Om allt är ute med oss, skyll på mig.

Jag har helt plötsligt gått in i en vägg. På ett helt otroligt charmigt vis har jag hela dagen, lyckligt ovetande vandrat rakt emot en veritabel Berlinmur (den skulle kunna beskrivas som en vägg), som jag nu snubblat huvudstupa in i.
Det händer ibland, och jag tänker bara förutsätta att folk vet vad jag pratar om då människor är väldigt lika på en massa punkter. Ni vet, de där punkterna som alla människor besitter oavsett härkomst, inkomst, hemvist eller huruvida de duschar innan de går till jobbet eller när de kommer hem (Det är en skillnad på dessa två grupper. Folk som duschar efter jobbet är ofta pålitliga, jordnära och helt enkelt bra folk då de mest sannolikt har ett arbete man blir smutsig av. I den befolkningsgrupp som duschar innan jobbet ingår Politiker, Företagsledare, Företagsjurister och självaste hans Majonäs Honungen. Sen finns det även folk som duschar både före OCH efter jobbet, som exempelvis vissa kulturarbetare, och det är dem man verkligen ska passa sig för).
Det jag talar om är det typen av små saker som händer en i livet, som man aldrig kan vara garderad emot, som händer "även den bäste" (Här skulle det kunna finnas ett bra skämt om erektil dysfunktion, men jag tänker inte sänka mig till den nivån) med jämna mellanrum.

Har till exempel någon av er därute någonsin tittat upp mot himlen för att se om det regnar, för att sedan få en droppe rakt i ögat? Råkar ni som jag oftare än ni vill erkänna ut för att trots att man vet exakt på sekunden hur lång tid det tar att köra till jobbet på morgonen ändå på något galet vis kommer fem minuter för sent, och trots att då man insett att detta var ens öde gjort 80 km/h på en trettiosträcka och inte stannat för en stopskylt, med en körstil som fått självaste Carl XVI Gustav (om ni trodde att jag hade glömt så trodde ni fan FEL!) att kippa efter andan och vara tvungen att sitta ned en stund med ett glas vatten, darrandes nynnande på "Härlig är jorden"?

Det är sådana små saker, som den mystiskt försvunna strumpan som alla skämttecknare av någon anledning anser är höjden av den Ikonografiska humorns avant-gardism eller den där förbannade känslan man har av att ha glömt att låsa ytterdörren även fast man gjorde det för mindre än 30 sekunder sedan som enar mänskligheten. Inte religioner, kulturer, fritidsaktiviteter eller hat, utan rena och skära små bieffekter av vår levnadsmiljö (planeten och det ovanpå den alltså. Inte för att det var viktigt att poängtera, men jag råkar gilla parenteser) eller oanade/oönskade biokemiska små mekanismer som jag inte ens tänker försöka fördjupa mig i.
Folk kan ha vitt skilda åsikter och utgångpunkter här i livet, men jag kan garantera er att alla människor oberoende av modersmål, kön, nationell tillhörighet eller för all del sexuella preferenser, såväl gammal som ung, såväl Josef Stalin som Jesus Kristus (Den filuren), Astrid Lindgren som den där äckliga psykolodisen som står och tigger i entrén till ICA, kommer utan något undantag att stappla ett par steg framåt, därpå hoppa tre gånger på ett ben för att sedan halta runt i en oval en liten stund spottandes och svärandes på alla tillgängligt talspråk då de slår tån i den där förbannade dörrposten.
Alla människor har någon gång i livet gjort det. Undrar egentligen hur världen hade sett ut om stålhätta hade varit obligatorium sen antiken? Hade George W Bush varit president i USA om alla som skadat stortån för svårt för att gå ur huset på valdagen hade kommit iväg till vallokalerna (Jag inser att det är långsökt, men det bor 281,421,906 personer i det landet. Det är enkel sannolikhetslära att ett ganska respektingivande antal av dem kanske inte röstade av denna anledning)? Hade en utbränd och alkoholiserad John Lennon suttit i den brittiska Idoljuryn i ett sista desperat försök att rädda sin karriär som enligt kritiker "en gång var otroligt lovande men som ända sen uppbrottet med de övriga Beatlarna egentligen varit inspirationslös och intetsägande" om Mark David Chapman varit fri från fotsmärtor och på så vis en mer harmonisk människa?

Men det var inget av ovanstående exempel som drabbade mig just ikväll, jag tycker nämligen att inget av dem kan beskrivas som en vägg.
Det som hände mig var att jag fick ett anfall av vad som i brist på korrekt fackterm endast kan kallas "tråkslag". Jag hade precis sett en underbart rolig film, kollat efter uppdateringar på mina vanliga utkiksposter utmed den digitala motorvägen, pratat lite med några vänner över telefonen och spelat både "Super mario bros. 2" och lite "Contra", när jag plötsligt befann mig i brytpunkten mellan två aktiviteter, en brytpunkt som inte fick någon smidig övergång och därför envist stannade upp mitt liv i ett slags limbo. Jag hade ingen lust helt enkelt.
Jag pallade inte se någon film, skulle bara bli frustrerad om jag spelade datorspel, orkade inte spela musik, det var för sent att höra av sig till någon men för tidigt att gå och lägga sig, jag hade redan kollat alla webbsidor jag brukar kolla och jag var vare sig hungrig eller skitnödig. Jag var helt lealös, fast i ett kraftigt stadium av "pallar inte". Det värsta var att jag kände skuld och en liten gnutta ångest över att jag vid 24 års ålder inte kom på någonting att göra.
Under det evighetslånga ögonblick jag kände på detta vis slog det mig: Tänk om man fastnar så? Finns det något öde värre än att långsamt tyna bort till en liten boll av kolbaserad vävnad och apati, oförmögen att göra någonting då man inte orkar eller har lust? Tänk om detta skapar en paradoxal anomali i tid-rymdkontinuumet då man blir en veritabel vårdkase av anti-entusiasm som river upp själva verklighetens väv då den annullerar självaste gud (som vi förstår honom) då vi blir antitesen till den urkraft av motivation som skapade världsalltet, eller som allra minst leder till att någon slår tån i ett bordben i Taiwan i god kaosteoretisk anda.
Men så tröstade jag mig själv med att alla människor känner så ibland, och då blev det genast bättre.

Dagens Haiku:
Tävlan i hårväxt
En kamp haka mot haka
Blir kanske jämnt skägg

(Åh herre jävla gud, klockan är halv fem! Apatin har stulit en och en halv timme av mitt liv, och det verkar som om Kraken stigit ur havet. Att jag dessutom inte kan klämma ur mig en Haiku av högre poetisk kvalitet än vad som brukar återfinnas på DN:s "Namn och Nytt"-sida torde ju vara ett tydligt tecken på att det är bäst att gå och lägga sig och inte färsta för stor vikt vid vad man besudlar internet med.)

Blod, svett och creschendon

Så var man ledig igen. Efter att ha gjort en tråkigt jobbig arbetsvecka med ett par guldkorn av paus främst strukturerade av mina goda vänner har jag nu en hel dag ledigt, vilken jag tänk mig att spendera med att bara slappa och gå på bio och se "Sweeney Todd". Om man känner mig närmare så kan man nog inte vara överraskad av att jag vill se denna film, men för er som personligen inte träffat mig (vilket gissningsvis lär vara ca 1 % av mina läsare. Jag har ingen counter här på bloggen, men det förefaller inte förekomma någon överdriven trafik här vilket inte känns så jäkla konstigt egentligen när man tänker efter) kanske ett frågetecken materialiseras ovanför era huvuden på äkta serietidningsmanér. Så låt mig räta ut detta frågetecken en gång för alla.

Av filmens titel att döma kan man inte dra några slutsatser kring innehållet. Då det framkommit att det är Tim Burton som står för regi, kan vissa människor dra slutsatsen "aha! clqwrx kan vara en sån där person som klär sig i svart och lyssnar på ond musik" vilket faktiskt inte ligger så långt från sanningen.
Då mitt intresse för film är tämligen stort så har jag tidigare sett en handfull av denne regissörs filmer, och mina känslor är blandade. Jag skulle här vilja passa på att hylla "Nightmare before christmas", "Batman", "Vincent" och "Kalle och Chokladfabriken", medans ett flertal av hans filmer verkligen förtjänar en rejäl sågning. Ni som här följer en logisk sträng kommer här nog att direkt tänka "apornas planet", vilket är helt rätt. Denna katastrof var ingenting annat än slöseri med polyester (informera er själva) och av bland annat denna anledning så har jag själv valt att inte automatiskt höja herr Burtons verk till skyarna.
Faktum är att denne regissör, hur kompetent han än är blivit ett varumärke, ett välkänt designkoncept snarare än en konstnär. Hans historieberättande har fått kliva åt sidan till förmån för det visuella intrycken, vilket är synd. När hans film "Big Fish" kom fick den ett blandat mottagande, trots att den i min mening är en av hans absolut bästa originalberättelser.

Men varför är jag då så fokuserad på att se filmen? Två ord: Musikal och Splatter.
Jag är en person som tycker att höjden av underhållning är att se människor mista livet på kreativa (och helst slafsiga) sätt. Det är avslappnande och roligt. Jag vill här, för att ge er lite perspektiv lista de tre bästa/roligaste dödsscenerna i jag sett:

• Motorgräsklipparmassakern i "Braindead" är en klassiker, väl värd att nämna här.
• Introscenen i filmen "Wrong turn 2" bjuder på en fantastisk fotomodellsklyvning.
• Oralsexscenen (om man kan kalla den det...) i 2001 Maniacs.

och då Burton med sitt skruvade bildspråk ger sig på genren bäddar det för ett par riktigt bra visuella intryck av hur människor ser ut på insidan. Jag vet att fler känner som jag.
Men varför ser man sådana filmer? De har ofta bragt stor kontrovers. Pier Paolo Pasolini är kanske ett av de mer kända exemplen. Hans film "Saló: Sodoms 120 dagar" blev omskriven, censurerad och kallas för historiens mest kontroversiella film (Pasolinis levnadsöde är i sig extremt intressant) men det kanske man kan förvänta sig om man filmatiserar en novell av Marquis De Sade, upphovsmannen till ordet "Sadism". Ett annat exempel är Ruggero Deodatos "Cannibal Holocaust" från 1980, som sägs vara förbjuden i ett 50-tal länder och inte bara blev konfiskerad av den Italienska regeringen, utan även medförde att regissören ställdes inför rätta för mord (han blev tvungen att leta upp en massa skådespelare och statister från filmen för att rentvå sig själv, genom att låte dem själva vittna om att han inte spelat in en snuffilm). En av mina stora förebilder här i världen lär ha sagt "de är inte riktigt kloka de där romarna", och det lär gälla för deras ättlingar också. Andra filmer värda att nämna är "Faces of Death"-serien, som blandade dramatiserade dödsscener med "Dokumentärt material".

Då jag inser hur skruvad man kan framstå av att gilla denna typ av film vill jag ju rentvå de som faktiskt förnöjs av att se dessa filmer. Själv brukar jag avråda vissa av mina vänner från vissa filmer. Kalla mig överbeskyddande, men jag tror inte att exempelvis Fröken E och Snorkråkan skulle må bra av att se exempelvis Cannibal Holocaust. Denna slutsats grundar jag på att jag kom på mig själv med vissa skrämmande känslor när jag såg den såsom ångest och avsmak. Men om man tål lite blodvite och perversion (sätt detta i relation till att regissören blev fängslad för filmen i en demokrati på 80-talet) är det en film man bör se.

Men nu svamlar jag. Jag inser att jag måste effektivisera min diskurs för att inte avskräcka de av mina läsare som tack vare internets frammarsch i vår kulturs uttrycksvärld inte är vana vare sig vid ord med fler än två stavelser eller för den delen personer som som stavar "är" "e", eller de som inte klarar av att läsa texter med fler än 1000 ord.
Splatterfilm ser man av två anledningar: Morbid fascination och skadeglädje. Låt mig förklara: Alla människor vet att de ska dö. Det är ett av livets små faktum som är ganska jobbigt att tänka på, vilket gör att människor instinktivt försöker trivialisera eller avdramatisera döden inför sig själva. Lägre stående livsformer kan antas inte ha formulerat konceptet "döden" för sig själva, vilket leder till att de inte har något behov av att acceptera detta faktum då de inte har den mentala kapaciteten att få ångest över det.
Människor har av tradition bildat en försvarsmekanism mot världsalltets bistra verklighet som kallas "religion", en traditionsbunden och ofta dogmatisk förnekelse av verkligheten (vissa människor håller inte med mig här, men jag försöker hålla mig objektiv och utan värderingar här, dammit!) som vilket uttryck det än tar sig i fråga om Pantheon, världs- och människosyn alla kommer med egna svar på vad döden innebär, den ena mer orealistisk än den andra.
Vi som inte följer doktrinen från någon av dessa högst misstänkta intresseföreningar måste bilda oss en egen uppfattning, och fascinationen för att se döden ske visualiserat av någon med en god portion fantasi och färdigheter inom filmmediet är ett utmärkt sätt att komma döden inpå livet utan att riskera liv och lem genom att möta farliga människor och döda dem, som i krig till exempel. Om fler människor såg på film i stället för att åka jorden runt för att menlöst mörda en massa folk för att deras politiska ståndpunkt är en helt annan än ens egen tror jag att man hade stått ut med att bo på denna gudsförgätna blågröna boll.

Skadeglädjen kommer in i bilden genom en gammal, men enkel princip: svart humor är en försvarsmekanism mot den bistra verkligheten. Alla större trauman i vår historia (9/11, Nazismens framfart och tsunamin) har eller kommer det att skämtas om, och det finns ett gammalt bevingat talesätt som lyder att skratt är den bästa medicinen. Många människor tänker som jag och avdramatiserar döden genom att skratta den rakt i vitögat. Om den dessutom framställs som bringad av en arg liten gummidocka med en gigantisk kökskniv i ett badkar, eller en nervöst Nya Zeeländare med en motorgräsklippare så underlättar det ju det hela. Det är här splatterfilmens bizarra humor gör sig påvisbar: Den avdramatiserar döden genom att ge den ett extremt ansikte och låta människor skratta åt den.
Det finns en hel del skratt som bottnar i rädsla, skämt kring sprängmedel och flygplan, lägerliv och Thailändska surfare. Det är vanligt i vår kultur att skämta kring och förlöjliga andra kulturer, folkslag och hudfärger. Är det bara jag som känner att skämt kring Islam och förlöjligandet av muslimer har blivit vanligare på senare tid? Tydligen inte.

Musikalgenren är någonting som ofta förknippas med homosexualitet, och jag är inte sist med att tycka att det är lite misstänkt med vuxna män som klär ut sig till katter och brister ut i sång. Har man dessutom sett "Grease" råder inga tvivel om att denna koppling är välgrundad.
Det är en gammal fördom och jag tycker att det har gått för långt. Själv är jag en mycket maskulin man, så manlig att det ibland känns som att jag för en farlig balansgång knivseggen, alltid på gränsen till att bli en karikatyr av mig själv. Jag menar, ett teknikeryrke och mest death metal och hip-hop på stereon. Jag kan förklara skillnaderna i funktionen mellan en bensin och en dieselmotor, och jag kan inte för allt smör i småland (smålänningar är stora på mejeriprodukter, har jag fått förklarat för mig) hålla liv i krukväxter. Detta bör vara tillräckligt för att den mest skeptiske läsaren skall vara övertygad om var jag står; stadigt med båda fötterna i min sexualitet.
Men, det är dags att reclaima musikalerna från bögarna! Missförstå mig rätt, även homosexuella har rätt att se scenkonst, men vi manliga män skall inte uteslutas från denna fantastiska källa till underhållning bara på grund av något stigma fäst vid genren, troligtvis placerad där av patriarkatets främsta förkämpar såsom lumpare som tycker att Eddie Meduza är en bra förebild och amerikanska pratshowvärdar. Det finns en drös riktigt manliga musikaler!
Dessutom är det ganska löjligt att dela in kultur i manligt, kvinnligt och bögigt. Det finns egentligen bara en populärkulturell yttring som är helt könsbunden och inte under några upptänkliga omständigheter kan uppskattas av män: Sex & the city. Usch!!!

Mansidealet har förändrats. En gång i tiden var det Errol Flynn, skönsjungandes i trikåer , och vem är det nu? Markus fucking Schenkenberg, muskulös med backslick och utan en ton på sina läppar. Skittrist. Det fanns en tid då en ung mans förebilder inte nödvändigtvis var av sexuell natur, men den verkar vara borta för alltid.
Men jag skiter i vad ni tycker. Om det gör mig homo att jag gillade "Hairspray", "Avenue Q" och "Little shop of horrors" så ge mig ett plakat och skjutsa mig till Europride, jävla troglodyter.

Dagens Haiku:
Tarmar och skönsång
Brutal, Kärv kuddbitare
Dahmer kanske sjöng?

(Då jag är en av de sällsynta bloggare som faktiskt ägnar sig åt både korrekturläsning och research av mina texter är de flesta av mina blogginlägg tämligen tidskrävande. Jag måste erkänna att då denna text har författats under ett större antal tillfällen under dagen har jag i skrivande stund faktiskt hunnit vara på bio och sett filmen. Jag antar att jag hade lite väl höga förväntningar på den. Långt ifrån så bra som jag hoppats, men den var inte dålig heller. Den hade potentialen att bli en kultklassiker, vilket den missade med god marginal.)