I ett tidevarv där en blygsam diktare (yours trulu) kämpar stenhårt med att hinna ikapp verkligheten så har verkligheten tagit en perverterad vändning, det känns nästan som om absurdismen har blivit det normativa och jag är åter på ruta ett igen: två steg framåt när jag borde ha backat i stället.
Tillåt mig förklara: Jag har länge varit helt säker på att moralen och människors värderingar varit i förruttnelse, de hade ett uppsving på 60- och 70-talet men har sedan dess obönhörligen förfallit, påskyndat av fallna murar av idealistiska skygglappar vilket lett till en desillusionering, man skulle kunna kalla det en Cynifiering (Här utvecklar jag svenskan, baske mig!) av mänskligheten.
Men ett värde har ändå bestått i det korrupta samhället vi lever i: yttrandefriheten. Den inskränks endast av en liten lag som förklarar att vi inte får "hetsa mot folkgrupper", en lag som i vissa fall överanvänts och i andra fall ignorerats. Men det är inte denna lagstiftning jag skall dryfta om en kväll som denna så jag låter bli.
Yttrandefriheten är någonting som åberopas av alla, och den skyddar såväl Kungar (Nåja) som Kommunister, Bloggare som TV5. Vi lever i ett samhälle där censur är någonting som klingar mycket negativt hos de flesta människor, vi svenskar är helt enkelt vana vid att ignorera skit vi inte vill höra snarare än att vilja slippa höra det. Den svenska filmcensuren är en institution som fungerar lite som Fotbollslandslaget: Den har funnits sedan tidernas begynnelse men inte åstadkommit någonting på mycket länge.
Jämför gärna detta med vår vänlige granne i väst (Ni som nu tänkte Norge tänkte fel), där man till och med censurerar svordomar på CD-skivor som säljs till konsument, ett korrumperande av ett verk ämnat att konsumeras i det privata.
Nej, i Sverige har vi ingen censur. Vi har någonting mycket värre:
Självcensur.
Kalla det vad du vill, jantelagen eller artighet. Same shit (OBS: engelskt låneuttryck, inte hets mot folkgrupp). Det verkar finnas en drift hos svenskar att man inte får trampa någon på tårna när man lever sitt liv, även om det gäller horribel praxis inom en institution eller stensatta inhumana förhållningssätt jämtemot sina medmänniskor.
Det som gjort mig upprörd en kväll som denna är en bieffekt till Anna Odells konstverk "Unknown, woman 2009-349701", nämligen att Kungliga Konsthögskolan har försökt självcensurera eleven Victor Marx projekt. Hans projekt går ut på att bygga tillfälliga bostäder åt hemlösa.
Det som gjort att hans skola dragit öronen åt sig var att dessa byggnade hade bristfälligt brandskydd och saknade bygglov. Att detta skulle leda till en skandal av samma storlek som den konstfack utsatts för sägs vara den egentliga anledningen.
Efter att ha läst artikeln (vilket ni också borde göra) så funderar jag på hur institutioner som till sitt syfte skall främja konst kan vilja censurera den, av rädsla för att bli associerade med ett verk och uppleva obehaglig medial bevakning. I detta fall så var det dessutom inte ens i närheten så kontroversiellt som Odells verk.
I ett tidevarv då de flesta stora medieföretag tjänar stora pengar på att sända ut inspelad förnedring halvhjärtat förklätt till underhållning, där de säljer normer baserade på Photoshoppade plastikopererade åsiktslösa karikatyrer av människor och främjar idealiserade livsstilar baserade på överkonsumtion av miljövidriga produkter tillverkade av i princip rättighetslösa arbetare i tredje världen så tvår en konstutbildning sina händer från motsvarigheten till ett TÄLT i rädsla för att få för mycket medial uppmärksamhet.
Jag har hört i förbifarten att konst inte har någon fiende förutom nonchalans. Det tycks mig tämligen uppenbart att konstens verklige fiende är uppmärksamhet.
Efterspelet till en halvnaken tös på liljeholmsbron blev en allmän debatt om huruvida vi ska reglera konst eller inte, vilket nu uppenbarligen har lett till att dessa institutioner har valt att ta det säkra före det osäkra och som det heter på ren svenska: "Fega ur".
Nu är jag inte den som är den, bryter man medvetet mot lagen ska man ta sitt straff, men det ligger på upphovsmannens/förövarens axlar att axla detta ansvar, inte det lärosäte där de för tillfället gick. De etablerade medierna har en så kallad "field day" när de får chansen att skuldbelägga någonting som finansieras med skattemedel, men allvarligt talat: Finns det inte viktigare saker än en skolas inblandning i ett tillfälligt projekt utan bygglov och brandskydd när vi idag inte ens har siffror över hur många hemlösa människor vi har i sverige? (Senaste siffran var 17 800, och det var 2005)
Det som nu händer är någon slags allmän panik över att konstnärer ibland idkar lite gammal hederlig civil olydnad för att göra en poäng, vilket verkar vara mycket bekvämare än att ta till sig vad de faktiskt försöker säga.
Och sedan, när alla bryr sig för mycket om vad folk ska tycka så kommer ingen att våga yttra sig över förfallet, och då kommer Jantelagens och förnedringsTVs totalitära diktatur att ha cementerat fast våra fötter i en stålbalja och sänkt oss i nybroviken, att sova med våra moraliska och intellektuella jämlikar.
Tillåt mig förklara: Jag har länge varit helt säker på att moralen och människors värderingar varit i förruttnelse, de hade ett uppsving på 60- och 70-talet men har sedan dess obönhörligen förfallit, påskyndat av fallna murar av idealistiska skygglappar vilket lett till en desillusionering, man skulle kunna kalla det en Cynifiering (Här utvecklar jag svenskan, baske mig!) av mänskligheten.
Men ett värde har ändå bestått i det korrupta samhället vi lever i: yttrandefriheten. Den inskränks endast av en liten lag som förklarar att vi inte får "hetsa mot folkgrupper", en lag som i vissa fall överanvänts och i andra fall ignorerats. Men det är inte denna lagstiftning jag skall dryfta om en kväll som denna så jag låter bli.
Yttrandefriheten är någonting som åberopas av alla, och den skyddar såväl Kungar (Nåja) som Kommunister, Bloggare som TV5. Vi lever i ett samhälle där censur är någonting som klingar mycket negativt hos de flesta människor, vi svenskar är helt enkelt vana vid att ignorera skit vi inte vill höra snarare än att vilja slippa höra det. Den svenska filmcensuren är en institution som fungerar lite som Fotbollslandslaget: Den har funnits sedan tidernas begynnelse men inte åstadkommit någonting på mycket länge.
Jämför gärna detta med vår vänlige granne i väst (Ni som nu tänkte Norge tänkte fel), där man till och med censurerar svordomar på CD-skivor som säljs till konsument, ett korrumperande av ett verk ämnat att konsumeras i det privata.
Nej, i Sverige har vi ingen censur. Vi har någonting mycket värre:
Självcensur.
Kalla det vad du vill, jantelagen eller artighet. Same shit (OBS: engelskt låneuttryck, inte hets mot folkgrupp). Det verkar finnas en drift hos svenskar att man inte får trampa någon på tårna när man lever sitt liv, även om det gäller horribel praxis inom en institution eller stensatta inhumana förhållningssätt jämtemot sina medmänniskor.
Det som gjort mig upprörd en kväll som denna är en bieffekt till Anna Odells konstverk "Unknown, woman 2009-349701", nämligen att Kungliga Konsthögskolan har försökt självcensurera eleven Victor Marx projekt. Hans projekt går ut på att bygga tillfälliga bostäder åt hemlösa.
Det som gjort att hans skola dragit öronen åt sig var att dessa byggnade hade bristfälligt brandskydd och saknade bygglov. Att detta skulle leda till en skandal av samma storlek som den konstfack utsatts för sägs vara den egentliga anledningen.
Efter att ha läst artikeln (vilket ni också borde göra) så funderar jag på hur institutioner som till sitt syfte skall främja konst kan vilja censurera den, av rädsla för att bli associerade med ett verk och uppleva obehaglig medial bevakning. I detta fall så var det dessutom inte ens i närheten så kontroversiellt som Odells verk.
I ett tidevarv då de flesta stora medieföretag tjänar stora pengar på att sända ut inspelad förnedring halvhjärtat förklätt till underhållning, där de säljer normer baserade på Photoshoppade plastikopererade åsiktslösa karikatyrer av människor och främjar idealiserade livsstilar baserade på överkonsumtion av miljövidriga produkter tillverkade av i princip rättighetslösa arbetare i tredje världen så tvår en konstutbildning sina händer från motsvarigheten till ett TÄLT i rädsla för att få för mycket medial uppmärksamhet.
Jag har hört i förbifarten att konst inte har någon fiende förutom nonchalans. Det tycks mig tämligen uppenbart att konstens verklige fiende är uppmärksamhet.
Efterspelet till en halvnaken tös på liljeholmsbron blev en allmän debatt om huruvida vi ska reglera konst eller inte, vilket nu uppenbarligen har lett till att dessa institutioner har valt att ta det säkra före det osäkra och som det heter på ren svenska: "Fega ur".
Nu är jag inte den som är den, bryter man medvetet mot lagen ska man ta sitt straff, men det ligger på upphovsmannens/förövarens axlar att axla detta ansvar, inte det lärosäte där de för tillfället gick. De etablerade medierna har en så kallad "field day" när de får chansen att skuldbelägga någonting som finansieras med skattemedel, men allvarligt talat: Finns det inte viktigare saker än en skolas inblandning i ett tillfälligt projekt utan bygglov och brandskydd när vi idag inte ens har siffror över hur många hemlösa människor vi har i sverige? (Senaste siffran var 17 800, och det var 2005)
Det som nu händer är någon slags allmän panik över att konstnärer ibland idkar lite gammal hederlig civil olydnad för att göra en poäng, vilket verkar vara mycket bekvämare än att ta till sig vad de faktiskt försöker säga.
Och sedan, när alla bryr sig för mycket om vad folk ska tycka så kommer ingen att våga yttra sig över förfallet, och då kommer Jantelagens och förnedringsTVs totalitära diktatur att ha cementerat fast våra fötter i en stålbalja och sänkt oss i nybroviken, att sova med våra moraliska och intellektuella jämlikar.
Dagens Haiku:
Vad bildar en norm?
Tror hårt på förströelse
Människor är pack!
Vad bildar en norm?
Tror hårt på förströelse
Människor är pack!
