Så här på första maj borde man kanske engagera sig lite?
Det är ju trots allt arbetarrörelsens dag, en dag för att visa ståndpunkt och solidarisera sig med andra arbetare världen över. Att dagen efter valborgsmässoafton (som nästan garanterat har fått sin alkoholromantik genom en borgerlig konspiration) kravla halvt medvetslös ur sängen med en betongkeps som skulle kunnat ersätta valfritt brofundament, äta en basketfrukost (d v s den stutsiga typen) för att sedan komplett uttorkad ge sig ut och visa storkapitalet var skåpet skall stå känns som en typiskt svensk tradition.
Men då jag själv arbetade igår så vägrade bakfyllan infinna sig, och hur roligt är det att vara utsövd och vid gott humör på en demonstration?
Nåväl. Min relativa sinnesnärvaro gör att jag kan inse hyckleriet i denna tes. Att studsa upp tidigt ur sängen för att utöva sin demokratiska frihet första dagen i maj vart år torde vara ett privilegium fler svenskar borde utnyttja. I stället för att spendera valborg med att supa sönder den första veckan i maj borde man kanske gå tidigt i säng för att vara pigg och fräsch inför revolutionen. Morgonstund har trots allt guld i mun(d).
Eller vad förresten? Guld i mun?
Vad är det som har gjort detta ordstäv så populärt, och vad menas egentligen?
Man kan anta att detta en gång började som ett grymt skämt. Någon arm stackare gnisslar tänder i sömnen och lyckas på så vis gnaga ut en fyllning, bara för att få spydigheter ur sin respektive vid frukostbordet. Den bittra sarkasmen är som vi alla vet en viktig del av diskursen i många parförhållanden. Den som är vagt insatt i svenskt språkbruk inser nog snabbt att detta ordstäv har en mer bildlig mening än att man kan få en ädelmetall i käften bara för att man är morgonpigg och höjer ett finger i protest, men allvarligt talat, vad avses egentligen?
Man kan vid första anblick tro att detta är en allegorisk beskrivning av gryningen, hur den bjuder på ett gyllene ljus som sveper likt en obeveklig flod av liv och värme över landet och befriar det från nattens kalla grepp men för det första: alla som stigit upp i gryningen vet att det är pisskallt och fuktigt och att man kanske kan få uppleva en varm soluppgång, men det kräver att det är juli och att man går ur sängen runt fyrasnåret och det är sällan det händer. När det väl händer är man antingen riktigt full, pissnödig eller trött och inte alls på humör att njuta av naturens storslagenhet.
Nej, då tror jag mer på den uppmanande teorin, som främjas av en folkgrupp som förtjänar att göras fast vid en tandläkarstol och få sina fötter täckta i kolsyreis: alla hurtiga föräldrar därute (Min egen far är garanterat en av dessa) som envisas med att glatt kvittra dessa bevingade ord till en när man likt en granatskadad fransk rookiesoldat från valfri skildring av första världskriget kravlar sig i en blandning av delirium och panik emot kaffebryggaren.
De som slänger sig med detta ordstäv är uteslutande av två typiska kategorier av människor. Den ena gruppen är frilufts och friskvårdspersoner som sällan börjar dagen med "guld" i mun utan i stället med någon protein och broccolishake (nu även med smak av överdrift), och den andra mer prominenta gruppen är de löneslavar över 30 års ålder som hunnit tröttna på nattlivet, fastna i ett parförhållande (ofta med barn i bilden) och lider av nio-till-fem-livet.
Det är dessa människor som på ett, för oss som omedvetet hade blivit framstående statister i filmer som Fido eller Dawn of the dead före den första koppen kaffe för dagen mycket irriterande vis anser att deras "sunda och tidseffektiva livsstil" är någonting man ska pracka på andra människor genom ett snusförnuftigt talesätt som ofta uttalas på ett sätt som direkt för normalbegåvade människors tankar in på varför svenska pilsnerfilmers dialog innehåller långt mycket mer sekundärskam än vad Ricky Gervais skulle kunna åstadkomma på en livstid.
Vidare är detta peppiga ordspråk i sig självt vara en farlig feltolkning av det engelska proverbet "The early bird catcheth the worm". Smaka på skillnaden (maskar är garanterat bättre att äta än guld, i alla fall om det rör sig om större kvantiteter) mellan den svenska och den engelska varianten. Någon snusförnuftig sate med en krass förståelse för det engelska språket och en något skenande fantasi har uppenbarligen perverterat ett ganska rättframt påstående till ett impressionistiskt eller nationalromantiskt dravel. Den fågel som är ute i god tid fångar masken, till skillnad mot fågeln som inte är förberedd och därför har glömt att köpa ammunition till sin daggmaskstudsare. Det jag inte för allt smör i småland kan förstå är vad detta har att göra med att gå upp tidigt på morgonen? Om fågeln inte hade varit så inbiten på att gå upp tidigt hade den kanske sovit ut och kommit ihåg sina hålspetskulor.
Smör har förresten fått en alltför viktig ekonomisk ställning inom den svenska ordstävskulturen, och mejerinäringen har alltför länge på grund av detta åtnjutit en skyddad ställning gentemot granskning. Vem vet vilka hemska förhållanden som är verkligheten i Bregottfabriken?
Hursomhelst så är hela anledningen till mitt agg emot denna lustiga och snusförnuftiga samling av ord (förutom att det finns få andra meningar man kan säga utan att låta fullt lika störtlöjlig) att om jag hade hörsammat dessa bevingade ord så hade jag idag nog kommit ur sängen före 14:30, hunnit ta en dusch och måla ett plakat för att ge mig ut i regnet och skrika generella slagord emot topparna inom Arla och alla andra överbetalda borgare inom samhällets "toppskikt", vilket är min demokratiska rättighet och plikt. Men liksom de flesta andra saker min far brukade säga till mig i min ungdom passerade hela grejen med att morgonstund är en positiv grej in genom mitt ena öra, slog en loj sväng runt båggångarna och bestämde sig för att skita i det och gav sig raskt vidare ut genom mitt andra öra, mot nya äventyr.
Så där stod jag i eftermiddags, jag hade försovit mig och missat den enda egentliga sekulära, traditionsbundna högtid vi faktiskt har och firar i sverige och såg ut som om jag hade sålt smöret och tappat pengarna.
Det är ju trots allt arbetarrörelsens dag, en dag för att visa ståndpunkt och solidarisera sig med andra arbetare världen över. Att dagen efter valborgsmässoafton (som nästan garanterat har fått sin alkoholromantik genom en borgerlig konspiration) kravla halvt medvetslös ur sängen med en betongkeps som skulle kunnat ersätta valfritt brofundament, äta en basketfrukost (d v s den stutsiga typen) för att sedan komplett uttorkad ge sig ut och visa storkapitalet var skåpet skall stå känns som en typiskt svensk tradition.
Men då jag själv arbetade igår så vägrade bakfyllan infinna sig, och hur roligt är det att vara utsövd och vid gott humör på en demonstration?
Nåväl. Min relativa sinnesnärvaro gör att jag kan inse hyckleriet i denna tes. Att studsa upp tidigt ur sängen för att utöva sin demokratiska frihet första dagen i maj vart år torde vara ett privilegium fler svenskar borde utnyttja. I stället för att spendera valborg med att supa sönder den första veckan i maj borde man kanske gå tidigt i säng för att vara pigg och fräsch inför revolutionen. Morgonstund har trots allt guld i mun(d).
Eller vad förresten? Guld i mun?
Vad är det som har gjort detta ordstäv så populärt, och vad menas egentligen?
Man kan anta att detta en gång började som ett grymt skämt. Någon arm stackare gnisslar tänder i sömnen och lyckas på så vis gnaga ut en fyllning, bara för att få spydigheter ur sin respektive vid frukostbordet. Den bittra sarkasmen är som vi alla vet en viktig del av diskursen i många parförhållanden. Den som är vagt insatt i svenskt språkbruk inser nog snabbt att detta ordstäv har en mer bildlig mening än att man kan få en ädelmetall i käften bara för att man är morgonpigg och höjer ett finger i protest, men allvarligt talat, vad avses egentligen?
Man kan vid första anblick tro att detta är en allegorisk beskrivning av gryningen, hur den bjuder på ett gyllene ljus som sveper likt en obeveklig flod av liv och värme över landet och befriar det från nattens kalla grepp men för det första: alla som stigit upp i gryningen vet att det är pisskallt och fuktigt och att man kanske kan få uppleva en varm soluppgång, men det kräver att det är juli och att man går ur sängen runt fyrasnåret och det är sällan det händer. När det väl händer är man antingen riktigt full, pissnödig eller trött och inte alls på humör att njuta av naturens storslagenhet.
Nej, då tror jag mer på den uppmanande teorin, som främjas av en folkgrupp som förtjänar att göras fast vid en tandläkarstol och få sina fötter täckta i kolsyreis: alla hurtiga föräldrar därute (Min egen far är garanterat en av dessa) som envisas med att glatt kvittra dessa bevingade ord till en när man likt en granatskadad fransk rookiesoldat från valfri skildring av första världskriget kravlar sig i en blandning av delirium och panik emot kaffebryggaren.
De som slänger sig med detta ordstäv är uteslutande av två typiska kategorier av människor. Den ena gruppen är frilufts och friskvårdspersoner som sällan börjar dagen med "guld" i mun utan i stället med någon protein och broccolishake (nu även med smak av överdrift), och den andra mer prominenta gruppen är de löneslavar över 30 års ålder som hunnit tröttna på nattlivet, fastna i ett parförhållande (ofta med barn i bilden) och lider av nio-till-fem-livet.
Det är dessa människor som på ett, för oss som omedvetet hade blivit framstående statister i filmer som Fido eller Dawn of the dead före den första koppen kaffe för dagen mycket irriterande vis anser att deras "sunda och tidseffektiva livsstil" är någonting man ska pracka på andra människor genom ett snusförnuftigt talesätt som ofta uttalas på ett sätt som direkt för normalbegåvade människors tankar in på varför svenska pilsnerfilmers dialog innehåller långt mycket mer sekundärskam än vad Ricky Gervais skulle kunna åstadkomma på en livstid.
Vidare är detta peppiga ordspråk i sig självt vara en farlig feltolkning av det engelska proverbet "The early bird catcheth the worm". Smaka på skillnaden (maskar är garanterat bättre att äta än guld, i alla fall om det rör sig om större kvantiteter) mellan den svenska och den engelska varianten. Någon snusförnuftig sate med en krass förståelse för det engelska språket och en något skenande fantasi har uppenbarligen perverterat ett ganska rättframt påstående till ett impressionistiskt eller nationalromantiskt dravel. Den fågel som är ute i god tid fångar masken, till skillnad mot fågeln som inte är förberedd och därför har glömt att köpa ammunition till sin daggmaskstudsare. Det jag inte för allt smör i småland kan förstå är vad detta har att göra med att gå upp tidigt på morgonen? Om fågeln inte hade varit så inbiten på att gå upp tidigt hade den kanske sovit ut och kommit ihåg sina hålspetskulor.
Smör har förresten fått en alltför viktig ekonomisk ställning inom den svenska ordstävskulturen, och mejerinäringen har alltför länge på grund av detta åtnjutit en skyddad ställning gentemot granskning. Vem vet vilka hemska förhållanden som är verkligheten i Bregottfabriken?
Hursomhelst så är hela anledningen till mitt agg emot denna lustiga och snusförnuftiga samling av ord (förutom att det finns få andra meningar man kan säga utan att låta fullt lika störtlöjlig) att om jag hade hörsammat dessa bevingade ord så hade jag idag nog kommit ur sängen före 14:30, hunnit ta en dusch och måla ett plakat för att ge mig ut i regnet och skrika generella slagord emot topparna inom Arla och alla andra överbetalda borgare inom samhällets "toppskikt", vilket är min demokratiska rättighet och plikt. Men liksom de flesta andra saker min far brukade säga till mig i min ungdom passerade hela grejen med att morgonstund är en positiv grej in genom mitt ena öra, slog en loj sväng runt båggångarna och bestämde sig för att skita i det och gav sig raskt vidare ut genom mitt andra öra, mot nya äventyr.
Så där stod jag i eftermiddags, jag hade försovit mig och missat den enda egentliga sekulära, traditionsbundna högtid vi faktiskt har och firar i sverige och såg ut som om jag hade sålt smöret och tappat pengarna.
Dagens Haiku (I vilken Clqwrx gör ett mondänt iakttagande):
Det är rätt lustigt
Kungen fyller VARJE år
Har ni tänkt på det?
Det är rätt lustigt
Kungen fyller VARJE år
Har ni tänkt på det?
(Allvarligt talat: jag känner inte karln, och det gör väldigt få av de som samlas vid slottet varje år för att ge honom blommor. Varför firar vi inte några vettiga födelsedagar i stället? En allmän flaggdag på Isaac Newtons eller Einsteins födelsedag kanske, eller varför inte hedra Nobel eller Palme eller Curie eller Simone de Beauvoir eller någon annan prominent herre eller dam som faktiskt åstadkommit någonting utöver att vara alla sidenbands baneman, en notorisk trafikfara, en börda för statskassan och en metaforisk spottloska på grundläggande demokratiska värderingar?)
