Idag har jag, förutom att jag fortsatt min kamp emot en demo som tar längre tid än den borde äntligen släppt in min nya kärlek i mitt hem. Jag har de senaste dagarna klättrat i en lång uppförsbacke, om man nu kan använda denna metafor för att beskriva en dator som man försökt få ordning på. För er som inte vet hur man mixar musik kan jag tala om att man ofta använder datorer. Det jag nu mixar är ett gammalt projekt taget från min gamla dator, som bestämde sig för att spränga kondensatorerna på sitt moderkort, och på så vis på ett mycket effektivt sätt ta livet av sig.
Jag undrar vad jag hade gjort för att förtjäna detta. Datorn var inte gammal, och jag hade behandlat den väl med lite uppgraderingar genom åren. Jag höll den virusfri och i gott skick, men på något sätt var det inte tillräckligt. Kanske var det isolationen som fick in dumburken i en depression? Jag kopplade aldrig upp den mot Internet Kanske den tröttnade på ensamheten, eller mig?
Hursomhelst så har detta medfört att jag i två dagar suttit och försökt restaurera hela mixprojektet nere i en kompis studio, med allt vad det innebär. Mest att försöka få ordning på datorn, kan jag säga. Den är inte särskilt lik min gamla, så det har blivit mycket rännande hem till Internet med USB-stickan för att få ordning på skiten, så att jag ens kan öppna låtarna.
Men idag har jag suttit i 11 timmar och bara mixat. Problemet med detta är att ljud har samma effekt på hjärnan som en stavmixer (Pun intended. Hjälp mig någon!): där det en gång fanns ett väl fungerande centralt nervsystem finns nu en synnerligen grå smoothie av guckig vävnad.
För att ge en liten bild av hur förstörd jag är kan jag försäkra er läsare om att jag i vanliga fall är ganska effektiv på tangentbordet. Läs för all del mina tidigare blogginlägg; långa uttömmande orgier av text med korrekt (-ish) stavning och interpunktion. Om jag inte hade varit snabb över mitt qwerty hade denna sida varit ett heltidsjobb för mig (Något jag iof aldrig skulle banga för, men det verkar inte som om någon vill betala mig för att göra detta. Och det kan jag förstå) och jag hade försummat mat och sömn. Men idag, ja herrejävlar. Jag använder backsteg-tangenten mer än någon annan. Om jag hade skrivit detta på maskin (Förr i tiden, på lägereldarnas och sagornas tid använde man en kontraption som kallades "skrivmaskin". Den fungerade ungefär som Notepad, fast man skrev direkt på printerpappret, och det var först mot slutet av denna produkts livscykel man kunde sudda felstavningar med maskinen) hade jag gjort av med tillräckligt med Tippex för att göra ägargruppen på 3M mycket lyckliga män. Inte för att jag faktiskt vet att de är män, men som ivrig jämställdhetsförespråkare tänkte jag baka in lite politisk satir i den löpande texten. Men det är väl litet av de proverbiala pärlorna för er, kan jag tänka mig.
Men idag flyttade hon in, min nya stora kärlek. Jag vet att det gått ovanligt fort, men vad ska jag säga? Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, men jag föll pladask. Det sa bara klick!
Vi möttes på Internet, och jag fylldes omedelbart av åtrå i sin renaste form. Det kanske är förhastat att flytta ihop innan man lärt känna varandra, men vi har åstadkommit "ljuv musik" med varandra hela tiden vi varit tillsammans, och det känns helrätt! Jag är ju kär, helt klart. Jag har inte kunnat få henne ur tankarna i det senaste, och hon är det enda jag egentligen pratar om med mina vänner.
Hon är en het liten spanska med slank midja och lång, vacker hals. Hon har alla de rätta formerna och en vacker, men mäktig röst. Hon är hårdrockare bortom alla tvivel, och är vacker på ett klassiskt vis, utan allt rysch-pysch vissa håller sig med. Hon är lite framtung kanske, men det är ingenting jag lider särskilt mycket av. Idag kom hon hem i en smäcker, svart liten skinnkreation med svart fuskpäls, helrätt på henne!
Det är ju alltid lite ovant när man lär känna en ny, men vi ska nog bli helt i synk bara man får lite tid att bli samspelta. Alla bra förhållanden baseras på att man vet hur sin respektive fungerar och vilka strängar man ska spela på för att få henne dit man vill. Min älskling har fyra stycken, och jag fick med en manual. Hon heter Ibanez ICB300EX (Vilket är hennes smeknamn. Egentligen heter hon Iceman Bass 300 Extreme), och nu ska det bli spela av!
Trodde ni jag talade om en kvinna? Löjligt, sånt hålls inte jag med!
Jag undrar vad jag hade gjort för att förtjäna detta. Datorn var inte gammal, och jag hade behandlat den väl med lite uppgraderingar genom åren. Jag höll den virusfri och i gott skick, men på något sätt var det inte tillräckligt. Kanske var det isolationen som fick in dumburken i en depression? Jag kopplade aldrig upp den mot Internet Kanske den tröttnade på ensamheten, eller mig?
Hursomhelst så har detta medfört att jag i två dagar suttit och försökt restaurera hela mixprojektet nere i en kompis studio, med allt vad det innebär. Mest att försöka få ordning på datorn, kan jag säga. Den är inte särskilt lik min gamla, så det har blivit mycket rännande hem till Internet med USB-stickan för att få ordning på skiten, så att jag ens kan öppna låtarna.
Men idag har jag suttit i 11 timmar och bara mixat. Problemet med detta är att ljud har samma effekt på hjärnan som en stavmixer (Pun intended. Hjälp mig någon!): där det en gång fanns ett väl fungerande centralt nervsystem finns nu en synnerligen grå smoothie av guckig vävnad.
För att ge en liten bild av hur förstörd jag är kan jag försäkra er läsare om att jag i vanliga fall är ganska effektiv på tangentbordet. Läs för all del mina tidigare blogginlägg; långa uttömmande orgier av text med korrekt (-ish) stavning och interpunktion. Om jag inte hade varit snabb över mitt qwerty hade denna sida varit ett heltidsjobb för mig (Något jag iof aldrig skulle banga för, men det verkar inte som om någon vill betala mig för att göra detta. Och det kan jag förstå) och jag hade försummat mat och sömn. Men idag, ja herrejävlar. Jag använder backsteg-tangenten mer än någon annan. Om jag hade skrivit detta på maskin (Förr i tiden, på lägereldarnas och sagornas tid använde man en kontraption som kallades "skrivmaskin". Den fungerade ungefär som Notepad, fast man skrev direkt på printerpappret, och det var först mot slutet av denna produkts livscykel man kunde sudda felstavningar med maskinen) hade jag gjort av med tillräckligt med Tippex för att göra ägargruppen på 3M mycket lyckliga män. Inte för att jag faktiskt vet att de är män, men som ivrig jämställdhetsförespråkare tänkte jag baka in lite politisk satir i den löpande texten. Men det är väl litet av de proverbiala pärlorna för er, kan jag tänka mig.
Men idag flyttade hon in, min nya stora kärlek. Jag vet att det gått ovanligt fort, men vad ska jag säga? Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, men jag föll pladask. Det sa bara klick!
Vi möttes på Internet, och jag fylldes omedelbart av åtrå i sin renaste form. Det kanske är förhastat att flytta ihop innan man lärt känna varandra, men vi har åstadkommit "ljuv musik" med varandra hela tiden vi varit tillsammans, och det känns helrätt! Jag är ju kär, helt klart. Jag har inte kunnat få henne ur tankarna i det senaste, och hon är det enda jag egentligen pratar om med mina vänner.
Hon är en het liten spanska med slank midja och lång, vacker hals. Hon har alla de rätta formerna och en vacker, men mäktig röst. Hon är hårdrockare bortom alla tvivel, och är vacker på ett klassiskt vis, utan allt rysch-pysch vissa håller sig med. Hon är lite framtung kanske, men det är ingenting jag lider särskilt mycket av. Idag kom hon hem i en smäcker, svart liten skinnkreation med svart fuskpäls, helrätt på henne!
Det är ju alltid lite ovant när man lär känna en ny, men vi ska nog bli helt i synk bara man får lite tid att bli samspelta. Alla bra förhållanden baseras på att man vet hur sin respektive fungerar och vilka strängar man ska spela på för att få henne dit man vill. Min älskling har fyra stycken, och jag fick med en manual. Hon heter Ibanez ICB300EX (Vilket är hennes smeknamn. Egentligen heter hon Iceman Bass 300 Extreme), och nu ska det bli spela av!
Trodde ni jag talade om en kvinna? Löjligt, sånt hålls inte jag med!
Dagens Haiku:
På botten av mig
En liten strimma av hopp
Jag blickar framåt
På botten av mig
En liten strimma av hopp
Jag blickar framåt
(Men SATAN vad djupt, filosofiskt och sorgligt! Varför är jag så otroligt kolerisk nuförtiden? Jag verkar ha blivit en sentimental liten svår djuping. Fattas bara att jag börjar bära basker, svart polo, röka pipa, uppskatta performance och ljudkonst och diskutera Bergman och Norén med nya bekantskaper för att jag ska bli den där illa karikatyren av någon som tagit kultur på lite för stort allvar. Igen.)
