida åt sidan för att författa någonting som ni aldrig kommer att få läsa. Ledsen för det antar jag. Men det var ett välbehövt led i "projektet" som fört det längre fram än jag kunde ana!

För det är lite så: när man skriver saker som inte ska publiceras så släpper en hel del spärrar. Det blir som samtalsterapi, med den skillnaden att det i stället för en gråhårig, glasögonprydd tant med en vänlig min som nickar ofta och försynt föreslår att "man kanske borde pröva lite KBT..." var femte minut så är du själv din egen terapeut. Jag vill här påpeka att jag inte på något sätt vill förringa samtalsterapi eller någon annan terapiform heller, men jag vill berätta att ett ärligt samtal med sig själv kan vara det man behöver. Om vi får tro Michel de Montaigne (om ni ursäktar lite humaniora-hybris) och "det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra" så borde vi försöka se oss själva från ett annat perspektiv för att få lite perspektiv på oss själva.

Sagt och gjort.

Det som utlöste det hela (pun intended) var faktiskt att jag inledde en relation. Utan att gå närmare in på mitt privatliv (då jag är tämligen privat av mig) så är hon helt fantastisk och underbar på alla sätt och vis och jag är störtförälskad. Men vad hon framför allt åstadkom var att jag kom i kontakt med mina egna känslor, något jag är djupt tacksam för. För en sådan som mig, som hela mitt liv ventilerat min frustration mot tydliga, enkla mål såsom serietidningar, självcensur och regeringen så blev det lite av ett uppvaknande, en kalldusch om man så vill.

Nu ska jag vara ärlig här: självhat är inte direkt obekant för mig det heller, men jag har varit duktig på att söka yttre mål för mina egna negativa känslor. Jag har dessutom gjort det i text, och när jag ser tillbaka på produktionen på denna sida så verkar jag vara/varit en ganska osympatisk person.

Det är måhända sant.

För när jag läser igenom min produktion, dessa nuförtiden tämligen respektingivande många raderna så uppstår en annan bild av mig själv. Det blir som att ta en bira med en person man trodde man kände väl, som visar de sidor och tankar som man normalt inte pratar om. Från att ha varit den där bittre jäveln som ska dra upp politik varenda jävla gång han får några innanför västen (denna blogg) så blir man den där nakne personen som är ack så mänsklig (dagboken). Som man kan känna empati inför, även om man inser att vissa av de tankar som surrar runt i huvudet är tämligen sjuka. Framför allt så hjälper det att göra sig själv medveten om sina tankar och känslor.

Jag kommer aldrig att publicera den dagbok som jag skrivit. Det är inte lönt att ni tjatar.

Vad jag däremot kan göra är att rekommendera alla att göra detsamma. Om inte annat så kan ni inse att ni gillar den ni är, alternativt att ni kan lära er att hantera de tankar som hindrar er från att leva väl. Det allra minsta det kan göra är att ge er ett slags fotoalbum över era känsloliv, att se tillbaka på senare i den process som är ni själva.

För det är vad jaget är, en process. Ingenting är stabilt, efter regn kommer solsken eller mer regn eller "växlande molnighet med spridda skurar". Det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra, både i våra olika sociala verkligheter och på olika punkter i våra liv. Det kan bara vara hälsosamt att lära känna sig själv, eller i alla fall att skaffa sig den möjligheten.

Så vad har jag kommit fram till? Jo, projektet är mer av ett långtidsprojekt än jag anat. Det kommer kanske inte att ta slut förens jag lägger benen i vädret, och jag hoppas att jag kommer att ha förstått åtminstone en liten det av mig själv vid det laget.

Det, och att jag faktiskt tycker om att skriva. Att jag trivs med att kanalisera mina tankar och känslor ner i tecken, för att kittla och röra runt i de komplex av abstraktioner som utgör människors verklighetsuppfattningar. Sen om dessa uppfattningar rör min egen självbild, matlagning, Anna Anka, Kungen eller splatterfilmer är mindre viktigt.

Det viktiga är: Jag är tillbaka.