Jag har helt plötsligt gått in i en vägg. På ett helt otroligt charmigt vis har jag hela dagen, lyckligt ovetande vandrat rakt emot en veritabel Berlinmur (den skulle kunna beskrivas som en vägg), som jag nu snubblat huvudstupa in i.
Det händer ibland, och jag tänker bara förutsätta att folk vet vad jag pratar om då människor är väldigt lika på en massa punkter. Ni vet, de där punkterna som alla människor besitter oavsett härkomst, inkomst, hemvist eller huruvida de duschar innan de går till jobbet eller när de kommer hem (Det är en skillnad på dessa två grupper. Folk som duschar efter jobbet är ofta pålitliga, jordnära och helt enkelt bra folk då de mest sannolikt har ett arbete man blir smutsig av. I den befolkningsgrupp som duschar innan jobbet ingår Politiker, Företagsledare, Företagsjurister och självaste hans Majonäs Honungen. Sen finns det även folk som duschar både före OCH efter jobbet, som exempelvis vissa kulturarbetare, och det är dem man verkligen ska passa sig för).
Det jag talar om är det typen av små saker som händer en i livet, som man aldrig kan vara garderad emot, som händer "även den bäste" (Här skulle det kunna finnas ett bra skämt om erektil dysfunktion, men jag tänker inte sänka mig till den nivån) med jämna mellanrum.
Har till exempel någon av er därute någonsin tittat upp mot himlen för att se om det regnar, för att sedan få en droppe rakt i ögat? Råkar ni som jag oftare än ni vill erkänna ut för att trots att man vet exakt på sekunden hur lång tid det tar att köra till jobbet på morgonen ändå på något galet vis kommer fem minuter för sent, och trots att då man insett att detta var ens öde gjort 80 km/h på en trettiosträcka och inte stannat för en stopskylt, med en körstil som fått självaste Carl XVI Gustav (om ni trodde att jag hade glömt så trodde ni fan FEL!) att kippa efter andan och vara tvungen att sitta ned en stund med ett glas vatten, darrandes nynnande på "Härlig är jorden"?
Det är sådana små saker, som den mystiskt försvunna strumpan som alla skämttecknare av någon anledning anser är höjden av den Ikonografiska humorns avant-gardism eller den där förbannade känslan man har av att ha glömt att låsa ytterdörren även fast man gjorde det för mindre än 30 sekunder sedan som enar mänskligheten. Inte religioner, kulturer, fritidsaktiviteter eller hat, utan rena och skära små bieffekter av vår levnadsmiljö (planeten och det ovanpå den alltså. Inte för att det var viktigt att poängtera, men jag råkar gilla parenteser) eller oanade/oönskade biokemiska små mekanismer som jag inte ens tänker försöka fördjupa mig i.
Folk kan ha vitt skilda åsikter och utgångpunkter här i livet, men jag kan garantera er att alla människor oberoende av modersmål, kön, nationell tillhörighet eller för all del sexuella preferenser, såväl gammal som ung, såväl Josef Stalin som Jesus Kristus (Den filuren), Astrid Lindgren som den där äckliga psykolodisen som står och tigger i entrén till ICA, kommer utan något undantag att stappla ett par steg framåt, därpå hoppa tre gånger på ett ben för att sedan halta runt i en oval en liten stund spottandes och svärandes på alla tillgängligt talspråk då de slår tån i den där förbannade dörrposten.
Alla människor har någon gång i livet gjort det. Undrar egentligen hur världen hade sett ut om stålhätta hade varit obligatorium sen antiken? Hade George W Bush varit president i USA om alla som skadat stortån för svårt för att gå ur huset på valdagen hade kommit iväg till vallokalerna (Jag inser att det är långsökt, men det bor 281,421,906 personer i det landet. Det är enkel sannolikhetslära att ett ganska respektingivande antal av dem kanske inte röstade av denna anledning)? Hade en utbränd och alkoholiserad John Lennon suttit i den brittiska Idoljuryn i ett sista desperat försök att rädda sin karriär som enligt kritiker "en gång var otroligt lovande men som ända sen uppbrottet med de övriga Beatlarna egentligen varit inspirationslös och intetsägande" om Mark David Chapman varit fri från fotsmärtor och på så vis en mer harmonisk människa?
Men det var inget av ovanstående exempel som drabbade mig just ikväll, jag tycker nämligen att inget av dem kan beskrivas som en vägg.
Det som hände mig var att jag fick ett anfall av vad som i brist på korrekt fackterm endast kan kallas "tråkslag". Jag hade precis sett en underbart rolig film, kollat efter uppdateringar på mina vanliga utkiksposter utmed den digitala motorvägen, pratat lite med några vänner över telefonen och spelat både "Super mario bros. 2" och lite "Contra", när jag plötsligt befann mig i brytpunkten mellan två aktiviteter, en brytpunkt som inte fick någon smidig övergång och därför envist stannade upp mitt liv i ett slags limbo. Jag hade ingen lust helt enkelt.
Jag pallade inte se någon film, skulle bara bli frustrerad om jag spelade datorspel, orkade inte spela musik, det var för sent att höra av sig till någon men för tidigt att gå och lägga sig, jag hade redan kollat alla webbsidor jag brukar kolla och jag var vare sig hungrig eller skitnödig. Jag var helt lealös, fast i ett kraftigt stadium av "pallar inte". Det värsta var att jag kände skuld och en liten gnutta ångest över att jag vid 24 års ålder inte kom på någonting att göra.
Under det evighetslånga ögonblick jag kände på detta vis slog det mig: Tänk om man fastnar så? Finns det något öde värre än att långsamt tyna bort till en liten boll av kolbaserad vävnad och apati, oförmögen att göra någonting då man inte orkar eller har lust? Tänk om detta skapar en paradoxal anomali i tid-rymdkontinuumet då man blir en veritabel vårdkase av anti-entusiasm som river upp själva verklighetens väv då den annullerar självaste gud (som vi förstår honom) då vi blir antitesen till den urkraft av motivation som skapade världsalltet, eller som allra minst leder till att någon slår tån i ett bordben i Taiwan i god kaosteoretisk anda.
Men så tröstade jag mig själv med att alla människor känner så ibland, och då blev det genast bättre.
Det händer ibland, och jag tänker bara förutsätta att folk vet vad jag pratar om då människor är väldigt lika på en massa punkter. Ni vet, de där punkterna som alla människor besitter oavsett härkomst, inkomst, hemvist eller huruvida de duschar innan de går till jobbet eller när de kommer hem (Det är en skillnad på dessa två grupper. Folk som duschar efter jobbet är ofta pålitliga, jordnära och helt enkelt bra folk då de mest sannolikt har ett arbete man blir smutsig av. I den befolkningsgrupp som duschar innan jobbet ingår Politiker, Företagsledare, Företagsjurister och självaste hans Majonäs Honungen. Sen finns det även folk som duschar både före OCH efter jobbet, som exempelvis vissa kulturarbetare, och det är dem man verkligen ska passa sig för).
Det jag talar om är det typen av små saker som händer en i livet, som man aldrig kan vara garderad emot, som händer "även den bäste" (Här skulle det kunna finnas ett bra skämt om erektil dysfunktion, men jag tänker inte sänka mig till den nivån) med jämna mellanrum.
Har till exempel någon av er därute någonsin tittat upp mot himlen för att se om det regnar, för att sedan få en droppe rakt i ögat? Råkar ni som jag oftare än ni vill erkänna ut för att trots att man vet exakt på sekunden hur lång tid det tar att köra till jobbet på morgonen ändå på något galet vis kommer fem minuter för sent, och trots att då man insett att detta var ens öde gjort 80 km/h på en trettiosträcka och inte stannat för en stopskylt, med en körstil som fått självaste Carl XVI Gustav (om ni trodde att jag hade glömt så trodde ni fan FEL!) att kippa efter andan och vara tvungen att sitta ned en stund med ett glas vatten, darrandes nynnande på "Härlig är jorden"?
Det är sådana små saker, som den mystiskt försvunna strumpan som alla skämttecknare av någon anledning anser är höjden av den Ikonografiska humorns avant-gardism eller den där förbannade känslan man har av att ha glömt att låsa ytterdörren även fast man gjorde det för mindre än 30 sekunder sedan som enar mänskligheten. Inte religioner, kulturer, fritidsaktiviteter eller hat, utan rena och skära små bieffekter av vår levnadsmiljö (planeten och det ovanpå den alltså. Inte för att det var viktigt att poängtera, men jag råkar gilla parenteser) eller oanade/oönskade biokemiska små mekanismer som jag inte ens tänker försöka fördjupa mig i.
Folk kan ha vitt skilda åsikter och utgångpunkter här i livet, men jag kan garantera er att alla människor oberoende av modersmål, kön, nationell tillhörighet eller för all del sexuella preferenser, såväl gammal som ung, såväl Josef Stalin som Jesus Kristus (Den filuren), Astrid Lindgren som den där äckliga psykolodisen som står och tigger i entrén till ICA, kommer utan något undantag att stappla ett par steg framåt, därpå hoppa tre gånger på ett ben för att sedan halta runt i en oval en liten stund spottandes och svärandes på alla tillgängligt talspråk då de slår tån i den där förbannade dörrposten.
Alla människor har någon gång i livet gjort det. Undrar egentligen hur världen hade sett ut om stålhätta hade varit obligatorium sen antiken? Hade George W Bush varit president i USA om alla som skadat stortån för svårt för att gå ur huset på valdagen hade kommit iväg till vallokalerna (Jag inser att det är långsökt, men det bor 281,421,906 personer i det landet. Det är enkel sannolikhetslära att ett ganska respektingivande antal av dem kanske inte röstade av denna anledning)? Hade en utbränd och alkoholiserad John Lennon suttit i den brittiska Idoljuryn i ett sista desperat försök att rädda sin karriär som enligt kritiker "en gång var otroligt lovande men som ända sen uppbrottet med de övriga Beatlarna egentligen varit inspirationslös och intetsägande" om Mark David Chapman varit fri från fotsmärtor och på så vis en mer harmonisk människa?
Men det var inget av ovanstående exempel som drabbade mig just ikväll, jag tycker nämligen att inget av dem kan beskrivas som en vägg.
Det som hände mig var att jag fick ett anfall av vad som i brist på korrekt fackterm endast kan kallas "tråkslag". Jag hade precis sett en underbart rolig film, kollat efter uppdateringar på mina vanliga utkiksposter utmed den digitala motorvägen, pratat lite med några vänner över telefonen och spelat både "Super mario bros. 2" och lite "Contra", när jag plötsligt befann mig i brytpunkten mellan två aktiviteter, en brytpunkt som inte fick någon smidig övergång och därför envist stannade upp mitt liv i ett slags limbo. Jag hade ingen lust helt enkelt.
Jag pallade inte se någon film, skulle bara bli frustrerad om jag spelade datorspel, orkade inte spela musik, det var för sent att höra av sig till någon men för tidigt att gå och lägga sig, jag hade redan kollat alla webbsidor jag brukar kolla och jag var vare sig hungrig eller skitnödig. Jag var helt lealös, fast i ett kraftigt stadium av "pallar inte". Det värsta var att jag kände skuld och en liten gnutta ångest över att jag vid 24 års ålder inte kom på någonting att göra.
Under det evighetslånga ögonblick jag kände på detta vis slog det mig: Tänk om man fastnar så? Finns det något öde värre än att långsamt tyna bort till en liten boll av kolbaserad vävnad och apati, oförmögen att göra någonting då man inte orkar eller har lust? Tänk om detta skapar en paradoxal anomali i tid-rymdkontinuumet då man blir en veritabel vårdkase av anti-entusiasm som river upp själva verklighetens väv då den annullerar självaste gud (som vi förstår honom) då vi blir antitesen till den urkraft av motivation som skapade världsalltet, eller som allra minst leder till att någon slår tån i ett bordben i Taiwan i god kaosteoretisk anda.
Men så tröstade jag mig själv med att alla människor känner så ibland, och då blev det genast bättre.
Dagens Haiku:
Tävlan i hårväxt
En kamp haka mot haka
Blir kanske jämnt skägg
Tävlan i hårväxt
En kamp haka mot haka
Blir kanske jämnt skägg
(Åh herre jävla gud, klockan är halv fem! Apatin har stulit en och en halv timme av mitt liv, och det verkar som om Kraken stigit ur havet. Att jag dessutom inte kan klämma ur mig en Haiku av högre poetisk kvalitet än vad som brukar återfinnas på DN:s "Namn och Nytt"-sida torde ju vara ett tydligt tecken på att det är bäst att gå och lägga sig och inte färsta för stor vikt vid vad man besudlar internet med.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar