En lång tystnad har det varit. Jag vet. Efter ett jäkla arbetande kom säsongens störtdykning, och nu är frekvensen på arbetandet ganska låg, vilket på ett irriterande sätt har lett till mycket sena kvällar. Mönstret är det gamla vanliga: Se på film till gryningen, efter vilket man sover till skymningen. Repeat.
I går kväll satt jag vagt förgiftad uppe till fem på morgonen fördjupad i Bonsaiaquarium, och jag känner att ett nytt mycket starkt intresse har bitit sig fast hårt. Detta förfarande föranledde en viss störning i dygnet, då jag inte ställde någon väckarklocka, förvissad om att jag ändå skulle bli väckt antingen av någon överentusiastisk kund/kollega/polare per telefon alternativt den febrila renoveringsverksamhet min granne valt att berika mitt liv med de senaste två veckorna (satans hantverkare! hur kan man borra betong mellan 1000 och 1700 med en timmes lunch mellan 1200 och 1300 varje vardag i en vecka? Normalt folk ligger faktiskt och sover!).
Lite skamsen över att ha vaknat vid halv sex på kvällen satte jag mig med en nybryggd kopp kaffe och läste DN. Jag vet, jag borde finna en mer harmoniserande uppvakningsprocess (som Tai Chi eller romantiska TV-serier) men då jag vuxit upp med att far och mor läst tidningen på mornarna kan jag själv, likt Pavlovs hund inte låta bli. Doften av kaffe och trycksvärta är på något proustianskt vis oemotståndligt för mig. Och så genom ett trollslag känner jag att jag måste ventilera mina åsikter. Grattis världen (i alla fall den del av den som behärskar svenska)!
Två saker är på tapeten just nu: Dödsskjutningen i Rödeby och Fyrverkeridebatten (jag tänker högaktningsfullt helt och hållet skita i det Amerikanska valet. Den store samhällsdebattören Chamillionaire lär ha sagt att "The white house is gonna stay white even though we know that Obama's black").
Den 50-åriga familjefar som tröttnade, fick flippen och sköt ihjäl en 15-årig mopedligist och skadade dennes 16-årige polare allvarligt ska upp i rättegång. DN har i dagens upplaga (5/1 -08) ägnat ett helt uppslag åt händelsen. Här är den korta versionen:
Ett ungdomsgäng, som trakasserat, mordhotat och misshandlat familjen i ett år kommer in på tomten. De skadegör på tomten, och anfaller bilen i vilken modern i familjen sitter. Fadern, full och "tillfälligt sinnesförvirrad" (juridikens löjligaste term) plockar fram hagelbrakarn och skjuter två av ligisterna, och går sedan in i huset och ber sin son, som redan ringt till polisen att beställa en ambulans eller två.
Jag var inte där, men allvarligt talat. Karln står åtalad för mord och mordförsök. Jag vet så mycket att definitionsmässigt så förekommer ordet "mord" i juridisk mening endast med kriteriet att planering föreligger. Jag anser att detta ganska solklart är ett dråp och ingenting annat.
När jag ett tag bodde mitt emot en högstadieskola blev jag själv utsatt för trakasserier. Visserligen var de inte riktade direkt mot mig. Mopeder åkte runt på skolgården dygnet runt, och det skedde en hel del "pojksträck" (läs vandalism) mot min och mina grannars cyklar och annat, inne på min bakgård. När jag efter ett halvår flyttade därifrån pga studier så hade jag kommit väldigt långt i planeringsarbetet kring att klämma åt dessa skitungar ordentligt. Jag själv gjorde aldrig någon polisanmälan, då mitt förtroende för den svenska polismyndigheten redan då var mycket låg, och efter att ha följt Rödebyfallet ingående har ju inte det lilla förtroende jag hade blivit större.
När det går så långt att en person som inte har haft någon drivande roll i en konflikt efter SEX fruktlösa polisanmälningar blir så desperat att han tar till vapen för att ändra sin situation, anser polismyndigheterna att han är en mördare. Inga förmildrande omständigheter här, trots att det står tämligen uppenbart att brottet är framprovocerat.
Jag kan aldrig säga att jag är någon juridisk expert, men jag är av åsikten att jag någonstans besitter en liten gnutta sunt förnuft och denna sitter just nu och skriker högt "ÄR NI HELT FRÅN VETTET? INTE FAN ÄR FAMILJEFADERN NÅGONTING ANNAT ÄN ETT OFFER!".
Detta är mer ett extremfall av civil olydnad i mina ögon. När folkgrupper tar till vapen för att få slut på förföljelse och statliga trakasserier i diktaturer kallas de frihetskämpar. Om du som läsare inte fattat parallellen ännu kan jag påminna om exempelvis FNL-rörelsen eller varför inte den solidarisering Sverige har med demokratiseringsrörelserna i världens diktaturer idag. Rödeby kan i alla fall jag se som en mikroparallell.
Men vi lever i ett "demokratiskt rättssamhälle", och i ett sådant kan man inte ha folk som helt sonika skjuter på folk när saker har gått för långt. Att helt fria familjefadern från alla brottsmisstankar vore radikalt, och jag själv tycker inte att han ska slippa undan helt. Däremot så anser jag att en längre fängelsedom för mord skulle vara löjligt överdriven.
Det enda goda som kan komma ur detta är att myndigheterna ändrar sitt modus operandi när det kommer till den form av fall som föregått denna "tragedi". Men som jag uppfattat det har de mest ägnat sig åt skuldförskjutande, även om ett par myndigheter har visat att de är redo för att bita i denna ruttna frukt. Men när justitieombudsmannen inte vill ta i det vittnar det ju om en ovilja att ta tag i det ordentligt. Det är så att man blir förbannad.
Vidare har årets nyårsraketer skördat ett direkt dödsoffer (japp, dog gjorde han 16-åringen) och bränt ned stora värden, för att inte tala om alla de människor som blivit störda av alla raketer som detonerat i tätbebyggda områden. Och debatten rasar. Ska vi förbjuda fyrverkerier, och när nu EU-lagstiftning träder i kraft 2011 kan man tydligen börja med smällare igen.
Jag har själv arbetat med Pyroteknik i ett flertal sammanhang, främst under konserter och i de sammanhangen är säkerhet det man främst måste tänka på. När jag gör ett pyrojobb har jag alltid minst tre brandsläckare med mig.
Jag anser inte att man ska låta privatpersoner hantera sprängämnen. Alls faktiskt, och i synnerhet inte i samband med Alkohol. Det är spännande att vi har en otroligt restriktiv vapen, kniv och droglagstiftning, men när det kommer till sprängämnen (Som tydligen inte är särskilt farliga?) kan en full 18-åring gå in på närmsta närbutik och köpa en pjäs med sprängkraft nog att ta livet av folk, som dessutom kräver direkt kontakt med pjäsen för att tända stubinen. Sedan är många av de raketer som skjuts av inte menade att förnöja med sin skönhet, utan riktas mot folk och deras hem av minderåriga ligister som pojksträckar sig. Man kan bara hoppas att dessa ligister är de som får sig en näsbränna slutligen. Allvarligt talat kan jag inte känna någon empati för dessa personer.
Och så kommer diger statisktik som på ett tydligt sätt visar att inspelad musik förr eller senare kan komma att vara ett minne blott. Även om musikindustrin digitaliseras kommer den att urholkas, och den verkar vara ekonomiskt utdöende. Jag lutar mig tillbaka och ser nostalgiskt på mina plattor, som står i sin falnande prakt i bokhyllan.
(Till alla de som skadats fysiskt eller ekonomiskt av fyrverkerier avfyrade av andra: det är inte ni som avses)
I går kväll satt jag vagt förgiftad uppe till fem på morgonen fördjupad i Bonsaiaquarium, och jag känner att ett nytt mycket starkt intresse har bitit sig fast hårt. Detta förfarande föranledde en viss störning i dygnet, då jag inte ställde någon väckarklocka, förvissad om att jag ändå skulle bli väckt antingen av någon överentusiastisk kund/kollega/polare per telefon alternativt den febrila renoveringsverksamhet min granne valt att berika mitt liv med de senaste två veckorna (satans hantverkare! hur kan man borra betong mellan 1000 och 1700 med en timmes lunch mellan 1200 och 1300 varje vardag i en vecka? Normalt folk ligger faktiskt och sover!).
Lite skamsen över att ha vaknat vid halv sex på kvällen satte jag mig med en nybryggd kopp kaffe och läste DN. Jag vet, jag borde finna en mer harmoniserande uppvakningsprocess (som Tai Chi eller romantiska TV-serier) men då jag vuxit upp med att far och mor läst tidningen på mornarna kan jag själv, likt Pavlovs hund inte låta bli. Doften av kaffe och trycksvärta är på något proustianskt vis oemotståndligt för mig. Och så genom ett trollslag känner jag att jag måste ventilera mina åsikter. Grattis världen (i alla fall den del av den som behärskar svenska)!
Två saker är på tapeten just nu: Dödsskjutningen i Rödeby och Fyrverkeridebatten (jag tänker högaktningsfullt helt och hållet skita i det Amerikanska valet. Den store samhällsdebattören Chamillionaire lär ha sagt att "The white house is gonna stay white even though we know that Obama's black").
Den 50-åriga familjefar som tröttnade, fick flippen och sköt ihjäl en 15-årig mopedligist och skadade dennes 16-årige polare allvarligt ska upp i rättegång. DN har i dagens upplaga (5/1 -08) ägnat ett helt uppslag åt händelsen. Här är den korta versionen:
Ett ungdomsgäng, som trakasserat, mordhotat och misshandlat familjen i ett år kommer in på tomten. De skadegör på tomten, och anfaller bilen i vilken modern i familjen sitter. Fadern, full och "tillfälligt sinnesförvirrad" (juridikens löjligaste term) plockar fram hagelbrakarn och skjuter två av ligisterna, och går sedan in i huset och ber sin son, som redan ringt till polisen att beställa en ambulans eller två.
Jag var inte där, men allvarligt talat. Karln står åtalad för mord och mordförsök. Jag vet så mycket att definitionsmässigt så förekommer ordet "mord" i juridisk mening endast med kriteriet att planering föreligger. Jag anser att detta ganska solklart är ett dråp och ingenting annat.
När jag ett tag bodde mitt emot en högstadieskola blev jag själv utsatt för trakasserier. Visserligen var de inte riktade direkt mot mig. Mopeder åkte runt på skolgården dygnet runt, och det skedde en hel del "pojksträck" (läs vandalism) mot min och mina grannars cyklar och annat, inne på min bakgård. När jag efter ett halvår flyttade därifrån pga studier så hade jag kommit väldigt långt i planeringsarbetet kring att klämma åt dessa skitungar ordentligt. Jag själv gjorde aldrig någon polisanmälan, då mitt förtroende för den svenska polismyndigheten redan då var mycket låg, och efter att ha följt Rödebyfallet ingående har ju inte det lilla förtroende jag hade blivit större.
När det går så långt att en person som inte har haft någon drivande roll i en konflikt efter SEX fruktlösa polisanmälningar blir så desperat att han tar till vapen för att ändra sin situation, anser polismyndigheterna att han är en mördare. Inga förmildrande omständigheter här, trots att det står tämligen uppenbart att brottet är framprovocerat.
Jag kan aldrig säga att jag är någon juridisk expert, men jag är av åsikten att jag någonstans besitter en liten gnutta sunt förnuft och denna sitter just nu och skriker högt "ÄR NI HELT FRÅN VETTET? INTE FAN ÄR FAMILJEFADERN NÅGONTING ANNAT ÄN ETT OFFER!".
Detta är mer ett extremfall av civil olydnad i mina ögon. När folkgrupper tar till vapen för att få slut på förföljelse och statliga trakasserier i diktaturer kallas de frihetskämpar. Om du som läsare inte fattat parallellen ännu kan jag påminna om exempelvis FNL-rörelsen eller varför inte den solidarisering Sverige har med demokratiseringsrörelserna i världens diktaturer idag. Rödeby kan i alla fall jag se som en mikroparallell.
Men vi lever i ett "demokratiskt rättssamhälle", och i ett sådant kan man inte ha folk som helt sonika skjuter på folk när saker har gått för långt. Att helt fria familjefadern från alla brottsmisstankar vore radikalt, och jag själv tycker inte att han ska slippa undan helt. Däremot så anser jag att en längre fängelsedom för mord skulle vara löjligt överdriven.
Det enda goda som kan komma ur detta är att myndigheterna ändrar sitt modus operandi när det kommer till den form av fall som föregått denna "tragedi". Men som jag uppfattat det har de mest ägnat sig åt skuldförskjutande, även om ett par myndigheter har visat att de är redo för att bita i denna ruttna frukt. Men när justitieombudsmannen inte vill ta i det vittnar det ju om en ovilja att ta tag i det ordentligt. Det är så att man blir förbannad.
Vidare har årets nyårsraketer skördat ett direkt dödsoffer (japp, dog gjorde han 16-åringen) och bränt ned stora värden, för att inte tala om alla de människor som blivit störda av alla raketer som detonerat i tätbebyggda områden. Och debatten rasar. Ska vi förbjuda fyrverkerier, och när nu EU-lagstiftning träder i kraft 2011 kan man tydligen börja med smällare igen.
Jag har själv arbetat med Pyroteknik i ett flertal sammanhang, främst under konserter och i de sammanhangen är säkerhet det man främst måste tänka på. När jag gör ett pyrojobb har jag alltid minst tre brandsläckare med mig.
Jag anser inte att man ska låta privatpersoner hantera sprängämnen. Alls faktiskt, och i synnerhet inte i samband med Alkohol. Det är spännande att vi har en otroligt restriktiv vapen, kniv och droglagstiftning, men när det kommer till sprängämnen (Som tydligen inte är särskilt farliga?) kan en full 18-åring gå in på närmsta närbutik och köpa en pjäs med sprängkraft nog att ta livet av folk, som dessutom kräver direkt kontakt med pjäsen för att tända stubinen. Sedan är många av de raketer som skjuts av inte menade att förnöja med sin skönhet, utan riktas mot folk och deras hem av minderåriga ligister som pojksträckar sig. Man kan bara hoppas att dessa ligister är de som får sig en näsbränna slutligen. Allvarligt talat kan jag inte känna någon empati för dessa personer.
Och så kommer diger statisktik som på ett tydligt sätt visar att inspelad musik förr eller senare kan komma att vara ett minne blott. Även om musikindustrin digitaliseras kommer den att urholkas, och den verkar vara ekonomiskt utdöende. Jag lutar mig tillbaka och ser nostalgiskt på mina plattor, som står i sin falnande prakt i bokhyllan.
Dagens Haiku:
Fyrverkerier
Skördar offer mer frekvent
Praktisk darwinism?
Fyrverkerier
Skördar offer mer frekvent
Praktisk darwinism?
(Till alla de som skadats fysiskt eller ekonomiskt av fyrverkerier avfyrade av andra: det är inte ni som avses)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar